Bibliotekens uppsökande verksamhet kan i hög grad sägas vara sammanlänkad med det läsfrämjande uppdrag som tydligt står beskrivet i bibliotekslagen. Många bibliotek kämpar dock med att kunna erbjuda medborgare denna möjlighet. Peter Björkman menar att den uppsökande verksamheten är och bör ses som kärnverksamhet istället för någonting ”extra” som i många fall kan prioriteras bort från politiskt håll.
Folkbiblioteken har framförallt ett läsfrämjande uppdrag. Även om bibliotekens uppgifter och målsättningar är många och spretar i olika riktningar (vilket inte är underligt, då de rör så mångtydiga begrepp som demokrati, bildning och kulturell verksamhet) är det ändå tydligt att arbetet med litteratur ännu intar en särställning. Denna särställning följer av såväl folkbibliotekens tradition som den lag som idag reglerar verksamheten: i bibliotekslagen utgör uppgiften att ”främja litteraturens ställning” det första exemplet på hur ett verkande för ”det demokratiska samhällets utveckling” ska se ut i praktiken. Det läsfrämjande uppdraget är i sin tur nära sammanlänkat med bibliotekens uppsökande verksamhet. I varierande utsträckning har folkbibliotek alltid arbetat uppsökande för att möta människors behov och för att stärka läskulturer lokalt. Genom formuleringen att ”biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla” är den, i någon mån, även lagstadgad. Alla har inte möjlighet att ta sig till biblioteket. Orsaken till detta kan vara fysiska eller psykologiska hinder, och i vissa fall bristande kännedom om bibliotekets existens. Att arbeta uppsökande är därmed en arbetsuppgift vi är ålagda att utföra. Det är kärnverksamhet.
I praktiken är det dock ofta svårt. För många bibliotek, särskilt mindre, är det nästan omöjligt att lägga tid på kontinuerlig uppsökande verksamhet. I alla fall inte utan att någonting annat blir lidande: yttre pass, rutiner, inköpsarbete, och programverksamhet. Bibliotekarietjänsterna rymmer idag så många arbetsuppgifter – varav många är av administrativ eller teknisk karaktär (IT-stöd etcetera) – att det framstår som en väldigt tuff prioritering att välja att bedriva läsfrämjande aktiviteter utanför biblioteket. Denna situation blir inte heller bättre av att biblioteksassistent-tjänsterna tenderar att försvinna från många bibliotek. Besparingar, och den personalpolitik som följer i dess fotspår, stryper helt enkelt kontinuerligt förutsättningarna för en långsiktig uppsökande verksamhet av hög kvalitet. Nedläggningar, och därmed större avstånd mellan bibliotek och invånare, är ett extremt exempel på detta. Kanske mer vanligt är dock att medarbetarna inte räcker till för att utföra allt arbete. Eller rättare sagt, personalgruppen räcker precis till för att klara öppethållandet med enbart små marginaler till det som gör biblioteket vitalt och intressant för besökarna, exempelvis inköp och programverksamhet.
Men detta är inte hela problemet: en ytterligare fråga är det faktum att det ofta finns luckor i personalgruppen. När personer slutar och tjänster väntar på att tillsättas (vilket i regel tar tre eller fler månader), eller när personer är långtidssjukskrivna, är det normalt inte något annat än de yttre passen som ersätts av vikarier. Resterande arbetsuppgifter utgår eller hamnar på övrig personal. Så ser det ut i Botkyrka där jag arbetar, och med all säkerhet ser det ut så på många andra platser. I en sådan situation finns det en överhängande risk att den uppsökande verksamheten hamnar allra längst ner på prioriteringslistan.
Men vad är egentligen uppsökande biblioteksverksamhet – och varför är den så viktig? Vad är det som går förlorat när den prioriteras ner? En form av uppsökande verksamhet handlar om tillgång till medier, och då speciellt böcker i olika former. Att placera ut och regelbundet byta ut depositioner på platser som barnavårdscentraler, äldreboenden, arbetsplatser och fängelser är exempel på verksamheter som skulle kunna kallas uppsökande. En sådan är även Boken kommer. Det är en service för personer som är långvarigt sjuka eller rörelsehindrade, och som av dessa skäl inte själva kan komma till biblioteket. Genom Boken kommer får dessa personer böcker direkt hem. Alla dessa typer av uppsökande verksamhet är värdefulla. Förutom att det innebär att biblioteken vidtar viktiga steg för att öppna upp verksamheten för ”alla”, är det nog även svårt att överskatta den betydelse det kan ha för de enskilda individer som väljer att använda dem.
