Kategorier
bibliotek nyheter politik rasism

”Vill vi vara medlöpare eller försvara bibliotek för alla?” 

Text: Karin Råghall

Oro, sorg och ilska är de känslor jag bär med mig efter de blåbrunas valseger, och jag vet att jag inte är ensam. Häromdagen samlades ett tiotal personer i Umeå när BiS bjöd in till antirasistisk samtalskväll i efterdyningarna av valet. Vad kan den politik som föreslås i Tidöavtalet få för konsekvenser för biblioteken? Hur förbereder vi oss på mer av det vi redan har sett i SD-styrda kommuner – där politiker velat detaljstyra verksamheten och hindrat anställda från att utföra bibliotekens lagstadgade uppdrag, nämligen att verka för en utvecklad demokrati och bedriva biblioteksverksamhet för alla? 

Civil Rights Defenders har granskat Tidöavtalet ur ett rättighetsbaserat perspektiv och konstaterar att ”[o]m avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen”. Värst kommer människor som rasifieras att drabbas. 

Oroande utveckling

Samtliga som deltog i BiS samtalskväll uttryckte oro inför denna utveckling. Vi vet att SD vill rensa landet på människor som de anser inte hör hit. Vi vet att de vill tysta människor, kulturutövare och medier som står upp för allas lika värde. Vi vet att de röda linjer som tidigare funnits hos andra partier gentemot SD har överträtts, en efter en. Inte ens Magdalena Andersson (S) som nu befinner sig i opposition verkar ha demokratiska reflexer nog att göra det enda värdiga: stå upp mot rasismen. 

Jag anser att biblioteken behöver välja vilken roll vi vill spela i den här samtiden. Hur utvecklar vi demokratin när de som styr vill montera ner densamma?

I dag mer än någonsin är det viktigt att vi står upp för allas lika värde och tydliggör för oss själva och andra att det är en förutsättning för att utveckla det demokratiska samhället. När de som ska leda landet bygger sin politik på kunskapsförakt och vill inskränka fri åsiktsbildning för såväl enskilda människor som bibliotek och public service, då måste vi bli ännu bättre på att ta demokrati och mänskliga rättigheter på allvar. När de blåbruna vill att offentliganställda ska jaga papperslösa måste vi ryta ifrån.

Vi kan inte gömma oss bakom missriktade föreställningar om att vara neutrala – vi ska inte vara neutrala till antidemokratisk politik. I takt med att rasismen normaliseras alltmer förskjuts också vad som anses vara neutralt. Nu behöver biblioteken välja väg: vill vi vara medlöpare eller försvara demokrati och bibliotek för alla? 

Inkludering del av bibliotekens uppdrag

För mig är svaret givet. Jag ser det som en del av vår profession. Vi har mängder av kunskap om varför inkluderingsarbete, läsfrämjande aktiviteter och medier på andra språk än svenska, hbtq-inkludering och normkritik – sådant som extremhögern ifrågasätter och i vissa fall hotar bibliotek för – är avgörande för att alla ska få möjlighet att bli delaktiga i samhället. Det som extremhögern utmålar som tjänstemannaaktivism ingår i själva verket i vårt uppdrag enligt bibliotekslagen, grundlagen, minoritetslagen, barnkonventionen och IFLA–UNESCO:s folkbiblioteksmanifest liksom kommunala styrdokument. 

Jag hoppas att biblioteksledningarna är tydliga gentemot sina anställda i dessa frågor. Ingen ska behöva tveka om det är förenligt med vårt uppdrag att bedriva antirasistisk och inkluderande biblioteksverksamhet. 

Avslutningsvis tror jag att det blir viktigt för biblioteken att hålla flera bollar i luften samtidigt. Vi behöver försvara det demokratiska uppdraget mot påhopp från de blåbruna – oavsett om det kommer från politiker, koordinerade sociala mediedrev eller högerkonservativa forskare. Vi behöver diskutera hur vi bäst stöttar dom av oss inom biblioteksbranschen som blir utsatta för högerextrem påverkan och hot.

Granska oss själva

Samtidigt behöver vi fortsätta bedriva intern självrannsakan. På vilka sätt är vi en del av normaliseringen av rasism? Hur kan vi undvika att bidra till ett upprätthållande av de föreställningar om att människor går att dela in i ”vi och dom” som ligger till grund för rasismen? Varför tycks många av oss ha lättare att prata om integration än om antirasism och antidiskriminering? Varför brister vi fortfarande i vårt uppdrag gentemot nationella minoriteter och urfolket samerna? Hur ser vi till att hbtq-certifieringar blir mer än en engångsinsats? Hur säkerställer vi att papperslösa känner sig trygga att använda biblioteken? Hur gör vi för att förbättra arbetsmiljön för biblioteksanställda som rasifieras som icke-vita? Är det rimligt att skrämma bort ensamstående föräldrar och deras barn med onödiga avgifter när de ekonomiska klyftorna ökar ytterligare? 

Det är några av de många frågor vi har att ta tag i. Jag tror att diskussionerna behöver utgå från konstaterandet att biblioteken inte står frikopplade från samhällets maktstrukturer i stort. Vi är inte antirasister by default. Inte heller bidrar vår verksamhet per automatik till att utjämna klyftor i tillgången till information, kunskap, läsning och kultur. Det krävs mer av oss än så och det tror jag att många är överens om.

