Kulturnatt i Reykjavik

Vill man vid denna årstid uppleva femtio nyanser av grått så behöver man inte resa så långt. Det tog Gisle Sursson sextio dagar att segla till Island, som det står i sagan, med flyg tar det idag bara tre timmar. Men när solen i Reykjavik bara orkar genom de blytunga molnen i ca tjugo minuter på fem dagar, då blir det bestående intrycket grått, grått, grått.

Nu har sommaren varit ovanlig regnig, även för isländska förhållanden. 10-12 grader varmt hela sommaren, och ett ständigt strilande duggregn, då förstår man de tuffa förhållanden som gjort islänningarna så sega och tålmodiga.

Störst intryck, men också det lite dystert, gör det enorma skrytbygget Harpa, ett konsert- och kulturhus i hamnen, projekterat vid millennieskiftet, när den isländska tigerekonomin, helt byggd på luft, stod på sin spets. 2008, efter bygglånekraschen, drog sig det privata kapitalet ur konstprojektet, och det hedrar trots allt isländska staten att man fullföljde huset, som stod klart 2011. Bredvid är en jättegrop, där ett lyxhotell skulle ligga, och i hamnen guppar valsafaribåtarna och några valfångare lättjefullt. Det stora huset ekar ödsligt tomt idag, men då och då ges en konsert, vi fick bl.a. höra nobelpristagaren Halldór Laxness (i en gammal radioinspelning) falskt och glatt sjunga sin första-majvisa, till en känd tangomelodi. Publiken applåderade artigt den gamle kommunisten.

(Å andra sidan, när satsade man senast trettio miljarder på ett kulturhus i Sverige? I Stockholm får man nog gå så där fyrtio år tillbaka i tiden.)

Annars är islänningarna kända som ett läsande folk, och det finns minst en fem-sex stora bokhandlar i staden, och lika många bokcaféer, alltså betydligt mer än i Stockholm. Idag satsas det på turismen som aldrig förr, och det sägs att tio procent av alla islänningar dessutom skriver och ger ut egna böcker, en trend som verkar hålla i sig. Bokhandeln Mál og Menning, en av de största, skyltade med Steinar Bragis senaste erotiska thriller, denna gång utan pärlhalsband, och för den som intresserar sig för stickning finns ett helt sällskap, The Handknitting association of Iceland, som har en egen butik.

Stadsbiblioteket, som delar hus med stadsarkivet och ett fotografiskt museum, är som så många andra nya byggnader i Reykjavik i fashionabel art deco-stil, och naturligtvis färglöst grått. Man känner sig som i butikskedjan Granit, och när ett rödmålat hus dyker upp i den gamla stadskärnan så rycker man till. Islänningarna verkar liksom norrmännen föredra att köpa sina böcker, också en trend som kanske kommit för att stanna.

Hela den långa Laugarvegur, Reykjaviks Ströget, är trivsam, med otroligt många restauranger och cafeer och pubar. Få huvudstäder i världen verkar ha så många krogar per capita, och staden blev ryktbar i början på 2000-talet för sitt vilda nattliv. Vi fick nöja oss med en kulturnatt på lördagen, som avslutades med ett hejdundrande fyrverkeri klockan elva.

Denna märkliga ö, där nedgången till helvetet sades ligga, enligt Jules Verne i den nu utslockande vulkanen Hekla, är översållad med vassa lavablock, särskilt märkbart vid den berömda Blå Lagunen, där landskapet påminner om ringensagans Mordor. En tredjedel av ön är täckt av glaciär, visserligen allt mindre och mindre, och de enorma fyrhjulingarna som syns överallt används till iscrossing, som enligt vår guide är livsfarligt.

När amerikanarna lämnade ön 1945 (allt utom flygbasen Keflavik), lämnade man efter sig jeepar och en stor mängd plåtskjul, som islänningarna snabbt började använda själva som boende. Då var Island fortfarande ett fattigt land, idag hoppas man främst på att turismen ska lyfta landet ur den bankrutt, som 2000-talets bygglånsboom skapade. Det är ett hårt arbetande folk, att ha två-tre jobb är inte ovanligt, och i alla butiker och restauranger arbetar ungdomar, dag som natt. Turisterna kommer inte minst idag från Kina och Ryssland. Satsningen på många golfbanor har dock inte varit så framgångsrik, ännu. Biinkomst får man från det idoga stickandet. Maten, som är utsökt, består främst av lamm och fisk.

Många vulkaner är fortfarande aktiva, så Reykjavik lever på lånad tid. Så är det nog för oss alla, för som det står i Völuspá (Völvans spådom):

Sol syns svartna, nu segnar jord i hav,

strålande stjärnor störta från himlen

elden brusar med bolmande rök, höga lågor slå mot himlen själv.

Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet ,

ljuvligt grönskande forsar falla,

där flyger örnen, som far och fångar fisk i fjället.

Där skola efteråt

de underbara guldbrickorna i gräset hittas,

som de ägde arla i tiden.

 Mats Myrstener 

Bildkällor: http://www.ffgrafiskkonst.se, Harpa (arkitekt: Henning Larsen) http://www.webflakes.com, http://www.mydestination.com. sista bilden: minibibliotek på busstationen i Reykjavik. Obs de små stickade prydnaderna till höger om ryggsäcken (klicka för förstorad bild).