För ett år sedan bytte Medborgarplatsens bibliotek (öppnat 1939), Stockholms näst största folkbibliotek, namn till Tranströmerbiblioteket. Det var närmast en nyhet för mig när jag hörde det härom dagen, och jag tror för de flesta andra stockholmare, men så är det ju med nymodigheter – det tar ett tag innan namnen kommer på plats.
Tomas Tranströmer växte upp på Södermalm, på Swedenborgsgatan 33, nuvarande Grindsgatan. Där låg länge en av Södermalms sista bensinmackar kommer jag ihåg, idag är den riven. Om sin barndom har han skrivit i den lilla boken Minnena ser mig (som också är titeln på en av hans mest kända dikter), som utkom 1993.
Tranströmer gick tidigt på Medborgarplatsens bibliotek (han visste då inte att biblioteket en gång skulle döpas om efter honom själv). I minnesboken är mötet med de strama, mestadels kvinnliga bibliotekarierna på Medborgarplatsen lite ambivalent. Åldersgränsen till vuxenavdelningen var 17 år, och inte ens en nobelpristagare kom undan den regeln. På barnavdelningen fick man inte heller låna vad som helst: en bok med titeln Öknen brinner ansågs så våldsam att den inte utlånades till barn (inte ens på barnavdelningen). ”Du kan hälsa din pappa att han kan komma hit själv och låna”, var beskedet. Bibliotekarien kände väl till boken får man förmoda, och visste också, eller ansåg sig veta, vad som ”passade” till låntagarens ålder och sociala status. Ett vanligt argument i recensionerna i Biblioteksbladet vid denna tid var att boken inte passade ”mindre bibliotek på landsorten”, eller låntagare ur ”arbetarklassen”.
När Tranströmer var 11 år försökte han, förgäves, låna Den skandinaviska djurvärldens invandringshistoria, på vuxenavdelningen. Han räddades emellertid då av sin tystlåtne morbror Elof, som lånade honom sitt eget vuxenkort på biblioteket. Att låna till ”föräldrarna” var allmänt accepterat, även som nödlögn om man var barn.
Biblioteket låg vägg i vägg med Medborgarhusets bad, precis som idag. Då hängde en stark klordoft över hela biblioteket, och det hördes genom väggarna ekande röster från simbassängen. Så var det inte på Huvudbiblioteket (idag benämnt ”Asplundhuset”), varför den blivande författaren undvek detta. Tranströmer lånade nästan bara facklitteratur, mest geografi och zoologi, särskilt Afrikaskildringar. Länder som Angola och Mocambique, Niger och Tchad hade en mystisk klang för en pojke på 15 i början på 1940-talet, mycket få författare hade besökt dessa länder, utom ”riktiga” upptäcksresande (vilka Tranströmer beundrade) som Gösta Moberg, dansken Knud Holmboe eller den senare radioprofilen Sten Bergman.
”Jag läste en hel del böcker stående inne på biblioteket – jag ville inte låna hem för många böcker av samma sort, eller samma bok flera gånger i rad. Jag hade en känsla av att jag då kunde bli kritiserad av någon bibliotekstjänsteman och det måste till varje pris undvikas.” Att bli underkänd som låntagare, vilket han blivit några gånger tidigare, hade varit en katastrof för en fattig men kunskapstörstande ung person som Tranströmer. Barn med särskilda intressen hade inte lätt att bli accepterade, varken förr eller senare. Och det säger nog en del om den makt som den tidens bibliotekspersonal kunde utöva.
När Tranströmer 1993 nedtecknar några minnen i bokform står erfarenheterna från Medborgarplatsens bibliotek (Tranströmerbiblioteket) ut som oerhört väsentliga för den unge, blivande författaren. Kanske går en blivande nobelpristagare i litteratur på samma sätt idag omkring på Stockholms stadsbibliotek och letar bland hyllorna? Konsten är väl, då som nu, att upptäcka den exceptionella begåvningen hos en sådan särpräglad talang?
Mats Myrstener
BiS 