Rut Puck Olsson

Tack för allt, faster Rut

I fredags var vi i Älvdalen och tog ett sista farväl av min färgstarka faster Rut ”Puck” Olsson. Med henne försvann en av de största entusiasterna för dialektundervisning i folkskolan, något som i framtiden säkert kommer att betraktas som både retro och vintage.

Rut kom 1953 från Järvsö till Älvdalen för att undervisa som speciallärare. Det var på den tiden man fortfarande talade dialekt på landet, och älvdalsmålet anses vara en av Sveriges äldsta dialekter, totalt obegriplig för en utomstående.

Hon märkte snart att hon måste lära sig älvdalska om hon skulle kunna förstå eleverna. I Språktidningen 2011 berättade hon hur det gick till: hon började diskutera med barnen om vad saker hette på olika dialekter, t.ex. spindelnät, Vôrgava på hälsingemål, Dyörgnet på älvdalska, eller sädesärla, kokerella på järvsömål, takessl på älvdalska. Sen ljög hon lite och sa att hon tyckte att barnens språk var finare än hennes, och sedan lärde hon sig älvdalska som en infödd. Det blåste nya pedagogiska vindar genom Sverige, det var inte längre så att barn som talade tornedalsfinska i den svenska skolan fick stryk med riset, som Gunnar Kieri skrivit om. Eller så var bara Rut en ovanligt radikal lärare.

1987 i Spanien på en turistresa satte hon sig att skriva en saga om en mormor och en katt på älvdalska, en dialekt som inte har något skriftspråk. ”Mumunes masse” blev snart en verklig folkrörelse, och 2011 var den översatt till 44 olika dialekter, ”Kattkalln hännars mormora” fick den heta på skelleftebondska, översatt av språkgeniet André Östlund. ”Mårmåras missa” heter den på Moramål, Thomas Görling i Uddevalla kallade den ”Mormors pissekatt”. Men i många delar av landet, t.ex. Orsa eller Luleå väckte översättningen en sådan språkstrid att Rut höll på förfäras. Att skapa ett skriftspråk ur något som tidigare bara varit vokalt var minnsann inte så lätt som hon trott.

Språkforskare anser idag boken vara en guldgruva, eftersom samma text ordagrant kan jämföras från dialekt till dialekt, Rut såg till att det stämde ord för ord, och att den nya författaren (översättaren) inte tog sig för stora friheter. För detta fick hon ett fint pris av Gustav Adolfs akademien i Uppsala 2012.

Min faster Rut hann göra många andra saker under sitt 83-åriga liv. Hon sjöng som ung vokalist i flera orkestrar och gjorde skivor med framförallt barnvisor. Hon var senare ordförande i kulturnämnden i Älvdalen, mycket politiskt aktiv, och initierade det stora porfyrmuseet, den speciella bergart som bara finns i Älvdalen. Musikfabrikören Hagström ömmade hon starkt för, liksom Bingsjöstämman och Vasaloppet i Mora.

Man kan väl säga att hon var världsberömd i hela Älvdalen, ja ända ner till Mora, och det är inte så illa. Från dialektforskarna lär hon också få ett stort tack. Och min familj har mist en av sina färgstarkaste och envisaste personligheter.

För övrigt kan sägas att Älvdalen nog också har en av Sveriges ståtligaste biblioteksbyggnader, i det gamla nationalromantiska tingshuset från 1913, byggt i hög Anders Zorn-stil. Imponerande, både utanpå och inuti.

Mats Myrstener