Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete

Nyligen stoppade en ledande SD-politiker i Svalöv kommunens bibliotek från att marknadsföra bibliotekets nyvunna hbtqi-certifiering på Facebook. Författaren kommenterar händelsen och kopplar den till återkommande hot mot inkluderande biblioteksarbete från sverigedemokratiskt håll.

Text: Eleonor Pavlov

En regnbågsflagga vajar i vinden.
Foto: Ludovic Bertron, via Wikimedia Commons

Bibliotekslagen (2013:801) är tydlig med att folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla. I begreppet tillgänglighet kan många saker inkluderas. Det handlar till exempel om att det ska finnas folkbibliotek i alla Sveriges kommuner, att de av oss som använder rullstol ska kunna komma in i bibliotekens lokaler och att vi tillhandahåller talböcker till de av oss som har svårt att läsa tryckt text. Men tillgänglighet innebär inte enbart anpassningar i den fysiska miljön eller att det ska finnas bibliotek inom rimligt avstånd. Det handlar också om att alla ska ges möjlighet att känna sig välkomna och inkluderade i bibliotekens verksamhet. 

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga.

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga. Att arbeta med hbtq*-frågor är självklart och nödvändigt för att nå dessa mål. 

Att arbeta med hbtq*-frågor handlar om att utbilda sig kring de normer i vårt samhälle som verkar diskriminerande mot och skadar de personer som på något sätt bryter mot normerna. Först när vi synliggör och erkänner att dessa normer existerar kan vi hitta metoder för att motverka dem.

Att arbeta med hbtq*-frågor ingår också i det lagstadgade arbetet mot diskriminering och är något som självklart ska ingå i bibliotekets arbete. Ett systematiskt hbtq*-arbete på biblioteken bidrar till att synliggöra och öka kunskapen om hbtq*-frågor i samhället. Det bidrar också till att skapa och bibehålla trygga platser för hbtq*-personer. 

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook.

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook. Vi blev bestörta, men samtidigt inte förvånade. Det här är tvärtom bara ett exempel i mängden där SD-politiker försöker hindra arbete med hbtq*-frågor på bibliotek. 

I Täby försökte SD 2019 stoppa ett författarbesök med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans (2018). I samband med valet 2018 tvingade SD på flera platser i landet bibliotek som då var vallokaler att ta ner regnbågsflaggor med argumentet att flaggorna kunde ses som politiska symboler. Det här är två exempel, men det finns många fler. Metoderna och fokus varierar, men alla har det gemensamt att de på något sätt har anknytning till SD.

Och det är inte bara hbtq*-frågorna som SD aktivt motarbetar. På flera ställen i landet, nu senast i skånska Vellinge, har de försökt få till ändringar i kommunernas biblioteksplaner som tydligt speglar deras politik. Ändringarna gäller bland annat att biblioteken inte ska tillhandahålla böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken, och att personer med andra modersmål än svenska inte ska ses som en prioriterad målgrupp, förslag som helt går emot bibliotekens lagstadgade uppdrag.

Jag sitter med i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+. I vårt nätverk finns bibliotekspersonal från både folkbibliotek och andra biblioteksformer från hela landet. Olika bibliotek har olika förutsättningar för att jobba med hbtq*-frågor, men fler och fler ser hur detta arbete är kvalitetshöjande för hela verksamheten. Kunskap om diskriminering och verktyg att motverka den är något som gynnar alla människor, såväl personal som användare.

Att den politiska ledningen i en kommun agerar på det sätt som Svalövs ledande politiker har gjort är anmärkningsvärt. Hbtq*-personer har genom historien misstänkliggjorts, förföljts och mördats, och detta är tyvärr ingenting som ligger bakom oss. Fortfarande idag utsätts hbtq*-personer för hot och våld, både i Sverige och i resten av världen. Att arbete med hbtq*-frågor kritiseras och göms undan bidrar till att öka den rädsla och otrygghet som hbtq*-personer och närstående dagligen lever med.

