Etikettarkiv: arbetsmiljö

Biblioteken i corona-tider

Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Illustration Stellan Klint

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.

Stök på biblioteken inget nytt

Stökiga bibliotek är inte någon ny företeelse, trots att det ibland framstår som det i dagens biblioteksdebatt. Lena Lundgren tar upp några exempel från förr och påminner om att det som kallas ”stök” är symptom på samhällsproblem, där kortsiktiga åtgärder som väktare och trygghetslarm inte är tillräckliga för att komma åt de bakomliggande orsakerna till problemen.

Foto av en papperslapp med skriven text: Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

Ur SBUB:s arkiv på Stockholms stadsarkiv.

”Stök” på biblioteken har diskuterats ivrigt i media de senaste två–tre åren. Vissa bibliotek har problem med besökare som är högljudda, stör andra användare, bråkar med personalen och till och med uppträder hotfullt eller skadar böcker och inredning. Bibliotek har varit tvungna att stänga tillfälligt. Biblioteksföreträdare har hävdat att biblioteken rymmer många olika verksamheter och att dagens biblioteksbesökare måste acceptera att biblioteken inte är helt tysta. Å andra sidan framförs av besökare och andra att biblioteken ofta är de enda tysta och lugna platserna för läsning, studier, avkoppling och kulturupplevelser som samhället erbjuder, vilket är betydelsefullt för många människor, och att biblioteken måste leva upp till de förväntningarna. Av media kan man få intrycket att detta är något nytt på de svenska biblioteken.

Jag ska inte gå in på argumentationen kring ljudnivån eller allvaret i de aktuella händelserna, men jag vill framhålla att detta inte är något nytt. Ingrid Atlestam berättar i Fullbokat (1997), att stök på bibliotek finns rapporterat redan under senare delen av 1800-talet från Göteborgs Stads Folkbibliotek på Haga Östergata. Vaktmästaren Emanuel Andersson anställdes bland annat för att hålla ordning på de ynglingar som väsnades i och utanför biblioteket.

Från Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (SBUB) på Drottninggatan 65 rapporterade bibliotekarierna Anna Landergren och Eva Ringenson i en artikel i Biblioteksbladet 1927, att det samlades ”en del mindre önskvärda element […] med vilka de tjänstgörande […] ofta hade animerade uppträden”. Det var bråkigt särskilt i kapprummet och den handlingskraftiga städerskan och allt-i-allon Matilda Hedberg fick avlönas extra för att hålla ordning. Eva Ringenson berättade i en artikel i Svenska Dagbladet 1961 att den vanliga benämningen på bibliotekarierna på SBUB var ”käringarna”. I bibliotekets arkiv har sparats följande upprörda lapp, troligen skriven av någon utkörd pojke:

Skitna käringar och sjutton gubbar äro ni så malliga fy såna svin ni äro riktig apor och fläsk kom ihåg det jag skall komma och mörda er en dag. Svin svin svin svin äro ni. Svarta handen

När den respektingivande Anna Landergren en eftermiddag gick hem upplät en gosse sin röst: ”Nu gick käringen, nu blir det kul!”

Harriette Söderblom, barnbibliotekarie i Stockholm i många år, berättar för mig i en kommande intervju i Biblioteksmuseiföreningens årsskrift 2018 att hon på Gubbängens bibliotek en gång på 50-talet fick värja sig med en galge mot några hotfulla pojkar. En annan gång valde hon att stänga in sig i biblioteket tillsammans med de bråkiga pojkarna, vilket lugnade ner dem. När polisen fick veta det, började de köra förbi biblioteket på kvällarna och det blev mycket bättre. Barnbiblioteket vid Medborgarplatsen, där Harriette senare var chef, och som låg i entréplanet med en lite undanskymd entré från Folkungagatan, hade på 60- och 70-talen stora problem med knarkare och alkoholister.

När jag själv arbetade på Kallinge bibliotek utanför Ronneby 1970–1972 fylldes biblioteket på kvällarna av ungdomar, både pojkar och flickor, det blev skrik och skratt och (alltför) hög ljudnivå och det hände att det utbröt krig med böcker. En pensionerad polis anställdes för att hålla ordning.

