Sommarboksprat

På semester någonstans i Sverige. Läser i Sidas tidskrift OmVärlden, så bra och snyggt gjord (av vänstermediaföretaget Arenagruppen) att den borde finnas på de flesta folkbibliotek. I nr 2 finns en lång intervju med den nya nigerianska stjärnförfattaren Chimamanda Ngozi Adichie, författare till En halv gul sol, Lila  Hibiscus, novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, och den senaste romanen Americanah.

Som av en tillfällighet hittar jag novellsamlingen i bokhyllan där vi är, och det är riktigt starka noveller, med både ett postkolonialt och ett feministiskt perspektiv. 2009 höll hon ett föredrag med titeln The danger of one single story
som ska finas på Youtube. Den handlar om att bilden av Afrika inte bara handlar om fattigdom, sjukdomar och korruption, den är mycket mer mångsidig. Många afrikanska länder tar sig nu ur fattigdomsträsket, och krav börjar ställas på ökad demokrati, politisk och ekonomisk, och jämställdhet mellan män och kvinnor.

2013 höll hon ett annat uppmärksammat tal, We should all be feminists, som fick stor spridning på nätet, sedan Beyoncé samplat det i låten Flawless. I intervjun i OmVärlden säger Adichie: ”Min feminitet var aldrig begränsande för mig. Mina föräldrar uppmuntrade mig. Så jag tror att jag föddes feminist.”

Idag talar hon om feminism i Nigeria, och begreppet har fått ett genombrott där. I Lagos leder hon en skrivarkurs för aspirerande unga författare av båda könen. ”Det handlar om att få dem att tänka på hur vi på ärligaste sätt kan berätta våra historier, och vad det är som håller oss tillbaka från att göra det. Att få oss att ifrågasätta oss själva och våra fördomar.”

Jag fortsätter att botanisera i våra vänners bokhyllor. Intressanta fynd: Två årgångar av den erotiska tidskriften Cupido från 1991-92, en årgång Fantomen från 1951 (den maskerade postkolonialisten som fyller åttio år 2016), en utsökt illustrerad bok om Kamasutra, erotiska hemligheter av Nicole Bailey (2005), men också den episka romanen Brasilien Brasilien (apropå ett annat land på frammarsch) från 1989, av Joao Ubaldo Ribeiro, som omspänner 400 års brasiliansk historia och är översatt av Lars Krumlinde och Sven-Erik Täckmark, som vi umgicks med en hel del i slutet av förra millenniet.

Sommaren är ju den tid när man hinner läsa böcker. Mo Yan, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, eller en ny bok av sovjethistorikern Orlando Figes, Revolutionary Russia 1891-1991, nog så aktuell än idag. Figes har även skrivit en bok om Krimkriget på 1800-talet.

Men jag har fortfarande svårt att lära mig att ladda ner e-böcker från nätet. Misslyckades nu senast med japanen Murakami. Så det får nog bli pappersböcker för mig. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta och läsa från skärmen.

Mats Myrstener

Viktor Frankls exempel

”Något av det mest fascinerande av allt han berättar i boken [Livet måste ha en mening, 1946] är det faktum att de människor som överlevde längst i dödslägren – tvärtemot vad man skulle kunna tro – inte var det fysiskt starkaste och friskaste utan de som hade starkast uppfattning om en mening med livet. De fångar som kunde knyta an till något som de satte värde på, till exempel en kärleksfull relation till sina barn eller en viktig bok som de ville skriva, fick genom det engagemanget något att leva för, något som gjorde det värt att uthärda allt lidande. De som inte kunde knyta an till någon djupare värdering miste snart livsviljan.

Frankls egen känsla av meningsfullhet härrörde från flera olika källor. Han satte till exempel stort värde på sin kärleksfulla relation till sin fru och var fast besluten att överleva så att han en dag skulle få träffa henne igen. Under de tunga arbetspassen i snön, med fötter som värkte av förfrysning och kroppen rådbråkad av brutal misshandel, brukade han frammana bilden av sin fru och tänka på hur mycket han älskade henne. Den kärleken räckte för att hålla honom uppe.

Han värderade också högt att hjälpa andra, och under tiden i lägren ägnade han sig därför oförtröttligt åt att hjälpa andra fångar att stå ut med sitt lidande. Han lyssnade på deras tragiska berättelser med stor medkänsla, kom med vänliga och inspirerande ord till dem och tog hand om sjuka och döende. Viktigast var att han hjälpte andra människor att knyta an till sina egna djupaste värderingar så att de också kunde hitta en känsla av mening, av signifikans. Och det gav dem bokstavligen styrkan att överleva.”

från Russ Harris, Lyckofällan, övers. Helena Hansson, Natur & Kultur, 2009.

återgett av Mats Myrstener

Rapport från gycklarnas marknad

”Egentligen är det rätt märkligt hur enkelt Reinfeldt och Björklund och alla de andra i Alliansen lyckats komma undan med sina dubbla budskap och halvsanningar. Det är på många sätt beklämmande hur lätt de bedragit väljarna och bländat journalistkåren med sitt nyspråk. Frågan är nu hur eftervärlden kommer att bedöma de åtta år som gått.
Min personliga gissning? Som en stor politisk svindel.
(Daniel Suhonen, chefredaktör för Katalys Argument, är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras böckerna Reinfeldtkoden, och Björklundeffekten, av Mattias Hagberg, kulturskribent på Göteborgsposten.)”

(från gårdagens Aftonbladet, kultursidan)

Mats Myrstener