Kategorier
bibliotek nyheter

Det finns andra lösningar än tillträdesförbud

Text: Karin Zetterberg

Jag är emot tillträdesförbud på folkbiblioteken. Det är naturligtvis inte bra att människor stör ordningen och hotar personalen, men biblioteken måste kunna använda andra medel än att porta besökare. Det behövs också fortbildning för personal. Många medarbetare saknar kunskap om bemötande av stökiga eller oroliga besökare. 

Jag var på ett studiebesök på ett större bibliotek i Tyskland för några år sedan. De hade tvingats sätta in vakter vid entrén för att stävja den drogförsäljning som skedde på torget utanför och som annars hade skett på biblioteket. Kostnaden för vakterna medförde att medieanslaget måste bantas. Det är ingen utveckling jag vill se i Sverige.

En besvärlig besökare

I Eskilstuna fanns en yngre man som begärde tillgång till mikrofilmer, dokument och handlingar från Stadsarkivet. Han satt i forskarsalen, som låg i anslutning till Stadsbiblioteket. Vid upprepade tillfällen förstördes delar av det lånade materialet från Stadsarkivet. Stadsarkivet ville då att han inte skulle få tillgång till allt material han önskade, mikrofilmer fick han bara låna någon enstaka per gång. Någon period var han helt avstängd från att låna material och att använda forskarsalen. Det var chefen för Stadsarkivet och jag som bibliotekschef som beslutade det. Innan dess hade vi samtal med den unge mannen, liksom med hans kontaktperson och föräldrar. 

När tiden för omprövning av beslutet närmade sig, tog chefen för Stadsarkivet kontakt med vederbörande och även jag deltog i mötet med honom och hans kontaktperson. Vi kom där gemensamt fram till de riktlinjer som skulle gälla för hans behov av att låna forskningsmaterial från Stadsarkivet. Det drogs ner till en begränsad omfattning, vilket han var nöjd med. Han fick hämta materialet i receptionen på Stadsbiblioteket, och det kollades före och efter besöket. Personal på Stadsbiblioteket såg förtjänstfullt till att beslutet kunde följas. Det var nog inte optimalt, men det var ett sätt att försöka hantera problemet på ett något så när tillfredsställande sätt. Den unge mannen var en ofta sedd gäst på biblioteket, han var där så gott som dagligen och all personal kände igen honom.

Vid ett annat tillfälle lyckades han ordna en översvämning på en toalett med skador som medförde avstängning av toaletten för vattenskada. Hans försäkringsbolag fick träda in och ersätta bibliotekets kostnader för reparationen. 

Visst, det fanns fler incidenter med den unge mannen, men att avstänga honom för besök på biblioteket var aldrig aktuellt. Personalen lärde känna honom och en viss koll var nödvändig, så fler missöden kunde undvikas. Jag uppfattade aldrig att det var hans avsikt att ställa till problem eller skada för biblioteket. Det var nog så att han inte alltid förstod konsekvenserna av sina handlingar. Men han kunde fortsätta besöka biblioteket. Dessutom hälsade han alltid glatt på mig när jag passerade honom, i biblioteket och även på stan. 

Men det här är kanske en solskenshistoria.

Ett allvarligare problem

Det fanns naturligtvis också tillfällen då vakter måste inkallas, eller när vi behövde kontakta polisen för att avhysa störiga personer. Vilket också skedde.

Ett exempel, som inte är lika positivt, var en av de missbrukare som regelbundet kom till biblioteket. Han var under påverkan obehaglig, inte bara mot sina kompisar utan även mot personal och andra besökare. Han var högljudd och oförskämd och det fanns en viss rädsla hos en del personal att bemöta honom. Han var mest på biblioteket för att kompisarna fanns där och ibland för att låna dator. När han inte var drogpåverkad, skötte han sig bättre.

Eskilstuna stadsbibliotek.
Eskilstuna stadsbibliotek
Foto: Karin Zetterberg

Jag fick signaler från personal om hans störande uppträdande och att något behövde göras. Den första åtgärden jag brukade göra var, att vid lämpligt tillfälle ta ett samtal med vederbörande för att förklara hur han förväntades uppföra sig på ett bibliotek. Ett slags trivselregler, helt enkelt. Det dröjde ett tag innan det kunde ske den här gången, han var osynlig på biblioteket under flera veckor. Jag hade bett dem som tjänstgjorde i receptionen att ringa till mig när han kom, så jag kunde söka upp honom i biblioteket. Jag hade också bett en vaktmästare vara beredd att delta, om det utvecklades obehagligt på något sätt.

