Etikett: tillträdesförbud

Text: Karin Zetterberg

Jag är emot tillträdesförbud på folkbiblioteken. Det är naturligtvis inte bra att människor stör ordningen och hotar personalen, men biblioteken måste kunna använda andra medel än att porta besökare. Det behövs också fortbildning för personal. Många medarbetare saknar kunskap om bemötande av stökiga eller oroliga besökare. 

Jag var på ett studiebesök på ett större bibliotek i Tyskland för några år sedan. De hade tvingats sätta in vakter vid entrén för att stävja den drogförsäljning som skedde på torget utanför och som annars hade skett på biblioteket. Kostnaden för vakterna medförde att medieanslaget måste bantas. Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige.

En besvärlig besökare

I Eskilstuna fanns en yngre man som begärde tillgång till mikrofilmer, dokument och handlingar från Stadsarkivet. Han satt i forskarsalen, som låg i anslutning till Stadsbiblioteket. Vid upprepade tillfällen förstördes delar av det lånade materialet från Stadsarkivet. Stadsarkivet ville då att han inte skulle få tillgång till allt material han önskade, mikrofilmer fick han bara låna någon enstaka per gång. Någon period var han helt avstängd från att låna material och att använda forskarsalen. Det var chefen för Stadsarkivet och jag som bibliotekschef som beslutade det. Innan dess hade vi samtal med den unge mannen, liksom med hans kontaktperson och föräldrar. 

När tiden för omprövning av beslutet närmade sig, tog chefen för Stadsarkivet kontakt med vederbörande och även jag deltog i mötet med honom och hans kontaktperson. Vi kom där gemensamt fram till de riktlinjer som skulle gälla för hans behov av att låna forskningsmaterial från Stadsarkivet. Det drogs ner till en begränsad omfattning, vilket han var nöjd med. Han fick hämta materialet i receptionen på Stadsbiblioteket, och det kollades före och efter besöket. Personal på Stadsbiblioteket såg förtjänstfullt till att beslutet kunde följas. Det var nog inte optimalt, men det var ett sätt att försöka hantera problemet på ett något så när tillfredsställande sätt. Den unge mannen var en ofta sedd gäst på biblioteket, han var där så gott som dagligen och all personal kände igen honom.

Vid ett annat tillfälle lyckades han ordna en översvämning på en toalett med skador som medförde avstängning av toaletten för vattenskada. Hans försäkringsbolag fick träda in och ersätta bibliotekets kostnader för reparationen. 

Visst, det fanns fler incidenter med den unge mannen, men att avstänga honom för besök på biblioteket var aldrig aktuellt. Personalen lärde känna honom och en viss koll var nödvändig, så fler missöden kunde undvikas. Jag uppfattade aldrig att det var hans avsikt att ställa till problem eller skada för biblioteket. Det var nog så att han inte alltid förstod konsekvenserna av sina handlingar. Men han kunde fortsätta besöka biblioteket. Dessutom hälsade han alltid glatt på mig när jag passerade honom, i biblioteket och även på stan. 

Men det här är kanske en solskenshistoria.

Ett allvarligare problem

Det fanns naturligtvis också tillfällen då vakter måste inkallas, eller när vi behövde kontakta polisen för att avhysa störiga personer. Vilket också skedde.

Ett exempel, som inte är lika positivt, var en av de missbrukare som regelbundet kom till biblioteket. Han var under påverkan obehaglig, inte bara mot sina kompisar utan även mot personal och andra besökare. Han var högljudd och oförskämd och det fanns en viss rädsla hos en del personal att bemöta honom. Han var mest på biblioteket för att kompisarna fanns där och ibland för att låna dator. När han inte var drogpåverkad, skötte han sig bättre.

Jag fick signaler från personal om hans störande uppträdande och att något behövde göras. Den första åtgärden jag brukade göra var, att vid lämpligt tillfälle ta ett samtal med vederbörande för att förklara hur han förväntades uppföra sig på ett bibliotek. Ett slags trivselregler, helt enkelt. Det dröjde ett tag innan det kunde ske den här gången, han var osynlig på biblioteket under flera veckor. Jag hade bett dem som tjänstgjorde i receptionen att ringa till mig när han kom, så jag kunde söka upp honom i biblioteket. Jag hade också bett en vaktmästare vara beredd att delta, om det utvecklades obehagligt på något sätt.

En eftermiddag ringde de på mig, nu var han här, men de sa också ”akta dig, han har en tennisracket med sig…”. Jag kollade att vaktmästaren var tillgänglig och tillsammans  bad vi honom följa med till ett bord på ett lugnare ställe. Personen var inte påverkad i någon märkbar grad och när jag påtalade hur han uppfört sig, medgav han att han inte hade något minne av det. Det stämde nog. 

