Kategoriarkiv: språk

Tack för allt, faster Rut

I fredags var vi i Älvdalen och tog ett sista farväl av min färgstarka faster Rut ”Puck” Olsson. Med henne försvann en av de största entusiasterna för dialektundervisning i folkskolan, något som i framtiden säkert kommer att betraktas som både retro och vintage.

Rut kom 1953 från Järvsö till Älvdalen för att undervisa som speciallärare. Det var på den tiden man fortfarande talade dialekt på landet, och älvdalsmålet anses vara en av Sveriges äldsta dialekter, totalt obegriplig för en utomstående.

Hon märkte snart att hon måste lära sig älvdalska om hon skulle kunna förstå eleverna. I Språktidningen 2011 berättade hon hur det gick till: hon började diskutera med barnen om vad saker hette på olika dialekter, t.ex. spindelnät, Vôrgava på hälsingemål, Dyörgnet på älvdalska, eller sädesärla, kokerella på järvsömål, takessl på älvdalska. Sen ljög hon lite och sa att hon tyckte att barnens språk var finare än hennes, och sedan lärde hon sig älvdalska som en infödd. Det blåste nya pedagogiska vindar genom Sverige, det var inte längre så att barn som talade tornedalsfinska i den svenska skolan fick stryk med riset, som Gunnar Kieri skrivit om. Eller så var bara Rut en ovanligt radikal lärare.

1987 i Spanien på en turistresa satte hon sig att skriva en saga om en mormor och en katt på älvdalska, en dialekt som inte har något skriftspråk. ”Mumunes masse” blev snart en verklig folkrörelse, och 2011 var den översatt till 44 olika dialekter, ”Kattkalln hännars mormora” fick den heta på skelleftebondska, översatt av språkgeniet André Östlund. ”Mårmåras missa” heter den på Moramål, Thomas Görling i Uddevalla kallade den ”Mormors pissekatt”. Men i många delar av landet, t.ex. Orsa eller Luleå väckte översättningen en sådan språkstrid att Rut höll på förfäras. Att skapa ett skriftspråk ur något som tidigare bara varit vokalt var minnsann inte så lätt som hon trott.

Språkforskare anser idag boken vara en guldgruva, eftersom samma text ordagrant kan jämföras från dialekt till dialekt, Rut såg till att det stämde ord för ord, och att den nya författaren (översättaren) inte tog sig för stora friheter. För detta fick hon ett fint pris av Gustav Adolfs akademien i Uppsala 2012.

Min faster Rut hann göra många andra saker under sitt 83-åriga liv. Hon sjöng som ung vokalist i flera orkestrar och gjorde skivor med framförallt barnvisor. Hon var senare ordförande i kulturnämnden i Älvdalen, mycket politiskt aktiv, och initierade det stora porfyrmuseet, den speciella bergart som bara finns i Älvdalen. Musikfabrikören Hagström ömmade hon starkt för, liksom Bingsjöstämman och Vasaloppet i Mora.

Man kan väl säga att hon var världsberömd i hela Älvdalen, ja ända ner till Mora, och det är inte så illa. Från dialektforskarna lär hon också få ett stort tack. Och min familj har mist en av sina färgstarkaste och envisaste personligheter.

För övrigt kan sägas att Älvdalen nog också har en av Sveriges ståtligaste biblioteksbyggnader, i det gamla nationalromantiska tingshuset från 1913, byggt i hög Anders Zorn-stil. Imponerande, både utanpå och inuti.

Mats Myrstener

Image

http://spraktidningen.se/artiklar/2011/03/katt-med-ovanligt-manga-mal-i-mun

http://www.ulumdalska.se/artiklar/kontributorer/rut-puck-olsson/

Om maskinöversättning och bibliotek

Möjligen kan detta ses som ett blygsamt bidrag till Digidel-kampanjen.

