Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin.
Dagen firades första gången inte den 8 mars utan den 19 mars 1911. Mer än en miljon personer – mestadels men inte uteslutande kvinnor organiserade i SPD och fackföreningar – gick ut på gatorna i Tyskland och krävde kvinnlig rösträtt och social och politisk jämlikhet. De följande åren firades dagen – bland annat i Sverige – på olika vårdatum.
Under 1950-talet firades dagen mest i Östeuropa och i Sovjetunionen. 1969 fick dagen ny kraft i väst med den växande feminismen och efterhand togs idén på nytt upp först i USA, sedan i Europa.
Vid Förenta nationernas första internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975 togs initiativ till att införa en gemensam kvinnodag. Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket.
Vi lever inte i ett samhälle utan orättvisor mellan könen. Covid-19 har aktualiserat många av dem – Nära 80 procent av arbetarkvinnorna jobbar fysiskt nära andra personer under en arbetsdag, våld i hemmen har ökat, kvinnor har tillgång till lägre inkomster och sämre anställningsskydd och är därför mer sårbara under den ekonomiska krisen och så vidare. Även efter arbetslivet består orättvisorna – en kvinna har i snitt 14500 i pension före skatt i jämförelse med 21 100 för en man.
Det finns alltså fortsatt många anledningar till att ändra på den samhällsordning som begränsar halva mänsklighetens livsutrymme.
Tobias Willstedt
BiS 