Nu är tid att stå upp för det uppdraget på allvar. 

Kategorier
nyheter

Var går gränsen? Samtal med avhoppade bibliotekschefer

Text och foto: Martin Persson

Var går gränsen? Det var temat för den paneldiskussion som Svensk biblioteksförenings Regionförening Skåne anordnade den 21 april på Hässleholms bibliotek. Diskussionen var en del av regionföreningens samtalsserie om bibliotek och demokrati. Inbjudna till kvällens panel var Elisabet Viktorsson, före detta kulturchef (med biblioteksansvar) i Svalöv, Sofia Lenninger, före detta biblioteks- och kulturchef i Sölvesborg, samt Lisa Engström, biblioteksforskare vid Lunds universitet. Samtalet modererades av Csaba Bene Perlenberg, till vardags ledarskribent på Sydsvenskan.

Elisabet och Sofia har båda lämnat sina tidigare uppdrag efter oenighet med sina uppdragsgivare kring förutsättningarna för biblioteksverksamheten på olika sätt. I bådas fall handlade det om SD-styrda kommuner, där bland annat bibliotekens arbete med mångspråk och HBTQ-certifiering (två viktiga och i bibliotekslagen välförankrade arbetsområden) blivit omtvistade och skapat konflikt mellan ansvariga för verksamheten och den politiska ledningen. Bådas fall har också uppmärksammats i media, och skapat diskussion om de kulturpolitiska sakfrågorna, men också kring frågan om gränsen mellan politisk styrning och tjänstepersoners yrkesintegritet – en tråd som plockats upp av regionföreningen och stod i fokus för kvällens panel.

Detaljerade synpunkter från politiker

Csaba inledde samtalet med att ta upp begreppet ”weaponize”, det att tilldela polariserande egenskaper till enskilda frågor. Csaba föreslog att svenska bibliotek kanske blivit just detta, det vill säga att de i någon mån ”kapats för politiska syften”. Kanske, frågade han sig, hade Sofia och Elisabet också olika erfarenheter av politiken – både där politiken varit för påtryckande och där den borde tagit ett större ansvar?

Sofia berättade sedan om sin situation i Sölvesborg. Det lokala, SD-ledda kommunstyret hade detaljerade synpunkter på innehållet i biblioteks- och kulturverksamheten, till exempel gällande biblioteksservice till personer med annat modersmål än svenska, sagostunder på arabiska och konstinköpens motiv. Men förutom själva innehållet bedömde hon att det var hennes synpunkter på beredningsprocesser och kommunbyråkrati som slutligen fick kommunledningen att föreslå att hon skulle lämna sin tjänst. ”Har jag skrivit en tjänsteskrivelse och undertecknat med mitt namn kan man inte ändra i den, eller så får man göra ett nytt dokument och plocka bort mitt namn”, exemplifierade Sofia och berättade att hon under tiden i Sölvesborg fått påpeka brister i formalia och principer vid flertalet tillfällen.

Saknade uppbackning

Elisabet beskrev i sin tur sin situation i Svalövs kommun. Snarare än en direkt konflikt med den politiska ledningen handlade hennes historia mer om en avsaknad av engagemang och uppbackning från politikens sida. Hon var kritisk till ett besparingskrav där förvaltningsledningens lösning var en omstöpning av hennes tjänst till en renodlad bibliotekschefstjänst, vilket skulle påverka biblioteksbudgeten negativt. Till historien hör att det stormat kring biblioteksverksamheten i Svalöv i ett tidigare skede, då kommunledningen beordrat biblioteket att ta bort marknadsföring för sin HBTQ-certifiering från bibliotekets sociala medier. På frågan om vad som fick henne att lämna kommunen svarade Elisabet att det inte var på grund av politikerna direkt, ”men de ville inte rädda mig heller”.

Med utgångspunkt i Sofias och Elisabets respektive erfarenheter av krympande professionell autonomi ställde Csaba frågan om hur man resonerar kring när man reagerar på att ens gräns passerats. Är det vid minsta överträdelse eller är det en process som kommer smygande? ”För mig var det ingen smygande process”, menade Sofia, ”det var ett brutalt uppvaknande som jag var oförberedd på”. Hon hade anat att det skulle komma en ny kulturpolitik i kommunen, men blev överraskad över dess genomslag inte minst i åsidosättandet av gängse beredningsgång. Hon påminde om vikten av att ha bra koll på den demokratiska processen. I Svalöv, berättade Elisabet, hade en biblioteksplan med god representation av mångspråksarbete klubbats igenom utan kommentarer från SD-styret, i kontrast till Sölvesborg. Hon menade att mycket folkbiblioteksverksamhet fortfarande tas för given eller ses som okontroversiell.

Viktigt diskutera professionsetik

Lisa berättade om ett forskningsprojekt hon deltar i tillsammans med forskare från Linnéuniversitetet, ”Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap – ett demokratiuppdrag för en ny tid?”. En första artikel är under publicering, som bygger på intervjuer och enkäter med bibliotekschefer i södra Sverige om deras upplevelser av förändrad kulturpolitisk styrning. Av deltagarna i studien var det få som hittills upplevt ökad politisk påverkan, men det finns de som gör det, och för dem är det en ny situation, sa Lisa. Utifrån utvecklingen i andra kommuner funderade vissa på hur liknande frågor kunde komma att påverka dem på sikt. Lisa betonade vikten av att diskutera professionsetik utöver de rent juridiska aspekterna av förändringar i bibliotekspolitiken och såg det som ett område som behöver stärkas på bibliotekarieutbildningarna, men som också behöver hållas levande på biblioteken som arbetsplatser.

