röda lina

Röda Lina

I början av sommaren blev jag inbjuden till en släktträff på min fars sida. En både intressant men samtidigt lite märklig upplevelse eftersom jag har en stor släkt, många av dem har jag inte sett på år och dag. Vi skulle samlas i det som kallas ”farmors stuga” som ursprungligen är ett litet soldattorp på gränsen mellan Södermanland och Västmanland. Jag som är yngst av alla kusiner har inte så många minnen därifrån och kunde därför inte riktigt delta i alla diskussioner som poppade fram. Istället började mina tankar gå iväg i en helt annan riktning, jag tänkte på min farmors mor, exakt hundra år äldre än jag.

För de flesta i min släkt tror jag att hennes liv och öde är ganska okänt men genom att min pappa berättade en del om henne har jag kunnat ta del av hennes livshistoria. Ursprungligen kom hon från en ganska välbärgad gård i Västmanland men valde av någon anledning som ingen vet att gifta sig med farmors far som ansågs vara en mycket skicklig murarmästare men tyvärr både arbetsskygg och snobbig. En lite vansklig kombination, dessutom skröt han glatt om sig själv och sina bedrifter. Det sägs att när han skulle mura kakelugnar hos ”fina herrskap” krävde han att bli hämtad med vagn, ett krav han oftast lyckades infria. Problemet var dock att han långa perioder inte ville arbeta alls, vilket betydde att familjens ekonomi blev lidande. Idag hade han förmodligen fått någon form av antidepressiv medicin men så var det inte då. Min farmors mor fick därför slita hårt och se till att det alltid fanns mat på bordet. Med en ko, en gris, en katt och ett antal höns höll hon armodet borta och under tiden hann hon föda och uppfostra tolv barn i det lilla torpet.

Men vad vill jag nu ha sagt med detta?

Min anmoders öde är nog inte särskilt unikt. Hårt arbete och barnafödande var vardag för många kvinnor vid den här tiden. Men det som i mina ögon gör henne speciell är just hennes brinnande intresse för att läsa romaner. Här handlade det inte enbart om ett tidsfördriv, utan för henne var läsandet med stor sannolikhet ett nödvändigt inslag för att orka med den tunga vardagen och kanske också få någon form av distans till den. Läsningen blev för henne helt enkelt ett livselixir.

För att finansiera romanläsandet gick hon med jämna mellanrum in till marknaden i Eskilstuna, cirka två mil, för att sälja ägg, smör eller bär. För liten del av förtjänsten, några ören, kunde hon köpa det senaste häftet av någon spännande följetong. Den kunde kanske handla om rövarhövdingen Rinaldo Rinaldinis äventyr, eller kanske valde hon något av Eugene Sue som var otroligt populär med följetongen Paris mysterier. Förmodligen kände hon också väl till Lars Johan Hiertas ”Läsebibliothek” vars enkla och billiga häften hade skapat nya läsekretsar bland arbetare och andra mindre bemedlade grupper. Här var Charles Dickens socialrealistiska romaner som exempelvis Oliver Twist en populär titel.

Men en annan viktig aspekt är att hon trots allt hade en viss ekonomisk frihet i och med att hon sålde något som hon själv producerat och därför kunde unna sig det lilla som ett häfte kostade. Hennes romanläsning var helt enkelt något som låg utanför hennes nyckfulle man, murarmästarens, kontroll. Trots att han ansågs vara en kinkig gubbe lät han henne i alla fall hållas med sin läsning. Det visar också att min farmors mor lyckades hålla en slags integritet gentemot sin omvärld vilket var långt ifrån möjligt för många kvinnor. En tänkbar förklaring kan vara att hon som relativt välbärgad bondedotter från början ägde en viss pondus då hon antagligen fört med sig visst kapital i boet. Men grunden för hennes läslust var också förankrad i en stark vilja och lust att genom romaner och berättelser upptäcka världen utanför den egna byn. Både jag och mina föräldrar har ofta undrat varifrån hennes enorma läslust kom och om det fanns någon i hennes närhet som uppmuntrat den?

Det skulle också visa sig att hon hade stor nytta av sina litterära kunskaper. Många i byn vände sig till henne när de behövde hjälp med att skriva brev till släktingar i Amerika eller myndigheter m.m. Visserligen var allmän skolplikt införd sedan ett antal år men för många var det ändå knepigt att få ihop ett brev. Emma, som farmors mor hette, fick på så sätt också kännedom om många av byns invånare och med tiden gav det henne lite status av ”klok gumma”.

