Varför utbilda sig till bibliotekarie?

Biblioteken befinner sig i en kritisk situation. Nyliberal politik gröper ur bibliotekens autonomi och nedskärningar öppnar vägen för auktoritär högerpopulism. Peter Björkman minns ett möte med Barbro Bolonassos som fick honom att förstå kopplingen mellan utbildning och praktik och vad bibliotekarier kan göra i kraft av sin profession.

Text: Peter Björkman

Det kan finnas många skäl till att en person söker sig till de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna. Dock har nästan alla, vågar jag påstå, en gemensam ambition. De vill arbeta på bibliotek. När jag för femton år sedan påbörjade utbildningen var det rentav länge min enda ambition. Jag hade inget särskilt intresse för de biblioteks- och informationsvetenskapliga teorierna, och jag hade ofta svårt att se deras koppling till det jag föreställde mig att jag skulle ägna mig åt på ett bibliotek. 

Under sista studieåret började detta att förändras. Stor betydelse hade ett studiebesök. Våren 2009 träffade jag Barbro Bolonassos för första gången på Fisksätra bibliotek. Mötet formade min syn på bibliotekarieyrket, inte minst eftersom hennes engagemang hade en så tydlig riktning. Det som övertygade var inte främst hennes stora personlighet och starka humanistiska och politiska övertygelse, utan snarare hur allt hon berättade blåste liv i formuleringarna i det internationellt erkända professionsdokument som hon gjort till sin ledstjärna – IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest. Om någon frågar vad vi behöver kunna för att arbeta på folkbibliotek kan vi titta närmare på detta och fråga oss själva: Vad krävs av oss för att folkbiblioteket ska vara den plats och verksamhet som beskrivs? Stora fält av såväl teoretiska som praktiska kunskaper och forskningsbehov öppnar sig, om vi är intresserade. 

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap.”

Mitt intresse för ämnet väcktes alltså i stor utsträckning av en praktiker, men inte enbart. Vid denna tid hade ett nytt politikområde kring nationella minoriteter börjat etablera sig i Sverige, vilket börjat ge konsekvenser för biblioteken. SOU-rapporten Betänkande av Kulturutredningen från 2009 la grunden för den revidering av bibliotekslagen som kom att ske några år senare. I denna omtalas bland annat landets nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – som prioriterade grupper och de nationella minoritetsspråken som prioriterade verksamhetsområden för bibliotek inom det allmänna biblioteksväsendet. För mig fick den uppsats som jag tillsammans med Helena Liljedahl skrev inom ramen för ett forskningsprojekt som Joacim Hansson vid Linnéuniversitetet genomförde kring folkbiblioteken och de nationella minoriteterna stor betydelse. Den gav mig möjlighet att studera centrala biblioteksområden i ljuset av komplexa samhällsfenomen samt relevanta lagar och styrdokument. Att studera folkbiblioteket som samhällsinstitution och som bärare av strukturer och historiska maktförhållanden, vidgade min horisont kring vilka teoretiska och praktiska kunskaper en bibliotekarie behöver. Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker, och kräver just därför professionella principer och ständigt förnyad kunskap. Det visade sig att utbildningen skärpte mitt fokus och gav mig en professionell grund att bygga vidare på. 

I somras publicerade Joacim Hansson boken Educating librarians in the Contemporary University: An Essay on iSchools and Emancipatory Resilience in Library and Information Science. Med anledning av den oro som jag upplever finns i delar av bibliotekssektorn, inte minst bland bibliotekarierna själva, utgör den en välkommen och framåtblickande nulägesrapport av biblioteks- och informationsvetenskapen i ljuset av större samhälleliga processer. En förtjänst är att boken så tydligt placerar biblioteken och bibliotekarier i ämnets centrum. Vad som intresserar honom är inte främst instrumentella eller tekniska yrkesfärdigheter, utan snarast hur olika fenomen kan förstås i relation till bibliotekarieprofessionen och skilda former av bibliotek i ett större samhälleligt perspektiv. Detta är en betydelsefull avgränsning, då den gör professionens värden till viktiga utgångspunkter. Han betonar i detta sammanhang det humanistiska och universalistiska arvet från upplysningstraditionen. Fri kunskap, digital delaktighet, och läsfrämjande är alla exempel på värden som ligger till grund för de frigörande praktiker som utgör bibliotekariens yrkesutövande. 

