Biblioteket som en mångfaldens folkrörelse

En rubrik helt i tiden. Nu ska man inte vara samlingsorienterad utan biblioteket ska mer vara händelser, upplevelser, kommunikation, ständigt på väg mot nya djärva mål, inte bara del av en rörelse utan i rörelse.

Men då gäller det att verkligen veta var man är och vart man är på väg och varför.

Bibliotek som folkrörelse, vad kan då finnas bakom den rubriken?

Först lite historia Det moderna folkbiblioteket har tre rötter. Dels läsesällskapen, dels sockenbiblioteken och liknande initiativ av dem som hade makten och för det tredje folkrörelsebiblioteken. I samtliga fall handlar det om strävan att överbrygga kunskaps- och informationklyftor.

I upplysningens och liberalismens 1700-tal löste den växande medelklassen själv problemet med att få del av det ökande utbudet av information och kunskap i tryckt form genom att bilda läsesällskap och starta kommersiella lånebibliotek.

Kyrkornas boksamlingar var grunden i de sockenbibliotek som växte fram under 1800-talet med syfte att sprida ”nyttig folkläsning” bland allmogen, som överheten ansåg behövde nya kunskaper.

Industrialismen ledde till stora sociala förändringar. En arbetarklass växte fram i städerna. Precis som borgarklassen gjort drygt hundra år tidigare organiserade arbetarklassen sig och ordnade sin egen informationsförsörjning. Biblioteksutvecklingen i början av 1900-talet kom till stor att ske inom folkrörelserna. Man ställde krav på att få delta i den demokratiska processen och få rösträtt. Samtidigt fanns insikten om att detta krävde bildning och kunskap. Folkhögskolor, föreläsningsföreningar, studiecirklar och bibliotek startades för att ge möjlighet för nya stora grupper att delta i och ta ansvar för samhällsutvecklingen. Om dessa för Sverige relativt unika biblioteks stora betydelse finns det många vittnesmål, inte minst hos arbetarförfattarna.

De, som mest över fem tusen förenings- och studiecirkelbiblioteken, är sedan decennier i stort sett alla sammanslagna med de kommunala folkbiblioteken eller nedlagda.

Även den bildade medelklassen, radikala universitetskretsar och många kulturpersonligheter stödde och tog initiativ till bibliotek, föreläsningsföreningar och utgivning av folkupplysande skriftserier för arbetarklassen.

Tron på boken och bildningen, som en förädlande kraft vilken skulle ena ett allt mer polariserat klassamhälle och förhindra att omstörtande politiska och religiösa rörelser förledde folket, var stor och omfattades av såväl det vänsterradikala Verdandi som det högerinriktade Heimdal.

Dessa rötter flätades i början av 1900-talet samman under starkt inflytande av modern folkbiblioteksideologi med förebilder från framförallt USA. Drivande i detta var Valfrid Palmgren, som efter sin resa till USA 1907 sa ” Jag kom, jag såg, jag besegrades” Vad hon såg som avgörande för de amerikanska bibliotekens framgång var för det första att de var offentligt finansierade, ”folkets egendom”. För det andra att de ”äro avsedda för alla samhällsklasser och alla åldrar, kort sagt, de äro avsedda för alla samhällsmedlemmar utan åtskillnad och äro i det avseendet det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan … Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende av samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde det vara biblioteket … I föreningar av olika slag splittras människorna … ”.

De satsningar som gjordes på folkbibliotek i USA, hade delvis sin grund i behovet av att integrera alla invandrare exempelvis en miljon svenskar. Tron på biblioteket, som en garanti för allas möjligheter att anpassa sig i det amerikanska samhället istället för att omstörta det, var stark, såväl bland konservativa donatorer som bland radikalare politiker.

Detta folkrörelsearv och övertygelsen om att biblioteket verkligen ska vara för alla är mer aktuellt än på länge i dagens folkbibliotek, eller snarare borde vara.