Diskussionen gick vidare bland paneldeltagarna, bland annat till relationen mellan nationell och lokal kultur- och bibliotekspolitik. Både Elisabet och Sofia såg händelserna i sina respektive kommuner, där annars vedertagen biblioteksverksamhet gjordes kontroversiell, som försök att genomföra eller testa moderpartiets rikspolitik på lokal nivå. Också balansen mellan demokratiskt inflytande över offentlig kulturverksamhet och principen om armlängds avstånd berördes men utan entydiga svar. I exemplen Sölvesborg och Svalöv var mångspråk och HBTQ-inkludering symbolfrågor, men även andra politiska prioriteringar skulle kunna fungera detaljstyrande och behöver därför utsättas för samma principiella överväganden.

Utan att lämna några enkla svar landade panelsamtalet i vikten av att hålla diskussionen kring bibliotekens demokratiska uppdrag levande, att som tjänsteperson bottna i de byråkratiska processerna och de juridiska dokument som styr biblioteksverksamheten (till exempel bibliotekslagen, diskrimineringslagen, grundlagarna) men också i det professionsetiska samtalet om bibliotekens kärnvärden.

Själv tänker jag efteråt att det återstår att se hur kulturpolitiken kommer att bli efter valet, på olika politiska nivåer. Oavsett hoppas jag att den möts av en bibliotekariekår med lika starkt yrkesetiskt patos som panelsamtalet i Hässleholm gav exempel på.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek nyheter Sverigedemokraterna

Biblioteksplanerna måste följa lagen!

Medierna har uppmärksammat konsekvenserna för den lokala kulturpolitiken av att SD har tagit ledningen i Sölvesborg, bland annat för konstinköpen. Mycket uppmärksamhet fick också behandlingen av den biblioteksplan för åren 2019–2022 som kultur- och bibliotekschefen Sofia Lenninger lade fram 2018. Den återremitterades på initiativ av kommunstyrelsens ordförande Louise Erixson (SD) och under beredningen av ärendet fick Sofia Lenninger sluta sin tjänst med avgångsvederlag. Mycket litet har däremot skrivits om hur den biblioteksplan som antogs av kommunfullmäktige i december 2019 skiljde sig från det ursprungliga förslaget. 

Turerna var flera och inte helt lätta att följa. Jag har försökt förstå behandlingen av ärendet med hjälp av dokument dels på kommunens hemsida, dels från kommunkansliet. Den första återremissen, den på Louise Erixsons initiativ, handlade om att biblioteksplanerna för folk- respektive skolbiblioteken, som hade hanterats av två olika förvaltningar och nämnder, skulle sammanfogas till ett dokument. Men av tjänsteskrivelsen till det reviderade förslaget framgår det också att ”I syfte att tydliggöra en ny inriktning i politiken, har också vissa strykningar och ändringar gjorts i planen”. Ytterligare en återremiss genomfördes på oppositionens (S, V, C och L) initiativ för att med hjälp av Sveriges kommuner och Landsting (SKL, nu Sveriges Kommuner och Regioner, SKR) utreda om ändringarna stred mot bibliotekslagen.1 Kommunledningen drog slutsatsen att så inte var fallet och kommunfullmäktige antog en ny biblioteksplan för åren 2019–2022 den 9 december 2019. S, V, C och L reserverade sig mot beslutet.

Ändringarna i den nya biblioteksplanen

Jag kan konstatera att skillnaderna mellan det första förslaget och den biblioteksplan som antogs i december 2019 inte är så stora men ändå visar en ”ny inriktning”. Förutom några mer formella ändringar har följande gjorts:2

  • Under rubriken Särskilda grupper identifieras ”kringgrupper” som kan bli föremål för särskilda insatser och där har ”föreningar för olika invandrargrupper, omsorgspersonal m.m.” strukits och helt enkelt ersatts med ”m.fl.
  • Under Mål 1 (kvalité och bredd) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 återfinns punkten: ”pröva metod för att få mer delaktighet från allmänheten i bibliotekets utbud av medier och tjänster och i detta särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken.” Där har hela den understrukna delen av punkten har strukits. 
  • I den följande punkten ”öka andelen aktiva låntagare bland kommuninvånarna t ex. genom uppsökande verksamhet” har de understrukna orden tagits bort.
  • Under Mål 2 (livslångt lärande) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 har hela denna punkt strukits: ”I samverkan med integrationssamordnare och Arbetsförmedling undersöka möjlighet att förlägga viss handledning och kursverksamhet för exempelvis nyanlända i våra bibliotek.” Den har ersatts med en allmän formulering i en punkt om Lärcentrum. 
  • Under Mål 3 (läsfrämjande) och underrubriken Skola har hela följande punkt strukits: ”erbjuda böcker/media på andra språk och samverka med modersmålslärarna”.
  • Under Mål 7 (demokrati och yttrandefrihet) och underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 återfinns följande punkt med det borttagna understruket och det tillagda fetat: få fler samarbeten med studieförbund för utställningar, föredrag debatter och liknande som främjar gemenskap och förståelse och integration för varandras olikheter.
  • Under Mål 8 (bibliotek för alla) och underrubriken Idag förverkliga (sic) vi målet genom att återfinns följande punkt med det borttagna understruket och det tillagda fetat: köpa in böcker på två parallella språk för målgruppen barn och unga i syfte att tillgängliggöra svensk litteratur för både barn och vuxna med annat modersmål än svenska.