En eftermiddag ringde de på mig, nu var han här, men de sa också ”akta dig, han har en tennisracket med sig…”. Jag kollade att vaktmästaren var tillgänglig och tillsammans  bad vi honom följa med till ett bord på ett lugnare ställe. Personen var inte påverkad i någon märkbar grad och när jag påtalade hur han uppfört sig, medgav han att han inte hade något minne av det. Det stämde nog. 

Jag tog upp att besökare och framför allt personal tyckte illa om hans uppförande, ja, till och med var litet skrämda av honom. Det var en djupt ångerfull man som våndades och bad om ursäkt upprepade gånger. ”Så ska man naturligtvis inte uppföra sig på ett bibliotek, det ska ju vara lugnt och fint här. Hälsa personalen att jag ber så mycket om ursäkt!” Ganska lättade gick vaktmästaren och jag från mötet och tyckte att det hade avlöpt bra, trots vår egen nervositet för hur det kunde ha utvecklats.

Några veckor senare, en kväll vid 18-tiden, behövde jag gå ner i biblioteket för att skanna några dokument i receptionen. Åter var mannen med missbruksproblem på besök, synbart påverkad. Han orerade högt och ljudligt, var verkligen ohyfsad i sitt uppträdande. Personalen i receptionen var fullt upptagna med besökare och de som passerade skyndade sig snabbt förbi. Mannen satt vid en dator framför receptionen. Jag brottades med tankar om att låta det passera och hoppades att han skulle gå ut ganska fort, så att problemet flyttades utanför bibliotekets portar. Till sist förstod jag att det skulle dröja och beslöt mig för att säga till honom. Han hade uppenbarligen inte en susning om det samtal vi haft tidigare, utan for ut med mycket högljudda okvädningsord mot mig. Han hade sin mobil i handen och med den slog han till mig i ansiktet, det var mest läppen som träffades. Sedan gick han ut från biblioteket.

Naturligtvis är sådant uppträdande inte acceptabelt, inte någonstans. Personal hade kallat på vakter som kom, men då hade mannen redan hunnit gå ut.

”Lösningen” på ett så allvarligt problem som den här mannen var orsak till, var att så fort han dök upp på biblioteket skulle personal kalla på vakter. I förebyggande syfte. Hände inget, fick han vara i fred, blev han störande kunde vakterna ta hand om honom direkt och följa med honom ut.

Det här var en känd missbrukande man i Eskilstuna. Det var inte bara vi på biblioteket som hade problem med honom. Han störde även besökare och personal till exempel på badhuset.  

Jag hade kontakt med en polis för att få råd och han uppmanade oss att ringa polisen direkt, när mannen var störande, så att de kunde komma omedelbart.

Andra lösningar behövs

Trots dessa allvarliga incidenter, tycker jag inte att tillträdesförbud är lösningen på problemet. 

Personal och medarbetare måste stärkas i sin kunskap om bemötande av störande personer. På Eskilstuna stadsbibliotek hade vi utbildning om personer med psykiska diagnoser, hur de känns igen och vad man ska tänka på vid sådana möten. Vi gjorde ibland övningar med ”störande personer”, där vi fick träna på bemötande. Vi hade personlarm som alltid skulle användas vid tjänst ute i biblioteket.

Det skrevs alltid arbetsmiljöanmälningar för de incidenter som skedde. De följdes upp av mig med åtgärder och med bistånd av HR-personal inom förvaltningen. HR-chefen kom till arbetsplats- och gruppträffar för att diskutera och ventilera den oro som fanns. Vid allvarliga incidenter som rapporterades, tog jag eller biträdande bibliotekschef omedelbar kontakt med den eller dem som utsatts. Var oron stor, togs de ur tjänst omedelbart, så att vi sedan kunde diskutera vidare åtgärder. Det var en stor hjälp att proffsen på HR fanns att tillgå, de hade möjlighet att lägga upp åtgärdsprogram. 