Foto: Silversprite (BY-NC-ND)

Foto: Silversprite (BY-NC-ND)

Tidigare i år lanserade Svensk Biblioteksförening sin nya webbplats. Ett stort lyft, bort från den gamla frames-fällan. Blicken drogs till rullgardinsmenyn uppe till vänster. Vad många språk! Hade de översatt sajten även till baskiska, koreanska och haitisk kreol? Nä. En titt under motorhuven visar att det är Google Translate som arbetar inkognito. Jag testade med språk jag behärskar. Fnissade lite.

  • Biblioteksbladet heter saker som: Library Data Sheet eller Libraries Blade (en), Kirjastoterä (fi) och BibliothekKlinge (ty).
  • Beskrivningen av föreningen som ”en ideell, partipolitiskt obunden och fri aktör” blir på tyska en aningen osedlig rotvälska: ”Schwedisch Library Association ist eine gemeinnützige, nicht-politische und kostenlosen Player.”
  • ”Råd och grupper” blir på engelska ”Advice and groups”.
  • Ett vanligt krux är att enstaka termer förblir oöversatta: ”Create public opinion and spreading knowledge about Swedish biblioteksväsende”
  • Den mycket viktiga länken ”Kontakt” får på engelska texten ”Plug” och på tyska ”Stecker”.
  • Den viktiga undersidan ”Om föreningen” får rubriken ”If the association”.

Exemplen kunde vara fler. Allt är liksom helt korrekt även där det är fel. Observera att översättningarna kan variera över tid, allteftersom Google Translate lär sig. Det här är alltså dels en fristående tjänst under Googles egen domän, dels en (gratis) tjänst att integrera på webbplatser, vilket möjliggör en kvick översättning av det befintliga innehållet, ”på plats”.

Men Biblioteksföreningen är inte problemet.

De är bara ett färskt exempel. Föreningens främsta målgrupp är antagligen informationskompetent nog att garva åt konstigheterna. Och Google Translate är bra för att skaffa sig en överblick, inhämta andemeningen. Jag använder det själv i researchsammanhang och häpnar ofta hur bra det funkar.

Problemet är när avsändare vars information inte får tolkas fel förlitar sig på tjänsten – och särskilt om de inte meddelar att det rör sig om en maskinöversättning.

Kommunwebbplatser verkar utgöra ett helt spektrum av lösningar. En del har bara svensk information. Vissa har människoskapade sidor på engelska och andra språk. Somliga använder endast Google Translate på hela webbplatsen, medan åter övriga kombinerar människoskrivna sidor med maskinöversättning som ett slags bonus. Flera anger tydligt att de inte tar ansvar för översättningens korrekthet. Och se till exempel hur några skånska kommuner resonerade våren 2010.

Är biblioteken avsändare vars information ska vara vederhäftig och korrekt?

Klart de är. Vad betyder det då om deras sidor ingår i en kommunwebbplats som förlitar sig på en slirande automatöversättning? Duger ”en okej överblick” för användaren som kanske är ny i landet och håller på att sätta sig in i samhälle och språk? Är det bättre att ha någorlunda begriplig text på massor av språk eller kvalitetsgranskad på något enstaka språk?

Finns det månne något bibliotek som fått för sig den crazy idén att bädda in översättningsverkyget i sin OPAC? Skulle någon våga presentera det som en tillgänglighetsförbättring trots att det helt säkert stökar till auktoriserade titelöversättningar och ämnesord m.m.? (Rekommenderar ej, men det vore onekligen intressant att se i praktiken!)

Företaget Funka lät tillsammans med Språkrådet undersöka myndigheters och kommuners användande av Google Translate på webbplatserna. Ett slutseminarium hölls i början av 2011. Två slutsatser i korthet (läs mer hos Funka):

  • Integrera inte automatiska maskinöversättningsverktyg på webbplatser.
  • Översätt inte viktig samhällsinformation via Google Translate.

Jag är inte övertygad om första punktens giltighet i precis alla sammanhang. Punkt två däremot, defintitivt. Biblioteken måste själva fundera kring (och förmedla) hur samhällsviktig deras information är. Kanske härja lite med dem som bestämmer och säga vilka lösningar som duger och inte. Information och språk är ju ändå bibliotekens specialitet.

