”Yttrandefrihetsbibliotek” som samlar förbjudna böcker öppnar i Malmö

Dawit Isaak-biblioteket välbehövt bland centrala biblioteken i Malmö

Överlag är Dawit Isaak-biblioteket ett tacksamt tillskott till Malmö stadsarkiv som också fungerar som ett litet filialbibliotek. Malmö stadsarkiv ligger ett stenkast från Folkets park och Möllevångstorget, två centrala tillhåll i Malmö. Men trots den centrala placeringen fungerar biblioteksdelen mest som en plats för snabb återlämning, lån eller hämtning av reservationer. Det har saknats utrymmen för interaktion förutom de läsplatser som finns utplacerade. Malmöbiblioteken är bra på sina stadsdelsbibliotek, men mindre bibliotek i centrala delar av stan saknas fortfarande, med undantag för det kreativt utformade biblioteket Garaget vid Södervärn. Dawit Isaak-biblioteket fyller därför ett tomrum på Malmö stadsarkiv som får biblioteksdelen att upplevas som mer inbjudande för både unga och vuxna som befinner sig i området.

Biblioteket är ett samarbete mellan Biblioteken i Malmö och Malmö stadsarkiv, svenska PEN som arbetar för yttrandefrihet och ger stöd till hotade författare och fristadsorganisationen ICORN. Runt om på bibliotekets väggar kan en läsa om fristadsförfattare som genom fristadsprogram från PEN och ICORN levt eller lever i exil i Malmö. Till exempel kan en läsa om den afghanska tv-journalisten Wali Arian som 2015 rapporterade om de systematiska övergrepp som talibanerna begick på befolkningen i Kunduz-provinsen i Afghanistan. Efter rapporteringen blev Arian måltavla för talibanernas attacker och efter allvarliga hot mot sin familj blev Arian med familj tvungna att fly Afghanistan till Malmö.

Vad är egentligen hot mot yttrandefriheten?

Devisen ”yttrandefriheten måste skyddas!” kan användas (missbrukas?) utifrån olika agendor. Med jämna mellanrum brukar det hända att personer med högerextrema åsikter vill att kränkande eller förtryckande litteratur ska köpas in till biblioteken. Om ett inköpsförslag nekas på grund av att innehållet strider mot bibliotekens värdegrund är det inte ovanligt att vissa då snabbt utropar att yttrandefriheten är hotad. Ett annat exempel är när Dan Park, ”gatukonstnären” som flera gånger dömts till hets mot folkgrupp efter att i sina verk uttryckt sig rasistiskt och nazistiskt, ville hålla en manifestation i Malmö i augusti i år där Koranen skulle brännas. Park planerade manifestationen tillsammans med partiledaren Rasmus Paludan från det danska högerextrema partiet Stram kurs. När de inte beviljades av svensk polis att hålla manifestationen menade Park och Paludan att det var just: ett hot mot yttrandefriheten.

”Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet”

I fall som dessa använder man argument om att yttrandefriheten är hotad felaktigt, då vad som faktiskt inte är tillåtet enligt yttrandefrihetsgrundlagen är att uttrycka sig kränkande eller förtala en person eller grupp.

Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet och välbehövligt om man jämför med exempelvis Parks och Paludans tolkning av yttrandefrihet. De kompakta hyllorna på biblioteket med förbjuden litteratur talar sitt tydliga språk; yttrandefrihet är inte bara ett begrepp som används för att ge emfas i olika samhällsdebatter. För många kan den inte tas för given.

Men Dawit Isaak-biblioteket fördjupar också yttrandefrihet som begrepp och visar på olika grader av förbud eller censur. I de värsta fall blir personer tvingade till exil, fängslade eller dödade men det finns också andra mindre våldsamma sätt att motverka det fria ordet på men som ändå gör våld på den konstnärliga friheten och upphovspersonen/ personerna bakom.