Vid sidan av dessa verksamheter kan vi även ställa frågan om digitala resurser. På vilka sätt kan exempelvis e-böcker och talböcker via Legimus betraktas som ”uppsökande” verksamhet? Även dessa verksamheter rör ju tillgång till medier utanför biblioteksrummet. Det finns dock en viktig skillnad mellan dessa tjänster och den typ av uppsökande verksamhet som nämns ovan. Vad som saknas är ett närvarande mänskligt mellanled, som hjälper till vid exempelvis urval och användning av teknik. Snarare än att vara uppsökande verksamhet i egen rätt skulle jag därför hävda att digitala resurser är något som kan användas som hjälpmedel i den uppsökande verksamheten. För oavsett om det gäller en Boken kommer-låntagare eller tillgång till böcker i ett fängelse så spelar dialog en avgörande roll. Liksom annat biblioteksarbete med böcker handlar även det uppsökande arbetet om det som S.R. Ranganathan formulerar i sin andra och tredje lag (ur Five Laws of Library Science) – det vill säga ”every reader his/her book” och ”every book its reader”. Samarbete, samtal och tillfällen för individuell förmedling är alla viktiga förutsättningar för detta.
Vid sidan om att ge tillgång till litteratur kan uppsökande verksamhet även handla om ett mer aktivt lässtimulerande arbete. Ett exceptionellt exempel är Bokstart, en satsning som i Sverige har initierats av Kulturrådet. Just nu pågår fem pilotprojekt i landet: i Göteborg, Landskrona och Södertälje samt i regionerna Jämtland/Härjedalen och Västernorrland. Idén är ursprungligen från Storbritannien, men finns idag i närmare 40 länder världen över. I korthet går Bokstart i Sverige ut på att bibliotekspersonal gör hembesök hos föräldrar när deras barn är sex månader gamla. Förutom bokgåvor får föräldrarna fakta om barns språkutveckling och betydelsen av läsning. Besöket följs sedan upp med ett nytt besök och en inbjudan till biblioteket. Föräldrarna uppmuntras att läsa, sjunga, rimma och prata med sitt barn. Internationellt har metoden varit lyckad och forskning visar på mycket uppmuntrande resultat. Förutom att läsning i hemmen har ökat har även föräldrarna besökt biblioteket oftare. Vad Bokstart kan åstadkomma är således något essentiellt. Det når människor som kanske aldrig skulle besöka biblioteket. Förutom att höja medvetenheten om läsningens roll för språkutvecklingen, och i förlängningen förbättra livschanserna för enskilda personer och familjer, lägger dylika verksamheter en verklig grund för de argument vi använder varje gång vi parerar angrepp på folkbibliotekens institutionella kontinuitet. Mer än kanske någonting annat är det sådana uppsökande projekt som rustar biblioteken för framtiden.
Om Bokstart kräver väldigt omfattande personalinsatser – och än så länge enbart kan fungera med externa projektmedel – kan mycket uppnås genom mer småskalig verksamhet på lokal nivå. Ett bra exempel är projektet Läsa, leka, mångspråka!, som Annette Nordman Alhusaini vid Hallunda bibliotek bedrev i samarbete med Bokspindeln och förskolan Gullvivan. Även om det inte var ett renodlat uppsökandeprojekt ingick den uppsökande verksamheten som en central del. Grundidén var att ta hjälp av läsning och litteratur för att stödja små barns identitetsutveckling i flerspråkiga miljöer med kulturell mångfald. Projektets syfte var att ”språk och läsning på ett lekfullt sätt blir en del av förskolans vardag”, samt att öka personalens och föräldrarnas kunskap om modersmålets betydelse för självkänsla och lärande. Forskning pekar på vikten av att stödja modersmålsutveckling, och idag anger även skollagen att barn ska få möjlighet till ett sådant stöd redan i förskolan. Ändå saknas idag konkret vägledning för hur detta ska gå till. Eftersom projektet syftade till att utmynna i en samverkansmodell för förskolor och bibliotek kring dessa frågor svarar det således mot ett verkligt behov, vars relevans är förankrad i forskning. Den uppsökande aspekten var viktig genom hela projektet. Genom att delta på föräldramöten gavs exempelvis tillfälle att möta barnens anhöriga. Besöken gjorde det även möjligt att bidra till att skapa en attraktiv läshörna på förskolan. Liksom i många andra uppsökande verksamheter skapade projektet ringar på vattnet. När det nu är avslutat finns det till exempel ett starkare stöd hos förskolans ledning att utveckla ett riktigt förskolebibliotek på Gullvivan.