Jag är alltså klart medveten om de ordningsproblem som finns på folkbibliotek och det finns också fler exempel än dem jag berättat om. Trots detta förordar jag inte tillträdesförbud. Förutom utbildning av all personal behövs också aktuella och fungerande rutiner vid incidenter, kontakter med säkerhetsansvarig inom förvaltningen och även i kommunen är mycket viktiga. Larmmöjligheter för personal i yttre tjänst. Avtal med vaktbolag om hur tillsyn ska ske, liksom goda kontakter med polisen. HR inom förvaltningen behöver bistå på alla sätt, förebyggande främst, men också vara ett starkt stöd när något har inträffat. På de mindre biblioteken med färre personal ska ensamarbete undvikas i största möjliga mån. Rutiner och kontakter ska alltid vara uppdaterade. 

Genom ett riktigt säkerhetstänk i arbetsmiljöarbetet, stärkt personal och goda kontakter med andra krafter i kommunen finns förutsättningar att fortsatt hantera de problem som uppstår när störiga personer besöker biblioteket.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Ladda ned bis 1/2022

Ur innehållet

Medverkande

Bengt Berg är poet och förläggare för Heidruns förlag.

Andrea Berge, bokslukande bibliotekarie, bosatt i Nynäshamn.

Nick Jones. Konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun. 

Stellan Klint. Illustratör och sjukhusbibliotekarie i Malmö.

Lena Lundgren. Bibliotekarie och tidigare utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm.

Mats Myrstener är pensionerad bibliotekarie, litteratursociolog och medlem i BiS.

Elisabet Rundqvist är en bibliotekarie som brinner för mänskliga rättigheter och är aktiv volontär inom flyktingrörelsen.  

Karin Råghall är bibliotekarie i Västerbotten. 

Röda Lina. bis ständiga samtidskommentator.

Tobias Willstedt. Bibliotekarie med intresse för folkbibliotek, digitalisering och tillgänglig läsning.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bis tidskriften nyheter

Ladda ned bis 4/2021

Ur innehållet

  • “Att förbjuda människor att komma in på bibliotek är att börja i fel ände”
    Diskussionen om huruvida personer ska kunna portas från bibliotek eller inte har pågått under flera år men har nu blivit mer konkret. bis har samlat ihop en panel med personer som arbetar på bibliotek eller med biblioteksfrågor för att höra vad de tänker om det föreslagna tillträdesförbudet.
  • Algoritmer – dystopi eller nya arbetssätt?
    bis 3/2021 reflekterade Olof Risberg kritiskt om införandet av IMMS (Intelligent Material Management System) på bibliotek. I det här numret svarar Lovisa Liljegren på texten och nyanserar bilden av det nya systemet.
  • Många olösta frågor kring distansarbetet
    De långsiktiga konsekvenserna av den nya situationen med arbete hemifrån måste diskuteras och följas upp menar Andrea Berge.
  • Orimliga rop om censur
    Efter att ha uppmanat biblioteksfolk att ta ställning för transpersoners rättigheter blev Eleonor Pavlov starkt kritiserad i sociala medier och kommentarsfält. Med utgångspunkt i de erfarenheterna diskuterar hon mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och bibliotekens ansvar vad gäller urval. 
  • “Sverige och Nederländerna har olika sätt att se på bibliotek”
    bis 3/2021 ställdes frågan vad ett bibliotek är mot bakgrund av bibliotekens olika agerande under pandemin. I Nederländerna definieras folkbiblioteken utifrån vad de ska göra. Deras uppgifter och organisation skiljer sig från de svenska bibliotekens. Annelien van der Tangs jämförelse bidrar med nya perspektiv till den svenska diskussionen.
  • Dessutom – fler texter, recensioner, krönikor och nyheter!

Medverkande

Olga Beletski är anställd som bibliotekarie på Högdalens bibliotek i Stockholm och jobbar mycket med programverksamhet. Hon slukar allt från norska barnböcker till b-kändisbiografier men läser aldrig en pappersbok. E-boken i mobilen är hennes bästa vän. 

Bengt Berg är poet och förläggare för Heidruns förlag.

Andrea Berge, bokslukande bibliotekarie, bosatt i Nynäshamn. 

Susann Ek är bibliotekschef i Lomma. Har lång erfarenhet från biblioteksvärlden bland annat som chef för Landskrona stadsbibliotek och för två av stadsdelsbiblioteken i Malmö.

Berith Enkvist arbetar som biblioteks- och kultursamordnare på Norsjö bibliotek, ett integrerat folk- och skolbibliotek och ett av åtta bibliotek inom samarbetet V8-biblioteken i Västerbottens inland. 

Tobias Johansson är bibliotekarie och bokbusschaufför, och har gjort numrets omslag. Se fler illustrationer på instagram: @pysslartobbe”

Lovisa Liljegren är bibliotekarie i Stockholm med intresse för samspelet mellan människa och teknik.