På Dawit Isaak-biblioteket läser jag om hur exempelvis hiphop och punk som musikgenrer i USA länge betraktats som olämpliga för unga att lyssna på med argument om stötande språkbruk eller sexuellt innehåll. Under 1980-talet började man märka skivor med det idag svartvita, välkända märket: ”Parental advisory: explicit content” (där tidigare nämnda Purple Rain var skivan som gav upphov till symbolen). Man ville med hjälp av symbolen avråda skivbutiker att sälja skivor med visst stötande innehåll. Den typen av moraliserande tillrättavisning av auktoriteter är förstås en inkränkning på verket eftersom det ofta är i konstens subversitet som värdet finns och varför verket överhuvudtaget skapats. Att det dessutom främst är vissa gruppers uttryck som genom tiderna ansetts vara ”farligt” och som måste tillrättavisas eller regisseras är en fördold typ av censur, en maktutövning för att inte låta förtryckta grupper få skapa under helt fria premisser. Yttrandefrihet kan handla om liv och död, men också ifall det verkligen är berättigat att gå in med ett moraliserande finger och peta i ett verk tills det är lagom äckligt, argt eller ifrågasättande. I de värsta fallen är censur förödande för upphovspersonen, och i bästa fall skapar den tråkiga, likriktade verk och uttryck. Dawit Isaak-biblioteket lyckas med att visa på de olika grader som ryms inom begreppet yttrandefrihet och censur och visar det på ett respektfullt och intressant sätt.

Lästips från Dawit Isaak-biblioteket

Roman utan namn (1992) av Duong Thu Huong

En av Vietnams mest lästa författare, trots att hennes böcker fortfarande är förbjudna i hemlandet. Roman utan namn skildrar en ung man, Quan, som är ute och strider under Vietnamkriget. Romanen visar hur Vietnams befolkning sakta bryts ned av kriget. Ett intressant perspektivskifte: i Vietnam kallade man kriget för ”det amerikanska kriget”, i resten av världen för ”Vietnamkriget”.

Poesins diktatur (2015) av Zurab Rtveliashvili

Den georgiska poeten som sedan 2009 är bosatt i Stockholm har vid flera tillfällen arresterats och suttit frihetsberövad i Georgien för sina framträdanden som poet. Poesins diktatur är både språkligt och visuellt upproriskt och Rtveliashvilis diktuniversum handlar om att aldrig låta sig tystas ned, att genom litteraturen höja rösten.

Everyone Is Welcome Here

Den amerikanska biblioteksföreningens, American Library Association, uppdatering av sina riktlinjer för folkbibliotekens mötesrum gav i somras upphov till en het debatt i den amerikanska folkbiblioteksvärlden. Orsaken var att det reviderade dokumentet deklarerade att biblioteken måste välkomna hatgrupper (”hate groups”) till sina mötesrum, med hänvisning till yttrandefrihet och den amerikanska konstitutionens First Amendment. Här kommenterar den New York-baserade folkbibliotekarien och aktivisten Melissa Morrone diskussionen och händelseförloppet kring uppdateringen av riktlinjerna.

Kopia av MMorrone

Text: Melissa Morrone

Denna text är hämtad ur bis 2018:03

Not long after my department in Brooklyn Public Library’s Central Library opened in 2013, a youngish man with a tattoo of a swastika on his wrist came in to use the public computers. He was there only a couple of times, so we never really had to deal with a steady patron displaying a visible marker of hate and violence, but I think about him even more these days. At the time, I was relatively unperturbed at first—if this asshole wants to walk around New York City with a Nazi symbol on his flesh, may all of society’s opprobrium hinder his life’s path as appropriate—but a close colleague was worried about how other people would feel about being in the library with such a person sitting next to them.

Five years later, economic inequality and racist animosity are increasing nationwide, our infrastructure continues to crumble, neoliberal theories are entrenched, and of course we’re more aware that NYC too has its homegrown far-right (1). Since the 2016 U.S. presidential election, hate groups and fascism in general have been receiving mainstream attention here. While many people working in librarianship have been spurred in this Trump era to step up services to immigrants and other vulnerable populations, or at least to post signs with some version of the sentiment that “Everyone is welcome here,” the adherence to “free speech” and “neutrality” in influential areas of the profession has resulted in a troubling incident recently.

At the annual meeting of the American Library Association (ALA) in late June 2018, the ALA Council voted to approve an update to the guidelines “Meeting Rooms: An Interpretation of the Library Bill of Rights.” At some point late in the process—after councilors were originally given the provisional language—the draft guideline had been edited to include “hate groups” (2) as an example of people who could not be excluded from libraries’ public meeting rooms:

If a library allows charities, non-profits, and sports organizations to discuss their activities in library meeting rooms, then the library cannot exclude religious, social, civic, partisan political, or hate groups from discussing their activities in the same facilities. (3)

As I heard on an email list afterward, this addition had been flagged with other changes simply as “Strengthened the guidance on who may use meeting rooms” as councilors gathered at ALA, with no reason to suspect that the document they were voting on didn’t have the same wording they had read carefully days prior.

