Kategoriarkiv: Vad är ett folkbibliotek?

Det livsviktiga biblioteket

Litteraturprofessorn Lars Furuland, som avled 2009, var också en varm anhängare av folkbibliotekens arbete och betydelse. Under arbetet med att ordna hans arkiv och bibliotek hittade jag en artikel av honom, skriven i Uppsala Nya tidning 28/2 1996, vilken Uppsala stads- och länsbibliotek gjorde ett särtryck av, kallat ”Det livsviktiga biblioteket”.

Det talar om kultur och bibliotek som ett ”demokratiskt samhällsbygge”. ”I demokratins namn borde vi nu satsa mera än någonsin på folkbiblioteken” skriver Lars Furuland. Uppgiften är ”att underlätta för medborgarna att göra egna bedömningar och handla självständigt”.

Artikeln slutar:

”De senaste femton åren [1981-1996] har de kommunala biblioteken haft så hårda ekonomiska ramar att det äventyrat funktionerna som samhällets minne och medborgarnas utkikspost mot framtiden. Bestånden av nya böcker har blivit så magra att man inte längre skulle kunna tala om folkbibliotekens betydelse för den reella informations- och yttrandefriheten, om inte beställningsrätten från andra bibliotek existerade och sköttes på ett uppoffrande sätt. Men vi är farligt nära den punkt där de aktuella lokala bestånden är så nedprutade att bibliotekarier och låntagare hamnar i en beställningskarusell. /…/

Bokbeståndet på ett bibliotek (inklusive andra media och datormöjligheter) är ett samlat uttryck för samhällets intellektuella tillstånd. Under medieexplosionen, datoriseringen och den raska elektroniseringen av det informations- och kunskapsbärande materialet borde folkbiblioteken förstärkas och bli lokala knutpunkter i morgondagens Sverige: för litteraturupplevelser, kunskapsinhämtande och information.”

En bättre nyårshälsning till våra beslutsfattare kunde man väl inte sända?

Mats Myrstener

PS 30 januari 2016 invigs Furuland-rummet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som består av Lars Furulands unika bibliotek av svensk arbetarlitteratur, med vissa internationella utblickar, från Alfred Kämpe och Henrik Menander till Åsa Linderborg och Kristian Lundberg. Invigningen är öppen för besökare, läs mer nästa år på http://www.arbark.se

Välkommen till Prylioteket!

Som vi tidigare skrivit här på bloggen: Ett bibliotek kan användas till mycket. 8/4 läste jag i DN följande notis (från Malmö):

”I ett av Malmös stadsbibliotek, Garaget, kan man sedan ett och ett halvt år tillbaka låna fler saker än vad man brukar kunna på ett bibliotek. Verktyg, symaskiner och sällskapsspel får man ta hem, bara man har ett lånekort.

– Folk kommer från hela stan och vill låna verktyg, säger Lisa Jansson på Garaget.

Förra året provade man också på att låna ut kläder och skor.

– Vi testar lite olika grejer, säger Lisa Jansson.

En enkät delas varje år ut till besökarna, där de får komma med önskemål om vad som kan förbättras. Därifrån kom idén att låna ut verktyg till de som behövde det.

– Vi har utökat lite nu också, med takräcken och en sekatör bland annat, säger Lisa Jansson.

Ett annat förslag var att ha några träningsredskap till hands på biblioteket.

– Då det kom upp tänkte vi okej, låt oss prova, så nu har vi några hantlar och en balansplatta i ett hörn här, säger Lisa Jansson.

Någon boom i antalet lånekortstagare har man inte märkt av efter förändringarna.

– Nja, inte så att det är direkt kopplat till fler lånekort. Det är mer att folk upptäcker det när de kommer hit och ser vad mer vi har.”

I Danmark kunde man för ett antal år sedan låna en ”muslim” på biblioteket för att lära känna, en ”skinnskalle, och en ”präst”.

Sedan läser jag i en av Gävles dagstidningar, Arbetarbladet, 7 juni, om en föreslagen ”sportbibbla”. I Sandviken funderar Kultur- och fritidsnämnden just på ett förslag om ett bibliotek som ska låna ut fritidsutrustning som ”pjäxor, skidor och skridskor”. Vidare kan det finnas golfdiscset, brännboll, krocket, kubb, boule, badminstonset, kritor osv. Möjligheterna är oändliga, bara fantasin sätter gränser.

Förslagsställaren ser det främst ”ur barnens synvinkel. En del har jättemycket saker och andra ingenting.”

Idén sägs komma från Värmland, från biblioteken i Grums och Munkfors. Redan i sommar ska man även i Sandviken kunna låna sportredskap med sitt bibliotekskort. Om man nu vill ”spontansporta i Stadsparken”?

I Sandviken finns ca 1.000 barn som lever under fattigdomsstrecket. Om just dessa kommer att använda sig av bibliotekets nya tjänster vet man dock inte. Romska barn som spelar golf i Stadsparken. Kanske det?