Vi som arbetar på bibliotek måste vara uppmärksamma på när sådant här sker. Jag är övertygad om att det pågår mycket som vi inte alltid ser. De händelser som lyfts fram i medier är med högsta sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi behöver inte gissa vad SD har som mål, vare sig det gäller bibliotek eller samhället i stort. Vi vet vad de vill och vi vet vad som kan hända om de får agera utan motstånd. Det som kan ses som små ändringar i exempelvis en biblioteksplan kan få stora konsekvenser i praktiken, och att riva upp beslut som har fattats politiskt kan vara svårt.

Vi behöver förstå att SD inte längre är ett teoretiskt hot, utan att de faktiskt kan förstöra mycket av det som är kärnan i det allmänna biblioteksväsendet. Även om varje enskild händelse på ytan kan verka liten är den en del i något mycket större. Det demokratiska uppdrag som biblioteken vilar på ser inte likadant ut om SD får bestämma. Vi måste se till att de inte får makt att göra det.

Hbtq* är ett paraplybegrepp som innefattar olika perspektiv på könsidentitet, sexuell läggning, relationer och sexuell praktik. Även andra varianter används, bland annat hbtq, hbtqi, hbtqia, vilket speglar att det är ett område som ständigt förändras och utvecklas. Gemensamt för de perspektiv som ingår är att de på något sätt är normbrytande och osynliggjorda. Några av de vanligaste begreppen som brukar ingå är:

Homosexualitet och bisexualitet: handlar om sexuell läggning, alltså vem någon har förmågan att bli kär i eller attraherad av.
Trans: handlar om hur någon definierar och uttrycker sitt kön. Transpersoner önskar att inte alls eller delvis identifiera sig med det kön de har tilldelats vid födseln. Även ickebinära personer kan inkluderas i begreppet. En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
Queer: kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik, och kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.
Intersexvariationer: är medfödda tillstånd i vilka könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat.
Asexualitet: är ett samlingsbegrepp som kan innefatta exempelvis personer som
aldrig eller under en period inte känner sexuall attraktion, men begreppet kan användas på olika sätt av och för som identifierar sig med begreppet på olika sätt.

Det här har hänt:
I början av februari meddelar personalen på biblioteket i Svalöv via sin facebook-sida att de genomgått en kurs och biblioteket numera är hbtqi-certifierat genom RFSL:s hbtqi-certifiering. Några dagar senare meddelar kommunledningen, som leds av SD i Svalöv, att inlägget ska plockas bort med förklaringen att de inte är säkra om upphandlingen av utbildningen gått rätt till. Beslutet att ta bort inlägget har fått ta emot stark kritik från olika håll, bland annat från biblioteksanvändare i Svalöv och i insändare. Textförfattaren Eleonor Pavlov, bibliotekarie och medlem i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+, är en av dem som uppmärksammat händelsen. Förutom i bis har Eleonor Pavlov också skrivit en text publicerad i Sydsvenskan 23/2 på samma ämne.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Sverigedemokraterna skär ner på folkbildningen

I valet 2018 blev SD största parti i elva skånska kommuner och fick mer än 30 procent av rösterna i sex kommuner. Efter det har partiet, i samarbete med bland annat Moderaterna och Kristdemokraterna, tagit makten i flera kommuner, där det mest kända exemplet kanske är Sölvesborg.

Vad vill SD göra med kulturverksamheten i de kommuner de bestämmer över? Läser man i det kommunpolitiska programmet från 2016 så står det en del om kultur i allmänhet och där utmärker sig partiet med sin kultursyn som har en konservativ hållning och en stark betoning på kulturarv. I programmet står det att kulturen gynnas av mer marknadsmässig konkurrens, och man uttrycker sig på följande sätt om kulturyttringar som inte faller i smaken:

Många gånger används dock kulturresurser till att finansiera smala, högst tvivelaktiga och inte sällan politiserade verksamheter. Sådan verksamhet ska givetvis kunna finnas för dem som är intresserade, men att med skattemedel främja kulturell verksamhet som den absoluta merparten av skattebetalarna inte har något intresse av att se eller till och med tar avstånd ifrån, anser vi vara felaktigt. 

Kommunpolitik: Inriktningsprogram för en sverigedemokratisk kommunpolitik – 2016

I programmet kan man också läsa att SD vill sänka det kommunala stödet till all vuxenkultur bortsett ifrån biblioteksverksamheten och den kulturella verksamhet som bidrar till att lyfta fram det svenska kulturarvet och stärka den gemensamma identiteten i samhället.

