Det stående inslaget i tidskriften bis Röda Lina – En bibliotekaries vardag publiceras i samband med bis 2014:03 exklusivt på foreningenbis.com
En av de böcker som jag läst i sommar är Gunilla Brodrejs Shopstop – en dagbok från ett celibat. Klokare har jag definitivt inte blivit men den har i alla fall fått mig att fundera.
Brodrejs bok beskriver hennes shoppingfria år med inledande våndor som resulterar i en befriande katharsiseffekt. Att avstå från att köpa ständigt nya saker är också en populär trend som ligger i tiden. På nätet finns bloggar om hur man lägger upp strategier för reglerad shopping. Som jag ser det kretsar problematiken till stor del kring medelklassens ångestfyllda privilegium att med mätta magar, sprängfulla garderober och hem fyllda av onödiga prylar, kunna välja om man vill avstå från mera shopping eller ej, och det är nog här resonemanget börjar skorra falskt på något sätt.
I början av sommaren läste jag en artikel i tidningen ETC om en kvinna som varit långtidssjukskriven och arbetslös om vartannat i ett antal år. Hennes ekonomiska situation var mer eller mindre konstant fattigdom. I princip kunde hon aldrig unna sig en spontan fika eller köpa ett plagg ens för halva reapriset från någon klädkedja. Tandläkarbesök eller en billig charterresa kunde överhuvudtaget inte anas i hennes universum. När alla räkningar var betalda hade hon cirka 500 kronor i veckan att leva av och det skulle räcka till allt. Det betyder drygt 70 kronor per dag, en summa som knappast bäddar för vare sig spontanshopping eller frosseri i gåslever och franska årgångsviner. Tyvärr är hennes situation inte helt ovanlig i Sverige.
Men å andra sidan kanske inte Brodrejs teorier om hur man kan vaccineras från köphets och prylfixering helt ska förkastas. För det är förstås inte sunt att konsumera mer än vad man behöver och framför allt inte miljövänligt att hejdlöst förbruka jordens resurser bara för att man inte kan hitta på något intressantare tidsfördriv än shopping. När man ger sig in i en köpstoppsperiod kan den jämföras med de otaliga bantningsmetoder som vi dagligen möter i media och som oftast resulterar i att man snabbt sedan går upp de kilon som rasat så fort man återgår till normalt ätande. Fenomenet kallas jojobantning och anses knappast hälsosamt. Hur ”Shopdetox” fungerar i ett längre perspektiv vet vi ännu inte.
Även när det gäller Gunilla Brodrejs ekonomiska situation snubblar jag raskt över några frågetecken. Om jag förstått saken rätt är hon kulturskribent och musikkritiker på Expressen, frilans eller ej vet jag inte men jag vet att frilansjournalister och folk i kulturbranschen mestadels har en svajig ekonomi. För Brodrejs del förmodar jag att det kanske finns en partner med stadig inkomst i bakgrunden som kan betala Internetabonnemang och TV-licens som ett slags ekonomiskt skyddsnät vilket möjliggör att det onödiga shoppandet effektivt kan minimeras. När hon sedan beskriver hur strumpor med tiden får allt större hål så undrar jag om hon känner till vad nål och tråd är och att strumpor faktiskt kan stoppas.
Om man funderar kring fenomenet köpstopp är det intressant att knyta an till teorier kring individens frihet och ansvar, ideal som det inte alltid är lätt att förhålla sig till. I vår tid gäller det ju att vara generellt lyckad, visa att man har god karaktär och inte låter sig frestas av ”Djävulens kalsonger”, som Laestadianerna i Norrbotten kallade gardiner. För en trygg medelklass är shopstopp i första hand inte en ekonomisk fråga utan en möjlighet att kunna visa omgivningen stoisk fasthet inför allehanda frestelser som att sitta för mycket framför dator och TV eller konsumera för många kalorier.
I samma anda som Brodrejs bok finns en uppsjö av liknande litteratur inom områden som populärpsykologi, motion och kroppskultur. På gott och ont är biblioteken ofta snabba med att köpa in den här typen av böcker, förmodligen finns också efterfrågan, skapad eller inte. Lättsmält vägledningslitteratur om hur man klarar av den komplicerade vardagen. Ett gemensamt drag i flertalet böcker är att lösningen på diverse problem ofta är individens uppgift. Sällan väcks kritiska tankar kring samhällsstruktur, politik och ekonomi.
