Låna böcker på ”thaimojen” – en bro till biblioteket?

I somras hade vi en sommarjobbare på biblioteket, en ung och smart kille, som lärde sig allt snabbt och lätt. En dag stod han framför mig och frågade: ”Varför läser ni? Vad ska man med läsandet till?”

Samhället har under de senaste decennierna gått igenom stora förändringar och med detta står idag biblioteken inför nya och svåra uppgifter.

Intresset för partipolitisk verksamhet, deltagande i fackliga organisationer och övriga folkrörelser har minskat påtaglig. När politiken alltmer handlar om tillväxt så ligger kulturen illa till. En stark politisk linje är emot alla typer av stöd till kultur. Statligt kulturbidrag ska bort och kulturen ska på egen hand, genom konkurrens, kommersialisering och privatisering, klara sig. I denna tävling överlever självfallet bara det som kan säljas och gå med vinst. När allt förvandlas till ekonomiska vinstintressen och när politiken ska underkasta sig ekonomiska ekvationer, vari består då bibliotekens roll och plats i samhället?

I Glaskowdeklarationen* står det att bibliotek och informationstjänster bidrar till utvecklingen och upprätthållande av intellektuell frihet och bidrar till att värna demokratiska värden och allmänna medborgerliga rättigheter. Hur kan då biblioteken öppna sin famn för att möta en stor del av de ca 15 procent av Sveriges befolkning som idag har en annan kulturell, etnisk eller religiös bakgrund än den traditionellt svenska, och som inte ingår i den läsvana gruppen.
De nya svenskarna har tagit med sig olika erfarenheter och upplevelser från hemlandet, men det är en heterogen grupp. Vad som kan betraktas som en gemensam nämnare för en stor del av de nya svenskarna är fattigdom och exkludering. Det handlar inte om ”utanförskap” som många hävdar utan om en ny underklass som känner sig övergiven av majoritetssamhället. Och jag frågar mig: i ett samhälle där klasskillnader och ojämlikhet blir allt större och djupare och där diskriminering, arbetslöshet och fattigdom blir en del av vardagen, vad kan vi som arbetar på biblioteken göra för att skapa fler inkluderingsmöjligheter?
Sverige har en lång bildningstradition som går tillbaka till slutet av 1800-talet. Inom den traditionen verkade biblioteken, och de som tjänstgjorde där arbetade hårt för att förverkliga ett samhälle där allas tillgång till böcker och möjlighet till läsning var en självklarhet. En del av den traditionen byggdes framför allt på en vision om ett annat samhälle, där alla skulle ha rätt till att läsa och låna gratis. Det är en rättighet som idag inte längre tycks gälla.

I takt med en ökad immigration och samtidigt ökande klassklyftor växer också antalet människor som saknar läsförmåga och intresse för läsning. Biblioteken är med sina knappa resurser idag dåligt rustade inför den nya situationen. Med mindre resurser är det svårt att göra det nya som behövs: nämligen att söka upp de som inte besöker oss.

För medelklassen och deras barn har biblioteken en självklar plats och de besöker och hittar till oss av sig själva. Av många skäl, inte minst demokratiska, behöver vi även kunna locka de människor som mycket sällan har sina vägar förbi biblioteken, samt aktivt och kreativt öppna dörrarna för alla medborgare! Vi får heller inte glömma det viktiga: visionen, som lätt kommer bort i vår dagliga och stressade vardag.

Bokprat, språkcafé och lättläst cirkel är några saker som vi redan gör idag och behöver fortsätta göra. Men biblioteken som fysisk lokal är en sluten institution. För att nå en större skara av ovana besökare krävs även av oss att vi erbjuder fler utåtriktade verksamheter, så att vi når ut och finner vägar till de som inte kommer till oss. Bokbord ute i närsamhället och i oväntade sammanhang är ett sätt. Men här behövs också nya innovativa idéer och förstås också tillräckligt med resurser för att kunna genomföra dem.

Skulle det exempelvis vara fel om man skulle kunna låna böcker på det thailändska matstället i centrum, i föreningslokaler och på idrottsklubbar i närområdet? Varför inte ta chansen att bygga broar till biblioteket till exempel där?

Ali Reza Khanicheh

*Glaskowdeklarationen 2002, IFLA, International Federation of Library Associatons and Institutions.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s