Alla målgrupper kan gynnas av att bibliotek arbetar uppsökande. När det gäller vuxna är det dock viktigt att göra tydliga avgränsningar utifrån var behoven är störst. Vilka kan inte besöka biblioteket? Vilka är de som minst sannolikt skulle göra det, även om de kunde? I många fall är inte skälen tillräckligt starka för att lägga resurser på uppsökande verksamhet. I andra lägen kan behoven tvärtom vara trängande. Ett skäl till detta kan exempelvis vara hälsoaspekter. Nationella folkhälsokommittén betonar samhälleliga insatser som syftar till minskad isolering, ensamhet och otrygghet, och lyfter i detta sammanhang särskilt fram kulturverksamhet. Även om relationen mellan bibliotekens läsfrämjande mål och hälsoarbete kanske inte är helt okomplicerad, råder det dock inget tvivel om att läsning, och inte minst den gemensamma läsningens sociala dimensioner, kan ha positiva effekter på vår känsla av mening och välbefinnande. För många kan läsning vara ett balsam för själen, inte minst högläsning. När personer inte själva kan ta sig till biblioteket, men också i andra lägen när det är motiverat med en mer proaktiv hållning, kan det därför finnas all anledning att prioritera uppsökande verksamhet även för vuxna.
Ingenting av detta är några nyheter. Jag tror att de flesta som arbetar på folkbibliotek ser värdet med uppsökande verksamhet. Ändå tror jag att det är viktigt att påminna sig om att det uppsökande arbetet handlar om mer än att bara nå nya målgrupper. Det är inte ett arbete som görs för att det är bra att ”nå ut”. Det är inte marknadsföring, eller ens ett ”visionärt” inslag i vår verksamhet. Den uppsökande verksamheten ingår tvärtom i kärnverksamheten. Orsaken till detta är att den representerar ett konkret lässtimulerande arbete gentemot personer som av olika skäl inte kommer till biblioteket, många gånger för att de inte kan.
Min erfarenhet är att detta arbete kan göra verklig skillnad i människors liv. Som i fallet med projektet Läsa, leka, mångspråka! bidrar uppsökande verksamhet även ofta till metodutveckling eller ger andra former av synergieffekter, vilket i stor utsträckning beror på att den vanligtvis bygger på samarbeten mellan olika yrkesgrupper och kompetenser. Uppsökande verksamhet är därmed inte bara bra för användarna och våra samarbetspartners – den är även värd att satsa på ur ett professionsperspektiv. Vi lär känna ofta utsatta människor i de områden där vi arbetar, och genom samarbeten breddar vi vår läsfrämjande kompetens.
Trots allt detta har jag ändå på många sätt förståelse för att den uppsökande verksamheten lätt hamnar på undantag och betraktas som någonting ”extra”. Inte minst från politiskt håll är bibliotekens öppethållande ofta högsta prioritet. Det går därför inte att komma ifrån att det uppstår ett konfliktförhållande mellan öppethållande och uppsökande verksamhet, särskilt när personalsituationen är svår. Med syfte att rusta för framtiden pågår dessutom en ständig diskussion om vilka nya åtaganden som ska läggas på folkbiblioteken. Detta kan skapa ytterligare osäkerhet kring hur mycket fokus som ska läggas på mer traditionell läsfrämjande verksamhet, och då inte minst uppsökande verksamhet. Ekvationen är onekligen svårlöst. Särskilt eftersom det inte är något alternativ att kräva av personalen att den ska arbeta hårdare. Detta skulle representera motsatsen till det arbetsliv vi behöver. På många platser har frågan traditionellt hanterats genom att ha särskilda enheter som ansvarar för den uppsökande verksamheten. Beroende på hur kommunen ser ut kan detta säkert vara ett bra alternativ (i alla fall om en relativ likvärdighet mellan olika kommundelar och delar av befolkningen kan säkras), men jag tror dessvärre att riskerna förblir likartade. När nedskärningarna väl ska drivas igenom finns det en stor risk att den uppsökande verksamheten hamnar längst ned på prioriteringslistan även i dessa kommuner. Utifrån ett ledningsperspektiv (det vill säga politiker och högre tjänstepersoner) är det ofta viktigt att invånarna märker så lite som möjligt av de nedskärningar som görs. I en sådan situation är det alltid mer kontroversiellt att försämra exempelvis öppettider än att dra ned på verksamheter som äger rum utanför biblioteket, i samarbete med andra aktörer. Somligas röster är starkare än andras – och när inte pengarna räcker till blir det tydligare än någonsin att det är siffrorna som styr: hur många besök, hur många lån, hur många timmar är biblioteket öppet etcetera. Det kanske inte är konstigt att det är på det sättet, men dessvärre tror jag ändå att det är ett sluttande plan som i förlängningen kommer att få våra argument kring läsfrämjande och det demokratiska uppdraget att eka allt tommare.
Peter Björkman
BiS 