Jag har för en årsbok intervjuat LO:s förre kulturombudsman (tjänsten är numera bortrationaliserad), 85-årige Bertil Jansson, och vi kom då att tala om ”kulturarvet”. Bertil har även suttit i Kulturrådet, var en av dem som stod bakom de kulturpolitiska målen som togs 1974, och han stred inte minst inom arbetarrörelsen för kulturarvsfrågor. Han medverkade också flera gånger i bis. Sveriges historia är inte dess kungars utan dess folks, citerade han då socialdemokraten Axel Danielsson, som skrev SAP:s första partiprogram.
Bertil Jansson uppmärksammade att ”kulturarvet” sällan inkluderade industrins arbetare. Han arbetade därför starkt för tillkomsten av Arbetets museum i Norrköping, intresserade sig för de många arbetarspel och arbetarteatern som uppstod på 1970-talet, och han har samlat arbetarkonst, varav en del skänkts till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Till min förfäran får jag höra en rapport från en arkivkonferens där någon påpekade att det enda politiska parti som numera talar om ”kulturarv” är Sverigedemokraterna. Är det verkligen så? Och är det verkligen samma kulturarv vi då talar om?
Jag låter frågan hänga i luften. Kulturarv kan uppenbarligen innehålla många saker, och utesluta andra saker. Dagens mångkulturella svenska samhälle kommer en gång i framtiden att vara ”historia”. Vilket kulturarv och vilken historia ger vi i arv till våra barn? Är det det kulturarv som Sverigedemokraterna talar om?
2009 togs nya kulturpolitiska mål av den borgerliga regeringen som då styrde Sverige. Där talas bl.a. om att ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”. Men det känns som att innehållet i målet sällan diskuteras eller konkretiseras. Frågan har till och med blivit känslig, inte minst i dagens flykting- och invandrardebatt.
Det är inte bara arbete och arbetarklass som osynliggjorts i kulturarvsdebatten, det gäller ju också kvinnorörelsen och det gäller invandring och det som invandringen till Sverige bidragit med till svensk välfärd. En ändring är väl dock på väg. Kanonkungen Louis de Geer, bokförläggaren Albert Bonnier, NK:s grundare Josef Sachs, ketchupkungen Herbert Felix, författaren Jonas Hassen Khemiri, bibliotekspionjären Valfrid Palmgren, Göteborgs bibliotekschef Sigurd Möhlenbrock och många, många andra: alla har de en gång varit, eller härstammar från, invandrare, ja till och med flyktingar.
Det finns mycket kulturarv att återerövra, inte bara från Sverigedemokraterna.
Mats Myrstener
BiS 
Ett svar på ”Att återerövra kulturarvet”
Jag går och tecknar kroki (snabba skisser av modell) på Dalarnas museum här i Falun och jag ser det vi gör där som en i högsta grad levande kulturell aktivitet. Inte bara det, dessutom har den gamla anor. Det vi gör genom att gå på krokin är att förvalta en del av det grekiska kulturarv som fortfarande genomsyrar inte bara vår svenska kultur utan alla kulturer i ”väst”. Resultaten från vårt förvaltande är konkreta i den meningen att det blir något på pappret. Men bland det viktigare är nog det som händer i huvudet, när man tecknar. Med modernt språkbruk ”hjärngymnastiken”. Den är inte lika mätbar men ändå påtaglig. Sedan att vi träffas och pratar med varandra – om hur vi uppfattar och ger uttryck för det vi ser är också betydelsefullt. (Det går att se på http://www.modellteckning.se också.
Vi är ofta mellan 20-30 människor som kommer på krokin. Jag har skrivit ett inlägg om hur lång tradtion vi har i att studera människan och människokroppen på min webbsida för den som vill ha en fylligare beskrivning.
https://wordpress.com/post/skepnader.wordpress.com/1526.