Under underrubriken Det här vill vi utveckla 2019–2022 har följande punkt tagits bort: Starta upp fokusgrupper med hemspråkslärare kring medieförsörjning, lässtimulans och aktivitetetssamordning för barn och unga. 

Under underrubriken Nyckeltal har punkten antal olika språk som har lånats tagits bort. 

  • Under rubriken Skolbiblioteken och underrubriken Mål med skolbiblioteken 2019–2022 har punkten 6 ändrats enligt följande med det borttagna understruket och det tillagda fetat: På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål andra språk än svenska.

Tydlig tendens

Tendensen i ändringarna är tydlig: de handlar om att inte ”ägna särskild uppmärksamhet” (enligt bibliotekslagen) åt invandrare eller nyanlända, inte samarbeta med invandrarföreningar eller hemspråks- eller modersmålslärare, inte föra statistik över utlåning av medier på andra språk, inte erbjuda eleverna litteratur på deras modersmål på skolbiblioteken och inte arbeta för integration. 

Anmärkningsvärt är också att samarbete inte ska ske med omsorgspersonal eller ”representanter för minoritetsspråk” och att uppsökande verksamhet inte ska bedrivas, inte ens till de i bibliotekslagen prioriterade grupperna barn och unga eller ”representanter för minoritetsspråken”, de språk som alltså är de svenska minoriteternas språk. 

Sölvesborgs bibliotek. Foto: Sölvesborgs kommun.

Vad sa SKL? 

SKL/SKR är en intresseorganisation för kommun- och regionledningarna, det är viktigt att komma ihåg. Organisationens roll har aktualiserats, diskuterats och ifrågasatts under pandemin, då den tog på sig rollen som en slags myndighet och också uppfattades och behandlades som en sådan. 

Efter återremiss fick alltså SKL svara på frågan om de föreslagna ändringarna stred mot bibliotekslagen. Även kommunjuristen konsulterades. SKL bedömde att ändringarna låg inom ramen för bibliotekslagen men rekommenderade att punkten 6 i skolbiblioteksdelen förtydligades så att den ”utesluter annan tolkning än att de nationella minoritetsspråken och andra språk än dessa ska tillgodoses”. 

Formuleringen föreslogs i stället lyda: ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur även på nationella minoritetsspråk och andra språk än dessa.” Denna ändring har dock inte gjorts utan punkten lyder i den antagna biblioteksplanen fortfarande ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska.” Detta kan tolkas så att det räcker med att biblioteket har litteratur på engelska och ytterligare ett språk, vilket som helst och inte heller med nödvändighet på minoritetsspråken.

”Andra språk” är alltför allmänt och odefinierat. Regionbibliotek Stockholm har nyligen publicerat en regional medieutredning.3 Där problematiseras begreppet ”andra språk” på ett sådant sätt att engelska har uteslutits ur statistiken eftersom engelskspråkig litteratur på flera sätt spelar en annan roll. 

Tillsynsmyndighet behövs!

Att SKL:s jurister har godkänt de föreslagna ändringarna i Sölvesborgs biblioteksplan är häpnadsväckande. Det är uppenbart att flera formuleringar strider mot bibliotekslagen. Den nya kultur- och bibliotekschefen Anders Nylander bekräftar också att ingreppen ingår i en politisk agenda i en intervju i Biblioteksbladet i augusti 2020. Med biblioteksplanen minimerar Sölvesborg medvetet tillgången till litteratur på språk som invånarna talar och hindrar alla ansträngningar att nå prioriterade grupper eller stödja de svenska minoritetsspråken.  Det gäller både att inskränka utbudet av litteratur på språk som invånarna talar och att inga ansträngningar ska göras för att nå prioriterade grupper eller stödja de svenska minoritetsspråken. Men SKL ser till kommunledningens intressen och inte medborgarnas. 

Sölvesborgs bibliotek. Foto: Sölvesborgs kommun.

Det som var tråkigt var att man strök i mångspråk. Det tillhör en politisk agenda som SD har haft så det var väl därför

Anders Nylander, biblioteks- och kulturchef i Sölvesborg sedan hösten 2020 i en intervju i Biblioteksbladet 25 augusti 2020. 

Det väcker frågan om en tillsynsmyndighet för biblioteksväsendet. Kungliga biblioteket (KB) har i uppdrag att följa upp hur biblioteksplanerna utformas och används samt gör analyser av innehållet. KB försöker identifiera trender men har inte något tillsynsuppdrag när det gäller uppföljningen av biblioteksplanerna.4 Kulturrådet (KUR) villkorar sina bidrag till biblioteken med att det ska finnas politiskt antagna biblioteksplaner men granskar inte heller om lagen följs. Vid bedömningen av ansökningarna konstaterar KUR bara om det finns en plan och om det som sökande planerar utgår från bibliotekslagen.5

Bibliotekslagen har tidigare ändrats några gånger och nu är det dags för en ny precisering för att den inte ska bli helt tandlös! Det måste bland annat klargöras vad prioritering innebär. ”Särskild uppmärksamhet” måste också definieras så att det blir tydligt att uppsökande verksamhet av olika slag och samarbete med förmedlare tillhör de metoder som ska användas för att nå de prioriterade grupper som uttryckligen omfattas av bibliotekslagen. 

