Biblioteket anger inte

Text: Moa Stockstad

Det är en halvregnig augustidag i Björns trädgård i Stockholm och Maddes arbetsplats ligger tvärs över gatan. Bara några dagar tidigare har uppgifter läckt ut om att direktiven till utredaren av förslaget är klara. Ingen vet ännu något säkert men Ekot rapporterar två nyheter: att inga verksamheter kommer att undantas på förhand och att utredaren även får i uppdrag att se på vilka konsekvenser det kan få att vägra ange papperslösa. Huruvida eventuella konsekvenser kommer att riktas mot enskilda offentliga tjänstemän eller mot verksamheter är ännu oklart, men frågan vi alla funderar på är vad vi kan göra.

Kampanjen startade i början av maj. Hur har arbetet sett ut? 

Richard: Jag hade sett kampanjen Vi anger inte som vårdarbetarna ligger bakom. Jag letade runt för att se om någon kampanj var på gång inom biblioteksvärlden men hittade ingenting. Då tog jag kontakt med Madde och tillsammans insåg vi att vi måste göra detta själva. Vi kontaktade DIK och fick reda på att de planerade en namninsamling så då passade vi på. Vi skapade konton på facebook, instagram och en logga och så började vi publicera. Och sedan har vi bara kört på. 

Madde: Med tiden har fler och fler blivit aktiva. Vårt fokus låg från början på att sprida information om vad som är på gång, att det faktiskt är ett lagförslag som kommer att beröra oss alla och vad det kan innebära för oss. De senaste dagarna har frågan lyfts igen i media och då har vi fått många förfrågningar från folk som vill ha affischer och pins. Många vill göra någonting och visa sitt ställningstagande. Det är tydligt att fler börjar reagera nu, det märks verkligen att vi håller på att komma närmare en lag.

Hur har mottagandet varit från andra inom biblioteksvärlden på kampanjen och på angiverifrågan i stort?

Madde: En del har uttryckt oro för vad det kommer att innebära för en själv som biblioteksanställd, men också för vad som kommer att ske med våra besökare och med biblioteket som en öppen och demokratisk plats. Och kollegor är helt eniga, man kommer aldrig någonsin att ange någon. Det har varit väldigt stort motstånd. Det visar ju DIK:s namninsamling också, de flesta skrev under med namn och väldigt många skrev kommentarer. Det var fint att läsa. Och många har blivit väldigt arga! 

Richard: Jättemånga kommentarer vi fått in på Facebook har varit av typen “Vi gör inte det här. Punkt. Det är inhumant och fel.” Och det känns ju väldigt positivt att alla i yrkesgruppen tycker typ att det är det dummaste de hört i hela sitt liv. Så har det också varit på mitt eget arbete. Det är helt enkelt ingen diskussion.

Vad kan det innebära för biblioteken om detta blir lag?

Madde: Att människor inte vågar komma till biblioteket. Och alla undersökningar visar att det finns ett jättehögt förtroende för biblioteken. Det förtroendet riskerar ju att raseras.

Richard: Biblioteket är en av de allra sista öppna platserna i samhället och med det här lagförslaget kommer det ju att försvinna, då är det inte öppet för alla människor.

Madde: Biblioteken är också för många ett av de första stegen till integration. Blir detta verklighet riskerar vi att inte alls komma i kontakt med de som kanske mest skulle behöva biblioteket till exempel för att få information.

Richard: Information men också att kunna lära sig svenska. Det är ju en jättestor grej. De som utpekas kommer inte våga komma till oss om det här går igenom.

Hur diskuterar ni frågan på era egna arbeten?

Richard: För oss har det varit viktigt att vara öppna med vad vi tycker. En av mina kollegor tog upp frågan på vårt jobb på APT i början av året. Det är ju en jobbfråga, så jag tycker absolut att man ska ta upp det, det har man ju rätt till.

Madde: Jag vill tydligt visa var jag står och har alltid på mig min pin (se bild) när jag jobbar. Det är viktigt för mig själv men också för att visa våra besökare att det här är en trygg plats där alla människor är välkomna. Det gör också att kollegor som är intresserade kontaktar mig. Och så har vi såklart skickat ut information om namninsamlingen på mejl. 

I både Malmö och Borås har ju bibliotekscheferna gått ut och offentligt uttalat sig mot lagen och flera regioner kräver undantag. Hur har era chefer hanterat det?

Madde: Jag tror att stadsbibliotekarien Daniel Forsman gjorde något uttalande i början men sedan har jag inte hört någonting. Jag hoppas verkligen att han kommer att säga något nu när det är lite mer konkret.

Richard: På vårt APT fick vi svar från chefen att man avvaktar tills det finns ett konkret förslag så det kanske tas upp igen under hösten. De verkar inte vilja säga så mycket innan dess.

