Arbetsmiljön allt sämre

Har du känt psykiskt obehag av att gå till arbetet på sistone? Då är du inte ensam.
Nästan hälften av alla kvinnor 30 år och yngre i en undersökning som presenterades i Svenska dagbladet 23 oktober gör det. Bland män i samma ålder är siffran 30 procent (men mörkertalet torde vara ganska stort). Sedan sjunker andelen som känt obehag av att gå till jobbet, men bland kvinnor 31-40 år har över fyrtio procent känt obehag av att gå till arbetet det senaste året (de har också varit borta från arbetet minst en dag pgr av obehag det senaste året). Kvinnor har som regel högre siffror än män. Kanske för att de är mer beredda att tala klarspråk?
I artikeln kommenterar VD:n för Sveriges företagshälsor, Lars Hjalmarsson, de höga siffrorna.
-Det är väldigt oroväckande. Andelen som känner obehag har dubblerats sedan den senaste undersökningen för fyra år sedan. Arbetsgivarna är för dåliga på att skapa bra arbetsmiljöer för sina anställda. Yngre människor har som regel högre krav på en acceptabel arbetsmiljö. Man har mindre s.k. ”arbets- och pliktmoral”, kanske sämre fysisk och psykisk uthållighet, och sätter andra värden högre i livet än att bara arbeta. Men många unga far också illa på arbetsplatsen, de är inte med i facket, de jobbar i slimmade organisationer. De känner av stressen, och att de inte kan påverka sin situation.
-Det är en oroväckande utveckling. Arbetsmiljöfrågan har fått stå tillbaka för kvartalsekonomin. Det räcker inte med fruktkorgar, fredagsfika och gymkort, arbetsgivarna måste se över hela organisationen. Och politikerna måste skapa förutsättningar för bra arbetsvillkor och en god arbetsmiljö.

Jag kan tänka att det nog inte bara är unga anställda (”anställda” förresten, det begreppet har väl urholkats med åren?)som mår dåligt på arbetet? När blev du kontaktad av företagshälsan senast på din arbetsplats? Och om du själv tog kontakt, fick du hjälp?
Nähä, kunde väl tro det.
Förhoppningsvis kan vi läsa mer i ämnet i bis framöver.
(Undersökningen gjordes av Sveriges företagshälsor och grundar sig på 9.000 svar. Obs. att den ursprungliga tidningsartikeln är betydligt längre än det korta referatet på webben. Enligt arbetsmiljölagen har fackets skyddsombud rätt att stänga en arbetsplats som inte fungerar pgr av dålig arbetsmiljö. Men hur många använder sig av den möjligheten?)
Mats Myrstener

Ett oberoende ”debattbibliotek”?

Den norske journalisten, tidigare bibliotekarien, och debattören Anders Ericson skrev i senaste bis (2014 nr 3) om hur ett oberoende norskt ”debattbibliotek” nu växer fram. Utgångspunkten är skrivningen i den nya norska bibliotekslagen, där det talas om att ”Folkebibliotekene skal være en uavhengig møtesplass og arena for offentlig samtale og debatt.”

Han ger sedan en rad exempel på hur detta utvecklats i praktiken i Norge: lokala frågor debatteras flitigt i biblioteken som kommunala planer, byggprojekt, nya vägar, miljöfrågor. Även globala frågor som oljeberoendet och matfrågan tas upp i biblioteket. Bibliotekschefen får en ny roll med större ansvar för bibliotekets roll i det lokala samhället, med större frihet gentemot kommunpolitiker att resa debattfrågor på biblioteksgolvet.

Ericson frågar sig sedan om detta är något för Sverige? Svaret är väl att många kommuner i Sverige redan tar detta ansvar, medan andra struntar fullkomligt. (Begreppet ”oavhängig”, eller ”oberoende”, finns inte i den svenska lagen.)  I den nordiska debatten har man ibland svårt att förstå det som i Sverige närmast är en helig ko, den ”kommunala självbestämmanderätten”. Den gäller inte bara bibliotek och många sociala och kulturella verksamheter. Tyvärr gäller den också den viktiga skolfrågan. Jan Björklund har krävt att skolorna skulle förstatligas, samma har krävts vad gäller sjukvården. När det gäller biblioteken är det för närvarande ganska tyst.

I Svenska dagbladet idag annonserar den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke en stor satsning på biblioteken, ett ”bibliotekslyft” med tio miljoner om året i fyra år, med sikte på en ny biblioteksstrategi och frågan om hur bibliotekets ”demokratiska roll” (som poängteras i bibliotekslagen) ska kunna förstärkas. (Alice Bah är ju, vilket kanske inte är så dumt för oss som jobbar på bibliotek, också ”demokratiminister”.)

Så kallade ”litteraturhus”, som finns i Oslo och Bodø är nog ovanligare i Sverige, det enda jag känner till ligger i Nynäshamn utanför Stockholm. Många kommuner vårdar författarbostäder, men annars förknippar de flesta nog litteraturhus i Sverige med just kommunala bibliotek. Det har historiska förklaringar, men den fria roll som Ericson talar om fick folkbiblioteken i Sverige inte förrän på 1970-talet. Sedan dess har nog en tillbakagång skett, beroende inte minst på statligt ointresse. Vi får hoppas att detta kommer att ändras nu. (På Malmö stadsbiblioteks Tydabloggen talas om för många ”konsensusskapande feelgood-författarbesök”, vilket man ju kan fundera på?)

