Ett oberoende ”debattbibliotek”?

Den norske journalisten, tidigare bibliotekarien, och debattören Anders Ericson skrev i senaste bis (2014 nr 3) om hur ett oberoende norskt ”debattbibliotek” nu växer fram. Utgångspunkten är skrivningen i den nya norska bibliotekslagen, där det talas om att ”Folkebibliotekene skal være en uavhengig møtesplass og arena for offentlig samtale og debatt.”

Han ger sedan en rad exempel på hur detta utvecklats i praktiken i Norge: lokala frågor debatteras flitigt i biblioteken som kommunala planer, byggprojekt, nya vägar, miljöfrågor. Även globala frågor som oljeberoendet och matfrågan tas upp i biblioteket. Bibliotekschefen får en ny roll med större ansvar för bibliotekets roll i det lokala samhället, med större frihet gentemot kommunpolitiker att resa debattfrågor på biblioteksgolvet.

Ericson frågar sig sedan om detta är något för Sverige? Svaret är väl att många kommuner i Sverige redan tar detta ansvar, medan andra struntar fullkomligt. (Begreppet ”oavhängig”, eller ”oberoende”, finns inte i den svenska lagen.)  I den nordiska debatten har man ibland svårt att förstå det som i Sverige närmast är en helig ko, den ”kommunala självbestämmanderätten”. Den gäller inte bara bibliotek och många sociala och kulturella verksamheter. Tyvärr gäller den också den viktiga skolfrågan. Jan Björklund har krävt att skolorna skulle förstatligas, samma har krävts vad gäller sjukvården. När det gäller biblioteken är det för närvarande ganska tyst.

I Svenska dagbladet idag annonserar den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke en stor satsning på biblioteken, ett ”bibliotekslyft” med tio miljoner om året i fyra år, med sikte på en ny biblioteksstrategi och frågan om hur bibliotekets ”demokratiska roll” (som poängteras i bibliotekslagen) ska kunna förstärkas. (Alice Bah är ju, vilket kanske inte är så dumt för oss som jobbar på bibliotek, också ”demokratiminister”.)

Så kallade ”litteraturhus”, som finns i Oslo och Bodø är nog ovanligare i Sverige, det enda jag känner till ligger i Nynäshamn utanför Stockholm. Många kommuner vårdar författarbostäder, men annars förknippar de flesta nog litteraturhus i Sverige med just kommunala bibliotek. Det har historiska förklaringar, men den fria roll som Ericson talar om fick folkbiblioteken i Sverige inte förrän på 1970-talet. Sedan dess har nog en tillbakagång skett, beroende inte minst på statligt ointresse. Vi får hoppas att detta kommer att ändras nu. (På Malmö stadsbiblioteks Tydabloggen talas om för många ”konsensusskapande feelgood-författarbesök”, vilket man ju kan fundera på?)

Ericson menar också att det är dags att bjuda in Sverigedemokraterna i Sverige till politiska debatter på biblioteket. Norska PEN:s ordförande William Nygaard menar att det handlar om yttrandefrihet, och att Sverige är för ”politiskt korrekt”. ”Ytringsfrihet er å akseptere den stemme [röst i politiska val] man ikke liker.”

Enligt IFLA:s förklaring om bibliotek och intellektuell frihet skall ”Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har användaren företräde.” Det kan vara bra att hänvisa till detta när bibliotekarier vill föra en offentlig debatt som inte kommunens ledning tycker om.

Anders Ericson har oförtrutligt drivit sin egen biblioteksblogg ”Biblioteket tar saka”. BiS har likaså stridit för detta ända sedan starten 1969. Kulturministern talade vid sitt möte på fredagen om bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning. Idag, efter åtta års ökenvandring med en oengagerad kulturminister, finns det ett visst hopp om att detta kanske ska kunna bli verklighet? Och nog kan Norge tjäna som exempel?

 Mats Myrstener

Omvärldsbevakning

Jag botaniserar bland tidskrifterna på jobbet och blir ständigt upprörd. Fib-Kulturfront (still going strong) skriver om hur politiker gynnar sig själva med höga bidrag och löner. Motiveringen är ”att stärka demokratin”. Så kan t.ex. alliansens landstingsråd i Stockholm Filippa Reinfeldt (47 år) säkert gå i pension nu och uppbära hög politikerpension resten av sitt liv, precis som företrädaren Kristina Axén Olin.

I ett reportage från hemtjänsten får vi följa vårdbiträdet Anna och appen ParaGå som delar in arbetet minut för minut. Hon kallar den gamla damen hon hjälper för ”kund”, själv är hon på företagsspråk en ”resurs”, som levererar en ”tjänst”. Hennes chef kan följa henne på gps, hon har bara ett visst antal minuter till godo för varje ”kund”. Anna har med några kamrater inom hemtjänsten nu startat Hemtjänstupproret på Internet.

Under rubriken Krönika skriver FibK om hur sydafrikanska militärer hotas att ställas inför domstol för krigsförbrytelser i den israeliska armén i Gaza. Israeliska militärer klarar sig eftersom Israel inte godkänt internationella brottsdomstolen i Haag.