En stor arena för kulturen i Sverige är folkbildningen och nu larmar ABF om att SD på nationell nivå vill skära ned stödet till studieförbund och folkhögskolor med över en miljard kronor.

ABF lyfter Trelleborg som exempel där SD är stödparti åt Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD). Där fick SD igenom sina krav om att strypa stödet till folkbildningen. I budgeten halverades de kommunala bidragen till studieförbunden. Förslagen om kraftigt minskade anslag till folkbildningen finns även i de kommuner där SD inte styr, som Eskilstuna.

SD, M och KD samverkar oftast i någon konstellation i de kommuner där stödet till folkbildningen skärs ner kraftigt eller stryps helt. ABF varnar för att ett regeringssamarbete mellan de partierna troligen skulle innebära att SD:s nedskärningsplaner blir verklighet.

Läs mer

Tobias Willstedt

Vem är egentligen aktivist?

Ingrid Atlestam svarar på påståenden från konservativa och högersympatisörer, om att tjänstemän missbrukar sina roller för att sprida egen vänsterpolitisk och aktivistisk agenda istället för att verkställa sina uppdrag neutralt. Hon utgår från bibliotekariers perspektiv och menar att yrkesgruppen alltid har verkat i en politisk miljö eftersom man inte kan eller bör utföra demokratiskt arbete isolerat från resten av samhället och sin samtid.

Text: Ingrid Atlestam 

Illustration: Tobias Johansson 

I djupt mörkblåa Göteborgs-Posten skriver ledarsidans Håkan Boström den 12 februari i år med anledning av att socialdemokraten och tidigare kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson frikändes i den omskrivna förtalsrättegången: ”Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. […] Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv som islamister gärna tar rygg på.”

Visst var det rätt att Hermansson frikändes. Felet hon gjorde var att inte hålla armlängds avstånd utan gå in och stoppa en debatt i samband med en visning av filmen Burka songs 2.0.

Norrköpings museum har polisanmälts av den lokale SD- ordföranden för att man, i samband med en utställning om den lokala nazismen och motståndet mot den, haft med ett tidningsklipp som antyder att SD har nazistiska rötter. Det är faktafel enligt anmälaren. Sölvesborg, Hörby, Nacka, ja listan blir längre för varje dag på kommuner där armlängds avstånd bytts till högerhänt klåfingrighet. Hela välfärdssektorn, inklusive kultur och miljö, har blivit ett politiskt slagfält där blåa och bruna krafter håller på att ta över problemformuleringsprivilegiet och därmed makten genom att utmåla offentlig sektor som ett konkursbo fullt av vänsteraktivister. 

Självklart rollspel ifrågasatt 

Ända tills jag som bisreporter bevakade förra årets bokmässa trodde jag att aktivist var något mycket positivt. Att höra Roger Blomgren och Johan Sundén, båda knutna till BHS, presentera sitt pågående forskningsprojekt ”Tjänstemannen som aktivist – ett demokratiskt dilemma” var ett chockartat uppvaknande till en för mig ny verklighet. Speciellt som de lyfter fram BiS som ett skräckexempel på dylik obskyr aktivitet. Enligt dem är aktivism något odemokratiskt då det strider mot den representativa demokratin som uttrycker folkviljan. 

Den professionella tjänstemannen står, enligt forskarna, för neutral opartisk likabehandling och de inom professionen rådande värderingarna. De ska bara lyda order, det vill säga följa de av de folkvalda beslutade direktiven. Den som är aktivist går utöver själva professionen och vill förändra samhället. För en aktivistbibliotekarie blir då biblioteket ett instrument för andra politiska syften. Forskarna talar om ”det långa 68”, en under era decennier rådande radikaliserad tidsanda. De framhåller BiS som ett exempel på detta. Att föreningen, som bildades 1969, finns kvar är unikt och tidskriftens 50-åriga utgivning är en fantastisk källa för den som vill hålla koll på aktivismen, enligt forskarna. 

