Kategorier
bibliotek bibliotekslag Vad är ett folkbibliotek?

Vad är ett bibliotek? – en fortsättning

Frågan vad är ett bibliotek är inte så lätt att besvara och ska kanske vid närmare eftertanke formuleras på ett annat sätt. BiS har frågat hur Kungliga biblioteket definierar bibliotek. Cecilia Ranemo, som ansvarar för den årliga biblioteksstatistiken, definierar bibliotek framför allt utifrån finansiering och bemanning samt kravet att de “på något sätt [ska vara] tillgängliga för allmänheten” och anger själv att detta inte är en definition av ett bibliotek. Oskar Laurin, enhetschef för Bibliotekssamverkan, ger inte heller något tydligt svar och reflekterar framför allt över vad ett bibliotek är när det behövs en definition, till exempel  i samband med utdelning av verksamhetsbidrag. Men han konstaterar också att det “förmodligen [skulle] vara svårt att besluta om en generellt gångbar definition”.

Det tydligaste svaret när det gäller bibliotek hittar vi i svensk bibliotekslag som definierar vad ett bibliotek ska göra, såsom att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt och ägna särskild uppmärksamhet åt vissa prioriterade målgrupper. 

Bibliotekslagen är grunden för all biblioteksverksamhet och är djupt förankrad hos bibliotekskåren. Alla aktiviteter som görs på bibliotek från inköp, programverksamhet, språkcaféer och utlån till läs- och litteraturfrämjande utgår från lagen. Men detta innebär inte automatiskt att vi kan svara JA på frågan om svenska biblioteken lever upp till lagen. Bibliotekslagen har många paragrafer och det finns stora skillnader i vilken utsträckning biblioteken lever upp till lagens olika krav. Frågan vad som är ett  bibliotek, är snarare en önskan om kvalitetssäkring av våra uppdrag.

Bibliotekariers praktiska klokhet

Eva Schwarz, filosof vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, ger ett helt nytt perspektiv på bibliotek i antologin Bibliotekariens praktiska kunskap: “Biblioteket visar sig snarare som ett minisamhälle, där vissa grupper är mer sårbara än andra, där olika intressen ställs mot varandra.” Och i detta minisamhälle finns en osäkerhet vad gäller gränserna, där det inte alltid är tydligt hur det som en besökare kräver ska bemötas och om det över huvud taget ska göras. Bibliotekariers praktiska klokhet är ytterst relevant för att bemästra vardagen enligt Schwarz. 

Bibliotek i Utrecht i Nederländerna. Foto Annelien van der Tang

Denna bild bekräftas i Svensk biblioteksförenings rapport Bibliotek som medborgarkontor? Enligt rapporten upptar en allt större del av bibliotekspersonalens tid av något som kan liknas vid samhälls- eller medborgarservice, utan att biblioteken har fått uppdrag eller resurser att utföra sådana tjänster. Det finns stora skillnader i vilken omfattning biblioteken uppträder som medborgarkontor. I regeringens rapport Från kris till kraft – återstart för kulturen kan vi läsa att allmänhetens tillgång till bibliotekens verksamhet och samlingar har försämrats avsevärt under pandemin och att tillgången till folkbibliotek är ojämlikt fördelad i landet. Det har bland annat fått till följd att invånarna i vissa kommuner varit tvungna att resa till en annan kommun med öppna bibliotekslokaler för att kunna uträtta ärenden på internet.  

Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna?

Efter att ha tagit del av dessa aktuella rapporter saknar jag de stora följdfrågorna i debatten, till exempel: Vad betyder den ojämlika tillgången till folkbibliotek för samhällets invånare, i synnerhet för de mest sårbara grupperna? Bibliotekarier med all sin praktiska klokskap arbetar så bra de kan i det lilla minisamhället som kallas för bibliotek, men det är kanske inte alltid good enough? 

Biblioteket i Nederländerna

I september arbetade jag från mitt hemland, Nederländerna, och försökte då hitta det holländska svaret på frågan ”Vad är ett bibliotek?”. Det som blev tydligt, redan efter ett första samtal med en bibliotekarie på Kungliga biblioteket i Haag, är att Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek. I Nederländerna finns en tydligare uppfattning om vad ett bibliotek bör göra och vart fjärde år görs en uppföljning (certifiering) av hur biblioteken utför sina lagstadgade uppdrag.