On July 9, the realization of the significance of what had happened hit U.S. LIS social media, with outrage at the ALA’s Office for Intellectual Freedom (OIF), under whose auspices the policy had been crafted, particularly pronounced (4). A “Petition to Revise ALA’s Statement on Hate Speech & Hate Crime” dated July 13 was posted by We Here, a community of people of color in the libraries and archives fields, and rapidly signed by hundreds (5). A resolution was moved forward by Melissa Cardenas-Dow and several seconders to rescind the new policy, for which ALA councilors voted almost unanimously. Concurrently, there’s a structure in place for ALA’s Intellectual Freedom Committee to solicit feedback (6) as it drafts an improved update to “Meeting Rooms: An Interpretation of the Library Bill of Rights,” which can then be voted on by Council in early autumn.

It was so heartening to see the immediate outpouring of disgust and action against the hate group-inclusive meeting room guidelines. Many people commented that this sort of absolutist “free speech” support is what’s maintained the absurdly white demographics of librarianship. As the We Here petition stated,

for the nation’s largest library association to ask library workers from marginalized groups to serve individuals and groups that devalue or do not recognize their humanity, is one of many reasons why we are failing to diversify our profession. The library is intended as a safe space for its users, but like any workplace, it should also be a safe space for its workers—not just for librarians but library assistants, custodial staff, security, library technicians, and volunteers.

A perusal of the #NoHateALA hashtag on Twitter will lead to many more nuanced arguments addressing free speech and intellectual freedom, as well as critiques of ALA governance and process. For my part, I’m thinking about the man with the swastika tattoo, and inclusion and care work, and neutrality. Why does our professional commitment to the false value of “neutrality” persist?

The 2018 ALA Midwinter conference featured a multi-part debate titled “Are Libraries Neutral?,” and afterward many remarked on how the speakers all seemed to be operating from different definitions of the concept. Moreover, I think part of the difficulty is that we tend to conflate every area of library service when we laud neutrality. It wouldn’t be a good tactic to get vocally judgmental with an individual patron asking a question or requesting a book at the reference desk, for example. But—actively seeking to include viewpoints and histories of traditionally marginalized peoples while doing collection development? Scheduling diverse programming that respectfully includes non-dominant (and non-oppressive) cultures and ideas? Making anti-racist library policies that are inclusive of vulnerable populations? All good practices, and also decidedly not neutral.

I don’t think that ALA’s OIF has a secret strategy of opening up libraries and librarianship to fascists. Librarianship in the U.S. is still overall pretty liberal. There are strong voices representing activist social justice tendencies on social media and in the literature. The way that people mobilized on this ALA document revision has been inspiring. But there’s still a problem. Despite—and because of—our country’s history steeped in dispossession, settler colonialism, genocide, and slavery, (white) Americans are notably resistant to talking honestly about race and moving towards a genuinely equitable society. A report from the Government Alliance on Race and Equity on “Advancing Racial Equity in Public Libraries” warns us:

Within libraries, we can see [a] chain reaction [from poverty and discrimination] across virtually every core service area. In early literacy and third-grade reading, adult and digital literacy, career and job opportunities, housing insecurity and the disproportionate surveillance of poor communities of color—racial inequity shows up everywhere.

Yet we are often reluctant to talk about race and, especially, the persistence of racism. While race-neutral approaches to library service may seem fair, colorblind or race-neutral practices often reproduce racial disparity, resulting in unfair access and outcomes. The fact that a person’s race remains a principal determinant of health, safety, education and opportunity in the 21st century, should compel libraries to focus on race and its impact on our work. (7)

It’s crucial that we articulate a stance on not opening our spaces to white supremacist hate groups, as so many have been doing. Indeed, the We Here petition was dedicated to the “memory of Cynthia Hurd, who lost her life because of hate speech and a hate crime.” Cynthia Hurd was a long-time public librarian and one of the nine people killed by a white supremacist in the Emanuel AME Church in Charleston, SC, in 2015.

Being tolerant to the intolerant, in the formulation of Karl Popper, is not what libraries should be doing, especially not now, and not ever (again). But we also need to be taking ongoing action on the softer aspects of structural white supremacy that manifest in our libraries. What does being welcome to everyone really look like?