Idag finns i högsta grad en hotbild. Det är det till synes orubbliga nyliberala kapitalistiska produktionssystemet – med sina ständiga ”effektiviseringar”, överföringar av pengar och makt från offentligt till privat, samt oupphörliga krav på snabb, disruptiv ”utveckling” – som ligger till grund för de tre primära hot som han idag ser mot all form av biblioteksutveckling: ekonomiska nedskärningar, externt politiskt tryck, samt en ambivalens gällande bibliotekarieprofessionens värde och status. De två första hoten känner vi alla igen. Joacim Hansson vidhåller dock att det är hotet mot professionens värde och status som är mest allvarligt, då det urholkar bibliotekens samhälleliga legitimitet som sådan: ”the library institution receives its prime legitimacy through the professional conduct and authority of librarians in relation to the users of the library. If librarians are not there, others will claim that authority on their behalf”. Att biblioteken fortfarande erhåller så högt förtroende hos allmänheten är kort sagt en effekt av att bibliotekens verksamhet kunnat utvecklas av personal utbildad för ändamålet. 

”Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge.”

I bokens inledande del beskrivs hur biblioteken historiskt verkat i nära samspel med den dominerande makten. En viktig förändring inleddes dock under 1600-talet, bland annat i samband med att Gabriel Naudé argumenterade för principer som sedermera kommit att få stor betydelse. En sådan var tanken på professionell autonomi. Bibliotekens uppdragsgivare ska tillhandahålla resurser, men inte styra över samlingar, verksamhet och organisation: ”As librarian, Naude demanded full responsibility and a mandate to execute his [sic!] profession…”. En annan, tydligt relaterad, insats var att argumentera för att tillgänglighet ska styra beslut kring hur samlingar organiseras och presenteras. Inte minst genom dessa principer – autonomi och tillgänglighet – lade Naudé grunden för bibliotekarien som en modern profession i ett mer ambivalent förhållande till den styrande makten. Joacim Hansson beskriver hur upplysnings- och humanistiska bildningsideal, i en historisk situation präglad av konflikt och omvälvande demokratiseringsprocesser, därefter varit avgörande för att skapa det professionella etos som vi idag förknippar med bibliotekarieyrket och biblioteken som en demokratisk institution för en större allmänhet. 

Studerar vi bibliotekens roll i offentligheten är det dock svårt att undvika känslan av att vi befinner oss i en kritisk situation. Inte minst frågan om professionell autonomi är idag mer kontroversiell än på länge. Detta gäller förstås inte bara biblioteken. Den nyliberala ideologi som blandar samman ekonomisk tillväxt med demokratisk utveckling tvingar i praktiken all offentlig skattefinansierad verksamhet att i ökande utsträckning ersätta långsiktig och professionsstyrd utveckling med ett kortsiktigt kulissbyggande för att stärka ett varumärke. De värden som uttrycks i exempelvis IFLAs/Unescos folkbiblioteksmanifest och vår rådande bibliotekslag rimmar allt mer illa med nyliberal effektiviseringspolitik och den auktoritära högerpopulism som vi ser följa i dess kölvatten. Det är värden som kräver tid av oss – tid för kritiskt tänkande, tid för etiska överväganden och yrkesmässiga beslutsprocesser grundade på stor lokalkännedom – tid som i allt större utsträckning saknas. När en nyliberal förvaltning å ena sidan kringskär vår handlingsfrihet genom åtstramningar och ”effektivisering”, hotar den auktoritära högerpopulismen å andra sidan all form av fri åsiktsbildning. 

