Kafka hade inte heller så kul!

Jag hade tänkt skriva något surt om vår kära kulturministers senaste tårtkalas, som verkligen gett den vita postkolonialismen på Moderna Museet ett nytt ansikte.

I stället väljer jag att skriva positivt om en bok vi kom över i bokhandeln i våras, David Zane Mairovitz och Robert Crumbs tecknade serie Kafka (Bakhåll, 2000). En underbar introduktion till denne gigant inom den västerländska 1900-talslitteraturen.

Kafka levde hela sitt liv i stadsdelen Josefov, Prags judiska ghetto, där man idag gärna slår mynt av hans storhet. Trots att en av hans oavslutade romaner, ”Amerika” utspelas där hade han aldrig satt sin fot på andra sidan Atlanten. Prags ghetto kallades av författaren till skräckklassikern ”Golem”, Gustav Meyrink: ”en demonisk undre värld, en skräckens hemort, en utarmad och mardrömslik stadsdel, vars ruskiga miljö tycktes ha bidragit till dess moraliska förfall.” Kafka kallades den slitna fattiga stadsdelen ”mitt fängelse, min borg”.

Hans farfar var kosherslaktare, fadern Hermann specerihandlare. Familjen led stort av judehatet i Prag vid sekelskiftet 1900, när judiska butiker slogs sönder och bojkottades. Fader Kafka ville helt assimilera sig med tjeckerna i Prag och sonen sa: ”Vad har jag att göra med judarna? Jag har ju inte ens något gemensamt med mig själv?” Spänningen mellan melankoli och självironi är stor i Kafkas texter (fyra, mestadels oavslutade romaner och en lång rad starka absurda noveller). Men han är också, som Mairovitz skriver, nästan alltid humoristisk.

Kafka levde hela sitt liv i skuggan av sin store dominante far (mest originellt skildrat i novellen Förvandlingen, och tidigast i novellen Domen). Han var liten och spinkig och plågade hela livet sin kropp med gymnastik, kalla avrivningar och sparsam vegetarisk kost (en av hans maniska idéer var att varje tugga skulle tuggas minst tio gånger i munnen vilket retade fadern vanvettigt). Hans far var, enligt honom själv, hans totala motsats i allt.

Han tog en doktorsexamen i juridik men förbigicks i alla befordringar, och levde sedan hela sitt liv som lågavlönad tjänsteman i ”Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring” i Josefov.

Hans förhållande till kvinnor var ambivalent. Eftersom fadern aldrig accepterade hans förlovningar så bröt han ständigt med sin fästmör. I novellen Boet, föreställer sig Kafka den idealiska arbetsplatsen, ett isolerat mullvadsbo fullt av gångar och förgreningar, ungefär som ghettot i Josefov. Skrev gjorde han hemma i lägenheten i larmet bland föräldrarna och de många syskonen, men oftast på natten, då han trivdes bäst. Hans djurallegorier är särskilt berömda (en apas ”Redogörelse inlämnad till en akademi”, den sjungande musen i ”Josefine, sångerskan”, eller novellen ”En hunds forskningsarbete”. Kanske uppskattade han, blyg och försagd, djur mer än människor?

Kanske inte så konstigt att han led av kroniskt (kanske inbillat) magsår, huvudvärk och överkänslighet för ljud, med ryggvärk och eksem. Till sin fästmö Felice Bauer, som han bröt förlovningen med två gånger, skrev han hundratals bevarade brev. Man tror att hans sista fästmö, Milena Jesenska, kanske blivit gift med Kafka sedan fadern dött, om Kafka inte hastigt avlidit 1924 i tuberkulos.

Under första världskriget skrev han bl.a. den makabra novellen I straffkolonin, och romanen Processen, med de berömda första raderna: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont, blev han en morgon häktad.” Både Processen (som på tyska också kan betyda ”Utveckling”), och i romanen Slottet når Kafkas absurda intriger sitt mästerverk. Josef K. får av den österrikiska antisemitiska byråkratin aldrig veta vad han anklagas för, fast han både döms och avrättas, och lantmätaren K. i Slottet anländer till en by på landet för att arbeta för en lokal greve, utan att veta sina egentliga arbetsuppgifter. De är mästerverk i fantastisk drömartad berättarkonst.

Strax före sin död skrev han en annan absurd berättelse om ”En svältkonstnär”, som i sitt fattiga efterkrigsland utbjuder sig själv till allmän beskådan (mot betalning) som ”mannen som vägrar äta”. Men publiken lessnar snart på hans avmagrade sorgliga lekamen, och cirkusdirektören ersätter honom efter hans död med en smidig vacker svart panter.

Kafka, som betyder Kaja på tyska, ville att vännen Max Brod skulle bränna alla hans efterlämnade papper. Lyckligtvis gjorde inte Brod detta, utan redigerade istället högar av opaginerade papper, och satte själv titlar till flera av novellerna. Ironiskt nog (Kafka skulle säkert ha hållit med) brändes däremot alla hans brev till väninnan Dora Diamant i Prag av lokala nazister. Tre av hans systrar liksom Milena Jesenska deporterades och dog i koncentrationsläger (där Kafka själv förmodligen också skulle ha omkommit). Prag skulle, som Hitler sa, bli ”Ett minnesmärke över en utrotad ras”. Ironiskt nog (återigen) heter minnesmärket i staden som gärna slår mynt av sin store son idag ”Prags judiska museum”. De enda judar som bor där är emellertid amerikaner som söker sina judiska rötter, och som kallar Kafka ”Vår store judiske författare”!

Till de bästa verken om Kafka (den akademiska litteraturen är milsvid) kallar Mairovitz Ernst Pawels biografi ”Franz Kafka, ett liv”, Elias Canettis ”Den andra processen”, och böcker av Ritchie Robertson, Marthe Robert och Pietro Citati.

Dock, den store Kafkakännaren var Kafka själv. Hade han velat bränna sina papper hade han, som Jorge Luis Borges påpekat, säkert gjort det själv. Kanske kunde han ändå inte skiljas från dem? Borges, själv blind, var mycket inspirerad av Kafka. I novellen Biblioteket i Babel skriver han lyriskt om biblioteket som oändligt – universellt, precis som fantasin!

Och missa inte den store serietecknaren Robert Crumbs kongeniala svartvita bilder i denna underbara och skrämmande bok!

PS Visst mår man själv kanske lite bättre i denna absurda och människoförnekande värld när man läser Kafkas vansinniga berättelser? (Jag lyssnar just på antisemiten Richard Wagners sista opera, den underbart vackra Parsifal, på radion och ser massmördaren Breivik orera på TV). Och verkligheten, apropå den inledande beskrivningen av tårtkalaset på Moderna museet, överträffar hur som helst ändå alltid i slutändan dikten.

Mats Myrstener

Nedan Kafka och favoritsystern Ottla vid sekelskiftet 1900.Image

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s