När man pratar om bibliotek i Nederländerna pratar man om Biblioteket och menar då alla folkbibliotek. För att bibliotekets varumärke ska vara så tydligt som möjligt har alla biblioteks webbsidor – i kommuner såväl som på riksnivå – samma layout. Det finns också olika nationella projekt som till exempel Bokstart, digitalt medborgarskap och språk för invandrare som genomförs på varje bibliotek under samma namn med samma material. Utöver de nationella programmen har varje bibliotek utvecklat sin egen palett av aktiviteter, oftast i samverkan med organisationer i lokalsamhället. Under pandemin var alla bibliotek i Nederländerna stängda på uppmaning av folkhälsomyndigheten. 

Bibliotekslagen

Det finns en bibliotekslag för folkbibliotekens verksamhet i Nederländerna. Kungliga biblioteket, det nationella digitala biblioteket, folkbiblioteken och regionala institutionerna omfattas av denna ramlag som anger vad som ska göras på ett folkbibliotek. Det finns fem lagstadgade funktioner för folkbiblioteken:

  1. Tillgängliggöra kunskap och information
  2. Underlätta och stödja utbildning och det livslånga lärandet
  3. Läs- och litteraturfrämjande
  4. Organisera möten och debatt
  5. Främja konst och kultur

Jag anser att lagens största svaghet är att den inte föreskriver att folkbiblioteken ska vara kostnadsfria. De allra flesta bibliotek är dock kostnadsfria för barn och unga upp till 18 år. 

Lagen föreskriver inte heller att det ska finnas ett bibliotek i varje kommun.1  Men samtidigt uppfattas biblioteksverksamhet som en kommunal angelägenhet som bör subventioneras.  Kommuner förpliktigar sig samtidigt att aktivt delta i det nationella biblioteksnätverket som bland annat reglerar fjärrlån och medverkan till den nationella bibliotekssamlingen. Biblioteken är självständiga stiftelser med en egen styrelse och får årligen verksamhetsbidrag av kommunen. I de fall kommunerna inte längre vill subventionera biblioteken eller vill dra ned på verksamhetsbidraget är de tvungna att diskutera beslutet med invånarna och angränsande kommuner, som antagligen kommer att märka konsekvenserna av ett sådant beslut. Det finns två kommuner som har valt bibliotek på entreprenad och bedriver biblioteksverksamhet tillsammans med dataföretaget Karmac och de deltar därmed inte i det nationella biblioteksnätverket. De bidrar alltså inte med medierna till den nationella bibliotekssamlingen. Följaktligen har dessa kommuner inte tillgång till det nationella digitala biblioteket, som är en del av det nationella nätverket. 

Interiör på Forum Groningen i Nederländerna. Forum är ett kulturcenter som rymmer bibliotek, biograf och delar av Groninger museum. Foto: Annelien van der Tang

En biblioteksorganisation måste erbjuda en verksamhet som innehåller alla de fem lagstadgade uppdragen. De olika uppdragen kan fördelas mellan filialer och huvudbibliotek. På så vis kan en filial vara en plats som endast lånar ut böcker medan huvudbiblioteket också ansvarar för de andra uppdragen i lagen. Om en biblioteksorganisation (huvudbibliotek och filialer) inte utför alla fem uppdragen är de tvungna att söka samarbetspartner för att kunna uppfylla lagen. En biblioteksorganisation kan då samarbeta med bibliotek i andra kommuner eller så kan bibliotek samarbeta med en annan kulturinstitution för att till exempel utföra uppdraget ”att främja konst och kultur”. Sedan lagen instiftades 2015 har flera bibliotek gått samman i större biblioteksorganisationer och har biblioteken hittat nya samarbetspartners. 

