Etikettarkiv: tidskriften bis

Biblioteken i corona-tider

Aktuellt nummer av bis fokuserar på coronans konsekvenser för bibliotekens verksamhet. Som ett tillägg till numret har Eleonor Pavlov reflekterat över den oro som bibliotekens personal känner.

Text: Eleonor Pavlov

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

Pandemin har påverkat alla, biblioteken är inte ett undantag. Den har påverkat oss på olika sätt, men den har påverkat oss.

Det har varit – och är fortfarande – tufft att anpassa en verksamhet som i vanliga fall till stor del bygger på personliga möten till att försöka att undvika desamma. Som vanligt visar dock bibliotekarier prov på stor uppfinningsrikedom. Bokprat och sagostunder blir digitala, föreläsningar livesänds och både take away och hemleverans av böcker erbjuds på många ställen. Kreativiteten flödar!

”Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.”

Att jobba på bibliotek är i allra högsta grad att jobba i ett serviceyrke. De flesta som arbetar på bibliotek möter dagligen många människor. Vissa möter fler än andra, men det är få som inte alls har någon kontakt med användare. Vi jobbar med och för dessa personer. Pandemi eller inte så är vi vana att hjälpa till och anpassa oss efter användarnas behov och önskemål.

Men även om det ibland kan kännas som att det skulle behövas så är vi inga superhjältar. Vi är vanliga människor, med vanliga problem och bekymmer. Och det är därför inte konstigt att vi också oroar oss när en pandemi lamslår större delar av världen. Och det är inte heller konstigt att vi behöver ventilera den här oron.

Ganska snart efter att Sverige införde restriktioner på grund av covid-19 startades Facebook-gruppen Bibliotek i coronakris. Gruppen, som skapades av Biblioteksbladet, har som syfte att diskutera biblioteksverksamhet under pandemin. Enligt gruppbeskrivningen är det en grupp där det ska vara möjligt att dela med sig av tankar, tips och funderingar.

Illustration Stellan Klint

Det har varit fantastiskt att se alla innovativa idéer som har presenterats i gruppen! Folk har varit generösa med att dela med sig av både kunskap och resurser i form av färdiga affischer, inspelade filmer och allt möjligt annat. En helt klart positiv konsekvens av den tid som vi lever i, och något som förhoppningsvis kan utvecklas och fortsätta även senare.

”Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.”

Mindre positivt tycker jag däremot att det sätt som bibliotekspersonals oro har bemötts från vissa håll. Jag har sett alldeles för många diskussioner strypas av på ett, i mina ögon, tämligen respektlöst sätt. Inte sällan är det samma personer som återkommer och i väldigt starka ordalag gör klart att det här inte är något att prata om.

Den ena kritiken när folk uttrycker oro är att vi inte bara kan sitta och oroa oss, vi måste agera och hitta lösningar. Arbetsgivaren har ett ansvar att lösa arbetsmiljöproblem, det är bara att ta upp det med sitt skyddsombud eller chef! Det är så klart sant, men det betyder inte att det är så enkelt i praktiken.

Alla som har jobbat inom den offentliga sektorn vet hur lång tid det kan ta för att få saker gjorda. Beslutskedjan kan vara väldigt lång, på många ställen till och med längre nu än i vanliga fall. I kommunen där jag jobbar fick vi inte ens sätta upp en enda lapp, utan att den skulle godkännas av kommunledningen i början av restriktionstiden. All handsprit fick vi skicka in för att den behövdes mer inom hemvården. Att hitta upphandlade leverantörer av skyddsutrustning var inte helt enkelt.

Jag tror att vi alla har önskat och kommit med konstruktiva förslag på möjliga åtgärder, men det tar inte automatiskt bort oron. Och även när det har kommit upp plexiglasskydd, markeringar i golvet och allt annat som har gjorts är det fortfarande så att de flesta av oss är tvungna att möta människor som vi inte har någon som helst aning om var de har varit. Till biblioteken, i synnerhet till folkbiblioteken, kommer alla sorters människor. Det är en av de bästa sakerna med bibliotek. Men just nu, under pågående pandemi, är det också ett problem.

