Invandrare landsbygdens räddning

Läser idag i Svenska dagbladet om Yllestad, två mil utanför Falköping. Den hundraåriga skolan var nedläggningshotad på grund av för få elever. Räddningen blev 17 flyktingbarn från Somalia. Journalisten Karin Thunberg skriver:

”På biblioteket inne i Falköping tillhör körkortsboken, på somaliska, de mest utlånade. Barnen som börjat lära sig svenska dras till lättlästhyllan, för att senare sluka både Harry Potter och Lasse Majas detektivbyrå. Britt Lööf, avdelningschef för kulturen i Falköpings kommun, bekräftar att just biblioteket är en viktig och kravlös samlingsplats. Inte minst för olika invandrargrupper. Före strömmen från Somalia kom flyktingar från – bland annat – Kurdistan, Rumänien och Afghanistan.”

Läs själva om hur 17 invandrarbarn från Somalia räddar glesbygden i Yllestad i Västergötland. Trots att trettio procent av invånarna här röstar på Sverigedemokraterna!

http://www.svd.se/kultur/de-somaliska-barnen-raddade-byskolan_4123283.svd

Mats Myrstener

Tre bra böcker

”Ärade bybor, lyssna nu noga, när Zhang Kou ska beskriva paradiset på jorden. När kejsar Liu av Stora Han grundade landet, befallde han byborna att odla vitlök åt honom”

Nobelpristagaren  Mo Yan (hans pseudonym betyder ”tala inte”) har bara fem böcker översatt till svenska (av förlaget Tranan, på franska finns 18). Vitlöksballaderna publicerades 1988, året efter hans genombrottsroman Det röda fältet. Den inleds med det ovannämnda citatet, som sägs vara ett utdrag från en sång av den blinde sångaren Zhang Kou.

Han böcker utspelas nästan alla i provinsen Shandong i östra Kina, i vad som i böckerna beskrivs (måhända ironiskt) som ”Paradisets län”. Vitlöksballaderna handlar om Gao Ma, hans storebror Gao Yang och hans flickvän Jinju i en by som är helt beroende av vitlöksodlingen. När regeringen har beordrat en överproduktion som inte går att sälja gör byn uppror mot de lokala myndigheterna. Resten som följer är en katastrof.

Ett nobelpris kan upphöja ditintills ganska (internationellt) okända författarskap. Så skedde ju med Isaac Bashevis Singer, Elias Canetti och Naguib Mahfouz, för att nämna några på senare år. Mo Yan påminner såtillvida om Mahfouz, eller om våra svenska arbetarförfattare Lo-Johansson eller Moa Martinson. Hans stil är realistisk, närmast smärtsamt naturalistisk, och han beskriver osentimentalt de värsta grymheter. I Det röda fältet blir en kinesisk motståndsman levande flådd av den japanska armén, i Vitlöksballaderna är skildringarna från fängelset där Gao Yang hamnar minst lika grymma.

Men språket är fantastiskt levande, kryddat med den mustigaste och mest slagfärdiga dialog, som innehåller både kärlek och komik. Regissören Zhang Yimou har filmat Det röda fältet, liksom en fantastisk film med den prosaiska titeln Att leva, som skildrar femtio år av kinesiskt liv, från tiden före kommunismen till kulturrevolutionen.

Mo Yans förhållande till kommunistpartiet i Kina är komplicerat. Han är medlem och tog som ung värvning i Folkets befrielsearmé där han arbetade på den s.k. kulturenheten. Han lämnade armén först 1997. 2010 deltog han i en hyllande bok om ordförande Mao för vilket han blev kritiserad. Själv lever han upp till sin pseudonym och talar istället i sina böcker.

Vitlöksballaderna är mycket kritisk mot de lokala myndigheterna i Shandong. Han undviker att kritisera kommunistpartiet, boken har istället bl.a. tolkats som kritik av ”kapitalistiska experiment” i den kinesiska ekonomin. Hans popularitet gör honom svår att attackera från myndighetshåll. Boken är ett läsäventyr av sällan skådat slag. Men för den som finner den allt för magstark kan jag också rekommendera Dai Sijies underbara roman Balzac och den lilla spetsknypplerskan.

Från Kina beger jag mig på läsandets resa över till Japan och den uppmärksammade Haruki Murakamis senaste bok Den färglöse herr Tazaki. Det är den första bok av Murakami jag läst, och den gav mersmak. Kanske inte av nobelprisklass, men underfundig och underhållande. Och mycket olik Vitlöksballaderna.

Tsukuru Tazaki är en man utan stora yttre egenskaper, precis som hjälten i Robert Musils berömda roman. Han är arkitekt och ritar tåg- och tunnelbanestationer, vilket det finns många av i Tokyo. Han bär på en oförlöst konflikt sedan sin studenttid i Nagoya. Han umgicks med fyra vänner, som ett stillsamt femte hjul bredvid två manliga och två kvinnliga, mycket intelligenta och färgstarka vänner. Plötsligt en dag säger de upp bekantskapen med Tazaki, utan att ge något skäl. Han beger sig stukad och med svansen mellan benen till Tokyo för att studera vidare.

