Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.