Framtidslandet Finland

bis Nummer 2014:03 har tema Internationellt. Karolina Andersdotter berättar här i en text exklusiv för foreningenbis.com om sitt arbete i Finland med finska folkbibliotek.

Två månader under sommaren har jag arbetat som nordjobbare på Nordsjö bibliotek, ett av trettiosju bibliotek inom Helsingfors stadsbibliotek. Kulturellt och samhälleligt har Sverige mycket gemensamt med Finland.

Den finländska biblioteksvärlden tycks skilja sig från den svenska. Det finns en framtidssyn och en syn på användarna som jag inte känner igen från hemlandet. När jag besökte marknadsavdelningen på huvudbiblioteket i Böle frågade jag hur det kom sig att de kallade användarna för kunder, och fick svaret:

– De är våra kunder eftersom de betalar för vår verksamhet och därför är vi skyldiga att ge dem bra service och en verksamhet som motsvarar deras förväntningar. Annars kommer de inte att vilja betala för biblioteken.

Denna bild skiljer sig från den svenska där begreppet kund (i såväl biblioteks- som vårdinrättningar) sällan tycks handla om att tillvarata kundens intressen utan snarare, likt ferengerna i Star Trek, utröna hur man bäst kan göra profit på verksamheten.

I stället för värnplikt

Biblioteket i Nordsjö, där jag jobbade, hade en etniskt, könsmässigt och åldersmässigt varierad personalstyrka. Ett antal av de anställda var där för att göra den samhällstjänst som är obligatorisk för finska ungdomar som inte gör militärtjänst. Helsingfors stadsbibliotek hade på det stora hela ganska många samhällstjänstemän anställda.

Andra delar av personalen var där på kortare anställningar à sex månader. Dessa utgör del av en sysselsättningsåtgärd från finländska arbetsförmedlingen (om jag förstod saken rätt). Gemensamt för grupperna är att de saknar biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning, men i gengäld tänker jag mig att de har andra livserfarenheter än den socioekonomiska grupp som en förväntar sig traditionellt utbildar sig till bibliotekarier.

Stadsverkstaden – Kaupunkiverstas

I Glaspalatset erbjuder Helsingfors stadsbibliotek sedan hösten 2013 ett makerspace, en skaparverkstad: Kaupunkiverstas. I Kaupunkiverstas är bibliotekarierna i minoritet i personalstyrkan. Faktum är att det bara finns en, övriga i personalen har en yrkesbakgrund inom IT och media. Innan Kaupunkiverstas öppnade hade lokalerna fungerat som en mötesplats med många datorer, men då behovet av en sådan mötesplats minskat markant fanns möjligheten att prova något nytt.

Inne i själva verkstaden fanns en mängd verktyg som biblioteksanvändarna kunde begagna: 3D-skrivare, 3D-skanner (vars inskanning sedan kunde användas i 3D-skrivaren!), vinylutskärare, tryckmaterial, VHS-till-DVD-konverterare och dylik apparatur, multimediadatorer, datorrådgivning för seniorer (bemannad vissa tider i veckan, dock ej under sommaren – hela verkstaden var stängd under juli), symaskiner, mötesutrustning, och så vidare. Priset för att använda sakerna var själva materialkostnaden.

Kaupunkiverstas erbjuder inte bara möjlighet att göra saker utan också rådgivning och vägledning för att göra sakerna. Det kan vara svårt att klippa ihop en film eller skriva ut en 3D-figur om en aldrig har gjort det förut och därför är det möjligt att fråga personalen på Kaupunkiverstas hur det går till. Det som slog mig när jag stod där var att jag just läst om att arbetsansökningar i videoformat var det nya svarta i DIK:s magasin Ping. Så passligt att kunna få tillgång till både programvara och expertis på stadens bibliotek: ett utmärkt sätt att demokratisera tekniken och ge alla förutsättningar att prova på nya saker.

En annan viktig aspekt för Kaupunkiverstas är att ta vara på besökarna för att utveckla och skapa ny verksamhet. Olika workshop anordnas på initiativ från besökare (även om biblioteket organiserar), . De mottar mycket återkoppling på sin facebooksida, och försöker även publicera bilder på sådant som producerats på Kaupunkiverstas. Tillfälliga evenemang har varit cykelverkstad och trashlabs (att reparera eller skapa nya saker av gamla saker) och dessa har letts av urbana aktivister i bibliotekets lokaler. Att använda både personalens och besökarnas färdigheter för att skapa och förnya verksamheten är ett viktigt mål.

Finansieringen kommer från Helsingfors stadsbiblioteks budget men medel har också tilldelats från stadens innovationsfond. Denna finansiering beviljas för tvåårsperioder så inom kort måste en ny ansökan göras.

E-böcker enligt fysiska böckers principer

I Helsingfors stads budget för 2014 skriver de om satsningar på e-medier på biblioteken. Helsingfors stadsbibliotek har i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet ansvar för att bilda ett konsortium med uppgift att upphandla e-medier för Finlands folkbibliotek.

Jag träffade Marja Hjelt, som sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, på Östra centrums bibliotek och fick en grundlig genomgång av hur det nya finländska e-bokssystemet för bibliotek fungerar. Stadsbiblioteket har tillsammans med Aaltouniversitetet, programvarudistributörer och förläggare utvecklat den nya e-boksmodellen. Från bibliotekens håll hade de bland annat studerat de svenska och danska e-boksmodellerna och kommit fram till att de inte ville ha det på det viset.

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till e-biblioteket som används i Helsingforsregionens bibliotek. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Värt att notera är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen.