I utkastet till en nationell biblioteksstrategi föreslogs att biblioteken skulle vara en del av Sveriges totalförsvar. I senaste numret av Biblioteksbladet säger två bibliotekschefer att bibliotekens personal nog inte är redo för det. Marie Sääf, bibliotekschef i Linköping, säger att hon blir rädd för hur kategoriskt biblioteksanställda uttrycker sig kring covid-19 på sociala medier. Daniel Forsman, stadsbibliotekarie i Stockholm, delar denna bild. Båda två lyfter att bibliotekspersonal som yrkesgrupp borde stå i främsta ledet när det gäller att vara källkritiska och stävja oro.

Jag håller med om att vi ska bidra till att motverka ryktesspridning. Rykten blir snabbt sanningar i dagens snabba kommunikationsflöde. Men att tro att vi som biblioteksanställda inte klarar av att ventilera oro som privatpersoner och samtidigt förhålla oss professionellt när vi är på jobbet är ett hån.

Vi måste få vara oroliga. Vi måste få prata om vår oro. Vi måste få prata med annan bibliotekspersonal, personer i samma situation, om vår oro. För oro försvinner inte bara för att vi inte får prata om den. Och genom att prata om den kan vi också vägleda varandra och skapa bra förhållningssätt till både den och informationsflödet kring covid-19. Det om något gör oss rustade för att motverka ryktesspridning.

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är i skrivandes skull fortfarande mitt i det. Vi vet inte hur det kommer att fortsätta. Vi vet inte hur det kommer att sluta. Vi vet inte ens vad ”slut” kommer att innebära.

”Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken.”

Mycket har förändrats. En del tillfälligt och annat kanske permanent. Men det finns också mycket som är detsamma. Det är mer tydligt än någonsin att vi fyller en viktig funktion oavsett det gäller möjlighet att skriva ut dokument, hitta förströelse eller bara se andra människor. Människor fortsätter att komma till biblioteken. Människor som egentligen borde hålla sig hemma kommer till biblioteken. Föräldrar med barn som är för sjuka för att gå till förskolan, men tillräckligt friska för att bli uttråkade hemma. Vuxna som känner sig lite krassliga och inte vill gå till jobbet. Sjuttioplussarna.

Och vi välkomnar dem. Vi välkomnar dem, trots att vi hade önskat att de hade stannat hemma. Trots att avspärrningsbanden ännu inte har kunnat levereras. Trots att de inte håller avstånd. Trots att vi hör dem hosta. Men vi måste inte tycka om det. Och vi har all rätt att oroa oss för vilka konsekvenser det kan få.

Missa inte bis coronanummer!

En person klättrar ner för en stege till ett bokmagasin, iklädd en gasmask.
tilIllustration: Stellan Klint

Nästa nummer av bis tar utgångspunkt i vårens pandemi och riktar in sig på hur coronan har förändrat arbetet på våra bibliotek. 

Ur innehållet:

  • Internationell utblick
    Det är stora skillnader mellan den svenska och den amerikanska coronasituationen. bis hörde av sig med några frågor till Melissa Morrone, som arbetar på Brooklyn Public Library, för att få hennes perspektiv på biblioteksarbete under coronan. Från Norge bidrar Anders Ericson med sju förslag för framtiden.
  • Coronaviruset och infodemin
    Corona har lett till en ”infodemi”, där information i olika genrer och kanaler sprids i en oerhört snabb hastighet. Martin Persson tittar närmare på tre informationsaspekter av coronakrisen.
  • Den digitala omställningens baksida
    När digitaliseringen av bibliotekens verksamhet har växlat upp på grund av pandemin så riskerar många att lämnas bakom. Tobias Willstedt påminner om problem med digital delaktighet, tillgänglighet och ökade klyftor som vi inte får negligera.
  • Hur hanterar kommunerna coronan?
    Folkbiblioteken styrs av kommunerna och nationella rekommendationer specifika för biblioteken saknas. Hur biblioteken hanterar krisen är därför högst varierande. bis ger exempel från några svenska kommuner. 
  • Biblioteket behöver sina vänner
    Randi Myhre berättar här om ett praktiskt och positivt exempel på biblioteksaktivism i Göteborg.
  • Kan AI dikta?
    Med Ammaseus Horisont så är den datorgenererade poesin här. bis recenserar resultatet när AI tolkar Karin Boye.
  • Krönikor, skönlitterära inslag, nyheter och mycket mera!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Nytt nummer av bis på väg!

