Etikettarkiv: Stieg Larsson

Höstens nya böcker

Jag sitter och bläddrar i Svensk bokhandels specialnummer Höstens böcker 2013. Främst slås jag av hur enormt många nya böcker som ges ut, de flesta på papper. Jag undrar om all denna utgivning verkligen kan hitta några läsare? Redaktören Tove Leffler skriver i sin krönika att vi förmodligen nått all-time-high när det gäller pappersboksutgivning nu. Hon tror det kommer att minska, rekordåren från 2000-talets början kommer aldrig att slås. Kanske kommer de elektroniska medierna långsamt att ta över bokutgivningen? E-boksfrågan måste lösas, snart.

Jag undrar som sagt var alla läsarna till alla dessa nya böcker finns? De som jobbar på bibliotek vet förstås. Allt ifrån storslukaren, förmodligen en pensionerad ”kulturtant”, som läser en bok i veckan, till mannen som läser några rader i julklappsboken innan han somnar, och som kanske, i bästa fall, konsumerar en bok per år. Min morbror Ebbe hade alltid samma bok på nattduksbordet, år efter år, jag undrar ofta om han över huvud taget läste den eller om den bara låg där i alla fall, sommar efter sommar? Det var gamle socialdemokraten Sten Anderssons politiska memoarer I de lugnaste vatten (han, alltså inte min morbror, var flitig sportfiskare).

I årets upplaga av Höstens böcker hittar jag inte särskilt mycket intressant dessvärre. Jag prickar pliktskyldigast för några titlar som kanske kan passa mitt nuvarande bibliotek: Staffan Lindbergs Blod är ett billigt pris för frihet, om den arabiska våren (Atlas), Tyst territorium av Fredrik Laurin och Lars Schmidt, sju reportage om Västsahara (Atlas), Människan i vården, etnografiska synpunkter (Carlsson), Heder och samvete, om hederskulturen i Sverige (Fri tanke), Beata Arnborgs bok om Kerstin Thorvall (Atlantis), Ann Heberleins bok Etik (Bonniers), Karin Wahlbergs bok om sjuksköterskan Ella-Kristin på 1950-talet, På liv och död (Wahlström & Widstrand), den ghananska författarinnan Taiye Selasis Komma och gå, Erika Bjerströms Det nya Afrika och Bertil Åkerlunds bok om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege, en levnadsberättelse (båda Weyler förlag). Eller kanske kioskvältaren Jonas Jonassons nya bok Analfabeten som kunde räkna (Piratförlaget), som verkar utspela sig i Sydafrika.

På Barn & ungdoms-sidan skriver man glatt om erotik, reportern Carina Jönsson skriver hurtfriskt att ”supermånga tjejer går runt med ett exemplar av Fifty shades i väskan”, enligt hennes syster gymnasieläraren. Ja, herregud, stackars tjejer, kan jag tänka!  (Fast själv har hon inte läst den förstås.) Hon jämför med när hon själv smygläste Hästarnas dal av Jean M. Auel och önskar sig mer ”välskrivna kvalitativa sexscener” i bokform. Fast i England kallas genren ”New Adult” och det är väl knappast ungdomsböcker, eller? Svenska barnboksinstitutet menar iaf att sex blir allt vanligare och allt mer explicit i ungdomsböckerna, till exempel novellsamlingen Het förra året.

(Ja förlåt att jag är så moralistisk, men visst har könsrollerna i populärlitteraturen förändrats en hel del sedan isprinsessan Aylas framfart på 1980-talet? Sen kan Anastasia Steele säga vad hon vill om den saken. I lördags läste jag Elise Karlssons krönika i SvD om en ny kommande best-seller, Goliarda Sapienzas The art of Joy, med en betydligt mer feministisk hjältinna än den försagda och hopplöst undergivna Anastasia. Och en sak kan man kanske säga om dessa best-sellers inom bokvärlden – de blir som Karlsson skriver ”nätets snackisar med stolpiga sängkammarrepliker”, men de glöms snart bort när nästa snackis dyker upp. Man kan ju alltid hoppas. Mina föräldrar hade Henry Millers böcker gömda i nattduksbordslådan, dom ”snackade” man inte högt om precis, och på 1930-talet ansågs Agnes von Krusenstiernas och D.H. Lawrences erotiska skildringar så oanständiga att de låstes in i bibliotekens giftskåp, och lästes i smyg. Så visst har det hänt en del sen dess, tack och lov.