Kungliga biblioteket 

Kungliga biblioteket har ett tydligt uppdrag och ansvarar för:

  • det nationella digitala biblioteket (utveckling, förvaltning, inköp och infrastruktur) 
  • nationell webbsida med folkbibliotekens utbud
  • utbud/ tjänster riktade mot personer med läsnedsättningar
  • BiebtoBieb, folkbibliotekens digitala kunskaps- och innovationsplattform, där bibliotekspersonal kan hämta och förmedla kunskap, hitta samarbetspartners, samarbeta i grupper
  • Bibliotek Campus: en digital lärplattform för bibliotekspersonal med e-lärandemoduler, workshops och övningar
  • Trefpunt: en digital plattform med kurser och material inom digitalisering, språk, hälsa, arbete och inkomst, familj, trafik och ny i Nederländerna. Kurserna riktar sig mot olika grupper i samhället: nyanlända, arbetslösa, familjer med låg litteracitet med flera. Plattformen är ett resultat av ett samarbete med andra organisationer som Skatteverket (digital deklaration), Transportstyrelsen (körkort), Försäkringskassan, Socialstyrelsen, rättsbistånd med mera
  • biblioteksstatistik 
  • den nationella bibliotekskonferensen
  • nationella program som Bokstart, digital inkludering och fortbildning för vuxna (läsfärdighet och MIK)

Uppföljning av lagen

Utbildningsministern konstaterade efter en certifieringsprocess för två år sedan att 16 (av 352) kommuner inte uppfyllde bibliotekslagens krav på de fem lagstadgade funktionerna. Sedan 2006 kan biblioteken certifieras av den oberoende organisationen ”Certifieringsorganisationen bibliotek, kultur och språk”. Den finansieras av utbildningsdepartementet och utför certifieringen på uppdrag av Kungliga biblioteket, den nederländska biblioteksföreningen, Lässtiftelsen, den nederländska föreningen för kommuner och regioner och föreningen för regional biblioteksverksamhet. 

Certifieringsorganisationen bedömer kvaliteten på bibliotekets utbud och tjänster enligt de fem lagstadgade uppdragen med fokus på program och utbud inom litteracitet (läs- litteratur-, skriv- och språkfrämjande). Denna certifieringsprocess är frivillig och sker i nära samarbete med biblioteken. Av de 776 biblioteken deltar 774 bibliotek vart fjärde år i en certifieringsprocess. Om biblioteken inte uppfyller bibliotekslagens krav får de möjlighet att åtgärda de punkter som inte bedöms vara tillräckligt bra. 

I certifieringsprocessen identifieras bibliotekets styrkor och svagheter. Dessutom analyseras om biblioteken har avsatt tillräckliga resurser för att uppnå målen. Denna typ av utvärderingar är värdefulla i dialogen med kommunerna. De allra flesta biblioteksorganisationer (96 procent) anser att certifieringen bidrar till att förbättra verksamheten.

I vilket land vill man vara låntagare eller bibliotekarie?

Söndagen den 26 september kör jag tillbaka till Sverige och inser att jag är en lyckligt lottad låntagare i ett land som prioriterar biblioteken högt. Jag kan låna gratis på varje svenskt bibliotek, jag behöver inte betala extra för e-böcker och vart än jag flyttar kommer det finnas ett bibliotek i min kommun. Sverige satsar 44 euro/invånare jämfört med 25 euro/invånare i Nederländerna. Jag tror att ju mindre pengar man satsar desto mer är man tvungen att ”hushålla” med pengarna. Jag upplever att de olika nivåerna (kommunal, regional och nationell) samarbetar  bättre i Nederländerna än i Sverige men kanske på bekostnad av friheten för varje kommun att organisera sitt bibliotek precis som kommunen vill inom lagens ramar. 

Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de bibliotekariers berättelser jag har läst i Bankdosor, skam och sms-poesi, Bibliotek som medborgarkontor? och Bibliotekariens praktiska kunskap. Bibliotekarier som inte riktigt vet hur de ska bemöta vissa frågor och är tveksamma om de över huvud taget ska svara på alla frågor. Hur mycket klokskap det än finns, bör vi i bibliotekskåren inte ha samvetskval över vardagliga beslut vi tar på vårt bibliotek.

De mest utsatta och sårbara grupperna i vårt samhälle hörs minst och kanske behöver de biblioteket mest. Dessa grupper ska veta vad de kan förvänta sig från det egna biblioteket och var de kan hitta svar på frågor för att hitta rätt i samhället. Om ett bibliotek inte kan möta deras behov ska det finnas en instans i samhället som sätter ord på denna brist. Det krävs en bättre uppföljning av bibliotekslagen!