En person håller i en bok. I hens ryggsäck finns en gubbe som håller i en luftballong och en robotarm som håller i en bok.
Illustration: Stellan Klint

Missa inte årets första nummer av bis som har tema Aktivism! I numret hyllar vi även biblioteksikonen Barbro Bolonassos och fördjupar oss i svensk folkbildningshistoria.

Ur innehållet:

  • Vem är egentligen aktivist?
    Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. 
  • “Risken för bias är överhängande”
    bis frågar Uppsala universitetsbibliotek varför de valt att stänga av autosuggest-funktionen i söksystemet Summon.
  • Att dela vardagen med en visionär
    Vänner och kollegor minns Barbro Bolonassos.
  • Nykterhetsloger och arbetarrörelse
    bis djupdyker i biblioteks- och folkbildningshistoria. Lär dig mer om de svenska folkbibliotekens ursprung genom fallen Stockholm, Eskilstuna och Malmö.
  • Varför utbilda sig till bibliotekarie?
    Med utgångspunkt i ett möte med Barbro Bolonassos och Joacim Hanssons bok Educating librarians in the Contemporary University försöker Peter Björkman utreda varför man egentligen vill utbilda sig till bibliotekarie.
  • Recensioner
    Lisa Engström recenserar Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach.
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Missa inte bis utökade jubileumsnummer!

Kollage av blommor och ett svart hål.
Illustration: Balsam Karam

”En ny förening är nödvändig”, konstaterade den grupp unga vänstersympatisörer i biblioteksvärlden som våren 1969 bildade föreningen BiS – Bibliotek i Samhälle. Nu manifesterar BiS sitt 50-årsjubileum med ett utökat jubileumsnummer!

Ur innehållet:

  • I huvet på en gammal bisredaktör
    Intervju med Lennart Wettmark som var ensam redaktör för bis i tretton år.
  • BiS bland elefanterna
    1998-2012 arrangerade föreningen så gott som årliga seminarier på Bok & Biblioteksmässan. Ingrid Atlestam blickar tillbaka på BiS närvaro.
  • “Inga stora framgångar har registrerats men inga avgörande nederlag heller”
    Jubileumsboken En ny förening är nödvändig – BiS 1969-2009 dokumenterade föreningens första fyrtio år. I detta nummer finns en uppdaterad redogörelse för föreningens arbete det senaste decenniet.
  • 134 artiklar om Sydafrika!
    Vi sammanfattar BiS historiska solidaritetsarbete i Sydafrika, Västsahara och Palestina.
  • “Viktigast är frågor om makt och jämlikhet”
    Vad tänker studenter och nyutexaminerade bibliotekarier om biblioteken? Läs mera i bis!
  • Barnen måste få ta plats!
    I många decennier har föreningen BiS engagerat sig i frågor som rör bibliotekens barnverksamhet. Nu har vi frågat utvecklingsledare vid regionbiblioteken och ett antal utvalda bibliotekarier och forskare om framtiden. 
  • Fler texter, krönikor och nyheter!

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Redaktionen

Det uppsökande biblioteket

bis20171 omslag

Denna text av Peter Björkman finns  publicerad i tidskriften bis 2017:01

Bibliotekens uppsökande verksamhet kan i hög grad sägas vara sammanlänkad med det läsfrämjande uppdrag som tydligt står beskrivet i bibliotekslagen. Många bibliotek kämpar dock med att kunna erbjuda medborgare denna möjlighet. Peter Björkman menar att den uppsökande verksamheten är och bör ses som kärnverksamhet istället för någonting ”extra” som i många fall kan prioriteras bort från politiskt håll.

Folkbiblioteken har framförallt ett läsfrämjande uppdrag. Även om bibliotekens uppgifter och målsättningar är många och spretar i olika riktningar (vilket inte är underligt, då de rör så mångtydiga begrepp som demokrati, bildning och kulturell verksamhet) är det ändå tydligt att arbetet med litteratur ännu intar en särställning. Denna särställning följer av såväl folkbibliotekens tradition som den lag som idag reglerar verksamheten: i bibliotekslagen utgör uppgiften att ”främja litteraturens ställning” det första exemplet på hur ett verkande för ”det demokratiska samhällets utveckling” ska se ut i praktiken. Det läsfrämjande uppdraget är i sin tur nära sammanlänkat med bibliotekens uppsökande verksamhet. I varierande utsträckning har folkbibliotek alltid arbetat uppsökande för att möta människors behov och för att stärka läskulturer lokalt. Genom formuleringen att ”biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla” är den, i någon mån, även lagstadgad. Alla har inte möjlighet att ta sig till biblioteket. Orsaken till detta kan vara fysiska eller psykologiska hinder, och i vissa fall bristande kännedom om bibliotekets existens. Att arbeta uppsökande är därmed en arbetsuppgift vi är ålagda att utföra. Det är kärnverksamhet.

