Vi är skolbibliotekarier

Vi sitter i personalrummet, första dagen efter sommarlovet, och dricker kaffe med en blandad grupp av övrig personal – alla som inte har ferietjänst. Någon frågar glatt vilka som ska gå på uppstartsmiddagen nästa vecka. Elevhälsan sitter tysta, tittar åt ett odefinierbart håll. De är inhyrda från ett företag, tillhör inte skolan, bjuds inte in till möten eller middagar.

Vi klappar den halvt utbrända specialpedagogen på axeln, kramar kuratorn, undrar vem av studie- och yrkesvägledarna som försvinner nu när sparkravet har presenterats, hälsar på den nya biträdande rektorn och undrar om hon har förstått att hon ska få avveckla sin egen tjänst innan visstidsanställningen tar slut.

Vi var på informationsmötet innan sommaren och vet att ekonomilinjerna ska bort, att de attraherade för många elever från den intilliggande förorten, den vars gymnasieskola lades ner för fem år sedan. Vi måste satsa på program med höga intagningspoäng, hög genomströmning, bra betygssnitt. Vi måste vara attraktiva, utvärdera och vässa, bli regionens bästa skola, nå våra högt ställda mål.

Vi jobbar på en kommunal skola, en friskola, en del av en koncern, en idédriven verksamhet, en värderingsbaserad verksamhet, en skola som sticker ut, en skola som lockar elever. Rätt elever.

Vi är skolbibliotekarier, bibliotekspedagoger, lärarbibliotekarier, biblioteksassistenter. Vi jobbar i mediateket, infoteket, mikoteket, biblioteket. Vi har eller har inte gått bibliotekarieutbildningen, skrev aldrig klart uppsatsen, fick jobb efter första terminen.

Vi är glada över att slippa jobba kvällar, helger, somrar. Vi vill aldrig gå tillbaka till folkbibliotek, högskolebibliotek, specialbibliotek. Vi har aldrig haft så roligt på jobbet. Vi har så himla härliga elever. Vi får så många avancerade frågor varje dag. Vi jobbar verkligen med det vi utbildade oss till.

Vi har ett väl fungerande nätverk för erfarenhetsutbyte. Vi är det enda egentliga skolbiblioteket på så många mils avstånd att det inte finns någon att nätverka med. Vi har en kollega, två kollegor, jobbar ensamma.

Vi är en på sexhundra elever, en på niohundra, två på tvåtusen. Vi jobbar femtio, sjuttiofem, åttio, hundra procent. Vi har tre skolor vi växlar mellan. Vi har hand om en hel kommun. Vi säger att vi är underbemannade, men lägger snabbt till: ”Det är man ju alltid.”

Vi har en stor och fin lokal, luftig och ljus, centralt placerad, skolans hjärta. Vi håller till på den gamla vinden där inga elever passerar, men vi har helt fantastiska takfönster. Vi ligger i källaren och kan se elevernas skor strömma mot stora trappan.

Biblioteket är också aula, hyllorna har hjul för att kunna skjutas in mot väggarna när det är dags för samling. Vi har ingen lokal alls. Biblioteket är en kompetens, inte ett rum.

Vi har soffor från sjuttiotalet, snurror och gulbleka affischer, hyllor så höga att vi bara kan använda halva om lågstadiebarnen ska kunna nå upp. Vi har satsat stort och fräschat upp, allting blänker, dammet samlar sig. 

Vi har öppet hela skoldagen. Vi har öppet två timmar om dagen, fyra timmar i veckan. Vi har öppet på lunchrasten. Vårt kontor är en liten bur med glasväggar, precis bakom informationsdisken. Vårt kontor ligger i källaren, vi delar det med elevassistenterna. Disken är allt vi har att hålla oss fast i.

För att gå på toaletten måste vi lämna biblioteket. För att hämta kaffe måste vi gå tre våningar nedåt, uppåt. När vi tömt inkastet bär vi bokhögarna upp för fyra trappor, hissen är så långsam, ligger för långt bort. Lärarna ler och skrattar, vi möter deras glada blickar över högen med kapitelböcker, ler tillbaka, men det syns nog ändå inte.

Vi har elever som alltid sitter under ett bord i biblioteket. De trivs bäst där. Vi har elever som sover i läsfåtöljerna, grovhånglar i grupprummet, får epileptiska anfall av lysrörsskenet, klättrar på bokhyllorna, kastar snus på fönstren. 

Vi har elever som klottrar, svär, skär sig, sondmatas, blir utbrända redan i sjuan. Vi har drogförsäljning mellan hyllorna, trivselregler och konsekvenstrappa. Vi bygger relationer, sätter gränser, prioriterar studiero, kallar in rektorn.

Vi har elever som ger oss egenhändigt tillverkade vykort och lerfigurer, elever som skolkar för att få prata med oss, elever som saknar skolan hela sommarlovet, elever som älskar att läsa, elever som aldrig har läst en bok.

Vi har elever som ska bli läkare, advokater, elektriker, youtubers. Vi har elever som tänker läsa till lärare, men nästan aldrig någon som drömmer om att bli bibliotekarie. Tolvåringar som vill ta sitt liv. Elvaåringar som vi vet kommer bli kriminella.

Vi stryker de utvisade eleverna ur systemet, låter bli att fråga för mycket när de som inte har uppehållstillstånd lämnar tillbaka alla sina böcker, hoppas att de bara i all hast har blivit förflyttade till någon annan kommun, femtio mil från kompisarna.

Vi jobbar på stökiga skolor, lugna skolor, välfungerande skolor, röriga skolor, skolor i fritt fall, skolor som går åt rätt håll. Vi har rektorer som förstår vårt värde och ser till att vi är integrerade i undervisningen. Vi har rektorer som struntar totalt i vad vi gör och stoltserar med att de ger oss fria händer.

Vi har intendenten som chef, vi har en biträdande rektor som chef, vi vet inte riktigt vem som är vår chef. I julgåva från skolledningen får vi en påse med skumtomtar som är mer hårda än sega, bästföredatumet gick ut för fyra månader sedan.

Vi har en budget som inte räcker till någonting. Vi vet inte ens ifall vi har en budget. Vi söker stipendier, kulturrådsbidrag, letar på loppisar, köper gallrade böcker från det lokala folkbiblioteket, tar med lite böcker hemifrån.

Vi läser listorna och beställer allt vi tror att våra elever kan ha nytta eller nöje av. Vi har inte tid att läsa listorna. Vi har inte råd med listorna. Vi hinner inte använda upp vår budget, det är för mycket annat.

Det är värst vid terminsstarten, terminsslutet, nationella proven, när gymnasiearbetena drar igång. Det är lite lugnare ett par veckor i början på vårterminen.

Vi har bra kontakt med arbetslagen, vi är en pedagogisk resurs, en uppskattad funktion. Vi är ute i alla klasser, når fram till alla elever, har en progressionsmodell, förbereder eleverna för högstadiet, gymnasiet, högskolan, utvecklar deras informationskompetens, mässar om källkritik, jobbar språkutvecklande, väcker läsglädje.

Vi kompletterar pedagogernas ämnesdidaktiska kompetens med vår informationskompetens. Vi hinner sällan ut i klassrummen. Pedagogerna är ändå inte intresserade och vi är inte ens med på utskickslistan inför skolmötena.

Det dräller in klasser några gånger per dag, då tar vi hand om dem så gott vi kan, städar undan det värsta kaoset efteråt.

Vi ler i marknadsföringsmaterialet.

Sebastian Lönnlöv

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.