Många år senare, påhejad av sin nya flickvän Sara, bestämmer han sig för att söka upp sina fyra vänner, varav en blivit mördad, för att få veta vad som egentligen hände. Vi får bl.a. följa med honom till Finland, vilket blir en upplevelse för läsaren.

Boken har inga politiska dimensioner, som tidigare Murakami-böcker. Den är istället melankolisk på ett fint sätt, och handlar om vänskap och mänsklig samvaro, och säger nog lika mycket om japanskt liv som Mo Yang om Kinas blodiga historia.

Min världsodyssé i nobelpristider avslutar jag i Istanbul, med Orhan Pamuks Den svarta boken, som jag väl borde ha läst för flera år sedan, Pamuk fick ju som ovanligt ung nobelpriset 2006. Den utspelas helt och hållet i Istanbul, och ett besök i denna kosmopolitiska stad, i författarens fotspår, kan rekommenderas.

Pamuk är inte helt lättillgänglig, han blandar saga, turkisk historia och nutid på ett säreget sätt. Jag brukar annars följa den amerikanska bibliotekarien Nancy Pearls uppmaning att lägga ifrån mig en bok som inte gripit tag efter 50 sidor, men väl inne i Pamuks universum är det omöjligt att följa bibliotekariens kloka men lite brutala råd.

Bokens huvudperson Galip upptäcker en dag att hans flickvän Rüya försvunnit. Gåtans lösning tror han sig finna hos deras gemensamme vän, tidningskolumnisten Celâl, som i sina kolumner under många år kommenterat allt och alla i turkiskt liv och turkisk historia. Läsaren finner sig snart lika allmänbildad som författaren, det kan gälla språkfrågor, biodling, ottomanska sultaners kärleksliv, turkisk film eller populärmusik.

Galip gräver allt djupare i Celâls arkiv, samtidigt som läsare ideligen ringer för att tala med Celâl, berömma honom eller skälla ut honom. Det visar sig att han också försvunnit. Bara hans texter finns kvar.

Pamuk skapar en självlysande och flerskiktad text, lika mystisk som bokens huvudpersoner. Boken är knappast politiskt kontroversiell, Pamuk har tidigare kritiserat Turkiet för morden på kurder och armenier, för vilket han åtalats flera gånger, och är aktiv i turkiska PEN.

Han har en dotter, Rüya. Namnet betyder dröm.

Mats Myrstener  

Mo Yan Orhan_Pamuk_2009_Shankbone Murakami2  

Att skriva är livet

http://www.dn.se/kultur-noje/farre-vill-lasa-alla-vill-skriva/

Färre vill läsa, alla vill skriva

Åtminstone om man får tro DN av 8 november. Tidningen Skriva, som beskriver råd och tillvägagångssätt för att lyckas med ett manus, fyllde nyss tre år och ökade samtidigt mest av alla tidningar i senaste Orvesto-undersökningen: 39 procent fler läsare mot föregående kvartal, och en räckvidd på över 30 000 läsare.

En av tre svenskar sägs drömma om att ge ut en bok. Per Adolfsson, Skrivas chefredaktör kallar skrivandet ”en ny folkrörelse”,

Agnes Hellström och Frida Skybeck driver podcasten Författarpodden, som blivit uppmärksammad på sociala medier. De talar om nya Facebookgrupper, och att bokcirklandet börjar tappa i intresse. De vill nå ut till nya grupper, gärna marginaliserade, som inte är vita heteromedelsvenskar.

Författarparet Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som skrivit den framgångsrika Engelsforstrilogin (”Cirkeln”, ”Eld”, ”Nyckeln”), kallar skrivandet världens mest ensamma yrke. Inte så konstigt kanske att nätet blivit en samlingspunkt för den som vill uttrycka sig i skrift. Strandberg bloggar om sitt skrivande på websiten litteraturmagazinet.se. Författare som skriver om att skriva som han tipsar om är Olof Lagercrantz, Bodil Malmsten, Stephen King, VS Naipaul och Margaret Atwood.

Eftersom skrivande och läsande är så intimt sammankopplat, menar Per Adolfsson att han själv inte har märkt av något minskat läsande. Det föregår hela tiden, i olika medier, på olika sätt.

– För väldigt många börjar det till exempel som ett mer terapeutiskt skrivande, ett sätt att göra upplevelser eller händelser mer begripliga, ett behov av att ”skriva av sig”, det räcker att titta på de bidrag vi får in till våra novelltävlingar – en mycket stor andel utgörs av jobbiga barndomsminnen och skilsmässor, säger Adolfsson och fortsätter:

– Men att skriva är också uttryck för ett närmast existentiellt behov – nyligen pratade jag med författaren Stewe Claeson och han uttryckte det ungefär som att ”när man berättar någonting så blir man också någon”. Skrivande blir ett sätt att finnas till.

Viktigt att understryka i en värld där man i stort sett bara existerar om man syns på TV eller i tidningarnas kultursidor. Och kanske något som biblioteket skulle kunna uppmuntra?

Mats Myrstener