Mobile_library_bus_in_front_of_Inokashira-Kōen_Station_20160226

Bokbuss i Tokyo. Foto: ITA-ATU 2016. CC By-SA 4.0

I praktiken är det dock ofta svårt. För många bibliotek, särskilt mindre, är det nästan omöjligt att lägga tid på kontinuerlig uppsökande verksamhet. I alla fall inte utan att någonting annat blir lidande: yttre pass, rutiner, inköpsarbete, och programverksamhet. Bibliotekarietjänsterna rymmer idag så många arbetsuppgifter – varav många är av administrativ eller teknisk karaktär (IT-stöd etcetera) – att det framstår som en väldigt tuff prioritering att välja att bedriva läsfrämjande aktiviteter utanför biblioteket. Denna situation blir inte heller bättre av att biblioteksassistent-tjänsterna tenderar att försvinna från många bibliotek. Besparingar, och den personalpolitik som följer i dess fotspår, stryper helt enkelt kontinuerligt förutsättningarna för en långsiktig uppsökande verksamhet av hög kvalitet. Nedläggningar, och därmed större avstånd mellan bibliotek och invånare, är ett extremt exempel på detta. Kanske mer vanligt är dock att medarbetarna inte räcker till för att utföra allt arbete. Eller rättare sagt, personalgruppen räcker precis till för att klara öppethållandet med enbart små marginaler till det som gör biblioteket vitalt och intressant för besökarna, exempelvis inköp och programverksamhet.

Men detta är inte hela problemet: en ytterligare fråga är det faktum att det ofta finns luckor i personalgruppen. När personer slutar och tjänster väntar på att tillsättas (vilket i regel tar tre eller fler månader), eller när personer är långtidssjukskrivna, är det normalt inte något annat än de yttre passen som ersätts av vikarier. Resterande arbetsuppgifter utgår eller hamnar på övrig personal. Så ser det ut i Botkyrka där jag arbetar, och med all säkerhet ser det ut så på många andra platser. I en sådan situation finns det en överhängande risk att den uppsökande verksamheten hamnar allra längst ner på prioriteringslistan.

Men vad är egentligen uppsökande biblioteksverksamhet – och varför är den så viktig? Vad är det som går förlorat när den prioriteras ner? En form av uppsökande verksamhet handlar om tillgång till medier, och då speciellt böcker i olika former. Att placera ut och regelbundet byta ut depositioner på platser som barnavårdscentraler, äldreboenden, arbetsplatser och fängelser är exempel på verksamheter som skulle kunna kallas uppsökande. En sådan är även Boken kommer. Det är en service för personer som är långvarigt sjuka eller rörelsehindrade, och som av dessa skäl inte själva kan komma till biblioteket. Genom Boken kommer får dessa personer böcker direkt hem. Alla dessa typer av uppsökande verksamhet är värdefulla. Förutom att det innebär att biblioteken vidtar viktiga steg för att öppna upp verksamheten för ”alla”, är det nog även svårt att överskatta den betydelse det kan ha för de enskilda individer som väljer att använda dem.

Vid sidan av dessa verksamheter kan vi även ställa frågan om digitala resurser. På vilka sätt kan exempelvis e-böcker och talböcker via Legimus betraktas som ”uppsökande” verksamhet? Även dessa verksamheter rör ju tillgång till medier utanför biblioteksrummet. Det finns dock en viktig skillnad mellan dessa tjänster och den typ av uppsökande verksamhet som nämns ovan. Vad som saknas är ett närvarande mänskligt mellanled, som hjälper till vid exempelvis urval och användning av teknik. Snarare än att vara uppsökande verksamhet i egen rätt skulle jag därför hävda att digitala resurser är något som kan användas som hjälpmedel i den uppsökande verksamheten. För oavsett om det gäller en Boken kommer-låntagare eller tillgång till böcker i ett fängelse så spelar dialog en avgörande roll. Liksom annat biblioteksarbete med böcker handlar även det uppsökande arbetet om det som S.R. Ranganathan formulerar i sin andra och tredje lag (ur Five Laws of Library Science) – det vill säga ”every reader his/her book” och ”every book its reader”. Samarbete, samtal och tillfällen för individuell förmedling är alla viktiga förutsättningar för detta.

