Så har jag begått den trettiofemte mässan och som vanligt var jag där alla dagar alla tider, denna gång som bis utsända. Med tanke på att man droppat bibliotek i namnet, det heter ju numera bara bokmässan, så var det ovanligt mycket som handlade om bibliotek. Dessutom var det bättre upplägg än alla tidigare mässor med särskilda, i mässprogrammet angivna lokaler, för olika seminarieområden. Mina favoriter blev salen för bibliotek och den för ideologi. Förutom det digra seminarieprogrammet så blir det alltfler scener på mässgolvet för varje år. De intressantaste där var Kultur i Väst med biblioteksprogram och såväl seminarier som egen scen för MIK, som var ett av mässans tema.
Mässan är alltid en valfrihetskris. Hur man än störtar fram i folkhavet missar man det mesta. Kanske lyckas man ta till sig en bråkdel av en promille av det enorma utbudet genom en kombination av slump och planering.
Först förde slumpen mig till Kultur i Västs scen där man just presenterade ett nytt forskningsprojekt om folkbibliotek och internet. Det kändes som att förflyttas tjugo år bakåt i tiden, samma diskussioner, problem och frågor kring internet på bibliotek. Filter, regler eller fritt fram? Nu ska man ta reda på hur biblioteken till vardags i praktiken hanterar detta och hur det förhåller sig till JOs utslag att biblioteken inte kan vägra inköp med hänvisning till värderingar. Det hela ska leda till förslag om ”best practice” och en kurs på Digiteket. Lycka till med att lösa folkbiblioteket eviga fråga om urval och syfte!
Fastnade sedan vid MIKscenen där Mattias Beijmo berättade om Internets alla skrämmande baksidor, facebook som maktfullkomlig stat snart med egen valuta, det omöjliga i källkritik, alla falska sidor, fake facts etc. Läs hans bok De kan inte stoppa oss : ett reportage om den nya digitala vapenindustrin och läs hans artiklar. Det finns all anledning att vara livrädd såväl för egen del som för demokratin och samhället i stort!
Föga tröst gav seminariet ”En svens tiger” där man tagit fasta på det som står i förslaget till nationell biblioteksstrategi om biblioteken som en del av totalförsvaret. Professor Olof Sundin höll en kort inledning om bibliotekets möjliga roll i en värld full av fördomar, rykten, fake facts, konspirationsteorier och faktaresistens. Förr hade vi avdelning Bl där vi kunde samla vad vi trots allt köpte in av den sorten och genom signum markera att detta var mer eller mindre perifera tveksamheter. Nu har det blivit i centrum av nätet och väller över oss utan möjligheter till sortering, värdering och källkritik. Vi manipuleras via filterbubblor och loopar. Detta leder till ”sanningens sönderfall” Det går inte att skilja fakta från åsikt Åsikter och upplevelser tränger ut fakta. Hur motverka detta? Med lagar, teknik, public service? Vem kan man lita på?
Hur navigerar då biblioteket som enligt bibliotekslagen ska stå för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning? Jo genom tillgängliggörande, dialog, källkritik och pedagogik. Genom att skapa tillit. Biblioteket ska ge hjälp till självhjälp, inte tala om vad som är rätt eller fel, inte vara en megafon för samhället. Armlängds avstånd.
Karin Linder, Svensk Biblioteksförening tog sedan vid och förklarade varför biblioteken ska vara en del av totalförsvaret. Enligt henne är bibliotekets roll att ge kunskap före beslut. Bibliotek finns i alla kommuner och de flesta har stort förtroende för biblioteket och detta förtroende bör förvaltas väl.
Men på frågan om biblioteken ska köpa in böcker som hävdar att jorden är platt och att förintelsen inte ägt rum svarade hon efter viss tvekan ja. I mitt, vid det laget inte särskilt stilla sinne, tänkte jag då, att hur kan man ha förtroende för en verksamhet där personal inte får påtala att vissa saker faktiskt är sanna och rekommendera vederhäftig läsning istället för rena galenskaper. Ska man lära ut källkritik måste man väl få säga att vissa källor är ovederhäftiga och osanna?
Sedan var det en panel med politiker från M,L,Mp och S som alla var överens om att biblioteken har en roll att spela i totalförsvaret som en del av civilförsvaret, vars roll är att se till att samhället fortsätter att fungera vid ett krisläge. Speciellt gäller detta i glesbygden där alla andra samhällsinstitutioner dragit sig tillbaka. Det talades om informationskunnighet, psykologiskt försvar, bibliotekets roll vid skogsbrand m m
Karin Linders slutkläm var att biblioteket behöver ett tydligare uppdrag och mer pengar.
Min slutsats blev att biblioteket måste få stå för vissa grundläggande värden och få skilja på kunskap, åsikt, propaganda annars är biblioteket värdelöst såväl som demokratins skattkammare som i kris.
Detta för självklart över till det seminarium, med rubriken ”Bibliotekarien – aktivist eller tjänsteman” där Lena Lundgren deltog som representant för BiS. Mer om detta kommer i nästa nummer av bis.
Trots att aktivist tydligen har blivit ett fult ord så hävdar jag upprört men bestämt att man kan vara både aktivist och tjänsteman och rent av bör vara det.
Ingrid Atlestam
BiS 