BIBLIOTEK I SAMHÄLLE – En socialrealistisk betraktelse

Denna krönika skriven 2001 hittade jag när jag leta efter underlag för en artikel  till bis 50års nummer. Frånsett några tidsmarkörer kunde den varit skriven idag. Den känns extra aktuell nu när media  uppmärksammar vad det kan innebära att biblioteken är det öppnaste vi har kvar. Problemen är lika gamla som biblioteken och en känslig mätare på hur det står till i resten av samhället:

Det blåser kallt i folkhemmets bankrutta förort. Många av affärslokalerna kring 60-tals torget gapar tomma, köpkraften har tagit slut. En skara mer eller mindre vinddrivna existenser väntar på att biblioteket ska öppna. Rullatorer, barnvagnar, inlines, shoppingvagnar ja till och med en kundvagn från varuhuset finns också i den trånga entrén trots att hissen strejkar som vanligt.

Datorer, toaletter och kopieringsapparaten blir snabbt upptagna och resten av kön delar sig i två, en vid infodiken och en vid återlämningen.

På stapplande svenska ställer de mörka och beslöjade de frågor lärarna på VUX skickat med. Bibliotekarien försöker tolka vad läraren kan ha menat och suckar uppgivet över alla dessa opedagogiska pedagoger som tycks tro att alla frågor har ett lagom svar på lätt svenska på högst två A4 som varje elev har en medfödd förmåga att på nolltid hitta på internet.

Varje dag år efter år samma listor på svenska romaner; ge mig den lättaste och tunnaste, usch så tjock. Vem älskar Yngve Frej, Simon och ekarna, Ondskan, En komikers uppväxt, Kejsaren av Portugalien, Hundarna från Riga, Mor gifter sig, lagret slut, besvikelsen stor, ska ju vara läst till imorgon.

Ge mig en recension av Iliaden jag hittar ingen på internet! Jag ska skriva något om gudsbilden i islam, kristendomen och hinduismen, vilken bok står det i? Jag hittar inget bra om etik på nätet! Galna kosjukan, Atacc, doping, EU är inne, aids, Afrika, Greenpeace och regnskogen är ute, dvs i biblioteket är det tvärtom.

Varför funkar inte min hotmail? Jag har bokat den datorn men han vägrar flytta på sig, pappret är slut i skrivaren, någon har snott musen, hörlurarna funkar inte.

PC-Hemma, Fitness, Mikrodatorn och Close Up är stulna och någon har klippt recpt ur Allt om mat som vanligt. Någon har snott toapappret och det stinker öl i läsesalen.

Slut på lugnet för alla djupt försjunkna tidningsläsare, schackspelare, surfare, studerande och sovande, in stormar de nya gatubarnen, de som ingen orkar med. Böcker, kläder, svordomar, könsord och stolar flyger i luften. Fritidsledare, fältassistenter, kvarterspoliser, vart har ni alla tagit vägen? På folkhemmets nya bakgårdar i övergivna parkeringsdäck, sönderslagna väntkurer, tomma källarlokaler hukar de osedda barnen och när de en dag reser sig har de inte ord för sin vrede.

På bismötena i 70-talets början diskuterade vi om vi skulle byta blöjor på alla nerkissade barn som föräldrarna placerat i biblioteket i brist på dagisplats och hur mycket fritidsledare vi skulle vara för alla dem som verkligen gjort biblioteket till sitt vardagsrum. Men då räckte vi till, vi var många, biblioteken hade resurser, det byggdes och planerades broar över alla raviner, ökad jämlikhet och fem till sex brödskivor om dagen och krossa USA-imperialismen! Allt var på god väg att ordna sig. Men så vände vinden och blev en snålblåst från höger, ty den som är rik kan köpa förlig vind.

Nu gäller frågan, sedan psykvården slängde ut de sina och folkhemmet stängt alltfler dörrar, hur galen får man vara i biblioteket, hur illa får man lukta, hur full får man vara, hur mycket får man störa, hur många gamla kassar och knäppa kompisar får man komma släpandes på?

Hur ha tid och ork att ägna sig åt informationsklyftorna när alla dessa andra avgrunder öppnar sig? Men är inte biblioteket den barrikad från vilken vi ska försvara oss mot välfärdssamhällets talibaner? Ingen tror längre att man kan bli USAs president med två tomma händer, men man kan väl ändå få vara naiv nog att tro att kunskap och empati är demokratins och solidaritetens förutsättning. Hellre populärmusik från Vittula än sånger från andra våningen!

Ingrid Atlestam ur bis nr i 2001