Vid sidan om att ge tillgång till litteratur kan uppsökande verksamhet även handla om ett mer aktivt lässtimulerande arbete. Ett exceptionellt exempel är Bokstart, en satsning som i Sverige har initierats av Kulturrådet. Just nu pågår fem pilotprojekt i landet: i Göteborg, Landskrona och Södertälje samt i regionerna Jämtland/Härjedalen och Västernorrland. Idén är ursprungligen från Storbritannien, men finns idag i närmare 40 länder världen över. I korthet går Bokstart i Sverige ut på att bibliotekspersonal gör hembesök hos föräldrar när deras barn är sex månader gamla. Förutom bokgåvor får föräldrarna fakta om barns språkutveckling och betydelsen av läsning. Besöket följs sedan upp med ett nytt besök och en inbjudan till biblioteket. Föräldrarna uppmuntras att läsa, sjunga, rimma och prata med sitt barn. Internationellt har metoden varit lyckad och forskning visar på mycket uppmuntrande resultat. Förutom att läsning i hemmen har ökat har även föräldrarna besökt biblioteket oftare. Vad Bokstart kan åstadkomma är således något essentiellt. Det når människor som kanske aldrig skulle besöka biblioteket. Förutom att höja medvetenheten om läsningens roll för språkutvecklingen, och i förlängningen förbättra livschanserna för enskilda personer och familjer, lägger dylika verksamheter en verklig grund för de argument vi använder varje gång vi parerar angrepp på folkbibliotekens institutionella kontinuitet. Mer än kanske någonting annat är det sådana uppsökande projekt som rustar biblioteken för framtiden.

Om Bokstart kräver väldigt omfattande personalinsatser – och än så länge enbart kan fungera med externa projektmedel – kan mycket uppnås genom mer småskalig verksamhet på lokal nivå. Ett bra exempel är projektet Läsa, leka, mångspråka!, som Annette Nordman Alhusaini vid Hallunda bibliotek bedrev i samarbete med Bokspindeln och förskolan Gullvivan. Även om det inte var ett renodlat uppsökandeprojekt ingick den uppsökande verksamheten som en central del. Grundidén var att ta hjälp av läsning och litteratur för att stödja små barns identitetsutveckling i flerspråkiga miljöer med kulturell mångfald. Projektets syfte var att ”språk och läsning på ett lekfullt sätt blir en del av förskolans vardag”, samt att öka personalens och föräldrarnas kunskap om modersmålets betydelse för självkänsla och lärande. Forskning pekar på vikten av att stödja modersmålsutveckling, och idag anger även skollagen att barn ska få möjlighet till ett sådant stöd redan i förskolan. Ändå saknas idag konkret vägledning för hur detta ska gå till. Eftersom projektet syftade till att utmynna i en samverkansmodell för förskolor och bibliotek kring dessa frågor svarar det således mot ett verkligt behov, vars relevans är förankrad i forskning. Den uppsökande aspekten var viktig genom hela projektet. Genom att delta på föräldramöten gavs exempelvis tillfälle att möta barnens anhöriga. Besöken gjorde det även möjligt att bidra till att skapa en attraktiv läshörna på förskolan. Liksom i många andra uppsökande verksamheter skapade projektet ringar på vattnet. När det nu är avslutat finns det till exempel ett starkare stöd hos förskolans ledning att utveckla ett riktigt förskolebibliotek på Gullvivan.