Mats Myrstener är pensionerad bibliotekarie, litteratursociolog, och medlem av BiS.

Eleonor Pavlov. Barnbibliotekarie i Lund med ett hjärta som brinner extra för inkluderingsfrågor.

Karin Råghall är folkbibliotekarie i Umeå, kanske även blivande arkivist.

Röda Lina, bis ständiga samtidskommentator.

Annelien van der Tang. Bibliotekarie och sociolog.

Läs mer

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek

Vad tillträdesförbud till bibliotek kan innebära

Frågan om att införa tillträdesförbud till bibliotek är komplicerad av många olika anledningar. Nick Jones har dykt ner i juridiken. Han lyfter frågan om proportionalitet som central och menar, att det finns många delar i frågan där det ännu inte finns några svar. Det är därför hög tid att starta en fördjupad diskussion inom biblioteksprofessionen.

Text: Nick Jones

Frågan om att kunna utfärda tillträdesförbud till bibliotek har diskuterats i perioder under hela mitt yrkesliv, men nu är den mer aktuell än någonsin. Den 27 december 2021 kallade justitieminister Morgan Johansson till pressträff för att berätta att regeringen lägger fram en proposition till riksdagen i februari 2022, så att ny lagstiftning som möjliggör tillträdesförbud till bibliotek ska kunna träda i kraft från den 1 juli 2022. Jag har därför ägnat tid till inläsning och tänkande, och pratat med juristen och före detta presidenten i Svea hovrätt Johan Hirschfeldt för vägledning. Hirschfeldt bidrog både tålmodigt och generöst. Men det är jag som bär ansvaret för resonemangen, textens upplägg och dess eventuella fel och brister.1

Promemorian Ds 2019:1

Frågan om det ska kunna utdömas tillträdesförbud till gemensamma allmänna platser har utretts i olika former och utifrån lite olika perspektiv vid flera tillfällen – se exempelvis Ds 2002:25 och Ds 2004:40. Utifrån invändningar som då framkommit i remissbehandlingarna och eftersom förslagen som lagts fram inte fått tillräckligt stöd, så har det inte blivit någon lagstiftning om tillträdesförbud.

Snarare än att gå tillbaka och återge alla tidigare överväganden och förslag hoppar jag fram till promemorian Straffrättsliga åtgärder mot tillgreppsbrott och vissa andra brott (Ds 2019:1), och tar min början i den. Morgan Johansson visade upp denna utredning och refererade till den vid pressträffen, men utan att egentligen beskriva vad den kom fram till. I Ds 2019:1 utreds förutsättningar för reglering om tillträdesförbud till butiker, simhallar och bibliotek. I uppdraget pekas simhallar och butiker ut och därefter är det utredaren som för in biblioteken i utredningen. I korthet konstaterar utredaren, att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att införa reglering som ger möjlighet att stänga ute personer från butiker, simhallar och/eller bibliotek. Men även om det ställningstagandet är tydligt så lämnar utredaren, helt i enlighet med uppdraget, förslag på hur en lag om tillträdesförbud till butiker skulle kunna se ut. Detta kan låta motsägelsefullt, men är enligt Hirschfeldt inte helt ovanligt.

Förslaget som ändå presenteras

Morgan Johansson sa vid pressträffen, att det är utredarens lagförslag som regeringen utgår från i sin lagrådsremiss. I nedkortad form ser det förslag som överlämnats till Lagrådet för yttrande ut så här: Tillträdesförbud får inte avse den som är under femton år. En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att hen kommer att begå brott eller allvarligt trakassera någon som befinner sig på platsen. En person kan få tillträdesförbud till ett bibliotek, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att hen där kommer att väsentligt störa verksamheten eller orsaka betydande skada på bibliotekets egendom.

Vid bedömningen av om det finns en sådan risk, ska det särskilt beaktas om personen tidigare har begått brott på eller i anslutning till platsen. Brott som personen har begått före femton års ålder får inte beaktas. Allmän åklagare prövar frågor om tillträdesförbud. En fråga om tillträdesförbud tas upp på skriftlig ansökan av den som äger eller förestår en rörelse på platsen som förbudet avses skydda. En fråga om tillträdesförbud kan också tas upp på anmälan av Polismyndigheten. En sådan anmälan får bara tas upp om den som förbudet avses skydda samtycker till det. Tillträdesförbud ska gälla för en viss tid, högst ett år, och får därefter förlängas med högst ett år i taget.