Och handen på hjärtat – att gå ut och kritisera Tintin i Kongo eller Lilla hjärtat för att de är rasistiska, det kan t.o.m. bibliotekarier göra. Men att kritisera en bdsm-bok som Fifty shades of Grey, eller för den skull en kultförklarad TV-serie som Mad men för att könsrollerna stinker, nej det vågar man inte. För låntagaren har ju alltid rätt. Åtminstone i det senare fallet. Det är intressant att se hur samhället avspeglas i populärkulturen, och det är skönt att vi åtminstone har vår egen Lisbeth Salander som ställer allt tillrätta. Tack Stieg Larsson! För Susan Faludis Backlash är fortfarande lika aktuell som när den skrevs på 1980-talet, tyvärr.)

Dagens unga tjejer hittar nog sina erotiska fantasier på nätet, men man kanske ska tänka på att det finns alltför många Mr Grey där ute som gärna vill ha kontakt. En av dem, polisintendenten Göran Lindberg porträtterades igår i Aftonbladet. Verkligheten ser alltid lite sjaskigare ut än i fantasin, och det kan vara riktigt farligt att lockas ut i det förbjudna. Även i de lugnaste vatten.

Så väldigt mycket ny sexlitteratur kunde jag i varje fall inte hitta bland höstens nya böcker. Så kanske är det den kvinnliga redaktörens önsketänkande vi får hålla till godo med. Än så länge.

Mats Myrstener

untitledLisbeth Salander löser mordgåtor

Vad händer i Umeå?

Författaren Stig Larsson är på krigsstigen. Hans gamla hemstad Umeå har inte bjudit in honom till kulturhuvudstadsåret 2014.
Jag glömmer aldrig när jag förväntansfullt åkte till Farsta bibliotek för att höra Larsson läsa ur en av sina legendariska 1980-talsböcker. Publiken, som mest bestod av kvinnor, rodnade inte ens när Larsson vällustigt läste om hur bokens hjälte piskade och knullade sin socialsekreterare på hennes kontor. Han avslutade den detaljerade beskrivningen med att mysande tända en cigarrett och blåsa ut röken över den tysta och lydigt lyssnande publiken.
Filosofen Voltaire sa ju inte bara att ”Ingen glömmer Maltas belägring” [1568, som alla minns] utan också att ”jag håller inte med om dina åsikter, men jag är beredd att offra mitt liv för att du ska få ha dem”. Därför blir jag nog också lite upprörd över de fega kommunpolitikerna i Umeå, som inte vågar bjuda upp en författare som bildade skola på 1980-talet och översatts till 25 språk.
”Var finns visionerna” undrar Umeås gamle kulturchef Bengt Lindström? Jo, visioner finns. för Umeå har fått äran att bli EU:s kulturhuvudstad 2014, och då ska det fantastiska biblioteket flyttas ner till det nya kulturhuset vid älven. Varför, frågar jag mig?
Då måste också delar av det gamla stadshotellet (k-märkt) rivas. (Umeå ska nämligen sättas på kartan, som Norrlands kultur- och kommersiella centrum nr 1.) Det oroar inte länsantikvarien, som inte tycker att man (enligt SvD) ”kan peta i små kulturdelikatesser”. ”Tyvärr så blir det vissa offer”. Dessutom är det ”väldigt bråttom”.
Det där sista tycker jag mig ha hört förut, var det inte från Malmö (se tidigare blogginlägg). Ändå är jag lite dubbel inför denna alldeles för tydliga demonstration av konflikten mellan ”tradition” och ”förnyelse”. I Stockholm hördes nämligen samma beklagande över att gamla k-märkta hus skulle rivas. Därför blev det inget nytt stadsbibliotek. Fast den egentliga orsaken naturligtvis var ekonomisk.
Däremot tänker politikerna i Umeå satsa helhjärtat på Stigs namne ”Stieg Larsson”. Surprise, surprise!
Mats Myrstener
(foto: Ulla Montan, Bonniers)

Amerikansk syn på Larsson

Två länktips på hur man i USA ser på deckarfenomenet Stieg Larsson. Tack för tipsen, Björn.
http://www.nytimes.com/interactive/2010/05/23/magazine/20100523-stieg-larsson.html?src=smt3
http://www.nytimes.com/2010/05/23/magazine/23Larsson-t.html?pagewanted=2
Dessutom finns snart Jan-Erik Petterssons (tidigare förlagschef på Ordfront) bok om Stieg Larsson, bl.a. om hans tid i Umeå som trotskist och skribent i veckotidningen Internationalen. Läs den!
(Läs även dagens AB-krönika av Elisabet Höglund. Hur är det egentligen, har verkligen Stieg skrivit sina böcker själv?)
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article7383271.ab
Mats Myrstener