Den radikale presidenten Manuel Zelaya i Honduras störtades av militären 2009. Utrikesminister Bildt har inte fördömt kuppen utan hänvisat till EU. Men två moderata riksdagsmän på plats i Honduras menade att landet nu är mer stabilt och demokratiskt. EU godkände också det val som hölls i Honduras efter militärkuppen, och förhandlingar om ett nytt frihandelsavtal, som Zelaya motarbetat, kunde komma igång.

Gräsrotsrörelsen FNRP i Honduras har anmält 300 egna mördade medlemmar efter 2009 och ett femtiotal försvinnanden. 100 bondeaktivister, 30 journalister och 70 advokater har mördats av militären och av drogkarteller (som ofta är samma sak). Honduras är Latinamerikas näst fattigaste land och intresset från omvärlden är idag noll.

Pierre Gilly skriver om hur Sverige blivit ”som alla andra länder” med hög arbetslöshet, privatiserad välfärd, låg inflation, och en nyliberal ekonomi. ”Det ligger numera en tjock filt över den svenska ekonomiska debatten” skriver han.

Den dåliga sjukvården i Uppsala beskrivs, och man uppmanas att inte köpa israeliska varor med siffrorna 729 i början av streckkoden. Israels ockupation av Gaza strider mot internationell rätt och kallas i FibK för ett ”folkmord”. Det kan pågå obehindrat eftersom världens ögon är vända mot Syrien och Irak, där andra folkmord pågår samtidigt.

Ett annat ockuperat land är Västsahara, och Föreningen Västsahara ger sedan länge ut en tidskrift, Västsahara, med fyra nummer per år. Trots ockupationen borrar Marocko nu efter olja, och fartyg med svensk besättning (t.ex. företaget Wisby Tankers) fraktar varor till ockupationsmakten i Västsahara. Svenska fartyg fortsätter också att fiska längs Västsaharas kust, olagligt. Bl.a. har Blekinge tekniska högskola haft forskningsprojekt med Marocko, trots tortyranklagelserna från Amnesty international. Sverige har ännu inte heller erkänt Västsahara som självständig stat, men förhoppningar finns att en ny politisk majoritet ska göra det. Marocko utvinner fosfat från Västsahara, förra året för 330 miljoner dollar. Norge och Nederländerna har uppmanat EU att inte handla med den ockuperade delen Västsahara, men Frankrike och USA stöder Marocko. Internationella observatörer utvisas.

Föreningen Västsahara har en utställning som turnerar på svenska folkbibliotek, och man gav 2013 ut boken Västsahara – Europas sista koloni. Köp den, och stöd föreningens verksamhet! BiS kommer att skriva mer om konflikten och det bokprojekt föreningen har varit inblandat i tillsammans med författaren Monica Zak.

Mats Myrstener

Om och om igen…

Nu har vi fått en nobelpristagare som säger sig hela tiden skriva samma bok om och om igen och det har tydligen blivit stor litteratur. Men samma grepp funkar absolut inte på BIBLIST där debatten huruvida urval är censur, med anledning av exempelvis Lilla Hjärtat, nu har blivit, eller snarare urartat till, en metadebatt om vem, vad och hur det är lämpligt att debattera. Ett litet tips, på möten, som tex i riksdagen, brukar man införa talartid för att inte vissa ska bre ut sig och säga samma sak om igen i tron att droppen urholkar stenen.

Detta gör inte ämnet för debatten mindre angeläget. Ett sätt att fördjupa och komma längre och förhoppningsvis få till ett givande samtal istället för någon slags barrikadstrid är att exempelvis begrunda hur vi tidigare såg på detta med ”indianböcker” . Minns när jag gick på Biblioteksskolan 1969-70, att då ingick Hjortfot i kursen om barnlitteratur. Jag fann den så rasistisk och upprörande att jag aldrig lämnade tillbaka den till biblioteket. Sedan tog jag det som en viktig uppgift, att på alla bibliotek där jag fick möjlighet, avskaffa ”indianhyllan” vilket inte alltid var så lätt på grund av kollegors bristande förståelse. ”Indianhylla” var ju då standard vid sidan och hyllorna för katt- och hundböcker på Hcg. Det var på den tiden då ”negerfrågan” och ”indianer” var underavdelningar på avdelningen för USAs historia och ”nykterhets- kvinno- och bostadsfrågorna” var underavdelningar till Oh.

Yvonne Pålsson har inte nöjt sig med att slänga Hjortfot i papperskorgen utan skrivit en mycket viktig avhandling om vad dessa böcker egentligen handlar om och vilka värderingar som ligger bakom:   I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 

Dåligt med inköp till folkbiblioteken, men tack vare att den finns online är den tillgänglig  i alla fall. Läs och inse att urval och gallring handlar om  större insikt och kunskap och därför djupare förståelse för vad människors lika värde och rasismens förödande kraft innebär. I hela folkbiblioteksidén ligger tron på att människor lär sig nytt, vidgar sina vyer och blir klokare. Förhoppningsvis gäller detta personalen också?

Ingrid Atlestam