Mer näthat, snart semester

Jag läser i Aftonbladet om hur kvinnliga studenter på Tekniska högskolan i Lund mobbas på nätet. Om hur kvinnliga fotbollsspelare hatas på nätet och kallas för ”kossor på grönbete”. Och om hur en forskningsrapport visar vilka som är aktiva på nätet och i kommentatorsfältet. 90 procent är de högerextrema, arbetslösa unga män, nio procent är  ”vänsterextremister”, och bara en procent, något hundratal individer, är radikala islamister. När man läser tidningarna får man närmast den motsatta uppfattningen.

Jag drar därav bl.a. slutsatsen att det fortfarande pågår ett, med Sven-Eric Liedmans ord, ”oavslutat upplysningsprojekt”. Skola, folkbildning, bibliotek. Tänk vad man gemensamt skulle kunna åstadkomma? Demokrati, jämlikhet, jämställdhet, social kompetens, ja uppgifterna är många…

Läser vidare att i en avhandling vid Blekinge högskola tackas biståndsminister Gunilla Carlsson. Författaren tackar henne för att hon skött biståndsorganet Sida så dåligt att han tvingades säga upp sig, och börja forska igen. Sida, som BiS samarbetat med bl.a. i Sydafrikaprojektet, är nu ekonomiskt kört i botten och har bytt chef flera gånger. Biblioteket är avvecklat.

Själv går jag i semestertankar, och många i Stockholm gör som jag. Den kommunala trafiken är tagen ut i strejk, så man lär inte komma till jobbet alls nu om man inte cyklar. Svenska damfotbollslandslagets match ikväll mot Brasilien får jag nog se på TV. Tur att man bor så centralt. Sjuksköterskor är ju vana att stiga upp i ottan för att gå till jobbet. Klockan sex går reveljen … Och de kan inte strejka heller.

Och till alla politiker: Sluta upp med att se kultur och bildning som kostnadskalkyler och utgifter, som bara belastar budgeten. En satsad skattekrona är en inteckning för framtiden. Visst kan kultur och bildning som produkter vara vinstdrivande, men aldrig tillgången och upplevelsen. Frånvaron däremot skapar ett odemokratiskt, ojämlikt och rasistiskt samhälle. På kort sikt ett problem, på längre sikt en tickande bomb.

Mats Myrstener

Trevlig semesterbild: Lago Maggiore i Italien

Lago Maggiore

Det är synd om Bergslagen

Det är synd om Bergslagen. Först gick popfestivalen Peace & Love i Borlänge i konkurs, och nu läggs arbetarrörelsens äldsta folkhögskola i Brunnsvik ner. Arbetarrörelsens arkivs filial i Grängesberg försvinner 2015, och ett företag som sysslande med filmrestaurering har också lagts ner. (Folkhögskolan fortsätter till namnet, med kurser i Borlänge, Häggvik och Sollentuna.)

De svenska folkhögskolorna, som funnits sedan mitten av 1800-talet (då var de knutna till landsbygden och utbildade framförallt ungdomar från bondesamhället som bara gått sex år folkskola) drabbas hårt när glesbygden avfolkas. Och ”glesbygd”, då talar vi i Brunnsviks fall om ett samhälle bara 20 mil från Stockholm. Men det räcker. Folkhögskolor som ligger närmare Stockholm har lättare att finna elever. De gamla internatskolorna ute i landet är ofta för dyra att hålla i drift idag.

Bildningsförbund som ABF har också ekonomiska problem. Det stora tappet av medlemmar har fortsatt att rasa sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006. Det är svårt att propagera för studiecirklar i konkurrens med TV, radio och Internet, och den kroppskultur och individualism som vuxit sig stark som en del i den moderata strukturomvandlingen av Sverige. De humanistiska och konstnärliga ämnena i skolan premieras inte heller och väljs ofta bort av elever som bara kämpar för höga betyg . Det missgynnar också en skola som Brunnsvik.

Min lärare på BHS, Åke Åberg, brukade säga att folkbiblioteken och folkbildningsorganisationerna slutade samarbeta på 1980-talet, en anledning var att organisationer som ABF slutade att arbeta med böcker, för att istället ägna sig åt kompendier och praktiskt inriktade kurser som korgflätning och folkdans. Det var säkert ett tecken i tiden, kulturbegreppet vidgades och kom tillslut att innehålla allt mellan himmel och jord.