Joacim Hansson går så långt som att tala om att bandet mellan biblioteken och den rådande makten riskeras att helt brytas: ”the ’contract’ between librarianship and the ruling power that was suggested in the first chapter of this essay is, at least in part, broken. In many countries, librarians have to work at odds with their governing bodies by means of their professional ethos and the positive weight of tradition.” En viktig del av svaret på denna enorma utmaning är just utbildning, att träna bibliotekarier att upprätta en kritisk distans och intellektuell självständighet i förhållande till de organisatoriska strukturer där biblioteken ingår. Hur ska framtidens bibliotekarier rustas för att, i en allt mer trängd situation, verka frigörande och i enlighet med de värden kring allas rätt till fri kunskap som professionen format? För som han konstaterar: ”libraries and librarians are not good for the current ideological hegemony, but they are still a necessity for society”.

När någon frågar vad man egentligen lär sig på utbildningen kan det fortfarande vara svårt att vara mer konkret än att studierna befinner sig i en skärningspunkt mellan tekniska färdigheter i relation till dokument, information och samlingar och mer komplexa sociala och humanistiska kunskapsområden. Oavsett om det rör områden som läsfrämjande, bibliografisk bearbetning, digital handledning, litteratursociologi, informationssökning, programverksamhet, mediaplanering, eller akademisk publicering, är det i kombinationen av praktiskt kunnande, kännedom om metoder, och en bredare förståelse för bibliotekens värden och uppgifter som den centrala bibliotekariekompetensen ligger. Om vi ser till det behov av motståndskraft som kommer att krävas för att biblioteken ska ha tillstymmelse till chans att stärkas, torde det inte vara det minsta svårt att argumentera för att våra bibliotek framförallt kräver sin kritiska massa av bibliotekarier utbildade i biblioteks- och informationsvetenskap. Allt annat, skulle jag rentav hävda, tangerar ett kunskapsförakt som nonchalerar orsakerna till det höga förtroende som biblioteken än så länge åtnjuter hos allmänheten. 

Nu tror jag inte att det är nödvändigt att alla som arbetar på bibliotek är utbildade bibliotekarier. Tvärtom. När jag först började arbeta på bibliotek reagerade jag på den tämligen statiska och hierarkiska relation som då tycktes råda mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter, och det var frustrerande att se hur kompetenta och erfarna medarbetare kunde hållas tillbaka enbart på grund av att de saknade rätt yrkestitel. Dessutom finns det många arbetsuppgifter på bibliotek där en bibliotekarieutbildning är till föga hjälp, exempelvis administrativa och IT-tekniska. Det är heller ingen hemlighet att utbildningarna har sina brister, och att det finns luckor eller glapp mellan sektorns behov och det som utbildningarna erbjuder. En av de större bristerna har varit, och är det fortsatt, en oförmåga att spegla befolkningens språkliga mångfald. Yrkeskåren är fortfarande för homogen. Vid sidan av att utbildningarna måste förändras i takt med förutsättningarna att bedriva biblioteksverksamhet i stort, mest uppenbart i förhållande till en genomgripande digitalisering, måste de också bli bättre på att locka studenter med andra språkkompetenser än svenska och engelska. Det är synd att Joacim Hanssons bok endast snuddar vid denna demokratiaspekt i sin annars övertygande analys. 

Trots att jag alltså inte tycker att det alltid är nödvändigt med bibliotekarieutbildning för att arbeta på bibliotek – många skilda kunskaper och erfarenheter behövs! – så är jag dock kritisk till mycket som sker inom sektorn just nu. Att förmedla en bild av att tjänstepersonsrollen handlar om att leverera politikens vilja utan hänsyn till professionens värden, att skapa en hierarkisk organisation som knyter en för stor del av sitt utvecklingsarbete till osäkra projektanställningar och andra yrkesgrupper, såsom exempelvis kultur- eller fritidspedagoger, samt en växande tendens att kalla samtliga bibliotekstjänster för bibliotekarier, är allt annat än en klok väg framåt. I alla fall om vi långsiktigt vill bedriva biblioteksverksamhet av hög kvalitet trots ekonomiska neddragningar och politiskt tryck från krafter som har helt andra värden än de som vi är skyldiga att stå upp för.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.