Fotnoter

  1. 2020 efterfrågar det nederländska kulturrådet en paragraf  i lagen som ålägger varje kommun att erbjuda ett bibliotek. 

Källförteckning

Bäckström, Stina (red.) (2020). Bankdosor, skam och sms-poesi: essäer om bibliotekariens arbete med digitalisering. Stockholm: KB. Kan hämtas på Bankdosor, skam och sms-poesi – Essäer om bibliotekens arbete med digitalisering (diva-portal.org)

Alneng, Marika (2021). Bibliotek som medborgarkontor? Stockholm: Svensk biblioteksförening. Kan hämtas på https://wwwbiblioteksfor.cdn.triggerfish.cloud/uploads/2021/10/biblioteken-som-medborgarkontor-2021-ok.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Schwarz, Eva (red.) (2016). Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm. Kan hämtas på http://regionbiblioteket.se/wp-content/uploads/2016/09/Bibliotekariens_praktiska_kunskap.pdf (Hämtad 2021-11-11) 

Från kris till kraft – återstart för kulturen. SOU 2021:77 Kan hämtas på https://www.regeringen.se/4a8386/contentassets/c96ef2e953fd481ebb68d41b980a1d0a/fran-kris-till-kraft.-aterstart-for-kulturen-sou-202177.pdf (Hämtad 2021-11-11)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
biblioteksneddragningar demokrati Uncategorized Vad är ett folkbibliotek?

Det livsviktiga biblioteket

Litteraturprofessorn Lars Furuland, som avled 2009, var också en varm anhängare av folkbibliotekens arbete och betydelse. Under arbetet med att ordna hans arkiv och bibliotek hittade jag en artikel av honom, skriven i Uppsala Nya tidning 28/2 1996, vilken Uppsala stads- och länsbibliotek gjorde ett särtryck av, kallat ”Det livsviktiga biblioteket”.

Det talar om kultur och bibliotek som ett ”demokratiskt samhällsbygge”. ”I demokratins namn borde vi nu satsa mera än någonsin på folkbiblioteken” skriver Lars Furuland. Uppgiften är ”att underlätta för medborgarna att göra egna bedömningar och handla självständigt”.

Artikeln slutar:

”De senaste femton åren [1981-1996] har de kommunala biblioteken haft så hårda ekonomiska ramar att det äventyrat funktionerna som samhällets minne och medborgarnas utkikspost mot framtiden. Bestånden av nya böcker har blivit så magra att man inte längre skulle kunna tala om folkbibliotekens betydelse för den reella informations- och yttrandefriheten, om inte beställningsrätten från andra bibliotek existerade och sköttes på ett uppoffrande sätt. Men vi är farligt nära den punkt där de aktuella lokala bestånden är så nedprutade att bibliotekarier och låntagare hamnar i en beställningskarusell. /…/

Bokbeståndet på ett bibliotek (inklusive andra media och datormöjligheter) är ett samlat uttryck för samhällets intellektuella tillstånd. Under medieexplosionen, datoriseringen och den raska elektroniseringen av det informations- och kunskapsbärande materialet borde folkbiblioteken förstärkas och bli lokala knutpunkter i morgondagens Sverige: för litteraturupplevelser, kunskapsinhämtande och information.”

En bättre nyårshälsning till våra beslutsfattare kunde man väl inte sända?

Mats Myrstener

PS 30 januari 2016 invigs Furuland-rummet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som består av Lars Furulands unika bibliotek av svensk arbetarlitteratur, med vissa internationella utblickar, från Alfred Kämpe och Henrik Menander till Åsa Linderborg och Kristian Lundberg. Invigningen är öppen för besökare, läs mer nästa år på http://www.arbark.se

Kategorier
Malmö stadsbibliotek Vad är ett folkbibliotek? Värmland

Välkommen till Prylioteket!

Som vi tidigare skrivit här på bloggen: Ett bibliotek kan användas till mycket. 8/4 läste jag i DN följande notis (från Malmö):

”I ett av Malmös stadsbibliotek, Garaget, kan man sedan ett och ett halvt år tillbaka låna fler saker än vad man brukar kunna på ett bibliotek. Verktyg, symaskiner och sällskapsspel får man ta hem, bara man har ett lånekort.