Thomas Johansson skriver i sin mycket läsvärda bok ”Kändisfabriken” som kom ut på Carlssons förlag 2012, om hur samtidskulturella fenomen kan ta sig olika uttryck, ett sådant är exempelvis köphets. Han menar att konsumtionskritiken genom historien ofta uppträtt i en borgerlig kontext. Det var när konsumtionsmönstren spreds från adel till borgare och bönder som de styrande slog till med förbud och moralpredikningar mot slöseriet. Vi kan jämföra detta med hur vi i vår egen tid fasar för vad som kommer att hända med jordens resurser om befolkningen i Kina och Indien kräver samma materiella standard som finns i Västeuropa och USA.
Eller varför inte vända en smula på problematiken och fundera kring hur en person som inte bor i storstan och är arbetslös skulle beskriva en mer eller mindre påtvingad ”shopstoppsperiod”?
På semester i Norrland kommer jag sedan att tänka på Skogsnäskollektivet i Ångermanland. Kanske minns några läsare gänget med grönavågare som på 70-talet ockuperade ett antal ödegårdar utanför Ramsele. Man ville försöka leva av ”vad naturen gav”. Drivna av starka ideal och utopiska föreställningar vände de moderniteten ryggen. Med alternativa bruksmetoder, självhushållning och ekologisk balans ville man finna ett annat sätt att leva. Projektet var också en protest mot storstadens omflyttningspolitik och mot att Norrland successivt tömdes på människor och naturresurser. Men tumultartade konflikter blossade snabbt upp eftersom delar av ortsbefolkningen (och skogsbolaget) uppfattade kollektivet som provokativt när de förkastade moderna skogsbruksmetoder. En viktig poäng med kollektivets projekt var att det definitivt inte handlade om ett kortsiktigt individuellt experiment för att testa ett annorlunda levnadssätt, utan en långsiktig medveten politisk strategi för att skapa ett samhälle med ett hållbart alternativ till stadens och västvärldens konsumtionshets.
Framgångarna för Miljöpartiet visar att medvetenheten finns idag, om än lite mindre radikal.
Som avslutning tänkte jag påminna om den polske filosofen Zygmunt Bauman. Han menar att vår tillvaro är så motsägelsefull och ambivalent att det blir allt svårare att granska och värdera den. För att förstå vår samtid och de trender som råder behöver vi både perspektiv på tillvaron och självinsikt. Kanske några tänkvärda ord för storstadens shopstoppare att fundera på. Och märk väl, våra bibliotek har en lång tradition av att vara köpfria zoner långt innan Gunilla Brodrej ens var född.
Dessutom är det ju helt gratis att låna på bibliotek!
BiS 
2 svar på ”Röda Lina – Shoppingfritt år”
Jag förstår inte vad du vill ha sagt med det här inlägget? Köpstopp kritiseras, fattigdom, kritiseras, bristen på samhällskritik kritiseras, västerländsk egocentrism kritiseras, bibliotekens inköpsmönster kritiseras. Vad är poängen? Att det är falskt att konsumera mindre för att någon annan är fattig? Eller att biblioteken driver på oförståndet genom att köpa in böcker? Eller att individer inte kan förändra samhället och att det är pretentiöst att ens försöka? Nej, jag tycker nog att det här inlägget är pretentiöst och misslyckas fullständigt med att leverera någon sorts budskap.
Jag tycker budskapet är ganska tydligt: det är dags att ställa om vårt sätt att leva. Enligt nya siffror är Sverige nr 10 i världen i giftiga utsläpp per person, så vi har ingen anledning att slå oss för bröstet. Vi måste börja konsumera mindre i alla former, åka tåg ist. för flyg osv. Inlägget handlar nog inte så mycket om bibliotekens inköp, annat än att man alltid måste vara medveten om vad man köper in för böcker. Men också att det är lätt att vara ”köpmedveten” när man bor på Södermalm och har det mesta inom räckhåll. Kanske lite svårare i Sveg, vad vet jag? Men nog handlar det om värdegrund, och livsstil. Det bör väl även en bibliotekarie kunna uttala sig om? Eller? (Att läsa böcker är dock oerhört miljömedvetet, även om papper kostar lite, om än det är producerat i Sverige.)