Modellen baserar sig på titlar och licenser per titel, ungefär som vi i det fysiska biblioteket kan köpa in flera exemplar av samma bok. En skillnad är att e-bokstitlarna omförhandlas årligen och att antalet licenser därför kan bli färre år två, då den nya titeln troligen sjunkit något i popularitet. En licens gäller för endast en låntagare åt gången, vilket gör att e-böckerna ganska precis går att likna vid hanteringen av en fysisk bok. Å ena sidan ett sätt att stimulera marknaden, å andra sidan en slags underanvändning av det digitala mediet vars starka sida ändå är att det möjliggöra för många människor att ta del av samma information samtidigt.

Uppskattningsvis består samlingen av 2 000 titlar (varav 1000 på finska), 7 000 licenser och 4 000 användare. En licens kostar 15-20 €/år och det jämna priset gör det till ett flexibelt system där biblioteken enkelt kan beräkna kostnaderna.

Hjelt berättar att flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek har varit tidigt ute med. Det kräver inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt. Att läsa direkt i webbläsare gör också att DRM-skydd (Digital Rights Management) inte behöver användas.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och fungerar också med Adobes DRM (det digitala skydd förlagen använder för sina e-böcker). Bluefire finns för iOS och Android.

Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (som använder operativsystemet Windows) och att detta var ett problem de funderat på i val av mjukvara. Däremot hade de inte studerat användaravtalet för Bluefire Reader i detalj innan de rekommenderade sina användare att ladda ned programmet (hon menade att funktionalitet i det här fallet gick före integritet) och open source-lösningar var inte uppe för diskussion, som jag förstod det, eftersom de sällan fungerar med Adobe DRM.

Varför Adobe DRM över huvud taget har blivit ett förhärskande system på e-boksmarknaden är naturligtvis värt att fråga sig, men att det behandlas normativt innebär en likriktning i informationssamhället. Till exempel rekommenderas de som har Windows- och Macintosh-datorer programmet Adobe Digital Reader för att öppna e-böcker. För Linux-användarna rekommenderas ingen mjukvara, möjligen eftersom öppen källkod inte går att kombinera med låsta format och mjukvara därför saknas för ändamålet. Ett undantag är webbläsaren Mozilla Firefox som sedan i våras har inbyggd DRM-läsning (vilket kritiserats av många öppen källkods-förespråkare). På bekostnad av öppen källkod går DRM-skyddade verk att ta del av. Men till vilket pris?

Det är även viktigt att fundera över vilka låneuppgifter som blir tillgängliga för tredjepart (i detta fall den kommersiella aktör som tillhandahåller mjukvaran). Frågan om dataskydd och opt-in-strukturer för medborgare är en högaktuell fråga i EU och det är viktigt att även e-biblioteket avstår från att spåra användarnas läs- och lånevanor, oavsett om uppgifterna hamnar hos biblioteket självt eller hos tredjepart.

En förmiddag i Hagalund

Ett besök på Hagalunds bibliotek i Helsingfors grannkommun Esbo gav också många intressanta uppslag. De hade en skaparverkstad inkorporerat i biblioteket, med liknande utrustning som Kaupunkiverstas. Ett pågående projekt när jag var där var att bygga upp en liten musikstudio där biblioteksbesökarna kunde spela in musik. Undervisning i kodning för både barn, vuxna och seniorer genomförs också med jämna mellanrum. Det senare är ett nytt initiativ som hittills har varit väldigt populärt.

Bokbeståendet ses över regelbundet och många äldre titlar rensas ut.

– Det är nästan paradoxalt: Ju fler böcker vi avskriver, desto fler lånas ut, berättade distriktschefen för bibliotekstjänster Sunniva Drake. Hon säger att det bland annat beror på att den användarkrets som lånar mycket böcker nu tar sig en helt annan tid att söka i hyllorna och därför hittar fler böcker som de inte läst tidigare.

Bland facklitteraturen har böckerna nyligen flyttats om så att fackböcker för barn står på nedersta hyllplanet och facklitteratur för vuxna står på hyllplanen ovanför. Syftet är att övergången mellan barn- och vuxenlitteratur inte ska vara så tydlig utan att det i stället ska vara lätt för barn att närma sig lite svårare litteratur i ämnen de är intresserade av, och vice versa.

Att ta med sig hem

Summa summarum är att vi har många tankar och idéer att dela med de finländska biblioteken när vi utvecklar vårt eget bibliotekslandskap: Skaparbibblan-rörelsen är på frammarsch och skaparverkstäder börjar växa fram som en naturlig del av biblioteken, i utformandet av nya e-boksavtal är det värt att fundera över den finländska modellen som förvisso begränsar antalet exemplar men å andra sidan inte kan leda till bortfall av nya, alltför dyra, titlar. Rättigheter och stimulans av e-boksmarknaden är en kvarvarande frågeställning där biblioteken måste vara engagerade för att se till att pågående upphovsrättsreform i EU leder till ett gynnsamt resultat för biblioteken och därmed för kunskapssamhället. Vi kan inte se det som något negativt att många människor har möjlighet att ta del av mycket information, oavsett marknadens påtryckningar.

Karolina Andersdotter

*Nordjobb är en organisation som förmedlar arbete, bostad och kulturprogram för nordiska ungdomar mellan 18-28 år i de olika nordiska länderna som genom detta ges möjligheten att uppleva ett annat nordiskt land under sommarhalvåret. Projektet finansieras huvudsakligen av Nordiska ministerrådet, Föreningarna Norden, medverkande arbetsgivare och nationella arbetsmyndigheter. Arbetena kan vara i vilken bransch som helst, och i Helsingfors var det i år tre av biblioteken som deltog: Böle, Gårdsbacka och Nordsjö.