Alla målgrupper kan gynnas av att bibliotek arbetar uppsökande. När det gäller vuxna är det dock viktigt att göra tydliga avgränsningar utifrån var behoven är störst. Vilka kan inte besöka biblioteket? Vilka är de som minst sannolikt skulle göra det, även om de kunde? I många fall är inte skälen tillräckligt starka för att lägga resurser på uppsökande verksamhet. I andra lägen kan behoven tvärtom vara trängande. Ett skäl till detta kan exempelvis vara hälsoaspekter. Nationella folkhälsokommittén betonar samhälleliga insatser som syftar till minskad isolering, ensamhet och otrygghet, och lyfter i detta sammanhang särskilt fram kulturverksamhet. Även om relationen mellan bibliotekens läsfrämjande mål och hälsoarbete kanske inte är helt okomplicerad, råder det dock inget tvivel om att läsning, och inte minst den gemensamma läsningens sociala dimensioner, kan ha positiva effekter på vår känsla av mening och välbefinnande. För många kan läsning vara ett balsam för själen, inte minst högläsning. När personer inte själva kan ta sig till biblioteket, men också i andra lägen när det är motiverat med en mer proaktiv hållning, kan det därför finnas all anledning att prioritera uppsökande verksamhet även för vuxna.

Ingenting av detta är några nyheter. Jag tror att de flesta som arbetar på folkbibliotek ser värdet med uppsökande verksamhet. Ändå tror jag att det är viktigt att påminna sig om att det uppsökande arbetet handlar om mer än att bara nå nya målgrupper. Det är inte ett arbete som görs för att det är bra att ”nå ut”. Det är inte marknadsföring, eller ens ett ”visionärt” inslag i vår verksamhet. Den uppsökande verksamheten ingår tvärtom i kärnverksamheten. Orsaken till detta är att den representerar ett konkret lässtimulerande arbete gentemot personer som av olika skäl inte kommer till biblioteket, många gånger för att de inte kan.

Min erfarenhet är att detta arbete kan göra verklig skillnad i människors liv. Som i fallet med projektet Läsa, leka, mångspråka! bidrar uppsökande verksamhet även ofta till metodutveckling eller ger andra former av synergieffekter, vilket i stor utsträckning beror på att den vanligtvis bygger på samarbeten mellan olika yrkesgrupper och kompetenser. Uppsökande verksamhet är därmed inte bara bra för användarna och våra samarbetspartners – den är även värd att satsa på ur ett professionsperspektiv. Vi lär känna ofta utsatta människor i de områden där vi arbetar, och genom samarbeten breddar vi vår läsfrämjande kompetens.

Trots allt detta har jag ändå på många sätt förståelse för att den uppsökande verksamheten lätt hamnar på undantag och betraktas som någonting ”extra”. Inte minst från politiskt håll är bibliotekens öppethållande ofta högsta prioritet. Det går därför inte att komma ifrån att det uppstår ett konfliktförhållande mellan öppethållande och uppsökande verksamhet, särskilt när personalsituationen är svår. Med syfte att rusta för framtiden pågår dessutom en ständig diskussion om vilka nya åtaganden som ska läggas på folkbiblioteken. Detta kan skapa ytterligare osäkerhet kring hur mycket fokus som ska läggas på mer traditionell läsfrämjande verksamhet, och då inte minst uppsökande verksamhet. Ekvationen är onekligen svårlöst. Särskilt eftersom det inte är något alternativ att kräva av personalen att den ska arbeta hårdare. Detta skulle representera motsatsen till det arbetsliv vi behöver. På många platser har frågan traditionellt hanterats genom att ha särskilda enheter som ansvarar för den uppsökande verksamheten. Beroende på hur kommunen ser ut kan detta säkert vara ett bra alternativ (i alla fall om en relativ likvärdighet mellan olika kommundelar och delar av befolkningen kan säkras), men jag tror dessvärre att riskerna förblir likartade. När nedskärningarna väl ska drivas igenom finns det en stor risk att den uppsökande verksamheten hamnar längst ned på prioriteringslistan även i dessa kommuner. Utifrån ett ledningsperspektiv (det vill säga politiker och högre tjänstepersoner) är det ofta viktigt att invånarna märker så lite som möjligt av de nedskärningar som görs. I en sådan situation är det alltid mer kontroversiellt att försämra exempelvis öppettider än att dra ned på verksamheter som äger rum utanför biblioteket, i samarbete med andra aktörer. Somligas röster är starkare än andras – och när inte pengarna räcker till blir det tydligare än någonsin att det är siffrorna som styr: hur många besök, hur många lån, hur många timmar är biblioteket öppet etcetera. Det kanske inte är konstigt att det är på det sättet, men dessvärre tror jag ändå att det är ett sluttande plan som i förlängningen kommer att få våra argument kring läsfrämjande och det demokratiska uppdraget att eka allt tommare.

Peter Björkman