Lagen säger om KB: ”Myndigheten ska tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna följa upp hur de biblioteksplaner som antagits har utformats och hur de används.” Den formuleringen måste preciseras och skärpas så att KB inte bara ska ”följa upp” utan också kontrollera att biblioteksplanerna följer bibliotekslagen. Dessutom måste det finns sanktioner, till exempel så att kommunerna vägras statliga bidrag till biblioteken om inte lagen följs. Annars kan kommuner som Sölvesborg på egen hand tolka formuleringarna och tänja på kraven i bibliotekslagen på ett sätt som strider mot intentionerna med densamma. 

Fotnoter

  1. Bibliotekslagen 5 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på
    1. de nationella minoritetsspråken,
    2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
    3. lättläst svenska.
  2. Jag har gjort välvilliga tolkningar och avstått från att ta upp några mindre ändringar. 
  3. Medieutredning vid Regionbibliotek Stockholm – nulägesbeskrivning samt förslag till samverkansinitiativ [2022]. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  4.  Enligt Oskar Laurin, KB,  i mejl 2022-02-24.
  5.  Enligt Lotta Brilioth-Biörnstad, Kulturrådet, i mejl 2022-02-22.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek

Vad är ett bibliotek?

Biblioteken och deras huvudmän har hanterat restriktionerna under pandemin på olika sätt. Det har aktualiserat behovet av att definiera vad som menas med bibliotek i bibliotekslagen och andra texter som har betydelse för de beslut som fattas regionalt och lokalt.

Text: Lena Lundgren

Vad är ett bibliotek? Det är en fråga som osökt inställer sig efter det långa covidåret! Restriktionerna från Folkhälsomyndigheten har fått olika konsekvenser på biblioteken. Politikerna, kommunledningarna, förvaltningarna och biblioteken har tolkat anvisningarna efter ideologi, ambitioner och bästa förmåga och kommit till högst varierande resultat. Några bibliotek har i stort sett stängts helt (exempelvis Rättvik, Trelleborg, Staffanstorp, Sölvesborg), några har haft helt öppet (exempelvis Östersund, Bräcke, Lidingö), andra har haft öppet delvis och/eller med viss service, en del har hittat kreativa lösningar med helt nya tjänster. Det innebär att skillnaderna i omfattningen och kvaliteten på bibliotekstjänsterna har ökat. På det stora hela har det skapat en väldigt ojämlik tillgång till bibliotekstjänster över landet. För vissa folkbibliotek med ambitionen att erbjuda en rimlig service innebar det att invånare i näraliggande kommuner, där bibliotek hade stängt, kom för att använda biblioteket, vilket medförde trängsel och andra problem.

Bibliotekslagen

I bibliotekslagen finns ingen definition av bibliotek. I propositionen till lagen framförs regeringens uppfattning att ”begreppet inte bör definieras närmare i lag. Ett skäl för det är, som Kungl. biblioteket påpekar, att det finns en lång folkbibliotekstradition och konsensus om vad som avses med folkbibliotek”. Dessutom

skulle en definition av folkbibliotek i lagstiftningen även kunna fungera begränsande för folkbibliotekens utveckling och hamna i konflikt med de skiftande förutsättningar som råder i landets kommuner. Det är angeläget att lagen inte hindrar folkbibliotekens verksamhet från att utvecklas på olika sätt beroende på lokala förutsättningar och prioriteringar.

Det fastslås i lagen att verksamheten ska vara tillgänglig för alla och lån ska vara avgiftsfria. Vissa preciseringar finns också i paragraferna om prioriterade grupper (som gäller alla bibliotek!) och om att folkbiblioteken ”ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar” och ”verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Och ganska konkret i propositionens formulering ”Det kan dock förutsättas att folkbibliotek innefattar för ändamålet lämpliga lokaler belägna i kommunen”.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att skarpa är kraven på avgiftsfrihet och tillgänglighet för alla. Därutöver räcker det enligt bibliotekslagen med att ett bibliotek har en lokal och prioriterar vissa grupper i sin verksamhet, bland andra barn och unga, och att bilda människor i informationsteknik. Formuleringarna erbjuder sannerligen vida tolkningsramar! Men ytterligare ledtrådar finns i överklaganden av beslut som har fattats i lokala nämnder.

Överklaganden avslogs

Beslutet i augusti 2020 att på obestämd tid stänga Sölvesborgs stadsbibliotek överklagades  till Förvaltningsrätten i Växjö. Förvaltningsrätten avslog överklagandet med hänvisning till att beställda böcker skulle lämnas ut. Biblioteket skulle även köra ut böcker till personer över 70 år och andra riskgrupper. ”Detta uppfyller enligt förvaltningsrättens mening bibliotekslagens allmänt hållna krav på tillgänglighet.”