Det här är bara några exempel, men det går ändå att se samband och dra några enkla slutsatser. Då som nu är bråk och ordningsproblem på biblioteken symptom på brister i samhället. I centrala Stockholm bodde i början av 1900-talet massor av fattiga familjer med många barn. Familjerna var trångbodda, inga daghem eller fritidshem fanns och barn och ungdomar saknade sysselsättning på eftermiddagar och kvällar. Naturligtvis sökte de sig till det ombonade barnbiblioteket, lockade mera av ljus och värme än av böckerna.

I Kallinge fanns fortfarande i början av 70-talet varken daghem, fritidshem eller fritidsgård. Femåringar satt med en smörgåspåse i handen på bibliotekets trappa när vi öppnade kl 10, på eftermiddagarna strömmade skolbarnen in och på kvällarna ungdomarna. Många bibliotek hade liknande erfarenheter. Ida Holmlund har försett mig med tidningsklipp från 1974, där biblioteket i Kramfors kräver insatser från skolan, till exempel bättre uppehållsrum på skolan och skolvärdinna på biblioteket, eftersom skoleleverna tar över helt vissa tider på dagen. Skolan avsvär sig ansvaret och föreslår att biblioteket ska anställa ”en värd som har skinn på näsan”.

I Stockholm med omnejd är säkert både problem och orsakssammanhang mera komplicerade men slutsatsen är densamma, orsaken är brister i samhället. Politiker måste förmås att se sambanden och vi (och särskilt Svensk biblioteksförening, som säger sig arbeta för starka bibliotek) måste se till att debatten inte enbart handlar om vakter och trygghetslarm utan hur man ska lösa de grundläggande problemen i ett bredare samhällsperspektiv. Det räcker inte med kortsiktiga insatser i akuta situationer. För att underlätta en sådan inriktning på debatten måste det kommande förslaget till en nationell biblioteksstrategi identifiera och beskriva bibliotekens roll i samhället!

Lena Lundgren

Läs mer

Sverigedemokraterna, barnverksamhet och biblioteksliv – vi ser tillbaka på 2018

2018 är på väg att ta slut och det kan vara läge att avrunda ett händelserikt år med lite reflektion. Vad har hänt under året, och vilka har varit de frågor som upptagit BiS och våra medlemmar och prenumeranter? Vad vi kan se rent allmänt är att föreningen har växt och vi har nu fler medlemmar än vi haft på många år. Och ämnen som har intresserat många har varit högerextremism, barnverksamhet och bibliotekspolitik på riksplanet (det var ju trots allt varit både valår och arbete med nationell biblioteksstrategi 2018).

Här kommer en lista över vilka inlägg som har varit mest lästa på vår blogg under varje månad 2018. Vilket kan stå som en sammanfattning för årets reflektioner, händelser och debatter på foreningenbis.com.

Januari: Mitt första år som bibliotekarie

Ida Holmlund tog sin examen sommaren 2016. Här delar hon med sig av sitt första år som bibliotekarie i en personligt hållen betraktelse från norra Sverige.

Februari: Arbetsmiljön och uppdraget

I svallvågorna av reportage om vardagen på våra bibliotek kommenterar DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförening bibliotekens uppdrag. Men i diskussionen om visioner så glöms vår arbetsmiljö bort. Katie Mclains spetsiga text ”I’m not a superhero” tar oss tillbaka till verkligheten.

Mars: Miljontals Facebookanvändares data såldes ut och användes till politiska syften

I mars spreds nyheten om att data kring 50 miljoner amerikanska Facebookanvändare hade samlats in av analysföretaget Cambridge Analytica som sedan sålde dem vidare utan medgivande till Donald Trumps presidentvalkampanj 2016. BiS rapporterar om övervakningskapitalismens konsekvenser.

April: Vi behöver en riksbarnbibliotekarie!