Proportionalitet

Även om Ds 2019:1 ibland är lite knepig läsning, tycker jag att den erbjuder intressanta och välövervägda resonemang. Det blir dessutom väldigt tydligt, att utredaren har försökt sätta sig in i bibliotekens utmaningar på ett sätt som jag uppskattar och som är förhållandevis ovanligt, då någon utanför biblioteksprofession och biblioteksexpertis pratar bibliotek. Jag testar tanken om att det är en bra utredning på Hirschfeldt och får medhåll, ”den håller god kvalité”. Listan på överväganden och skäl till att utredaren landar i sitt ställningstagande kan göras lång, men jag vill uppehålla mig vid frågan om proportionalitet, då jag förstår det som ett avgörande resonemang i sammanhanget. Det är en viktig fråga inom juridiken och frågan om proportionalitet har hjälpt mig förstå de värden som ställs mot varandra i frågan om tillträdesförbud på bibliotek.

Proportionalitetsprincipen är en juridisk princip som ska innebära en avvägning mellan åtgärd och ändamål. Kravet om proportionalitet ska kunna ställas på all lagstiftning och ska föras in i bedömningen i rättstillämpningen då när ärenden behandlas. Detta regleras i regeringsformen och numera även i förvaltningslagen, men Hirschfeldt berättar att vi historiskt inte pratat så mycket om denna princip i Sverige, men att diskussionen blev mer framträdande i och med EU-anslutningen. Åtgärder för minskad smittspridning under coronapandemin har även de lyft behovet av att bedöma proportionalitetsfrågorna. Det gäller covid-19-lagen och även rekommendationer och allmänna råd. Hirschfeldt berättar att nödvändigt och ändamålsenligt här ska innebära ”minsta möjliga intrång”.

Proportionalitetsdiskussionen blir särskilt angelägen då en reglering om tillträdesförbud på bibliotek ju faktiskt skulle innebära inskränkningar på särskilt skyddsvärda intressen, som dem som återges i 2 kap. i regeringsformen, se exempelvis rörelsefriheten och informationsfriheten. När det gäller biblioteken skulle även den enskildes rätt till bibliotek, såsom det formuleras i bibliotekslagen inskränkas. ”Det är en stark kedja, en nära koppling, mellan regeringsformen och bibliotekslagen”, säger Hirschfeldt. För att illustrera detta tipsar han om SOU 1972:15, Ny regeringsform, ny riksdagsordning. På sidan 156 läser jag under rubriken Rätten till information, ”även i övrigt måste det finnas möjligheter för allmänheten att genom lån på bibliotek, genom inköp eller på annat sätt bereda sig tillgång till information”.

Även om särskilt skyddsvärda intressen inte kan ses som något absolut hinder mot en reglering om tillträdesförbud krävs dock väldigt starka skäl för att göra inskränkningar. Lagstiftning som möjliggör tillträdesförbud på bibliotek bör alltså ses som ett undantag och ska då avse skyddsintressen som är särskilt värdefulla. En annan ofrånkomlig del av avvägningen är dessutom att den enes rätt och tillgång till information, under goda och trygga former, i vissa lägen kan ställas mot den andres rätt till exempelvis rörelsefrihet. Sammantaget är detta helt klart en ”stor och känslig fråga, med svåra avvägningar som ska göras”, som Hirschfeldt säger.

Mer om proportionalitet

En något självklar men ändå viktig reflektion är, att utredaren får svårt att bedöma proportionaliteten då bilden av hur de brott och störningar som äger rum på bibliotek, och som i grunden skadar bibliotekens förutsättningar att utföra sitt uppdrag, faktiskt förblir oklar. Detta konstaterande i utredningen föranledde regeringen att lämna i uppdrag till Brottsförebyggande rådet (Brå) att genomföra en kartläggning, vars syfte var att utgöra ett underlag för regeringens överväganden i reglering om ett tillträdesförbud (Rapport 2020:10).2 I vilken utsträckning ett eventuellt tillträdesförbud skulle komma att aktualiseras i praktiken kunde inte heller besvaras med utgångspunkt i Brå-kartläggningen. I rapporten konstateras, att det förelåg fortsatt ovisshet kring huruvida verksamheterna faktiskt skulle ansöka om tillträdesförbud, men också om de i praktiken hade förutsättningar att uppfylla de krav som ställs för att förbud skulle kunna aktualiseras. Kartläggningen konstaterar vidare, att för de flesta simhallar och bibliotek handlar det om förhållandevis få händelser per år och att de flesta är av en lindrigare karaktär. För många verksamheter kommer ett tillträdesförbud därför troligen inte att vara aktuellt. Det finns dock en mindre andel verksamheter som utsätts upprepade gånger, vilket påverkar både personalens arbetsmiljö och besökarnas trivsel.