Har ni några tips till andra som kanske tycker att det känns svårt att ta upp frågan?

Richard: Jag tror att det är viktigt att vi hjälps åt och lyfter detta, det handlar om vår arbetssituation och är helt rimligt att ta upp på arbetet. Om man tycker att det känns svårt och för aktivistiskt att göra det själv kan man ta upp saken via sitt lokala fack. Och DIK har ju varit väldigt aktiva i det här och hjälper säkert gärna till. Jag är positivt överraskad över hur bra de har varit.

Madde: Man kan också ta upp det mer informellt, till exempel i fikarummet.

Richard: Ett tips är att prata om det utifrån vårt uppdrag, vad är det egentligen vi är här för att göra? 

Madde: Vi har ju också bibliotekslagen på vår sida. Det kan vara rätt skönt att känna att man har den som stöd. Jag måste följa bibliotekslagen för att kunna göra mitt arbete och då kan jag inte följa den andra lagen.

Så är det ju verkligen, samtidigt är bland annat Richard Jomshof (SD) öppen med att han vill ändra lagen. Hur mycket bör vi egentligen hänvisa till lagen?

Madde: En fara med att peka på bibliotekslagen är också risken att försöka undandra ens egen bransch och offra de andra. Och vi vill ju absolut inte ha undantag för just vår bransch.

Richard: Barnkonventionen är lag och den är bredare än bibliotekslagen och omfattar fler. Vi kan inte arbeta enligt barnkonventionen med en angiverilag. Men, lagar kan ju ändras. Det görs ju hela tiden.

Madde: Hur skulle vårt samhälle idag se ut om inte civil olydnad hade funnits? Det är otroligt viktigt att det finns. När en lag är fel och människor skadas av den är kanske det enda rätta att inte följa lagen.

Hur mycket kontakt har ni med liknande uppror inom andra branscher?

Madde: Det hade ju varit väldigt fint om alla yrken som berörs gick samman, det pratade vi mycket om i början. Vi skrev en debattartikel tillsammans med Vi anger inte (uppropet inom vården), men har inte riktigt hunnit prioritera det arbetet. Det kanske kan vara någonting längre fram. 

Richard: Jag hoppas att det blir en gemensam demonstration.

Madde: Det är ju också lite oklart exakt vilka som omfattas av förslaget, och säkert oklart för många i de branscherna också, precis som det var i vår bransch från början. Och vi ser det gemensamt: en väldigt viktig sak är att det inte handlar om att vi vill ha ett undantag för just vår profession. Det vill jag verkligen poängtera. Det massiva motståndet inom alla branscher visar att lagförslaget i sin helhet måste skrotas. 

Richard: Vi vill inte ha något undantag. Vi vill bara ha bort lagförslaget!

Madde: Skiftet (den digitala plattformen för folkrörelsers organisering reds. anm.) har precis startat en gemensam kampanj där de delar ut nyckelband med texten “Vi anger inte” till 2000 anställda inom olika branscher som berörs, med målet att det ska synas att motståndet är utbrett. Tänk när alla går runt med dessa nyckelband. Så fett! 

Nu har ju precis uppgifter läckt ut om att utredaren ska titta på konsekvenser om reglerna inte följs. Det är oklart hur man tänker sig det men har ni hunnit fundera på hur man på ett gemensamt sätt kan hantera att enskilda anställda drabbas av konsekvenser för att de vägrar ange besökare?

Madde: Inte riktigt, vi väntar på att få besked om vad det skulle innebära. Det finns absolut en oro hos en del kring att kanske förlora jobbet om man vägrar. Samtidigt är det fint, upplever jag, att man är väldigt enig kring att man inte kommer att ange oavsett om det blir en lag eller inte och oavsett konsekvenserna.

Richard: Det är lite svårt att ha en diskussion innan man vet hur det kommer att se ut, det skulle kunna slå mot kommunen/myndigheten snarare än den enskilda personen. Och i slutändan kommer det att bli en fackfråga. Man skulle vilja lyfta frågan till DIK.

Madde: Om det skulle bli så att den som vägrar rapportera papperslösa skulle drabbas till exempel av böter så tänker jag på lokförarna och den vilda strejken. De hade en insamling som fick in otroligt mycket pengar, såklart från andra strejkande men också från många andra som ville hjälpa till och solidarisera sig. Många vill nog göra något. En stödfond/böteskassa skulle kunna vara bra. Det får vi ordna! Och det massiva motståndet har ju inte bara kommit från personer inom yrkena utan från alla möjliga håll. Många skulle vilja stötta en sådan insamling!

Bli medlem

Gillar du det vi gör? Stötta BiS genom att bli medlem! Ett medlemskap kostar från 125 kronor och du kan betala enkelt med Swish.