Den pågående utredningen för en nationell biblioteksstrategi lider av en påfallande brist på barnperspektiv. Det menar Lena Lundgren som sammanfattar läget för barnbiblioteksutveckling i Sverige och önskar sig en riksbarnbibliotekarie.

Maj: Martin Persson från BiS kommenterar partiernas bibliotekspolitik

Inför valet ställde Biblioteksbladet åtta biblioteksrelaterade valfrågor till alla riksdagspartier, och Martin Persson från BiS fick chansen att kommentera partiernas svar, där särskilt Sverigedemokraterna stack ut.

Juni: Bibliotekssamlingarnas politik

Hur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av hårda ideologiska konflikter? BiS reflekterar över vad begreppet neutralitet egentligen innebär för biblioteken.

Juli: Barns delaktighet prövas på Malmö stadsbibliotek

Barnbiblioteksforskningen är inte omfattande men desto viktigare är det att uppmärksamma den forskning som görs.  Lena Lundgren skriver om Att utforma ett barnbibliotek tillsammans med barn av Barbro Johansson och Frances Hultgren, en forskningsrapport från ett projekt på Malmö stadsbibliotek.

Augusti: Vad du behöver veta om SD och kulturpolitiken

Vi kan inte glömma Sverigedemokraterna och deras intresse för kulturpolitiken, ett område som de vill förändra i grunden. Under valrörelsen fick prideflaggor som fanns uppsatta på Mölnlycke bibliotek tas ner efter krav från partiet. Förtidsröstning pågick i anslutande lokaler och SD hävdade att flaggorna var politisk propaganda.

September: Everyone Is Welcome Here

Den amerikanska biblioteksföreningens, American Library Association, uppdatering av sina riktlinjer för folkbibliotekens mötesrum gav i somras upphov till en het debatt i den amerikanska folkbiblioteksvärlden. Orsaken var att det reviderade dokumentet deklarerade att biblioteken måste välkomna hatgrupper (”hate groups”) till sina mötesrum, med hänvisning till yttrandefrihet och den amerikanska konstitutionens First Amendment. I denna text från bis kommenterade den New York-baserade folkbibliotekarien och aktivisten Melissa Morrone diskussionen och händelseförloppet kring uppdateringen av riktlinjerna.

Oktober: Låt barnen njuta av böcker utan pekpinnar

Att läsa ska kunna vara både nytta och nöje borde vara en självklarhet skriver Ellen Pavlov. Men när det gäller barnlitteraturen är det inte alltid så självklart. Barnböcker har en lång tradition av att vara uppfostrande. Till den grad att det ibland kan verka som om det är svårt att komma bort från det pedagogiska, även i de skönlitterära barnböckerna. Vad är egentligen en barnbok? Och hur skapar vi böcker som speglar världen och breddar våra verkligheter, utan att skriva barnen på näsan?

November: Vi har inte råd att vara naiva inför högerextremismen

I december framträdde Patrik Forsén på ett panelsamtal om demokrati på Hornstulls bibliotek i Stockholm. Forsén har tidigare varit ledare för nationaldemokratisk ungdom, och företrädde på samtalet rasideologiska Nordisk ungdom.

Stockholm stadsbibliotek har nu fått mycket kritik för detta program och hur ingen inom organisationen drog i bromsen kan man verkligen undra.

December: Nu finns Världslitteraturhuset

Lördagen den första december invigdes Världslitteraturhuset i Gamlestaden i Göteborg. Vår Ingrid Atlestam skriver om invigningen:

”Då jag varit bibliotekschef i stadsdelen i nästan 30 år och dessutom var den som först kom med iden om ett världslitteraturhus så var jag inbjuden som en av invigningstalarna. Men två dagar före invigningen stoppade politikerna mitt framträdande på grund av mitt engagemang i kampen mot nedskärningarna i Kortedala bibliotek. Den formella anledningen sades vara att presidiet bestämt att bara politiker skulle invigningstala. Biblioteksledningen gjorde vad de kunde för att jag skulle få tala men förgäves.”