Redan när BiS gav ut antologin ”Boken åter i centrum”, om folkbildning och folkbibliotek i samverkan 1983, var utvecklingen på gång. Idag har begrepp som ”bildning” och ”folkbildning” fallit i vanrykte och ses som lite suspekta. Och nu när bokcirklar blivit allt populärare  så verkar studieförbund som ABF ha missat det tåget också, trots att man ju var med och introducerade studiecirklar i Sverige. Istället har många gamla Folkets hus kunnat överleva som kulturhus med mycket brokig verksamhet, där man bl.a. satsat på bio, bingo och direktsända operaföreställningar på storbildsskärm.

Legendariska bibliotekschefer som Sigurd Möhlenbrock i Göteborg och Ulf Dittmer i Stockholm hade starka rötter inom den gamla folkbildningen, så även förre kulturministern Bengt Göransson. Men det var då det.

Brunnsvik hade nog kunnat bli en viktig aktör för att utbilda invandrare och flyktingar, och ungdomar som av olika anledningar fallit genom utbildningssystemen. Men varken stat, kommun eller fackföreningsrörelse verkar intresserade. Kanske ligger det geografiska läger helt enkelt Brunnsvik i fatet? Bristen på engagemang från huvudägarna LO och ABF är tydlig. LO har stora problem med medlemsrekryteringen och försöker liksom staten spara sig ur krisen. Med känt resultat.

Det måste väl ändå finnas något mellan utbildning och underhållning för en organisation som ABF att ägna sig åt, även utanför storstäderna? Arbetarrörelsen har ett historiskt arv att förvalta, som nu försvinner när Brunnsvik säljs till högstbjudande. Det fantastiska biblioteket (”Bokstugan”) som i många år sköttes av eldsjälen Christina Garbergs-Gunn, stoppas nu ner i lådor, och fraktas till Ludvika för en osäker framtid. Hela lokalen, som en mötesplats för kulturlivet i Bergslagen, försvinner. Hur många författare och socialdemokratiska politiker och förtroendevalda som gått på Brunnsvik är oöverskådligt, så nog lämnar skolan ett tomrum efter sig, ungefär som när man la ner tidningen Arbetet, eller sålde Tidens förlag.

Det där med kultur och arbetarrörelse verkar inte vara en så lyckad kombination.

Mats Myrstener

Aftonbladets Ronny Sandahl minns sitt Brunnsvik.

Bild

Stor satsning på barns läsande

Allt fler ungdomar väljer bort nyhetsmedier som dagstidningar (även på nätet) och TV-aktuellt. Och som bekant har även bokläsandet minskat rejält sedan 1980-talet. Professor Sverker Sörlin kallade skolans utveckling i DN igår för en ”ruin”.

Men regeringen står icke handfallna. Nu satsar man stort, enligt dagens Svenska dagbladet, där kulturministern och biträdande utbildningsministern presenterar ett generöst beslut: tre miljoner ska satsas på barns läsning, pengarna går till idrottsrörelsen, ”i samarbete med region-, läns- och folkbibliotek”.

Varför just idrottande barn också ska läsa mer böcker framgår inte, jag vet inte vad man bygger de teorierna på. Det är väl snarare en samarbetspartner regeringen vill ha? Varför man inte satsar pengarna direkt på de existerande svenska barnbiblioteken framgår inte heller. Det är överhuvud taget svårt att förstå hur man tänker i kulturdepartementet, om man tänker, och om det bygger på någon relevant forskning.

Fördelat på alla landets kommuner skulle det väl bli ca 10.000 kronor per kommun. Ja, man får vara glad för det lilla, kan man väl säga?

I artikeln förekommer också en, ska vi säga, viss ”skönmålning”. ”Sedan den nya skollagen trädde i kraft har det blivit obligatoriskt med skolbibliotek”, skriver de båda ministrarna. Var det inte ”tillgång till skolbibliotek” det stod? Det är ju inte riktigt samma sak.

Mats Myrstener