Författare i landsflykt

”Tänk er att Björn Ranelid skulle tvingas skriva på punjabi. Eller att Ann Jäderlund satt i landsflykt i Japan och antingen måste lära sig dikta på japanska eller hoppas på att bli upptäckt och översatt. Skulle de haft en chans att utveckla sina egensinniga konstnärskap om de i början av sina författarskap hade befunnit sig i isolering från både sitt språk och sin publik?

Just sådan är situationen för många av de författare som inte är födda i Sverige men som är bosatta här. Vi har begåvats med en mängd författare av utländsk härkomst. En del av dem skriver på svenska, eller delvis på svenska, men de allra flesta skriver på sitt modersmål. Sveriges Författarförbund har över tvåhundra medlemmar som skriver på andra språk än svenska. Detta avspeglar sig dock inte i utgivningen från de stora förlagen. Det är ytterst få av de författare som lever i landsflykt i Sverige eller som flyttar hit av andra skäl, som kan bli lästa av sina svenska landsmän eftersom deras verk sällan är översatta till svenska. De publiceras på små ofta egna förlag med små möjligheter att distribuera och inte sällan i översättningar som knappast gör rättvisa åt deras litterära språk. Många fortsätter att ge ut böcker i sina gamla hemländer, andra skriver i exiltidskrifter för landsmän som lever i landsflykt utspridda över världen.

Därför säger vi: Välkomna till Världen i Sverige!”

Ur Madeleine Grives förord till antologin Världen i Sverige (1995) som presenterade ett sjuttiotal författare, från Rubén Aguilera till Demir Özlü, som invandrat, i många fall som flyktingar, och bosatt sig i Sverige. Det är den hittills största antologin med internationell skönlitteratur av oetablerade författare i Sverige, och utgavs av En bok för alla, med Madeleine Grive och Mehmed Uzun som redaktörer.

Kunde man önska att regeringen och Kulturrådet skulle återinföra bidraget till En bok för alla nu? Eller att Stockholms stad skulle återupprätta storleken på det bidrag man en gång gav till Kurdiska biblioteket i Stockholm? Enligt vad jag hört bor det fler kurdiska författare i Stockholm än i någon annan stad, möjligen Istanbul undantaget. Kurdiska är också ett av de största invandrarspråken i Sverige. Och det är bara ett av många som skulle behöva stöd till utgivningen.

Det vore en god insats i en tid som präglas av flyktingströmmar och religiös kulturfientlig fundamentalism.

Mats Myrstener

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s