 

Tobias Willstedt

Arbetsmiljön och *UPPDRAGET*

Bibliotekskort med text: Välkommen till det försummade biblioteket

I svallvågorna av reportage om bibliotekens arbetsmiljö kommenterar DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförening bibliotekens uppdrag.

Det har rapporterats och debatterats om folkbibliotekens arbetsmiljö och uppdrag igen. Biblioteksarbetare vittnar i DN om hur svårt det är att få ihop det när man måste göra i princip allt för alla under otacksamma förhållanden. Från DN:s ledarsida och Svensk biblioteksförenings håll funderar man över hur denna verkligheten har att göra med folkbibliotekens uppdrag. Biblioteken måste hitta tillbaka till sitt kärnuppdrag verkar DN:s Per Svensson mena i en ledare, med fokus på böcker och bildning. Glöm inte att världen har förändrats! Det räcker inte längre! svarar Svensk biblioteksförening utan att riktigt kommentera de negativa konsekvensera ett alltför fluffigt uppdrag kan få för professionen och de enskilda medarbetarna.

En omskriven undersökning visar att de som arbetar på bibliotek har lika höga stressnivåer som sjuksköterskor. Man ville i undersökningen ställa en grupp som man antog hade en lugn arbetsmiljö (bibliotek) gentemot de som hade vedertaget stressig miljö (vården). Själva utgångspunkten i sig är ju ett problem eftersom biblioteksarbetare inte ens får känna sig sedda i det att deras jobb faktiskt kan vara ganska kämpigt ibland.

Jag fastnar för en text av Katie Mclain (”I’m not a superhero”) om hur det kan kännas att jobba på bibliotek, och slitas mellan alla kraven och det hyllade ”UPPDRAGET” som inte lämnar en någon ro, inte minst för att det känns så viktigt.

{..] librarians have to wear a towering stack of hats when they’re at work. In my own job, I provide technology assistance, research assistance, readers’ advisory, and notary services, and those are just the roles outlined in my job description. We also have a significant number of patrons who require social services that address issues such as homelessness, counseling, mental illness, unemployment, and drug dependency. Sometimes these people are just looking for resources, but sometimes they come to the library hoping that the library employees themselves can solve their problem.

This may be the point where I start to lose some of the librarian readers who say that we have to wear these hats because we’re vital figures in our communities, and it’s our job to provide these services (and more) to the people who need them. I heartily agree. I believe in the values of librarianship with every fiber of my being, and even though I have written publicly about some of the problems I’ve seen within the library world, I still love my profession. I fully believe this was the job I was meant to have. It gives me purpose and direction and warm fuzzies. But it also can take a seriously negative toll on our mental health.

LIBRARY BURNOUT

As much as I want to be a helpful, prominent figure in my library’s community, I only have so much of myself that I can give every day before I start to feel exhausted, anxious, and overwhelmed. I’ve come home in tears after busy days because there were so many people who needed something from me, who needed my attention, my compassion, my ability to seemingly work miracles.

En tanke är väl att om bibliotekens arbete blir alltmer omfattande och fragmentiserat på grund av våra målgruppers behov så kommer stress och psykisk ohälsa att öka. Om biblioteken inte får redskap och resurser att hantera det så måste vi prata avgränsningar, oavsett hur viktigt vårt uppdrag är.

Länkar:

När biblioteket i Åmål tog det drastiska beslutet att låsa dörren vände det

Per Svensson: Slagborrar istället för böcker – biblioteken har ett identitetsproblem.

Vi kommenterar Per Svenssons ledare i DN idag (Svensk biblioteksförening)

Bibliotekarier lika stressade som sjuksköterskor

I’M NOT A SUPERHERO: THE STRESS OF LIBRARY WORK

Tobias Willstedt

Fem biblioteksfrågor att hålla ögonen på 2018

Bibliotekens neutralitet, nya läsvanor och mer pengar till biblioteken. Vilka biblioteksfrågor kommer vara stora under detta år?En illustration, Ett förstoringsglas, ett mönster och några orkidéer.

  • Bibliotekets neutrala position kommer debatteras i ett polariserat politiskt klimat

Kan biblioteket vara neutralt när det konfronteras med politiska rörelser som utnyttjar demokratiska principer för att förgifta demokratiska offentligheter och mötesplatser?