En annan bedömning som behöver göras i relation till proportionalitet är ifall tillträdesförbud är en effektiv och ändamålsenlig åtgärd. Tanken med tillträdesförbudet är ju att det ska minska antalet brott som begås och minska betydande störningar i verksamheten. Det är oklart om tillträdesförbud verkligen är en effektiv åtgärd för detta. Men även här har utredaren i Ds 2019:1 försökt lyssna in och förstå bibliotekens utmaningar på ett bra sätt, tycker jag, och konstaterar att utmaningarna till stor del handlar om grupper som förfördelas utifrån olika ojämlikhetsdimensioner. Det är också oklart ifall tillträdesförbud är en effektiv åtgärd att rikta mot individer som tillhör dessa grupper.

Ytterligare ett perspektiv i relation till proportionalitet är resurser. Alltså hur stora kostnaderna blir för samhället för införandet av en reglering i relation till vad samhället vinner. Och då inte bara resurser som avkrävs biblioteken som måste avsätta personella resurser, anlita kompetenser, skapa rutiner, rättssäkra processer och administrera anmälningar, men även för exempelvis åklagarmyndighet och domstolar. Även på denna punkt tänker jag att bilden förblir väldigt oklar.

Ett glapp?

Utredaren i Ds 2019:1 menar att det inte är meningsfullt att göra skillnad på de olika bibliotekstyperna vid införandet av reglering om tillträdesförbud. Men jag tänker, att det ändå är i huvudsak folkbiblioteken vi pratar om och att utmaningarna som folkbibliotek står inför till stor del handlar om ojämlikhet och en bristfällig social infrastruktur. Folkbiblioteken står alltför ensamma i relation till många stora samhällsutmaningar.

”Det är alldeles riktigt att sätta in frågan också i större sammanhang, det handlar om viktiga planerings- och socialpolitiska frågor”, säger Hirschfeldt.

”Ja, men nu kan vi som samhälle och politikerna, med ett införande av tillträdesförbud, säga att vi har gjort något. Att vi har agerat och varit handlingskraftiga”, säger jag.

Jag tror det kan ligga en risk i att ännu mer ansvar nu läggs på folkbiblioteket att ensamt hantera olika målgruppers behov och önskemål, snarare än att se till resurstilldelning, förutsättningar och det större sammanhanget, nu då vi får denna hårdföra åtgärd till vårt förfogande. Hirschfeldt konstaterar, att det kommer finnas ett glapp mellan vad som faktiskt står i lagtexten och den framställan som används i en politisk retorik. Det blev väldigt tydligt vid den tidigare nämnda pressträffen, där vår justitieminister varken valde att nämna vilka värden som vägts mot varandra då Ds 2019:1 landat i sitt ställningstagande mot tillträdesförbudet, eller att gå in närmare på själva lagtexten. Han valde att inte heller nämna, att en majoritet av de tunga remissinstanserna gav utredningen medhåll, även om remissynpunkterna både för och emot ställningstagandet återgavs i lagrådsremissen. I stället ägnade sig justitieministern åt just politisk retorik. Men, som Morgan Johansson konstaterade, finns det en bred politisk uppslutning kring frågan och det finns inte någon anledning att tro annat än att denna lag kommer att träda i kraft till sommaren 2022.

Vad professionen säger

Ds 2019:1 behandlade tillträdesförbud till simhallar, bibliotek och butiker. Även om en övervägande majoritet av remissinstanserna var kritiska till tillträdesförbud även till butiker och gav utredningen sitt medhåll, så infördes det en lag (Lag   2021:34), som möjliggjorde tillträdesförbud till butik den 1 mars 2021. Politiken körde alltså över remissinstanserna. ”Det är mindre komplicerat”, ”lättare att få igenom och därför väntade man med simhallar och bibliotek”, säger Hirschfeldt. Problematiken är tydligare då det snattas och avvägningarna som ska göras är mindre grannlaga. Och dessutom har det funnits en långvarig och stark lobby från Svensk handel och butiksägare runt om i landet.

