Idag läser jag i vänstertidningen Flamman (grundad 1906 som dagstidningen Norrskensflamman i Norrbotten, numera allmänvänster veckotidning) om attentatet mot Norrskensflammans redaktion i Luleå 1940. Det är 75 år sedan, brukar anses som det värsta politiska terrordådet i Sverige i modern tid. Hela den kommunistiska dagstidningens huvudredaktion brändes ner, fem människor innebrändes, några inneboende undkom tursamt med bara brännskador.
Förövarna var svenska nazister, en polis, fem militärer, och en journalist på den konkurrerande högertidningen Norrbottens-Kuriren. Förövarna undkom med relativt lindriga straff, De flesta fick 6-7 års fängelse eller straffarbete i Hovrätten, i tingsrätten menade man att två år räckte. De dömdes aldrig för mord. Det var en politisk dom i en mycket brydsam tid. Nazismen stod på sin topp i övriga Europa och hade många anhängare i Sverige.
Detta apropå terrorismdebatten idag. Händelsen har beskrivits i litteraturen t.ex. i tidskriften Galago, i Ann-Marie Ljungbergs roman Mörker stanna hos mig (2009), Danko och Flamman av Lars G. Karlsson (2008), och berörs i Lena Kallenbergs biografiska roman I krig och kärlek (2001). Faktaboken Attentatet mot Norrskensflamman av Ulf Oldberg (1972) är idag bara möjlig att få på antikvariat och möjligtvis på något nogräknat bibliotek. De nr som utkom av Norrskensflamman efter attentatet natten till 3 mars 1940 är idag försvunna och finns inte ens på Kungliga biblioteket.
I Flammans nr 8 2015 skriver också Malin Nauwerck en stor artikel om Katarina Taikon, inför nyutgåvan av Katitzi-böckerna. Här beskrivs den skötsamhetsmoral som präglade den tidens Sverige, och hur allt som var främmande och inte inordnade sig i systemet sågs med misstro. Tidigare hade Viktor Rydberg tecknat ett romantiskt rom-porträtt i romanen Singoalla, och Selma Lagerlöf i En historia från Halland (1915). Ivar Lo-Johansson som intresserade sig för de romer som kom till Sverige på 1940-talet hade också en enligt Taikon konstig syn på romer som resande ”naturbarn”, som absolut inte fick ”domestiseras”.
Böckerna utkom 1969-1980, den sista hette Uppbrott. Nauwerck kallar dem ett ”långt försvarstal som i tur och ordning vädjar till läsarens logik, moral och känslor”. Den nya utgåvan har redigerats av Taikons dotter Angelica Ström och Lawen Mohtadi. Den har moderniserats språkligt med nya illustrationer för att nå nya läsare på 2000-talet.
Sist men inte minst läser jag om ett hett ämne: 6 timmars arbetsdag, som bl.a. genomförts på ett äldreboende i Göteborg. Bara som projekt än så länge, men fördelarna är tydliga: Personalen mår bättre och kan därför utföra ett bättre arbete vilket också gynnar ”kunderna”. Något att ta efter inom biblioteksvärlden kanske?
Mats Myrstener
BiS 