– Folk kommer från hela stan och vill låna verktyg, säger Lisa Jansson på Garaget.

Förra året provade man också på att låna ut kläder och skor.

– Vi testar lite olika grejer, säger Lisa Jansson.

En enkät delas varje år ut till besökarna, där de får komma med önskemål om vad som kan förbättras. Därifrån kom idén att låna ut verktyg till de som behövde det.

– Vi har utökat lite nu också, med takräcken och en sekatör bland annat, säger Lisa Jansson.

Ett annat förslag var att ha några träningsredskap till hands på biblioteket.

– Då det kom upp tänkte vi okej, låt oss prova, så nu har vi några hantlar och en balansplatta i ett hörn här, säger Lisa Jansson.

Någon boom i antalet lånekortstagare har man inte märkt av efter förändringarna.

– Nja, inte så att det är direkt kopplat till fler lånekort. Det är mer att folk upptäcker det när de kommer hit och ser vad mer vi har.”

I Danmark kunde man för ett antal år sedan låna en ”muslim” på biblioteket för att lära känna, en ”skinnskalle, och en ”präst”.

Sedan läser jag i en av Gävles dagstidningar, Arbetarbladet, 7 juni, om en föreslagen ”sportbibbla”. I Sandviken funderar Kultur- och fritidsnämnden just på ett förslag om ett bibliotek som ska låna ut fritidsutrustning som ”pjäxor, skidor och skridskor”. Vidare kan det finnas golfdiscset, brännboll, krocket, kubb, boule, badminstonset, kritor osv. Möjligheterna är oändliga, bara fantasin sätter gränser.

Förslagsställaren ser det främst ”ur barnens synvinkel. En del har jättemycket saker och andra ingenting.”

Idén sägs komma från Värmland, från biblioteken i Grums och Munkfors. Redan i sommar ska man även i Sandviken kunna låna sportredskap med sitt bibliotekskort. Om man nu vill ”spontansporta i Stadsparken”?

I Sandviken finns ca 1.000 barn som lever under fattigdomsstrecket. Om just dessa kommer att använda sig av bibliotekets nya tjänster vet man dock inte. Romska barn som spelar golf i Stadsparken. Kanske det?

Kanske ett bra sätt att höja utlånestatistiken? Men ska pengarna tas från bibliotekets mediaanslag?

Och bara för att biblioteket lånar ut media, betyder det att man måste låna ut allt mellan himmel och jord? Tyder inte det på en viss respektlöshet gentemot bibliotekets personal? Eller bara ett fräscht nytänk?

Men det kanske rimmar med kulturministerns nya Biblioteksstrategi? Jag vet inte. Jag känner bara en väldigt stor oro att det biblioteken en gång, tillsammans med skolan, var tänkta att göra håller på att trivialiseras. Kulturhustanken som vi hade på 1970-talet var nog bra. Men att bli prylbank? Ja, varför inte. Vi är ju blott, i grund och botten, skummet på tidens våg.

Mats Myrstener

sekatör

Kategorier
Stockholms stadsbibliotek Vad är ett folkbibliotek?

Biblioteket – från vaggan till graven

Förra skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (FP) föreslog häromdagen att Stockholms huvudbibliotek Asplundhuset skulle kunna användas till borgerliga vigslar. Inte minst för att det är ett så vackert rum.

Ja varför inte? Jag ska sluta att vara så skeptisk och negativ nu och försöka tänka positivt som det heter. Tänka modernt och kreativt. Gilla läget, för det lär aldrig bli bättre än så här är jag rädd. Och varför ska en vacker sal som Asplundhusets rotunda inte kunna användas till andra saker än det som är  biblioteksrelaterat? För de små: namngivningsceremonier. För de vuxna: bröllop. För de gamla: en borgerlig begravning. Så följer böckerna längs lokalens väggar med sina vänliga ögon människan – från vaggan till graven.

Det är ju egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad ett bibliotek skulle kunna användas till, eller hur?

Mats Myrstener 

Kategorier
Vad är ett folkbibliotek?

Låna böcker på ”thaimojen” – en bro till biblioteket?