Det är viktigt vad professionerna säger. Det är ingen tillfällighet att det stod ”6 av 10 biblioteksanställda stödjer tillträdesförbud” i Morgan Johanssons korta PP-presentation vid pressträffen. Och att det refereras till DIKs rapport Bibliotek i kristid3 närhelst frågan diskuteras. I en rapport med förhållandevis låg svarsfrekvens tillfrågas biblioteksmedarbetare, om de tycker att besökare som återkommande stör ordningen ska kunna portas från bibliotek, och då svarar 64 procent ja, 25 procent vet ej och övriga svarar nej. Respondenter som arbetar på universitets- och högskolebibliotek är mer positiva till möjligheten att porta besökare vid behov, än vad de som arbetar vid folkbibliotek är. Utredaren i Ds 2019:1 är åklagare (My Hedström), en nyckelaktör i att säkerställa att regleringen är tillämplig, och har landat i en bedömning. Har biblioteksprofessionen, en annan nyckelaktör, landat i någon bedömning? Vet vi verkligen vad vi tycker och vad detta kommer innebära för oss?

Arbetsmiljö och hur ska det gå till?

I regeringens proposition 2020/21:52, som föregick Lag 2021:34 som möjliggjorde tillträdesförbud till butik kunde man läsa följande resonemang om tänkta och önskade konsekvenser av lagstiftningen:

målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Regeringen arbetar efter sex delmål för att uppnå detta. Det andra delmålet avser ekonomisk jämställdhet och inkluderar att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och förutsättningar när det gäller tillgången till arbete, att de ska ha samma arbetsvillkor och samma utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det finns ingen officiell kriminalstatistik, eller annat underlag, som visar på skillnader i utsatthet för kvinnor och män i butik. Däremot är enligt statistikmyndigheten SCB majoriteten av anställda butikssäljare kvinnor (63 procent).

Av detta följer att lagstiftningen, som kan leda till viss minskad utsatthet för de butiker där brottslighet utgör ett problem och till en förbättrad arbetsmiljö, bidrar till att uppnå det jämställdhetspolitiska målet. Avvägningarna är många, men också ofta uppriktigt välmenande – att förbättra biblioteksmedarbetarnas arbetsmiljö är något som definitivt anses som en viktig fråga, och dessutom är jämställdhetsperspektivet viktigt inom en medarbetargrupp där en betydande majoritet utgörs av kvinnor. Därför är det också viktigt med en livfull och slagkraftig diskussion om alla de faktorer som påverkar vardagen på landets folkbibliotek.

”Efter nya lagen: Få portas från butiker”, lyder rubriken i Dagens Nyheter den 30 september 2021. En representant från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum menar i artikeln, att det är för tidigt att uttala sig om den låga andelen som faktiskt får tillträdesförbud och den effekt som det har. Eftersom lagen är så pass ny, kan det vara svårt i den praktiska tillämpningen. Samtidigt uttrycker Svensk handel och butikerna sin frustration över att Åklagarmyndigheten är för restriktiv i sina bedömningar.

”Det finns oenighet i bedömningarna, så blir det ofta”, säger Hirschfeldt till mig i telefon. ”Det behöver gå något eller några år innan det stadgar sig”, säger han vidare. Då jag tittar på en mall som Svensk handel har tagit fram för hur en ansökan om tillträdesförbud i butik ska göras, så ser jag att det är mycket som ska anges: personnummer på den som ska omfattas av förbudet, anledning till tillträdesförbudet utifrån den aktuella händelsen och en historik. Men det ska också beskrivas hur tillträdesförbudet baseras på framtida risk för att personen ska angripa butiken eller dess personal och varför det finns risk för fortsatt utsatthet. Samma krav kommer att ställas på biblioteken. Det är förståeligt att det kommer att ta sin tid innan det blir tydligt hur bevisningen ska säkras. Det är ingen enkel sak.

För att bevisning ska säkras och processen rättssäkras så måste mycket klargöras. Hur ska biblioteken avkräva legitimation från den som anmälan ska göras mot, hur ska den nödvändiga dokumentationen se ut? Får verksamheten exempelvis föra register i denna fråga? Får verksamheten leta runt i verksamhetssystem med personuppgifter insamlade för helt annat ändamål för att försöka identifiera individen som ska omfattas av förbud? Hur ska verksamheten kunna kontrollera att en individ med tillträdesförbud inte tar sig in i verksamhetslokalerna? Vem ska hålla kvar individen som anmälan ska göras mot?