Beslutet om stängning av Karlstads stadsbibliotek i december 2020 överklagades till Förvaltningsrätten i Karlstad, som avslog överklagandet med hänvisning till att biblioteket erbjöd viss service i form av utlämning av ”takeaway-påsar”, tillgång till dator efter bokning och boken-kommer för riskgrupper och möjlighet att lämna tillbaka böcker utanför biblioteket. Beslutet överklagades till Kammarrätten, som inte beviljade prövningstillstånd, vilket innebär att beslutet står fast. Ärendet har gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som i skrivande stund (2021-08-22) ännu inte har avgjort målet.

JO-anmälningar har gjorts om stängningarna av biblioteken Malmö, Sigtuna, Stockholm, Uppsala, Visby och Örebro men anmälningarna har avskrivits med hänvisning till att kommunernas beslut kan överklagas och frågan därmed prövas i förvaltningsdomstolen.

Biblioteket som lokal kan alltså stängas, möjligen på obestämd tid eller åtminstone för en period, och fungera enbart som ett utlämnings- och återlämningsställe för böcker, så länge en sökdator också erbjuds. Bibliotekslagens krav på tillgänglighet för alla anses i båda domarna vara tillgodosedda med den ytterligt begränsade service som erbjuds.

En bibliotekarie delar ut böcker till en grupp barn.
Cleveland Public Library lånar ut böcker till italienska emigrantbarn ca 1907. Foto: KB (bilden är beskuren).

KB

På KB:s hemsida hittar jag ingen definition av begreppet bibliotek. Anledningen är förmodligen att KB som nationell biblioteksmyndighet inte anser sig kunna ifrågasätta bibliotekslagen. Eftersom KB har flera uppdrag, som bland annat rör utveckling, samverkan och statistik och framför allt bibliotekslagens krav på biblioteksplaner, får man ändå förmoda att frågan om vad som definierar ett bibliotek diskuteras internt. Eller?

SKR

Sveriges kommuner och regioner (SKR) har också gjort vissa uttalanden. SKR är en ren intresseorganisation men deras jurister anlitas av kommunerna som får råd och vägledning av juristerna. Det ger SKR en tyngd, som innebär att den ibland jämförs med en myndighet. På deras hemsida kan man läsa:

Vår bedömning är att bibliotekslagen ställer krav på att allmänheten har viss tillgång till fysisk biblioteksverksamhet eftersom verksamheten enligt 2 § bibliotekslagen ska vara tillgänglig för alla. I linje med detta får det anses tveksamt att helt och hållet stänga alla kommunens bibliotek för en obestämd tidsperiod.

I sammanhanget ska betonas att folkbiblioteksverksamheten i mångt och mycket bygger på att det finns en fysisk tillgänglighet till bibliotekens lokaler – inte bara för användarnas tillgång till litteratur. Biblioteken fungerar bland annat som mötesplatser, centra för kunskapsförmedling och inte minst en arena för kulturell verksamhet. Verksamhet som ofta sker genom fysiska möten mellan människor, se 2 § bibliotekslagen.

Men å andra sidan:

Med utgångspunkten att kommunen har stor frihet att forma biblioteksverksamheten, torde dock huvuddelen av verksamheten kunna erbjudas digitalt.

SKR lyfter alltså fram bibliotekens lokaler och funktion som mötesplatser men tror (hoppas?) samtidigt att det mesta finns att tillgå digitalt. Pandemin har både utvidgat och förbättrat bibliotekens digitala utbud men att ”huvuddelen av verksamheten” kan vara digital är ju helt verklighetsfrämmande. Frågetecknen hopar sig!

Foto på insidan av ett bibliotek, med bokhyllor och låga bord med böcker för barm.
Barnavdelning på folkbiblioteket i Areopoli, Grekland. Foto Lena Lundgren

Svensk biblioteksförening

Föreningen har gjort flera insatser under pandemin, bland annat sammanställt rapporten Biblioteken och pandemin (februari 2021) utifrån så kallade dialogsamtal med bibliotekschefer och representanter för regionbiblioteken. Föreningen ser att kommunerna behöver

• Inlemma folkbiblioteken i kommunens krisorganisation

• Utse folkbiblioteken till en samhällsviktig verksamhet

• Fatta beslut om i vilken utsträckning folkbiblioteken ska verka i rollen som medborgarkontor

• Ge folk- och regionbiblioteken de ekonomiska resurser som krävs för att de ska uppfylla kraven uppställda i lag, biblioteksplaner och som följer av folkbibliotekens roll i totalförsvaret

Utöver detta krävs en nationell samsyn kring under vilka omständigheter folkbiblioteken ska stänga sina lokaler och eventuell verksamhet. Den ojämlika tillgången till folkbiblioteken i Sverige under pandemin är oacceptabel.

Rapporten är rik på synpunkter men leder inte till några skarpa förslag eller krav. Och hur förmedlas dessa ”behov” till kommunerna? Den naturliga slutsatsen, att dessa milt ställda krav förutsätter en definition av vad ett bibliotek är, dras inte.

Vad är ett bibliotek?