Hon var dessutom, enligt min pappa, väl förtrogen med diverse oknytt, väsen och tomtar som fanns i skogen och lite överallt. Att då och då ge tomten gröt var för henne en självklarhet eftersom hon hade träffat på honom flera gånger och visste hur viktigt det var att hålla sig väl med honom. Emma kunde också berätta de mest hårresande spökhistorier, så hemska att varje besök på utedasset efter solens nedgång för pappa blev en näst intill oöverstiglig bragd.

Min pappa som gärna berättade om sin kära mormor skickades varje sommar, från sju års ålder, ut till henne med tåg från Stockholm. Runt halsen hade han en lapp där det stod: ”Detta gossebarn skall till Östertibble station.” Det här var runt 1930, idag hade antagligen min farfar och farmor blivit anmälda till någon social myndighet. Men på den tiden var det ett privilegium för stadsbarn att under sommarmånaderna få vara på landet. Min pappa berättade att hans mormor på kvällarna, när lugnet lagt sig i den lilla stugan, satt uppkrupen i sin säng med en liten fotogenlampa framför sig och läste sina följetongsromaner med stor inlevelse. Hon kommenterade mumlande handlingen, skällde på de stygga skurkarnas vandel och grät ibland en skvätt när ädla hjältinnor råkade illa ut. Något som min pappa dock aldrig lyckades lista ut var varför hon särskilt var rädd för ”österrikare”. Förmodligen förekom kanske någon riktigt otäck sådan i en roman hon läst. Hon förmanande därför min pappa att se upp för dem om han skulle råka på någon när han kom tillbaka till Stockholm efter sommarlovet.

När Emma, min farmors mor gick ur tiden i början av 1940-talet slängdes alla romaner som hon idogt hade samlat under sitt slitsamma liv. Hur spännande hade det inte varit att få se några av dem. Men de ansågs som skräp, pappas äldre syskon tyckte att det bara var tidsfördriv för tanter. Men min pappa sörjde romanerna eftersom han under sommarnätterna då han bodde hos mormor förstod hur spännande läsningen var för henne, att den betydde så mycket och att läslusten var så stark.

Man kan onekligen undra hur det hade varit för Emma om hon levt idag?

Förmodligen hade hon varit en flitig biblioteksbesökare, en pigg ”kulturtant”, medlem i ett flertal bokcirklar. Kanske hade hon utbildat sig till bibliotekarie?

Vem vet?

Röda Lina

Röda Lina – Shoppingfritt år

Det stående inslaget i tidskriften bis Röda Lina – En bibliotekaries vardag publiceras i samband med bis 2014:03 exklusivt på foreningenbis.com

En av de böcker som jag läst i sommar är Gunilla Brodrejs Shopstop – en dagbok från ett celibat. Klokare har jag definitivt inte blivit men den har i alla fall fått mig att fundera.

Brodrejs bok beskriver hennes shoppingfria år med inledande våndor som resulterar i en befriande katharsiseffekt. Att avstå från att köpa ständigt nya saker är också en populär trend som ligger i tiden. På nätet finns bloggar om hur man lägger upp strategier för reglerad shopping. Som jag ser det kretsar problematiken till stor del kring medelklassens ångestfyllda privilegium att med mätta magar, sprängfulla garderober och hem fyllda av onödiga prylar, kunna välja om man vill avstå från mera shopping eller ej, och det är nog här resonemanget börjar skorra falskt på något sätt.

I början av sommaren läste jag en artikel i tidningen ETC om en kvinna som varit långtidssjukskriven och arbetslös om vartannat i ett antal år. Hennes ekonomiska situation var mer eller mindre konstant fattigdom. I princip kunde hon aldrig unna sig en spontan fika eller köpa ett plagg ens för halva reapriset från någon klädkedja. Tandläkarbesök eller en billig charterresa kunde överhuvudtaget inte anas i hennes universum. När alla räkningar var betalda hade hon cirka 500 kronor i veckan att leva av och det skulle räcka till allt. Det betyder drygt 70 kronor per dag, en summa som knappast bäddar för vare sig spontanshopping eller frosseri i gåslever och franska årgångsviner. Tyvärr är hennes situation inte helt ovanlig i Sverige.

Men å andra sidan kanske inte Brodrejs teorier om hur man kan vaccineras från köphets och prylfixering helt ska förkastas. För det är förstås inte sunt att konsumera mer än vad man behöver och framför allt inte miljövänligt att hejdlöst förbruka jordens resurser bara för att man inte kan hitta på något intressantare tidsfördriv än shopping. När man ger sig in i en köpstoppsperiod kan den jämföras med de otaliga bantningsmetoder som vi dagligen möter i media och som oftast resulterar i att man snabbt sedan går upp de kilon som rasat så fort man återgår till normalt ätande. Fenomenet kallas jojobantning och anses knappast hälsosamt. Hur ”Shopdetox” fungerar i ett längre perspektiv vet vi ännu inte.