”Detta kommer givetvis bli svårt att hantera. Tillämpningen kommer bli svår.” ”Det kommer bli en viktig uppgift för professionen att sätta sig in i och hantera detta. Särskilt för alla verksamhetschefer. Vad ska detta egentligen att innebära för medarbetarna?” frågar Hirschfeldt.

Och jag håller med honom, här är det hög tid att få igång en diskussion.

Fotnoter

  1. Hirschfeldt har läst igenom texten i sin helhet innan publicering, med särskilt fokus på de avsnitt där han själv tillskrivs kommentarer eller synpunkter.
  2. Simhallar och bibliotek – en kartläggning av brott och ordningsstörningar. Brå Rapport 2020:10. 
  3. Bibliotek i kristid – rapport om hur biblioteken och de anställda har påverkats av coronapandemin. DIK 2021.
Kategorier
arbetsmiljö bibliotek

Biblioteket – en inkluderande arena för demokratiaktivism

Det är mycket prat, utredande och diskussion nu igen om stök, bråk och våld på bibliotek. Underförstått hos vissa debattörer anar man främlingsfientlighet och rasism. Man tycks tro att biblioteken förr var lugna tysta platser för bara de skötsamma boklånarna. 

Jag vill inte förringa de nuvarande problemen men det är lättare att se lösningar framåt om man blickar bakåt och inser att detta inte är något nytt fenomen utan lika gammalt som folkbiblioteken.

Om detta har jag skrivit flera artiklar i bis : Bibliotek i samhälle – en socialrealistisk betraktelse , bis nr 1 2001, Rum för alla men inte allt , bis nr 4, 2015.

Detta inlägg är bara ett sätt att påminna om att man kommer framåt om man som den roende ser bakåt efter att ha tagit ut riktningen.

Nu i sommar har jag hittat gamla brev som min mamma, som var timanställd bibliotekarie i många år, skrev till sin mamma i mitten av 70-talet. Mamma jobbade då på ett numera tyvärr nedlagt förortsbibliotek i Motala. Här följer några citat:

ur brev 17 april 1975: …”Så var jag på biblioteket varenda dag förra veckan…. Roligt men tröttsamt. I måndags var där lugnt och vakten sjuk, men i tisdags trots vakt så drack de öl på toaletten och försökte röka inne. Snart vågar inga barn komma dit mera utan föräldrar…

ur brev 5 sept 1975: …På biblioteket är det mycket folk och massor av barn som får lyssna på skivor så man känner sig mest som en barnsköterska Dit kommer på kvällen så små att man måste hjälpa dem att kissa. Inbrott har där varit natten till lördag. Och de hade tagit frimärkskassan och alla popskivor och gjort sönder skivspelaren Men kvällarna har varit lugna hittills får se hur det blir i morgon…

ur brev 26 sept 1975: ...i morgon ska jag vara på biblioteket. Där har varit rätt bråkigt de kvällar jag varit där. De vanliga ungdomarna är förbjudna att vara på fritidsgården så då är de på biblioteket. Den unge pojke vi har till vakt klarar inte riktigt av dem och det var svårt att få ut dem i onsdags när vi stängde..

Att stänga eller porta var ingen bra idé då och inte heller nu, utan det handlar om att stärka biblioteken såväl vad gäller personal som lokaler och innehåll. Att nu få laglig rätt att porta folk är ingen lösning i biblioteksvardagen utan bara på pappret och i ytterst extrema fall och kräver såväl vakter som byråkrati.  Det måste finnas ork och utrymme för mer samarbete med andra i lokalsamhället som socialtjänst, polis, skola, föreningar, medborgarkontor, bostadsbolag. Biblioteket ska inte göra allt, utan kräva att andra aktörer gör sitt. Biblioteket ska hävda sitt unika uppdrag att överbrygga informations och kunskapsklyftor, att stå för andlig och demokratisk tillväxt och vara ett inkluderande rum för kultur och samtal, ja som tankesmedjor såsom Brit Stakston föreslår i sin nyligen publicerade förstudie Biblioteken som tankesmedjor och såsom @rena för demokrati på Fisksätra bibliotek under de år Barbro Bolonassos var ansvarig för verksamheten. Läs mer om detta i antologin Det mångspråkiga biblioteket.

Ingrid Atlestam