Det är det arvet man knyter an till när nu bibliotek deltar i kampen mot rasismen, blir HBTQcertifierade och ger tillgång till det digitala. Dit hör även detta med läxhjälp, språkkafeer, datakurser med mera. Ja, allt som fyller en kompensatorisk uppgift, som utjämnar kunskapsklyftor är folkbildning, en folkrörelse.

Det allra viktigaste här är givetvis urvalet av såväl media som tjänster, för vem och varför. Överbryggar vi verkligen klyftor eller hjälper vi till att vidga dem?

Landet håller på att gå isär sas det i valrörelsen, var finns biblioteket då?

Det gäller till exempel för biblioteket att fånga upp nya folkrörelser och föreningar att få dem att förstå att biblioteket även är deras, att de inte behöver skapa sina egna bibliotek, som för hundra år sedan. Detta förutsatt att biblioteket är relevant för dem, Somaliska, persiska, arabiska föreningar ska inte behöva skapa sina egna bibliotek enligt bibliotekslagen ska våra gemensamt finansierade bibliotek fylla den funktionen. Gör de det? Har vi verkligen den ambitionen?

Bibliotek som folkrörelse kan åxå innebära att biblioteket sätter folk i rörelse, möjliggör, underlättar och inspirerar till såväl bildningsresor som klassresor och språkresor och givetvis resor i fantasin och i det egna inre. Och till sist men inte minst vägen in i detta samhälle med dess språk, koder, traditioner och skrivna såväl som oskrivna lagar.

Och enligt bibliotekslagen ska dessa resor kunna ske enligt var och ens förutsättningar och på vars och ens eget språk. Om lagen tolks så, så är utmaningen för biblioteken enorm och uppdraget är egentligen omöjligt men man ska ju sikta mot stjärnorna för att åtminstone undvika att skjuta sig i foten, såsom det politiska systemet tycks ha gjort nu.

Bibliotek som folkrörelse mer bokstavligen och konkret handlade det om när Randi Myhre var på IFLA mötet i Lyon och redogjorde för det paper vi gemensamt bidrog med och som till stor del berättade om föreningen Biblioteksvännerna i Biskopsgården.

Svenska folkbibliotek har en lång och brokig tradition av vänföreningar som med olika syften skapats i anknytning till enskilda bibliotek. Under senare år har det oftast handlat om att aktionsgrupper då bibliotek hotats av nedläggning.

Vänföreningen i Biskopsgården, en så kallat socialt utsatt stadsdel i Göteborg, startade inom projektet “Libraries for All – ESME” och dess tillkomst och de första åren finns väl dokumenterade i boken Det mångspråkiga biblioteket – en nödvändig utopi (BTJ 2012) förutom i projektets egen dokumentation.

”Jag önskar att bibliotekarierna aktivt vågar fråga biblioteksbesökarna om de kan tillföra biblioteket och dess besökare något som biblioteket saknar. Ja, det kan vara allt mellan himmel och jord. Vi har alla olika kunskaper och talanger som inte alltid syns på utsidan. Det kan handla om att visa någon hur man söker lägenhet via olika sökmotorer på internet, hur man laddar ner ljudböcker och så vidare. Allt detta på volontärbasis och hur många trogna besökare har inte varje bibliotek? Alla dessa individer med olika bakgrund, intressen och kunskaper. Om biblioteket vill utvecklas och spegla samhället, ja då bör det spegla dess invånare. Ta tillvara oss biblioteket! Våga ta steget och anlita eldsjälar som inget hellre vill än att hjälpa biblioteket och de boende.