Även när det gäller Gunilla Brodrejs ekonomiska situation snubblar jag raskt över några frågetecken. Om jag förstått saken rätt är hon kulturskribent och musikkritiker på Expressen, frilans eller ej vet jag inte men jag vet att frilansjournalister och folk i kulturbranschen mestadels har en svajig ekonomi. För Brodrejs del förmodar jag att det kanske finns en partner med stadig inkomst i bakgrunden som kan betala Internetabonnemang och TV-licens som ett slags ekonomiskt skyddsnät vilket möjliggör att det onödiga shoppandet effektivt kan minimeras. När hon sedan beskriver hur strumpor med tiden får allt större hål så undrar jag om hon känner till vad nål och tråd är och att strumpor faktiskt kan stoppas.

Om man funderar kring fenomenet köpstopp är det intressant att knyta an till teorier kring individens frihet och ansvar, ideal som det inte alltid är lätt att förhålla sig till. I vår tid gäller det ju att vara generellt lyckad, visa att man har god karaktär och inte låter sig frestas av ”Djävulens kalsonger”, som Laestadianerna i Norrbotten kallade gardiner. För en trygg medelklass är shopstopp i första hand inte en ekonomisk fråga utan en möjlighet att kunna visa omgivningen stoisk fasthet inför allehanda frestelser som att sitta för mycket framför dator och TV eller konsumera för många kalorier.

I samma anda som Brodrejs bok finns en uppsjö av liknande litteratur inom områden som populärpsykologi, motion och kroppskultur. På gott och ont är biblioteken ofta snabba med att köpa in den här typen av böcker, förmodligen finns också efterfrågan, skapad eller inte. Lättsmält vägledningslitteratur om hur man klarar av den komplicerade vardagen. Ett gemensamt drag i flertalet böcker är att lösningen på diverse problem ofta är individens uppgift. Sällan väcks kritiska tankar kring samhällsstruktur, politik och ekonomi.

Thomas Johansson skriver i sin mycket läsvärda bok ”Kändisfabriken” som kom ut på Carlssons förlag 2012, om hur samtidskulturella fenomen kan ta sig olika uttryck, ett sådant är exempelvis köphets. Han menar att konsumtionskritiken genom historien ofta uppträtt i en borgerlig kontext. Det var när konsumtionsmönstren spreds från adel till borgare och bönder som de styrande slog till med förbud och moralpredikningar mot slöseriet. Vi kan jämföra detta med hur vi i vår egen tid fasar för vad som kommer att hända med jordens resurser om befolkningen i Kina och Indien kräver samma materiella standard som finns i Västeuropa och USA.

Eller varför inte vända en smula på problematiken och fundera kring hur en person som inte bor i storstan och är arbetslös skulle beskriva en mer eller mindre påtvingad ”shopstoppsperiod”?

På semester i Norrland kommer jag sedan att tänka på Skogsnäskollektivet i Ångermanland. Kanske minns några läsare gänget med grönavågare som på 70-talet ockuperade ett antal ödegårdar utanför Ramsele. Man ville försöka leva av ”vad naturen gav”. Drivna av starka ideal och utopiska föreställningar vände de moderniteten ryggen. Med alternativa bruksmetoder, självhushållning och ekologisk balans ville man finna ett annat sätt att leva. Projektet var också en protest mot storstadens omflyttningspolitik och mot att Norrland successivt tömdes på människor och naturresurser. Men tumultartade konflikter blossade snabbt upp eftersom delar av ortsbefolkningen (och skogsbolaget) uppfattade kollektivet som provokativt när de förkastade moderna skogsbruksmetoder. En viktig poäng med kollektivets projekt var att det definitivt inte handlade om ett kortsiktigt individuellt experiment för att testa ett annorlunda levnadssätt, utan en långsiktig medveten politisk strategi för att skapa ett samhälle med ett hållbart alternativ till stadens och västvärldens konsumtionshets.

Framgångarna för Miljöpartiet visar att medvetenheten finns idag, om än lite mindre radikal.

Som avslutning tänkte jag påminna om den polske filosofen Zygmunt Bauman. Han menar att vår tillvaro är så motsägelsefull och ambivalent att det blir allt svårare att granska och värdera den. För att förstå vår samtid och de trender som råder behöver vi både perspektiv på tillvaron och självinsikt. Kanske några tänkvärda ord för storstadens shopstoppare att fundera på. Och märk väl, våra bibliotek har en lång tradition av att vara köpfria zoner långt innan Gunilla Brodrej ens var född.

Dessutom är det ju helt gratis att låna på bibliotek!