I somras hade vi en sommarjobbare på biblioteket, en ung och smart kille, som lärde sig allt snabbt och lätt. En dag stod han framför mig och frågade: ”Varför läser ni? Vad ska man med läsandet till?”

Samhället har under de senaste decennierna gått igenom stora förändringar och med detta står idag biblioteken inför nya och svåra uppgifter.

Intresset för partipolitisk verksamhet, deltagande i fackliga organisationer och övriga folkrörelser har minskat påtaglig. När politiken alltmer handlar om tillväxt så ligger kulturen illa till. En stark politisk linje är emot alla typer av stöd till kultur. Statligt kulturbidrag ska bort och kulturen ska på egen hand, genom konkurrens, kommersialisering och privatisering, klara sig. I denna tävling överlever självfallet bara det som kan säljas och gå med vinst. När allt förvandlas till ekonomiska vinstintressen och när politiken ska underkasta sig ekonomiska ekvationer, vari består då bibliotekens roll och plats i samhället?

I Glaskowdeklarationen* står det att bibliotek och informationstjänster bidrar till utvecklingen och upprätthållande av intellektuell frihet och bidrar till att värna demokratiska värden och allmänna medborgerliga rättigheter. Hur kan då biblioteken öppna sin famn för att möta en stor del av de ca 15 procent av Sveriges befolkning som idag har en annan kulturell, etnisk eller religiös bakgrund än den traditionellt svenska, och som inte ingår i den läsvana gruppen.
De nya svenskarna har tagit med sig olika erfarenheter och upplevelser från hemlandet, men det är en heterogen grupp. Vad som kan betraktas som en gemensam nämnare för en stor del av de nya svenskarna är fattigdom och exkludering. Det handlar inte om ”utanförskap” som många hävdar utan om en ny underklass som känner sig övergiven av majoritetssamhället. Och jag frågar mig: i ett samhälle där klasskillnader och ojämlikhet blir allt större och djupare och där diskriminering, arbetslöshet och fattigdom blir en del av vardagen, vad kan vi som arbetar på biblioteken göra för att skapa fler inkluderingsmöjligheter?
Sverige har en lång bildningstradition som går tillbaka till slutet av 1800-talet. Inom den traditionen verkade biblioteken, och de som tjänstgjorde där arbetade hårt för att förverkliga ett samhälle där allas tillgång till böcker och möjlighet till läsning var en självklarhet. En del av den traditionen byggdes framför allt på en vision om ett annat samhälle, där alla skulle ha rätt till att läsa och låna gratis. Det är en rättighet som idag inte längre tycks gälla.

I takt med en ökad immigration och samtidigt ökande klassklyftor växer också antalet människor som saknar läsförmåga och intresse för läsning. Biblioteken är med sina knappa resurser idag dåligt rustade inför den nya situationen. Med mindre resurser är det svårt att göra det nya som behövs: nämligen att söka upp de som inte besöker oss.

För medelklassen och deras barn har biblioteken en självklar plats och de besöker och hittar till oss av sig själva. Av många skäl, inte minst demokratiska, behöver vi även kunna locka de människor som mycket sällan har sina vägar förbi biblioteken, samt aktivt och kreativt öppna dörrarna för alla medborgare! Vi får heller inte glömma det viktiga: visionen, som lätt kommer bort i vår dagliga och stressade vardag.

Bokprat, språkcafé och lättläst cirkel är några saker som vi redan gör idag och behöver fortsätta göra. Men biblioteken som fysisk lokal är en sluten institution. För att nå en större skara av ovana besökare krävs även av oss att vi erbjuder fler utåtriktade verksamheter, så att vi når ut och finner vägar till de som inte kommer till oss. Bokbord ute i närsamhället och i oväntade sammanhang är ett sätt. Men här behövs också nya innovativa idéer och förstås också tillräckligt med resurser för att kunna genomföra dem.

Skulle det exempelvis vara fel om man skulle kunna låna böcker på det thailändska matstället i centrum, i föreningslokaler och på idrottsklubbar i närområdet? Varför inte ta chansen att bygga broar till biblioteket till exempel där?

Ali Reza Khanicheh

*Glaskowdeklarationen 2002, IFLA, International Federation of Library Associatons and Institutions.