Möten och samarbeten leder till utbyte av kunskap. Ingen kunskap är nyttig om man inte kan dela med sig. När man samarbetar uppstår det ständigt nya positiva utbyten av idéer. Det är egentligen bara genom direktkontakt och samarbete med de boende i närområdet som man får reda på vad de boende önskar eller eftersträvar. Genom att fråga och utbyta idéer. Det är de boende som gör biblioteket till den mångkulturella mötesplats som det är. Här integreras folk på ett naturligt sätt. Här uppstår ständigt nya relationer och samarbeten. Så fort man startar nya aktiviteter på biblioteket uppstår nya konstellationer och nya möten. Genom samarbetet mellan biblioteket/bibliotekarierna och oss boende i Biskopsgården, både boende med invandrarbakgrund och svenskar, knyter man nya kontakter. Det leder i sin tur till att vi alla kommer i kontakt med varandras kulturer, känd som okänd för varandra. Genom samarbetet bygger man upp en plattform, ett forum som är öppet för alla, utan att diskriminera någon. Alltså, jag tänker på mig och min omgivning, tänk vi som har fått en chans, vad mycket vi kan ge tillbaka….Allt är faktiskt möjligt om biblioteket ger oss chansen och förtroendet. Tro på oss. Tro på de boendes samlade kraft!” skriver Güluzar Tuna med i föreningen sedan starten.

Detta har man verkligen tagit fasta på och i mycket av bibliotekets verksamhet är nu Biblioteksvännerna, andra föreningar och enskilda volontärer engagerade. Föreningen har sökt och fått pengar till kulturarrangemang från stadsdelsförvaltningen och andra aktörer. Föreningsmedlemmarnas breda kontaktnät och personliga engagemang leder till en rad aktiviteter på biblioteket som familjelördagar dagar, föredrag om minoritetsspråk och framträdanden av lokala författare.

Så här beskriver sig föreningen på sin webbplats och sin webbplats:
BiB är en religiöst och politiskt obunden ideell förening som fungerar som en bro mellan biblioteket och boende i Biskopsgården. BiB vill:

• Främja samarbete mellan boende och bibliotek

• Utveckla biblioteket som mångspråkig mötesplats

• Erbjuda kulturella och lärande aktiviteter för barn, unga, vuxna och familjer

• Förbättra biblioteksmiljön

• Förbättra informationen

• Överbrygga den digitala klyftan

Bibliotekschef Olivera Maran Djudja betonar föreningens roll som brobyggare och har stora förhoppningar på föreningens fortsatta verksamhet och tillströmningen av nya medlemmar. Hon ser det som viktigt för kontinuiteten och samarbetet med biblioteket att bibliotekspersonal ingår i föreningens styrelse.

Men allt fast ska inte förflyktigas eller flyta runt som media nu gör i Göteborg. Självklart är bibliotekets mediabestånd och de tjänster som är knutna direkt till det bibliotekets unika resurser, kärnan i uppdraget, allt annat biblioteket gör kan lika gärna någon annan göra. Men så länge de inte gör det ska biblioteken givetvis fortsätta. Det är bibliotekets kompensatoriska roll. Speciellt när det gäller den mångspråkiga biblioteksverksamheten är ett bra, allsidigt, relevant och ständigt förnyat mediabestånd, på så många som möjligt av de språk, som kommunens invånare talar och läser, en nödvändig förutsättningen för en bra biblioteksverksamhet som kan vara grunden för folkrörelser av många slag.

Därför driver vi frågan att få till ett världslitteraturhus i Göteborg. Den har nu efter en motion i kommunfullmäktige kommit till första utredningsstadiet så det är bara att hoppas att alla inser att det skulle kunna bli något både unikt och fantastiskt för göteborgarna, ett verkligt folkets hus med ett välförsett mångspråkigt, inklusive svenska, bibliotek som kärna och därtill massor av andra kulturella aktiviteter och aktörer som för in hela världen inklusive det lokala.

Detta blogginlägg bygger till en början på ett litet inlägg jag hade på Sbs mångspråkiga nätverks möte i samband med bokmässan, därtill kom sedan det senaste bisnumret med många spännande artiklar och så till sist temat för nästa bisnummer. Därför detta något yviga inlägg i hopp om att det kan inspirera andra att läsa vidare, skriva tlll nästa bisnummer, göra något i det dagliga värvet, kort sagt starta en liten folkrörelse!

Ingrid Atlestam