När det gäller skolbiblioteken har definitioner formulerats och diskuterats genom åren, men sällan när det gäller folkbiblioteken. Föreningen BiS har i många sammanhang, senast i remissvaret på förslaget till nationell biblioteksstrategi, påpekat behovet av en definition av bibliotek:

Vi efterlyser fortfarande en definition av begreppet bibliotek som kan vara vägledande för strategin. Vi har följande förslag, som slår fast kärnuppgifterna:

Ett offentligt bibliotek är en professionellt utvald och ordnad samling medieresurser och service med syfte att ge tillgång till kunskapskällor, information, inspiration, livslångt lärande och kulturupplevelser i former tillgängliga för alla. Det erbjuder delaktighet och samverkan. Det är en grund för det demokratiska samhället, en mötesplats, finansierat med allmänna medel och en del i det nationella biblioteksnätverket..

Till detta har det blivit mer och mer uppenbart, allt eftersom bibliotekariekompetensen tunnas ut på biblioteken, att det behövs ett tillägg om professionell skötsel av biblioteken. Ett förslag från mig och Ingrid Atlestam:

För att garantera kvalitet i samlingar, utbud och verksamhet samt det nödvändiga utvecklingsarbetet krävs att utbildade bibliotekarier ansvarar för och sköter biblioteket tillsammans med personal med annan adekvat utbildning.

Eva-Lena Ulvsfält, som överklagade beslutet i Kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg, ett överklagande som avslogs, skriver i en kommentar till BiS: 

Du sätter verkligen fingret på den ömma punkten, den luddiga formuleringen i lagen. Lagen är skriven i en annan tidsanda och inte anpassad till att nationalistpartier kan komma till makten och fullständigt ändra om det som gällt i årtionden. Det var gjort på ett kick för kommunalråd Erixon (SD) att ändra i den lokala biblioteksplanen så att det inte ska/behöver finnas böcker på andra språk än svenska. Helst ska det inte finnas några böcker på arabiska och andra språk utanför Europa. 

Den redan ojämlika tillgången till bibliotekstjänster har verkligen hamnat i blixtbelysning under pandemin. En diskussion om hur ett offentligt bibliotek ska definieras måste inledas, en diskussion som mynnar ut i en definition som läggs in i bibliotekslagen och kan användas både som underlag för beslut i krissituationer och kvalitets- och utvecklingsarbete av olika slag.

Referenser

Bibliotekslagen 2013:801 (ändrad t.o.m. SFS 2019:961)

Demokratins skattkammare – förslag till en nationell biblioteksstrategi: remissvar från föreningen Bibliotek i Samhälle. (Hämtat från BiS hemsida 2021-08-22)

”Flera kommuner JO-anmälda för stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-01-25.

Förvaltningsrätten i Växjö, dom i mål 3948-20 2021-06-28.

Förvaltningsrätten i Karlstad, dom i mål 7619-20 2021-02-22 .

Gemmel, Lisa (2021). Biblioteken och pandemin. Stockholm: Svensk biblioteksförening (utg. feb. 2021).

”JO avskriver alla anmälningar om stängda bibliotek”. Biblioteksbladet 2021-02-11.

”Folkbibliotekens verksamhet under coronapandemin”. Sveriges kommuner och regioner. (Hämtat från SKR:s hemsida 2021-08-22)

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Kategorier
bibliotek hbtq

Sverigedemokraterna ett reellt hot mot biblioteken och bibliotekens hbtq*-arbete

Nyligen stoppade en ledande SD-politiker i Svalöv kommunens bibliotek från att marknadsföra bibliotekets nyvunna hbtqi-certifiering på Facebook. Författaren kommenterar händelsen och kopplar den till återkommande hot mot inkluderande biblioteksarbete från sverigedemokratiskt håll.

Text: Eleonor Pavlov

En regnbågsflagga vajar i vinden.
Foto: Ludovic Bertron, via Wikimedia Commons

Bibliotekslagen (2013:801) är tydlig med att folkbibliotek ska vara tillgängliga för alla. I begreppet tillgänglighet kan många saker inkluderas. Det handlar till exempel om att det ska finnas folkbibliotek i alla Sveriges kommuner, att de av oss som använder rullstol ska kunna komma in i bibliotekens lokaler och att vi tillhandahåller talböcker till de av oss som har svårt att läsa tryckt text. Men tillgänglighet innebär inte enbart anpassningar i den fysiska miljön eller att det ska finnas bibliotek inom rimligt avstånd. Det handlar också om att alla ska ges möjlighet att känna sig välkomna och inkluderade i bibliotekens verksamhet. 

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga.

Genom ett aktivt och medvetet arbete med inkludering och människors lika villkor kan biblioteken skapa miljöer och verksamheter där så många som möjligt kan känna sig bekräftade och trygga. Att arbeta med hbtq*-frågor är självklart och nödvändigt för att nå dessa mål. 

Att arbeta med hbtq*-frågor handlar om att utbilda sig kring de normer i vårt samhälle som verkar diskriminerande mot och skadar de personer som på något sätt bryter mot normerna. Först när vi synliggör och erkänner att dessa normer existerar kan vi hitta metoder för att motverka dem.

Att arbeta med hbtq*-frågor ingår också i det lagstadgade arbetet mot diskriminering och är något som självklart ska ingå i bibliotekets arbete. Ett systematiskt hbtq*-arbete på biblioteken bidrar till att synliggöra och öka kunskapen om hbtq*-frågor i samhället. Det bidrar också till att skapa och bibehålla trygga platser för hbtq*-personer. 

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook.

