När jag började min biblioteksbana tidigt 70-tal var det katalogisering och klassifikation som var det viktiga, Att sitta och skriva katalogkort på skrivmaskin och sedan stoppa dem rätt i kataloglådorna var dock inte min favoritsysselsättning. När datoriseringen startade tidigt sjuttiotal var det början på en fantastisk utveckling som helt förändrat biblioteksarbetet till det bättre. Biblioteksvärlden blev hela världen inte bara bibliografier och uppslagsböcker, vi hade fler svar än frågor samtidigt som allt blev osäkrare. Fanns det kanske något vi inte hitta där ute i molnen och var det kanske inte sant? Men först bestod katalogen av avfotograferade katalogkort på rullfilm, sedan blev det fisch och till sist online. Vid detta sista skifte skulle vi alla lära oss att hantera enkla terminaler och vi fick någon slags elementär dator som kopplades till TVn och som vi förutsattes ägna vår fritid till att öva på. Hur jag än gjorde fick jag bara upp texten ”overload in line one”.
Lite samma känsla av att bara köra huvudet i väggen upplevde jag idag på det första seminariet jag valt eftersom jag inte ens begrep rubriken ”Immersiva medier på bibliotek”. Men liksom jag efter första chocken fixade detta med digitaliseringen och den hissnande utvecklingen av bibliotekets möjligheter galant tillsammans med alla fantastiska kollegor, så har jag nu åtminstone begripit ved immersiva media är. Undrar man så är det bara att söka info på nätet. Där hittar man även nätverk och samlingsplatser för biblioteksfolk som vill lära sig hantera såväl virtuella som delvis virtuella verkligheter. Det var Biblioteksutveckling Östergötland som höll i seminariet och delade med sig av kunskap och erfarenheter.
Tydligen är det detta som gäller nu då seminariet var mer än fullsatt. Spännande projekt redovisades, såsom virtuella verkligheter som man kan interagera i, göra spel av eller bara vandra runt i. Ett projekt var att 360grader filma olika miljöer och sedan visa för gamlingar som inte klarar av att ta sig dit IRL
Blev inte helt övertygad om att detta är ett självklart biblioteksuppdrag? Till sist ställdes frågan, är det tekniken eller innehållet som är grejen i de projekt man genomfört?
Men efter en första heldag på mässan artrosstapplande mellan seminarier är det kanske läge för virtuella mässbesök snart?
Nästa seminarium handlade om verkligt reella rum. Under rubriken ”Plats för enskildhet i stadens gemensamma rum” samtalade en präst, en arkitekt och Helena Jannert, utvecklingsledare för Göteborgs bibliotek. Samtalsledaren började med att säga seminariet inte ska vara som Studio ett utan mer som Filosofiska rummet och det blev det verkligen. Det kom att handla om vilka offentliga ickekommersiella rum vi har och vilka behov de fyller. Helena beskrev väl bibliotekets olika funktioner och hur viktigt det är att det finns olika rum i rummet så att det finns plats för tystnad, eftertanke, koncentration, plats att bara vara och få ett eget utrymme. Detta ställer krav på arkitekturen. Bibliotek är ibland monumentala lite som kyrkor vilket gör att man ”uppför sig”. Men för att funka behöver lokalerna vara mer flexibla och med ”låga trösklar” vilket ger utrymme för mer individualism och också mindre hänsyn.
Ja det var många reflexioner om behovet av att vara ensamma tillsammans, att vara förströdd, att flanera, att inte varje minut är fylld av aktiviteter, att inte allt är kommersialiserad . Vart har alla väntrum tagit vägen, ställen där man kan hänga utan att behöva vara produktiv? Vi behöver platser och tid för egna tankar frihet, kreativitet och längtan. Säg bibliotek, det räcker!
Så blev det en självklar övergång till nästa seminarium ”Biblioteket mitt i byn” . Nationalbibliotekarie Aslak Sira Myhre och chefen för Deichman Björvika, Oslos nya huvudbibliotek, Merete Lie berättade om Litteraturhus, som finns inte bara i Oslo utan i flera norska städer och biblioteken, att de samarbetar och stimulerar varandra vad gäller programverksamhet. Litteraturhusen drivs, liksom det i Göteborg, av föreningar och andra aktörer, och har en mycket bred verksamhet utifrån att litteratur är det skrivna ordet.
Medan biblioteken har ett uppdrag enligt bibliotekslagen att vara ett forum för debatt och en bred programverksamhet. Bibliotekschefen ses som en radaktör och ansvarig utgivare vilket innebär att hen bestämmer innehållet och det kan politiker eller andra tjänstemän inte lägga sig i. Låter starkare än detta med armlängds avstånd? Vad gäller ”det nya huvudbiblioteket berätta Merete att ”vi fick allt vi begärde och mer därtill”.
Både det nya i Oslo och Ode det nya huvudbiblioteket i Helsingfors är fantastiska , både monumentala och finurligt inredda med olika zoner och rum och det kryllar av folk överallt i båda dessa riktiga folkbibliotek i alla bemärkelser.
Efter detta var det an kalldusch att lyssna på DiKs seminarium med utgångspunkt från föreningens rapport om bibliotekariernas arbetsmiljö och bidrag till samhället. Där konstateras att sex av tio bibliotekarier funderar på att byta jobb pga den dåliga arbetsmiljön. ”Som om vi ska bära hela samhället”är rubriken på rapporten och ett citat av en av de svarande och det sammanfattar problemen. När resten av samhället dra sig tillbaka finns bara biblioteket kvar och får ta tag i allt och alla samtidigt sm resurserna minskar och uppdraget blir allt större. En omöjlig situation där ingen lösning är i sikte. Det hjälper inte att politiker säger att biblioteken är viktiga och bibliotekarier är viktiga och nu ska det läsfrämjas om inte skola, vård, omsorg m fl funkar och biblioteket inte får resurser.
Sedan direkt till ett seminarium om demokratin i USA, Europa och Israel och det var ännu mer deprimerande det verkar i stort sett kört, fascismen brer ut sig så nu gäller det upp till kamp för demokratin!
Tyngd av detta på trötta ben hem till datorn för att skriva detta.
God natt!
Ingrid Atlestam
BiS 