Jag sitter och bläddrar i Svensk bokhandels specialnummer Höstens böcker 2013. Främst slås jag av hur enormt många nya böcker som ges ut, de flesta på papper. Jag undrar om all denna utgivning verkligen kan hitta några läsare? Redaktören Tove Leffler skriver i sin krönika att vi förmodligen nått all-time-high när det gäller pappersboksutgivning nu. Hon tror det kommer att minska, rekordåren från 2000-talets början kommer aldrig att slås. Kanske kommer de elektroniska medierna långsamt att ta över bokutgivningen? E-boksfrågan måste lösas, snart.
Jag undrar som sagt var alla läsarna till alla dessa nya böcker finns? De som jobbar på bibliotek vet förstås. Allt ifrån storslukaren, förmodligen en pensionerad ”kulturtant”, som läser en bok i veckan, till mannen som läser några rader i julklappsboken innan han somnar, och som kanske, i bästa fall, konsumerar en bok per år. Min morbror Ebbe hade alltid samma bok på nattduksbordet, år efter år, jag undrar ofta om han över huvud taget läste den eller om den bara låg där i alla fall, sommar efter sommar? Det var gamle socialdemokraten Sten Anderssons politiska memoarer I de lugnaste vatten (han, alltså inte min morbror, var flitig sportfiskare).
I årets upplaga av Höstens böcker hittar jag inte särskilt mycket intressant dessvärre. Jag prickar pliktskyldigast för några titlar som kanske kan passa mitt nuvarande bibliotek: Staffan Lindbergs Blod är ett billigt pris för frihet, om den arabiska våren (Atlas), Tyst territorium av Fredrik Laurin och Lars Schmidt, sju reportage om Västsahara (Atlas), Människan i vården, etnografiska synpunkter (Carlsson), Heder och samvete, om hederskulturen i Sverige (Fri tanke), Beata Arnborgs bok om Kerstin Thorvall (Atlantis), Ann Heberleins bok Etik (Bonniers), Karin Wahlbergs bok om sjuksköterskan Ella-Kristin på 1950-talet, På liv och död (Wahlström & Widstrand), den ghananska författarinnan Taiye Selasis Komma och gå, Erika Bjerströms Det nya Afrika och Bertil Åkerlunds bok om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege, en levnadsberättelse (båda Weyler förlag). Eller kanske kioskvältaren Jonas Jonassons nya bok Analfabeten som kunde räkna (Piratförlaget), som verkar utspela sig i Sydafrika.
På Barn & ungdoms-sidan skriver man glatt om erotik, reportern Carina Jönsson skriver hurtfriskt att ”supermånga tjejer går runt med ett exemplar av Fifty shades i väskan”, enligt hennes syster gymnasieläraren. Ja, herregud, stackars tjejer, kan jag tänka! (Fast själv har hon inte läst den förstås.) Hon jämför med när hon själv smygläste Hästarnas dal av Jean M. Auel och önskar sig mer ”välskrivna kvalitativa sexscener” i bokform. Fast i England kallas genren ”New Adult” och det är väl knappast ungdomsböcker, eller? Svenska barnboksinstitutet menar iaf att sex blir allt vanligare och allt mer explicit i ungdomsböckerna, till exempel novellsamlingen Het förra året.
(Ja förlåt att jag är så moralistisk, men visst har könsrollerna i populärlitteraturen förändrats en hel del sedan isprinsessan Aylas framfart på 1980-talet? Sen kan Anastasia Steele säga vad hon vill om den saken. I lördags läste jag Elise Karlssons krönika i SvD om en ny kommande best-seller, Goliarda Sapienzas The art of Joy, med en betydligt mer feministisk hjältinna än den försagda och hopplöst undergivna Anastasia. Och en sak kan man kanske säga om dessa best-sellers inom bokvärlden – de blir som Karlsson skriver ”nätets snackisar med stolpiga sängkammarrepliker”, men de glöms snart bort när nästa snackis dyker upp. Man kan ju alltid hoppas. Mina föräldrar hade Henry Millers böcker gömda i nattduksbordslådan, dom ”snackade” man inte högt om precis, och på 1930-talet ansågs Agnes von Krusenstiernas och D.H. Lawrences erotiska skildringar så oanständiga att de låstes in i bibliotekens giftskåp, och lästes i smyg. Så visst har det hänt en del sen dess, tack och lov.
Och handen på hjärtat – att gå ut och kritisera Tintin i Kongo eller Lilla hjärtat för att de är rasistiska, det kan t.o.m. bibliotekarier göra. Men att kritisera en bdsm-bok som Fifty shades of Grey, eller för den skull en kultförklarad TV-serie som Mad men för att könsrollerna stinker, nej det vågar man inte. För låntagaren har ju alltid rätt. Åtminstone i det senare fallet. Det är intressant att se hur samhället avspeglas i populärkulturen, och det är skönt att vi åtminstone har vår egen Lisbeth Salander som ställer allt tillrätta. Tack Stieg Larsson! För Susan Faludis Backlash är fortfarande lika aktuell som när den skrevs på 1980-talet, tyvärr.)
Dagens unga tjejer hittar nog sina erotiska fantasier på nätet, men man kanske ska tänka på att det finns alltför många Mr Grey där ute som gärna vill ha kontakt. En av dem, polisintendenten Göran Lindberg porträtterades igår i Aftonbladet. Verkligheten ser alltid lite sjaskigare ut än i fantasin, och det kan vara riktigt farligt att lockas ut i det förbjudna. Även i de lugnaste vatten.
Så väldigt mycket ny sexlitteratur kunde jag i varje fall inte hitta bland höstens nya böcker. Så kanske är det den kvinnliga redaktörens önsketänkande vi får hålla till godo med. Än så länge.
Mats Myrstener
BiS 