Under 2017 såg vi att bibliotekens urval i allt högre grad ifrågasätts. Högerextrema grupper aktiverar sig för att få biblioteken att i allt högre grad representera sina åsikter. Tanken att biblioteket ska vara en neutral plats där alla  åsikter finns representerade används av aktivister som argument för att rashetsande tidningar som exempelvis Nya Tider ska finnas på hyllorna. En aktivism som har resulterat i hot och hets mot enskilda bibliotekarier och bibliotek. 2018 är ett valår vilket med säkert kommer att dra politiska motsättningar i Sverige till sin spets – vad kommer att hända då?

Över altanten så ser vi också att denna tanke om biblioteken som opolitiska och neutrala är en svår kostym att passa i. Under den turbulenta tid som följt valet av Donald Trump ser vi att amerikanska bibliotekarier i allt högre grad tar ställning mot ett presidentskap som omfamnar rasistiska rörelser, för en hård klasspolitik och använder sig av propaganda för att vilseleda sina följare.

Är det liberala samhällskontraktet brutet och kommer idén om det neutrala biblioteket gå under i takt med stigande politiska motsättningar?

  • Hur kommer nya läsvanor förändra bibliotekens förutsättningar och verksamhet?

Digitala abonnemangstjänster  slog igenom under 2017. En växande skara läsare väljer att läsa med öronen och läser gärna ljudböcker som de får tag på genom slutna tjänster som Storytel. Dessa tjänster existerar och växer fram utanför bibliotekens räckhåll. Parallellt så fortsätter e-boksläsandet att öka, utan att för all del slå ut pappersboken. Ännu har vi inte nått slutet på diskussionen om vilken roll e-böcker ska spela på biblioteken: hur ska de lånas ut, vilka böcker ska finnas tillgängliga, och vilken ersättning ska förlagen få? Vilken roll kan och vill biblioteken fylla i den digitala revolution som pågår?

  • Kan biblioteksarbetares arbetsmiljö bli bättre?

Ambitionen att vara så öppna, tillåtande och tillgängliga så möjligt är givetvis förknippat med vissa utmaningar för våra bibliotek, och flera rapporter från fackförbundet DIK har visat på allvarliga brister i biblioteksarbetandes arbetsmiljö. DIK:s senaste rapport ”Biblioteken speglar samhället – en rapport om arbetsmiljön på våra bibliotek” ger en dyster bild, där hot och våld blivit en del av vardagen för många bibliotekarier. Frågan är om vi under 2018 kommer se att ansvariga politiker och tjänstemän börjar engagera sig i frågan på allvar eller om vi kommer fortsätta se denna typ av rapporter.

  • Vad kommer regeringens satsning på biblioteken att innebära?

I regeringens budgetproposition i höstas aviserades ett extra anslag till biblioteksverksamhet under åren 2018–2020; en kvarts miljard årligen för att stärka utbud och tillgänglighet i landets biblioteksverksamhet. Stödet kommer att kunna sökas av landets folkbibliotek men det är ännu oklart vilken verksamhet som kommer att prioriteras. Onekligen är en satsningen en stor möjlighet  som förhoppningsvis kommer att göra skillnad för biblioteken.

  • Och biblioteksprivatiseringarna då?

Under 2017 upphandlade Nacka kommun sina folkbibliotek vilka i framtiden kommer att drivas av företagen Dieselverkstaden bibliotek AB och Axiell media. Andra kommuner har meddelat att de är intresserade av att göra liknande upphandlingar av sina biblioteksverksamheten. Om de fortskrider med dessa planer är det säkerligen något som kommer uppmärksammas och väckas protester mot. Inte minst av BiS.

Länkar:

Bokmässan och den fascistiska fällan

DIK levererar dyster rapport om hot och våld på bibliotek

Kvartsmiljarden går till folkbiblioteken

bis och Biblioteksbladet debatterar biblioteksprivatiseringar 2017

Tobias Willstedt