Den självklara invändningen är att man givetvis skiljer på sin roll som tjänsteman och den som politiskt aktiv. Man kan exempelvis mycket väl representera Vänsterpartiet såväl inom- som utomparlamentariskt och ändå vara en korrekt tjänsteman. Men detta klarar väldigt få miljö- och vänsteraktivister, enligt de forskare och debattörer som engagerat sig i frågan. Bara detta att man hyser åsikten att miljöproblemen kräver en radikal samhällsförändring gör att man klassas som aktivist och därmed är ett hot mot demokratin.

Googlar man ”aktivism tjänstemän” får man massor av länkar till mer eller mindre blå/bruna sidor där man i artiklar och debattinlägg hävdar, ofta hänvisande till forskning, att aktivism är odemokratiskt, oprofessionellt och rent av omoraliskt och förekommande inom vänstern och miljörörelsen. M, SD och KD kräver att denna aktivism ska stoppas genom återinfört skärpt tjänstemannaansvar. 

En ledarskribent i Timbros Smedjan citerar Gramsci och Dutschke som bevis på denna medvetna infiltration av aktivister och skriver vidare ”det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemännen utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra […] så länge tjänstemän har så stort inflytande över människors liv kommer aktivister att vilja bli tjänstemän.” 

En bokhylla fylld med böcker i form av en uppsträckt knuten näve.

Är inte detta någon slags konspirationsteori? Är det inte just dessa som forskar om aktivism som är aktivister, högeraktivister? Eller frihetliga aktivister som en ledarskribent kallar dem när hon konstaterar bristen på dylika bland tjänstemännen. Det är med argument om saklighet, neutralitet, objektivitet, allsidighet, yttrandefrihet, frihet och likabehandling som högern nu tagit över dagordningen och underminerar den offentliga sektorn och välfärdssamhället. Det är mycket medvetet att man då väljer kultur inklusive bibliotek som en viktig arena att erövra. 

Aktivist har tydligen blivit ett skällsord, en stämpel som automatiskt marginaliserar både tjänstemän och forskare som oprofessionella och otillförlitliga. De ska helst kunna åtalas, annars avskedas, omplaceras eller stoppas vad gäller löneutveckling och karriär. En annan lösning på problemet är datorisering, privatisering och utförsäljning av offentlig verksamhet. Anställningstrygghet, yttrandefrihet och meddelarskydd försvinner därmed. Många mer eller mindre kända forskare försäkrar nu att de inte är aktivister i denna påstått demokratihotande mening. Samtidigt betalas hela forskningsprogram av näringslivet eller andra intressen utanför demokratisk kontroll och bara de resultat som passar de betalandes syften lyfts fram. Läs exempelvis boken Slaget om framtiden – forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. 1 På 70-talet blev den statligt anställda forskare som idkade samröre med det privat näringslivet ifrågasatt och närmast skambelagd, nu är det en självklarhet och nästintill ett krav att som forskare skaffa sig extern finansiering. Vem är aktivist? Vem är ett hot mot demokratin? 

Bibliotek är att välja

Visst förekom det ett och annat övertramp under tidigt 70- tal i den helt annorlunda tidsanda som gällde då. Men Blomgren och Sundén tycks tillämpa sina kriterier och värderingar retroaktivt och utifrån de politiska mål och regelverk som gäller idag. Den första statliga kulturpolitiken fastställdes i 1974 års kulturpolitiska mål och de skulle väl närmast ses som vänsterextrema i dag. Formuleringen om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” hängde dessbättre med ända till 2009. Men nu är det ”rätt” att bibliotekens utbud inte erbjuder ett alternativ till, utan är det samma som i kiosker och bokhandlar, och styrs helt av efterfrågan. Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen. Detta hade varit mot fastställda inköpsprinciper ända tills för något år sedan. 

”Vill användarna ha rasistiska, faktaresistenta alster så ska det köpas för skattepengar av den korrekta tjänstemannen.”

Exempel på aktivism som Sundén och Blomgren tar upp är debatterna om Tintin, Pippi och Massutmaningen och hur biblioteken reagerade. När det gäller Massutmaning, så JO-anmäldes de bibliotek som nekat inköp då de hänvisat till kommunens och bibliotekets värdegrund. Enligt JO har anmälaren rätt. Urvalet kan inte vila på någon värdegrund för det strider mot bibliotekslagens skrivning om åsiktsfrihet. Enligt forskarna leder denna aktivistiska inköpspolitik, grundad på värderingar som till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, till minskad tillit till biblioteken och att bibliotekarien fungerar som en gatekeeper. 