Lisbeth Salander löser mordgåtor

Över hela världen gör hon succé, vår moderna Pippi Långstrump, Lisbeth Salander. Igår gick andra delen av Män som hatar kvinnor, den bästa och tätaste av de tre böckerna, på TV. Jag tänkte då på en sak där jag tror att författaren Stieg Larsson ändå överskattade det s.k. ”nätet”.
När Salander löser den första mordgåtan, Sara i Vilhelmina 1962, hittar hon inscannade dagstidningsklipp på nätet. Med vetskapen om hur dåliga vi i Sverige är på detta, till skillnad från många andra länder, så tror jag att Stieg Larsson här ägnat sig åt önsketänkande.
Det hade nog varit bättre att fråga någon gammal minnesgod kommisarie om Sara-mordet. Vad söker man på? Mord – Sara – bibelcitat? Nja…?
I en scen sitter dock Salander och letar i gammal mikrofilm på ett bibliotek. Det är mer troligt att uppgifterna hittas där, men hur många filmer måste man då leta igenom? Ojojoj. Den som tagit sig för detta Sisyfosarbete vet besked.
Men låt oss lämna fiktionens underbara och grymma värld. Man skulle verkligen önska sig att alla landets dagstidningar komme att inskannas, till alla amatörhistorikers glädje. Tänk vilken skatt för folkbiblioteken att kunna presentera?! Nu måste man åka hela vägen till Kungliga bibliotekets tidningsavdelning och rulla de gamla mikrofilmerna i KB:s källare. För tidningsläggen finns snart inte kvar. Här ligger svenska bibliotek långt efter övriga Europa. Det ligger en hel historisk skatt och väntar på att börja användas.
Mats Myrstener

The botten is nådd


The ”botten” is nådd?
I Malmö har en liten grupp högröstade damer genomdrivit att de ska få bada ”barbröstade” närhelst de vill i simhallen. Gubben till vänster, som påminner lite om vår gamle medarbetare Birger Hallingströms griniga alter ego ”KB”, hade nog haft ett och annat att säga om det. Han ville ju t.o.m. förbjuda män över fyrtio, åtminstone i Norrtälje, att visa sig i shorts och bara ben på allmän plats. På tal om ”dress code” alltså. Gäller förresten denna, på Biblist och badstranden så omhuldade ”dress code”, även biblioteksbesökarna? Eller får man se ut hur som helst när man går på biblioteket?
Och i Göteborg har man förbjudit gatumusikanter. Så dom får väl framträda på biblioteket där istället kantänka? (Med eller utan bara bröst.)
I Stockholm ska allt offentligt säljas ut, biblioteken skyddas än så länge av lagstiftning dock. Men nu vill plötsligt Wallenbergarnas flaggskepp Investor satsa nya friska pengar på företagande, man menar att ”the botten [i ekonomin] is nådd”. Undrar om man minns vem som betalade större delen av stadsbibliotekets nota i Stockholm 1928? Åldermannen Knut Agaton Wallenberg, och ingen annan. Men det var då det. De gamla bröderna Wallenberg, Knut och Marcus Sr skulle nog vara förskräckta över hur deras bank sköts idag?
Mats Myrstener
PS SvD har börjat en ny serie, om kändisars bibliotek. Först ut, 20 juli, var kulturministern själv. Hon bekänner öppet att hon inte går på bibliotek utan köper sina böcker själv. Förmodligen har hon råd? Och idag lovade Henning Mankell i SvD dyrt och heligt att han nu skrivit sin sista Mankell-deckare. Kan vi ta det som ett löfte? (Se tidigare blogginlägg under etiketten ”Stieg Larsson”.) Och apropå Larsson så visades dokumentären om arvstvisten efter författarens miljoner på TV, där hans far och bror hårdnackat vägrar flickvännen och livskamraten Eva rätt till Stiegs enorma royalty. Och fortfarande talas om det mystiska ”fjärde manuskriptet” som Eva håller på, till fars och brors stora förbittring. Fortsättning lär följa. Den snöda verkligheten överträffar, som vanligt, dikten, och frågan är om ”botten” i denna fråga ens är nådd?