Kanske ett bra sätt att höja utlånestatistiken? Men ska pengarna tas från bibliotekets mediaanslag?

Och bara för att biblioteket lånar ut media, betyder det att man måste låna ut allt mellan himmel och jord? Tyder inte det på en viss respektlöshet gentemot bibliotekets personal? Eller bara ett fräscht nytänk?

Men det kanske rimmar med kulturministerns nya Biblioteksstrategi? Jag vet inte. Jag känner bara en väldigt stor oro att det biblioteken en gång, tillsammans med skolan, var tänkta att göra håller på att trivialiseras. Kulturhustanken som vi hade på 1970-talet var nog bra. Men att bli prylbank? Ja, varför inte. Vi är ju blott, i grund och botten, skummet på tidens våg.

Mats Myrstener

sekatör

Biblioteket – från vaggan till graven

Förra skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (FP) föreslog häromdagen att Stockholms huvudbibliotek Asplundhuset skulle kunna användas till borgerliga vigslar. Inte minst för att det är ett så vackert rum.

Ja varför inte? Jag ska sluta att vara så skeptisk och negativ nu och försöka tänka positivt som det heter. Tänka modernt och kreativt. Gilla läget, för det lär aldrig bli bättre än så här är jag rädd. Och varför ska en vacker sal som Asplundhusets rotunda inte kunna användas till andra saker än det som är  biblioteksrelaterat? För de små: namngivningsceremonier. För de vuxna: bröllop. För de gamla: en borgerlig begravning. Så följer böckerna längs lokalens väggar med sina vänliga ögon människan – från vaggan till graven.

Det är ju egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad ett bibliotek skulle kunna användas till, eller hur?

Mats Myrstener 

Låna böcker på ”thaimojen” – en bro till biblioteket?

I somras hade vi en sommarjobbare på biblioteket, en ung och smart kille, som lärde sig allt snabbt och lätt. En dag stod han framför mig och frågade: ”Varför läser ni? Vad ska man med läsandet till?”

Samhället har under de senaste decennierna gått igenom stora förändringar och med detta står idag biblioteken inför nya och svåra uppgifter.

Intresset för partipolitisk verksamhet, deltagande i fackliga organisationer och övriga folkrörelser har minskat påtaglig. När politiken alltmer handlar om tillväxt så ligger kulturen illa till. En stark politisk linje är emot alla typer av stöd till kultur. Statligt kulturbidrag ska bort och kulturen ska på egen hand, genom konkurrens, kommersialisering och privatisering, klara sig. I denna tävling överlever självfallet bara det som kan säljas och gå med vinst. När allt förvandlas till ekonomiska vinstintressen och när politiken ska underkasta sig ekonomiska ekvationer, vari består då bibliotekens roll och plats i samhället?

I Glaskowdeklarationen* står det att bibliotek och informationstjänster bidrar till utvecklingen och upprätthållande av intellektuell frihet och bidrar till att värna demokratiska värden och allmänna medborgerliga rättigheter. Hur kan då biblioteken öppna sin famn för att möta en stor del av de ca 15 procent av Sveriges befolkning som idag har en annan kulturell, etnisk eller religiös bakgrund än den traditionellt svenska, och som inte ingår i den läsvana gruppen.
De nya svenskarna har tagit med sig olika erfarenheter och upplevelser från hemlandet, men det är en heterogen grupp. Vad som kan betraktas som en gemensam nämnare för en stor del av de nya svenskarna är fattigdom och exkludering. Det handlar inte om ”utanförskap” som många hävdar utan om en ny underklass som känner sig övergiven av majoritetssamhället. Och jag frågar mig: i ett samhälle där klasskillnader och ojämlikhet blir allt större och djupare och där diskriminering, arbetslöshet och fattigdom blir en del av vardagen, vad kan vi som arbetar på biblioteken göra för att skapa fler inkluderingsmöjligheter?
Sverige har en lång bildningstradition som går tillbaka till slutet av 1800-talet. Inom den traditionen verkade biblioteken, och de som tjänstgjorde där arbetade hårt för att förverkliga ett samhälle där allas tillgång till böcker och möjlighet till läsning var en självklarhet. En del av den traditionen byggdes framför allt på en vision om ett annat samhälle, där alla skulle ha rätt till att läsa och låna gratis. Det är en rättighet som idag inte längre tycks gälla.

I takt med en ökad immigration och samtidigt ökande klassklyftor växer också antalet människor som saknar läsförmåga och intresse för läsning. Biblioteken är med sina knappa resurser idag dåligt rustade inför den nya situationen. Med mindre resurser är det svårt att göra det nya som behövs: nämligen att söka upp de som inte besöker oss.

För medelklassen och deras barn har biblioteken en självklar plats och de besöker och hittar till oss av sig själva. Av många skäl, inte minst demokratiska, behöver vi även kunna locka de människor som mycket sällan har sina vägar förbi biblioteken, samt aktivt och kreativt öppna dörrarna för alla medborgare! Vi får heller inte glömma det viktiga: visionen, som lätt kommer bort i vår dagliga och stressade vardag.