Jag tog upp att besökare och framför allt personal tyckte illa om hans uppförande, ja, till och med var litet skrämda av honom. Det var en djupt ångerfull man som våndades och bad om ursäkt upprepade gånger. ”Så ska man naturligtvis inte uppföra sig på ett bibliotek, det ska ju vara lugnt och fint här. Hälsa personalen att jag ber så mycket om ursäkt!” Ganska lättade gick vaktmästaren och jag från mötet och tyckte att det hade avlöpt bra, trots vår egen nervositet för hur det kunde ha utvecklats.

Några veckor senare, en kväll vid 18-tiden, behövde jag gå ner i biblioteket för att skanna några dokument i receptionen. Åter var mannen med missbruksproblem på besök, synbart påverkad. Han orerade högt och ljudligt, var verkligen ohyfsad i sitt uppträdande. Personalen i receptionen var fullt upptagna med besökare och de som passerade skyndade sig snabbt förbi. Mannen satt vid en dator framför receptionen. Jag brottades med tankar om att låta det passera och hoppades att han skulle gå ut ganska fort, så att problemet flyttades utanför bibliotekets portar. Till sist förstod jag att det skulle dröja och beslöt mig för att säga till honom. Han hade uppenbarligen inte en susning om det samtal vi haft tidigare, utan for ut med mycket högljudda okvädningsord mot mig. Han hade sin mobil i handen och med den slog han till mig i ansiktet, det var mest läppen som träffades. Sedan gick han ut från biblioteket.

Naturligtvis är sådant uppträdande inte acceptabelt, inte någonstans. Personal hade kallat på vakter som kom, men då hade mannen redan hunnit gå ut.

”Lösningen” på ett så allvarligt problem som den här mannen var orsak till, var att så fort han dök upp på biblioteket skulle personal kalla på vakter. I förebyggande syfte. Hände inget, fick han vara i fred, blev han störande kunde vakterna ta hand om honom direkt och följa med honom ut.

Det här var en känd missbrukande man i Eskilstuna. Det var inte bara vi på biblioteket som hade problem med honom. Han störde även besökare och personal till exempel på badhuset.  

Jag hade kontakt med en polis för att få råd och han uppmanade oss att ringa polisen direkt, när mannen var störande, så att de kunde komma omedelbart.

Andra lösningar behövs

Trots dessa allvarliga incidenter, tycker jag inte att tillträdesförbud är lösningen på problemet. 

Personal och medarbetare måste stärkas i sin kunskap om bemötande av störande personer. På Eskilstuna stadsbibliotek hade vi utbildning om personer med psykiska diagnoser, hur de känns igen och vad man ska tänka på vid sådana möten. Vi gjorde ibland övningar med ”störande personer”, där vi fick träna på bemötande. Vi hade personlarm som alltid skulle användas vid tjänst ute i biblioteket.

Det skrevs alltid arbetsmiljöanmälningar för de incidenter som skedde. De följdes upp av mig med åtgärder och med bistånd av HR-personal inom förvaltningen. HR-chefen kom till arbetsplats- och gruppträffar för att diskutera och ventilera den oro som fanns. Vid allvarliga incidenter som rapporterades, tog jag eller biträdande bibliotekschef omedelbar kontakt med den eller dem som utsatts. Var oron stor, togs de ur tjänst omedelbart, så att vi sedan kunde diskutera vidare åtgärder. Det var en stor hjälp att proffsen på HR fanns att tillgå, de hade möjlighet att lägga upp åtgärdsprogram. 

Jag är alltså klart medveten om de ordningsproblem som finns på folkbibliotek och det finns också fler exempel än dem jag berättat om. Trots detta förordar jag inte tillträdesförbud. Förutom utbildning av all personal behövs också aktuella och fungerande rutiner vid incidenter, kontakter med säkerhetsansvarig inom förvaltningen och även i kommunen är mycket viktiga. Larmmöjligheter för personal i yttre tjänst. Avtal med vaktbolag om hur tillsyn ska ske, liksom goda kontakter med polisen. HR inom förvaltningen behöver bistå på alla sätt, förebyggande främst, men också vara ett starkt stöd när något har inträffat. På de mindre biblioteken med färre personal ska ensamarbete undvikas i största möjliga mån. Rutiner och kontakter ska alltid vara uppdaterade. 

Genom ett riktigt säkerhetstänk i arbetsmiljöarbetet, stärkt personal och goda kontakter med andra krafter i kommunen finns förutsättningar att fortsatt hantera de problem som uppstår när störiga personer besöker biblioteket.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.