Men är det inte precis tvärtom? Folkbiblioteket har väl alltid varit en gatekeeper, det vill säga gjort ett urval av tjänster och medier, utifrån fastställda kriterier och värderingar vilket är den självklara förutsättningen för tilliten. Någon bibliotekslag fanns inte före 1995 och inte förrän 2014 tillkom skrivningen om åsiktsfrihet, som JO hänvisar till. Innan dess formulerade varje kommun målsättning, regler och riktlinjer för sin biblioteksverksamhet. Om JO:s tolkning står sig återstår att se, den verkar lite yrvaken och behöver inte följas. Åsiktsfrihet, liksom yttrandefrihet kan väl inte innebära att samhället ska bekosta och ge plats åt alla åsikter och yttranden? Men de flesta bibliotek har nu skrivit om sina urvalsprinciper så att de inte bygger på någon värdegrund. Det har många gånger varit en mycket smärtsam process och kanske förödande för tilliten till biblioteken. Men det som bekymrar mig mest är den minskade bredden i urvalet, som styrs av efterfrågan och inte av behov och som inte bygger på kompetens utan jakten på utlåningssiffror. 

Nu höjs också röster från bokbranschen som ifrågasätter bibliotekens fria utlåningsrätt och författarersättningen. Daniel Sjölin hävdar den 19 januari i Expressen: ”Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt.” Det är en anledning till att författarna bara skriver medelmåttiga böcker. Man ser biblioteken som ett hot mot försäljningen istället för en garanti och möjlighet för en bred utgivning och den smala litteraturen. 

Hög tid alltså att professionella bibliotekarier hävdar sin rätt att, utifrån bibliotekslagen och de kommunala kultur- och biblioteksplanerna, besluta vilket utbud av media och tjänster biblioteket ska erbjuda. Vilket innebär att de måste ha kompetens och tid att överblicka hela utbudet och inte tror att demokrati är att bara ”köpa på efterfrågan”, och att biblioteket ska vara ett centrum för upplevelser istället för upplysning. Enligt bibliotekslagen ska tillgänglighet, allsidighet och kvalitet prägla verksamheten, vilket förutsätter att politiken förlitar sig på professionella tjänstemän och ger dem handlingsutrymme att både förvalta och utveckla verksamheten. Just när detta skrivs pågår konferensen Folk och Kultur. Enligt mediarapporteringen är ”armlängds avstånd” och de minskande kulturanslagen de hetaste frågorna. Eskilstuna är fullt av aktivister av alla de slag, kulturutövare, tjänstemän och politiker. En arena där det handlar om vem och vilka intressen som sätter dagordningen och vem och vilka aktörer som måste försvara sig. 

Bibliotekspolitik är politisk

Blomgren och Sundén tycks förutsätta att det kan finnas, eller fanns före 1968, något slags ideologiskt och politiskt neutral kultur- och biblioteksverksamhet som aktivisterna förstört och nu måste dessa antidemokrater bort så att ordningen kan återupprättas. Men folkbiblioteken skapades av olika politiska krafter som sammanflätats till vad man idag skulle kalla socialliberalism. Många var de eldsjälar såväl bland tjänstemän, som oftast var kvinnor, som politiker och föreningsengagerade som arbetade för ”bibliotekssaken”. De gjorde det för demokratin, var de då odemokratiska aktivister?

Skådespelaren Roland Jansson sa vid en biblioteksinvigning i Göteborg på 1980-talet att ”folkbibliotek är det mest socialistiska vi har, från var och en efter förmåga till var och en efter behov, men det har politikerna inte förstått”. Detta kan väl sägas gälla hela kulturpolitiken så som den präglades av 1974 års kulturpolitiska mål. Men nu har högerkrafterna upptäckt detta och då börjar man med att skjuta budbäraren, i detta fall bibliotekarien, tjänstemannen. Givetvis ger man sig även på de ekonomiska förutsättningarna genom budgetnedskärningar. I denna attack, som gäller hela det offentliga kulturlivet, ja hela den offentliga sektorn, finns alltfler extremistiska aktivister. Ett skrämmande exempel är Carolin Dahlman, kommunikationsstrateg på högerkanten, som i panelen i radioprogrammet God morgon, världen! i slutet av januari säger att man borde skilja kulturen från politiken. Enligt henne betyder det att man varken ska ha statlig eller kommunal kulturpolitik utan att det är marknadskrafterna som ska gälla fullt ut. Då kan ju folk köpa vad de vill ha, alltså demokrati och valfrihet utan pekpinnar. Skulle det vara opolitiskt?