Kanske borde man även plugga vår kostenlosen Player och be dem förtydliga vem som är deras översättare.

Kalle Laajala

Om konsten att använda semikolon (;)

Ylva Byrman språkbloggar om missbruket av semikolon på kultursidan i dagens SvD. Och jag kan bara hålla med. Även unga författare som man läser idag vet inte skillnaden mellan Kolon (:) och Semikolon (;). Ivar Lo-Johansson var inte förtjust i någondera tecknet, han tyckte det var ”snobbism”. ”Kanske är det en blandning av sensuell grafisk elegans och akademisk formalism” skriver Byrman i sin blogg om semikolonet. Men ska man använda det, så ska man väl åtminstone veta hur?
Mats Myrstener

KOK 2/10: Förbättra tillgängligheten (den språkliga)

Krux: Sverige har fem nationella minoriteter och andra stora grupper med sina respektive språk. Ofta har kommuner och myndigheter på sina webbplatser den viktigaste informationen på några språk utöver svenska. I ett antal förvaltningsområden – 32 finska, 18 samiska och 6 för meänkieli – har invånarna numera förstärkta rättigheter till samhällsservice på dessa språk. Men hur ser det ut när man klickar sig vidare från kommunwebbplatserna till bibliotekskatalogerna – vilket stöd för språken finns där, alltså i själva gränssnitten? Hur hög tröskel utgör bibliotekskatalogen för den som inte till fullo behärskar svenska eller engelska? Magkänslan säger att de vanligast förekommande språkalternativen i OPAC:arna snarast speglar engelskans dominans plus huvudspråken i de länder där de olika leverantörerna har marknadsandelar. Kan det stämma?

Fix: Varken biblioteken eller leverantörerna kan ha heltäckande språkkompetens. Men bibliotek samarbetar redan vitt och brett på olika områden, enligt givna standarder. Kunde man inte samarbeta kring språkfiler med basala bibliotekstermer som funkar med olika system, och som kan lokalanpassas efter behov? Isolerade bibliotekariska språkkunskaper kunde frigöras. Liknande språkfilssamarbeten (”lokaliseringar”) ser man inte minst inom olika projekt med öppen källkod, där översättningsarbetet distribueras ut till frivilliga. Vilken leverantör blir först med att erbjuda en OPAC med stöd för svenska minoritetsspråk? Se där ett konkurrensområde.

Kalle Laajala

KOK 1/10: Lista bara språk som finns i beståndet

Krux: I den avancerade/utökade sökningen i många kataloger kan man i en rullgardinsmeny välja språk. Alltför ofta långa listor, flera hundra språk. Överst finns i regel Alla och Svenska, kanske nåt ytterligare vanligt förekommande språk. Strax efter kommer några mer ovanliga. Två exempel: Akkadiska, som skrevs med kilskrift i Mesopotamien, respektive Aleutiska som bara några hundra personer i världen behärskar idag. Titlar på sistnämnda språk finns enligt Bibliotek.se inte på nåt svenskt folkbibliotek överhuvudtaget. Alltså: många av språkvalen är irrelevanta – du kommer förmodligen aldrig att få några träffar. Såvitt jag ser är listorna mer eller mindre kompletta förteckningar över språkkodsstandarden ISO 639-2.

Fix: Slopa listorna med ”alla språk som existerar”, inte många andra än katalogisatörer har nytta av dem. Låt den publika menyn bara innehålla språken som de facto återfinns i bibliotekets bestånd. En tämligen enkel automatisk beräkning i bakgrunden skulle ordna detta. Skaffar biblioteket material på ett ”nytt” språk – ja, först då dyker det upp som valalternativ. Användarvänligare. Slipp en tjatig trial and error-fälla. Minska risken för felval. Den tajtare listan blir i sig ett slags delpresentation av biblioteket: dessa språk utgör vårt bestånd, välkommen in! (Såvitt jag kan se har t.ex. Stockholm gjort precis detta på Biblioteket.se).

Kalle Laajala