Ericson menar också att det är dags att bjuda in Sverigedemokraterna i Sverige till politiska debatter på biblioteket. Norska PEN:s ordförande William Nygaard menar att det handlar om yttrandefrihet, och att Sverige är för ”politiskt korrekt”. ”Ytringsfrihet er å akseptere den stemme [röst i politiska val] man ikke liker.”

Enligt IFLA:s förklaring om bibliotek och intellektuell frihet skall ”Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har användaren företräde.” Det kan vara bra att hänvisa till detta när bibliotekarier vill föra en offentlig debatt som inte kommunens ledning tycker om.

Anders Ericson har oförtrutligt drivit sin egen biblioteksblogg ”Biblioteket tar saka”. BiS har likaså stridit för detta ända sedan starten 1969. Kulturministern talade vid sitt möte på fredagen om bibliotekens roll för demokratisk samhällsutveckling och fri åsiktsbildning. Idag, efter åtta års ökenvandring med en oengagerad kulturminister, finns det ett visst hopp om att detta kanske ska kunna bli verklighet? Och nog kan Norge tjäna som exempel?

 Mats Myrstener

Omvärldsbevakning

Jag botaniserar bland tidskrifterna på jobbet och blir ständigt upprörd. Fib-Kulturfront (still going strong) skriver om hur politiker gynnar sig själva med höga bidrag och löner. Motiveringen är ”att stärka demokratin”. Så kan t.ex. alliansens landstingsråd i Stockholm Filippa Reinfeldt (47 år) säkert gå i pension nu och uppbära hög politikerpension resten av sitt liv, precis som företrädaren Kristina Axén Olin.

I ett reportage från hemtjänsten får vi följa vårdbiträdet Anna och appen ParaGå som delar in arbetet minut för minut. Hon kallar den gamla damen hon hjälper för ”kund”, själv är hon på företagsspråk en ”resurs”, som levererar en ”tjänst”. Hennes chef kan följa henne på gps, hon har bara ett visst antal minuter till godo för varje ”kund”. Anna har med några kamrater inom hemtjänsten nu startat Hemtjänstupproret på Internet.

Under rubriken Krönika skriver FibK om hur sydafrikanska militärer hotas att ställas inför domstol för krigsförbrytelser i den israeliska armén i Gaza. Israeliska militärer klarar sig eftersom Israel inte godkänt internationella brottsdomstolen i Haag.

Den radikale presidenten Manuel Zelaya i Honduras störtades av militären 2009. Utrikesminister Bildt har inte fördömt kuppen utan hänvisat till EU. Men två moderata riksdagsmän på plats i Honduras menade att landet nu är mer stabilt och demokratiskt. EU godkände också det val som hölls i Honduras efter militärkuppen, och förhandlingar om ett nytt frihandelsavtal, som Zelaya motarbetat, kunde komma igång.

Gräsrotsrörelsen FNRP i Honduras har anmält 300 egna mördade medlemmar efter 2009 och ett femtiotal försvinnanden. 100 bondeaktivister, 30 journalister och 70 advokater har mördats av militären och av drogkarteller (som ofta är samma sak). Honduras är Latinamerikas näst fattigaste land och intresset från omvärlden är idag noll.

Pierre Gilly skriver om hur Sverige blivit ”som alla andra länder” med hög arbetslöshet, privatiserad välfärd, låg inflation, och en nyliberal ekonomi. ”Det ligger numera en tjock filt över den svenska ekonomiska debatten” skriver han.

Den dåliga sjukvården i Uppsala beskrivs, och man uppmanas att inte köpa israeliska varor med siffrorna 729 i början av streckkoden. Israels ockupation av Gaza strider mot internationell rätt och kallas i FibK för ett ”folkmord”. Det kan pågå obehindrat eftersom världens ögon är vända mot Syrien och Irak, där andra folkmord pågår samtidigt.

Ett annat ockuperat land är Västsahara, och Föreningen Västsahara ger sedan länge ut en tidskrift, Västsahara, med fyra nummer per år. Trots ockupationen borrar Marocko nu efter olja, och fartyg med svensk besättning (t.ex. företaget Wisby Tankers) fraktar varor till ockupationsmakten i Västsahara. Svenska fartyg fortsätter också att fiska längs Västsaharas kust, olagligt. Bl.a. har Blekinge tekniska högskola haft forskningsprojekt med Marocko, trots tortyranklagelserna från Amnesty international. Sverige har ännu inte heller erkänt Västsahara som självständig stat, men förhoppningar finns att en ny politisk majoritet ska göra det. Marocko utvinner fosfat från Västsahara, förra året för 330 miljoner dollar. Norge och Nederländerna har uppmanat EU att inte handla med den ockuperade delen Västsahara, men Frankrike och USA stöder Marocko. Internationella observatörer utvisas.

Föreningen Västsahara har en utställning som turnerar på svenska folkbibliotek, och man gav 2013 ut boken Västsahara – Europas sista koloni. Köp den, och stöd föreningens verksamhet! BiS kommer att skriva mer om konflikten och det bokprojekt föreningen har varit inblandat i tillsammans med författaren Monica Zak.

Mats Myrstener