Det pågår en kamp om utrymme och dagordning vad gäller kultur inklusive miljö och nu måste alla tjänstemän, forskare, aktivister, entreprenörer, lobbyister, politiker, eldsjälar och alla andra därtill försvara och utveckla en hållbar kultur byggd på demokrati, mångfald, bredd och tillgänglighet.

Kampen går vidare! 

Fotnoter

1) Andersson, Jenny & Westholm (2019). Slaget om framtiden: forskningens roll i konikten mellan tillväxt och miljö. Stockholm: Santérus förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Skelett i garderoben

2018 uppdagades det att en sverigedemokratisk kandidat till kommunfullmäktige i Norrköping varit aktiv på nazistiska sajter. Den lokala tidningen Folkbladet skrev om avslöjandet. Det är också en typ av avslöjande vi har blivit vana vid angående politiska kandidater från nämnda parti.

Nyligen öppnade utställningen Medlöperi och motstånd: Nazismen i Norrköping – då och nu på Norrköpings stadsmuseum och då fanns artikeln från Folkbladet med på en vägg med olika urklipp som dokumenterade samtidens nazism.

Detta ledde till att Norrköpings Sverigedemokraterna polisanmälde stadens stadsmuseum. Muséet utsattes i samband med detta för trakasserier och hot, och fotografiet är nu nedtaget.

Detta är uppseendeväckande, men inte överraskande, för dem som har följt SD:s framfart i kulturpolitiken de senaste åren.

Ulrika Stahre skriver bra om händelserna i Aftonbladet:

Det är värt att ta en paus här och betänka att ett parti med inflytande i Norrköping, som hade bjudits in att ge sin sida av saken i utställningen, väljer att polisanmäla sitt eget, kommunala museum. Här ges ingen armlängds avstånd. Här ges ett fast grepp kring armen.

Likaså Ola Larsmo i DN (tyvärr bakom betalvägg):

En folkvald kommunpolitiker, ordförande för sitt parti i regionen, kräver att ett museum ska plocka bort uppgifter ur en utställning. Inte för att de är felaktiga. Utan därför att han och hans parti känner sig ‘kränkta’ av att sådana fakta refereras.

Läs mer

Tobias Willstedt

Sverigedemokraterna vill stänga biblioteken

SD har återigen krävt att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ska undantas bibliotekets tjänster. Vilka tjänster och vid vilka tillfällen detta ska gälla vill partiet nu utreda, men boklån nämns som exempel. Detta är ett förslag vars udd riktas mot de som ibland brukar kallas för papperslösa eller irreguljära migranter. 

I Sverige finns idag inte kravet på medborgarskap för att en besökare ska kunna ta del av bibliotekens verksamhet och skaffa sig ett bibliotekskort, en princip som lever väl upp till idén om ett öppet och inkluderande bibliotek som välkomnar alla besökare.

Så vad vill SD med detta förslag? Deras syn på bibliotekens verksamhet är radikalt annorlunda från övriga partier i riksdagen. Läser man deras egna texter framgår det att partiet anser att kulturpolitiken är underordnad andra mål. Kulturen ska vara nationen till gagn och stärka den gemensamma identiteten. Därför ska irreguljära migranter, som inte är välkomna in i den slutna svenska gemenskapen, inte ha tillgång till biblioteken. Till sammanhanget hör att Sverigedemokraternas migrationspolitik i stort sett går ut på att försvåra för migranter att på laglig väg ta sig till Sverige, och att göra det svårare att befinna sig i landet utan tillstånd.

Sammantaget är det ytterligare exempel på hur det högerextrema partiets bibliotekspolitiska program tar en allt mer konkret form.

Läs mer

Tobias Willstedt