Bokprat, språkcafé och lättläst cirkel är några saker som vi redan gör idag och behöver fortsätta göra. Men biblioteken som fysisk lokal är en sluten institution. För att nå en större skara av ovana besökare krävs även av oss att vi erbjuder fler utåtriktade verksamheter, så att vi når ut och finner vägar till de som inte kommer till oss. Bokbord ute i närsamhället och i oväntade sammanhang är ett sätt. Men här behövs också nya innovativa idéer och förstås också tillräckligt med resurser för att kunna genomföra dem.

Skulle det exempelvis vara fel om man skulle kunna låna böcker på det thailändska matstället i centrum, i föreningslokaler och på idrottsklubbar i närområdet? Varför inte ta chansen att bygga broar till biblioteket till exempel där?

Ali Reza Khanicheh

*Glaskowdeklarationen 2002, IFLA, International Federation of Library Associatons and Institutions.

Varumärket folkbibliotek

Senaste numret av Framsidan, Kultur i Västs bibliotekstidskrift, har temat ”bibliotek på andra ställen”. I sin ”ledare” i Framsidan skriver Bengt Källgren ”bibliotek är en funktion inte en lokal”.

I senaste numret av BBL är Nina Frids, som vanligt tänkvärd och skarpa, krönika en kritik av tendensen att det är så bra att bibliotek gör annat än att vara bibliotek som att låna ut både dittan och dattan prylar och göra en grej av att inte anställa bibliotekarier.

Båda dessa sätt att förstöra varumärket folkbibliotek, som man väl ska uttrycka det i nuspråk, sägs handla om demokrati, låga trösklar och tillgänglighet. Men som Nina Frid påtalar kan det istället visa på förakt, att inte tro alla om att vara värda och behöva en fullgod biblioteksservice.

Bibliotek är inte EN funktion, utan det geniala med folkbibliotek är just den fantastiska mängd av funktioner denna unika institution kan fylla samtidigt. Att lyfta ut vissa funktioner och placera dem lite här och var, som till exempel bokutlåning på stranden, på arbetsplatsen i snabbköpet, kan givetvis vara alldeles utmärkt och bra, men det får aldrig ersätta det mångfunktionella biblioteket eller beskrivas som bibliotek.

Att lägga ytterligare funktioner till biblioteket, som att låna ut verktyg, gångstavar, paraplyer och leksaker kan väl gå för sig. Att biblioteket även är medborgarkontor, turistkontor eller hittegodsmottagning kan väl åxå vara smart förutsatt att det inte innebär en nedrustning av bibliotekets kärnverksamhet, dvs att det ges extra resurser och kompetenser för de tillkommande uppdragen. Dessutom får det absolut inte innebära att biblioteket uppfattas som en myndighet.

Känns som det är dags att varumärkesskydda begreppet folkbibliotek, att fastställa vad ett folkbibliotek måste innehålla, erbjuda och ha som uppdrag för att få använda namnet. Inte ska väl bibliotek vara mindre skyddat än falukorven, fetaosten och verklighetens folk? Detta bör vara en del av den nationella biblioteksplanen, alltså dags för KB att ”ta patent” på FOLKBIBLIOTEK innan någon annan gör det!

Dessvärre gäller det inte bara att rädda bibliotekstanken från angrepp utifrån utan i även från bibliotekarier som tycks tro att biblioteket bäst når sina mål, som då mäts i antal lån, genom att käcka till sig och låtsas vara något annat än en gedigen folkbildande institution med syfte och mål att utjämna skillnader i ett samhälle med växande klyftor.

När skådespelaren Roland Jansson i en annan tid, på 70-talet, invigde Gårdstens bibliotek (nedlagt sedan länge) sa han bl a att folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, det står verkligen för ”från och var och en efter förmåga och till var och en efter behov” men detta hade politikerna lyckligtvis ännu inte upptäckt enligt Jansson. Nu är tendensen dessvärre ”till var och en efter förmåga” och behov noteras bara som aktiv individuell efterfrågan. Den är t ex vad detta med flytande bestånd innebär, ett system som vidgar klyftor istället för att ge alla en chans.

Alltså dags att acceptera nutida språkbruk och bygga varumärket folkbibliotek, men göra det på en stark ideologisk grund,  gedigen historisk erfarenhet och ett unikt stort förtroende hos såväl användare som ickeanvändare enligt tex SOM- undersökningarna.

Med ovan nämnda tendenser är det stor risk att biblioteksvärlden just nu håller på att göra tvärtom, genom att tunna ut, splittra och ”marknadsanpassa” i såväl teori som praktik. Med denna amöbafilosofi raseras snabbt vad som byggts under hundra år minst.

Bibliotek är och ska förbli mångfunktionella folkbildande lokala lokaler med kompetent personal!

Ingrid Atlestam