Vi var många – både i och utanför biblioteksvärlden – som reagerade starkt på nyheten att den politiska ledningen i Svalöv hindrade kommunens bibliotek att informera om sin hbtqi-certifiering på Facebook. Vi blev bestörta, men samtidigt inte förvånade. Det här är tvärtom bara ett exempel i mängden där SD-politiker försöker hindra arbete med hbtq*-frågor på bibliotek. 

I Täby försökte SD 2019 stoppa ett författarbesök med Moa-Lina Olbers Croall, som skrivit boken I mitt namn – en bok om att vara trans (2018). I samband med valet 2018 tvingade SD på flera platser i landet bibliotek som då var vallokaler att ta ner regnbågsflaggor med argumentet att flaggorna kunde ses som politiska symboler. Det här är två exempel, men det finns många fler. Metoderna och fokus varierar, men alla har det gemensamt att de på något sätt har anknytning till SD.

Och det är inte bara hbtq*-frågorna som SD aktivt motarbetar. På flera ställen i landet, nu senast i skånska Vellinge, har de försökt få till ändringar i kommunernas biblioteksplaner som tydligt speglar deras politik. Ändringarna gäller bland annat att biblioteken inte ska tillhandahålla böcker på andra språk än svenska och de nationella minoritetsspråken, och att personer med andra modersmål än svenska inte ska ses som en prioriterad målgrupp, förslag som helt går emot bibliotekens lagstadgade uppdrag.

Jag sitter med i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+. I vårt nätverk finns bibliotekspersonal från både folkbibliotek och andra biblioteksformer från hela landet. Olika bibliotek har olika förutsättningar för att jobba med hbtq*-frågor, men fler och fler ser hur detta arbete är kvalitetshöjande för hela verksamheten. Kunskap om diskriminering och verktyg att motverka den är något som gynnar alla människor, såväl personal som användare.

Att den politiska ledningen i en kommun agerar på det sätt som Svalövs ledande politiker har gjort är anmärkningsvärt. Hbtq*-personer har genom historien misstänkliggjorts, förföljts och mördats, och detta är tyvärr ingenting som ligger bakom oss. Fortfarande idag utsätts hbtq*-personer för hot och våld, både i Sverige och i resten av världen. Att arbete med hbtq*-frågor kritiseras och göms undan bidrar till att öka den rädsla och otrygghet som hbtq*-personer och närstående dagligen lever med.

Vi som arbetar på bibliotek måste vara uppmärksamma på när sådant här sker. Jag är övertygad om att det pågår mycket som vi inte alltid ser. De händelser som lyfts fram i medier är med högsta sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi behöver inte gissa vad SD har som mål, vare sig det gäller bibliotek eller samhället i stort. Vi vet vad de vill och vi vet vad som kan hända om de får agera utan motstånd. Det som kan ses som små ändringar i exempelvis en biblioteksplan kan få stora konsekvenser i praktiken, och att riva upp beslut som har fattats politiskt kan vara svårt.

Vi behöver förstå att SD inte längre är ett teoretiskt hot, utan att de faktiskt kan förstöra mycket av det som är kärnan i det allmänna biblioteksväsendet. Även om varje enskild händelse på ytan kan verka liten är den en del i något mycket större. Det demokratiska uppdrag som biblioteken vilar på ser inte likadant ut om SD får bestämma. Vi måste se till att de inte får makt att göra det.

Hbtq* är ett paraplybegrepp som innefattar olika perspektiv på könsidentitet, sexuell läggning, relationer och sexuell praktik. Även andra varianter används, bland annat hbtq, hbtqi, hbtqia, vilket speglar att det är ett område som ständigt förändras och utvecklas. Gemensamt för de perspektiv som ingår är att de på något sätt är normbrytande och osynliggjorda. Några av de vanligaste begreppen som brukar ingå är:

Homosexualitet och bisexualitet: handlar om sexuell läggning, alltså vem någon har förmågan att bli kär i eller attraherad av.
Trans: handlar om hur någon definierar och uttrycker sitt kön. Transpersoner önskar att inte alls eller delvis identifiera sig med det kön de har tilldelats vid födseln. Även ickebinära personer kan inkluderas i begreppet. En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär.
Queer: kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och sexuell praktik, och kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer.
Intersexvariationer: är medfödda tillstånd i vilka könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat.
Asexualitet: är ett samlingsbegrepp som kan innefatta exempelvis personer som
aldrig eller under en period inte känner sexuall attraktion, men begreppet kan användas på olika sätt av och för som identifierar sig med begreppet på olika sätt.

Det här har hänt:
I början av februari meddelar personalen på biblioteket i Svalöv via sin facebook-sida att de genomgått en kurs och biblioteket numera är hbtqi-certifierat genom RFSL:s hbtqi-certifiering. Några dagar senare meddelar kommunledningen, som leds av SD i Svalöv, att inlägget ska plockas bort med förklaringen att de inte är säkra om upphandlingen av utbildningen gått rätt till. Beslutet att ta bort inlägget har fått ta emot stark kritik från olika håll, bland annat från biblioteksanvändare i Svalöv och i insändare. Textförfattaren Eleonor Pavlov, bibliotekarie och medlem i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med hbtq+, är en av dem som uppmärksammat händelsen. Förutom i bis har Eleonor Pavlov också skrivit en text publicerad i Sydsvenskan 23/2 på samma ämne.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.