Etikettarkiv: sofia berg

Att inte ta ställning i frågan om folkbibliotek på entreprenad är att ta ställning

Svensk biblioteksförening har på nytt valt att inte ta ställning i frågan om folkbibliotek i privat drift. Sofia Berg går igenom turerna kring rapporten Folkbibliotek på entreprenad, föreningens ställningstagande och tänker högt kring riskerna med folkbibliotek i privat drift.

Text: Sofia Berg 

I slutet av 2020 publicerade Svensk biblioteksförening rapporten Folkbibliotek på entreprenad. 1 Föreningen beslutade efter en medlemsmotion av Lena Lundgren att kartlägga landets folkbibliotek med alternativa driftsformer och undersöka vilka risker som fler folkbibliotek på entreprenad kan innebära. 2 Senast Svensk biblioteksförening följde upp frågan om alternativa driftsformer och folkbibliotek på ett liknande sätt var 2011 då rapporten Om folkbibliotek på entreprenad kom. Föreningens styrelse beslutade efter rapporten 2011 att den inte skulle ta ställning för eller emot bibliotek på entreprenad. 3

För rapporten 2020 gav Svensk biblioteksförening Tankesmedjan Balans uppdraget att genomföra en undersökning av hur samtliga kommuners folkbibliotek styrs samt att göra en litteraturstudie på ämnet. Den oberoende tankesmedjan Balans specialiserar sig på just styrning och ledning inom offentlig sektor och gemensamt finansierad välfärd. 4

Brister i Folkbibliotek på entreprenad

Kort efter att rapporten Folkbibliotek på entreprenad delgavs skrev BiS en text med synpunkter som publicerades i bis 2020/4.5 Kort sammanfattat menade BiS att rapporten var bristfällig på flera punkter. För det första är biblioteksverksamhet utanför bibliotekslagen i stort helt oreglerad. Det finns inga tillsynsmyndigheter som kan granska och utöva tillsyn över folkbiblioteken, som det gör för till exempel skola och sjukvård. Därför skulle det kunna bli ödesdigert för bibliotek om de blev upphandlade med dåliga avtal och inte kunde fullgöra sina uppdrag. Biblioteksverksamhet är också svår att utvärdera flerdimensionellt i kvantitativa mått och därför blir det svårt att avläsa en verksamhets faktiska kvalitet inom viktiga områden som exempelvis inkludering av alla användare. Det finns också en stor risk att transparensen skulle minska vid privat drift eftersom anställda hos privata utförare inte omfattas av meddelarskydd.

Få fördelar men tydliga risker

Efter att rapporten kom i höstas var det alltså även dags för Svensk biblioteksförening att på nytt se över sitt ställningstagande angående frågan kring folkbibliotek på entreprenad. Sedan 2011 har de varit neutrala i frågan.

Eftersom inget i rapporten indikerade några betydande eller långsiktiga fördelar med privat drift på folkbibliotek, men däremot flera tydliga risker, vore det inte konstigt om Svensk biblioteksförening valde att förhålla sig kritiska mot folkbibliotek på entreprenad. För att komma fram till ett nytt ställningstagande använde föreningen rapporten Folkbibliotek på entreprenad (2020) som underlag och styrelsen genomförde även rundabordssamtal med regionföreningar.6

I maj fattade styrelsen därefter beslut att ”att inte ta ställning till vilken driftsform som är bäst för att bedriva folkbiblioteksverksamhet. Det är snarare förutsättningarna för att ge människor en god tillgång till folkbiblioteksverksamhet av hög kvalitet som är avgörande”.7 De la till att även om de inte tar specifik ställning i driftsfrågor är de vaksamma på när människors rätt att fritt använda sina bibliotek hotas på grund av otillbörlig styrning eller bristande resurser. 

Hur har Svensk biblioteksförening tänkt ta reda på sådana missförhållanden när de inte är någon tillsynsmyndighet utan en förening? 

Kritik mot ställningstagandet

De två huvudsakliga riskerna med alternativa driftsformer som lyftes i rapporten togs även upp när ställningstagandet meddelades: att en ekonomisk press mot ständigt billigare biblioteksverksamhet leder till att bibliotekens roll som offentligt rum – och bibliotekariers kunskap – rationaliseras bort. Samt att enstaka företag på sikt får en maktställning i kraft av att de blir dominerande aktörer och att det bland annat leder till slöseri med skattemedel. 

Varför nöja sig med vaga begrepp som att de ska vara ”vaksamma” när riskerna de nämner är skäl nog att inte förhålla sig neutrala i frågan?

Sammantaget är det svårt att förstå varför Svensk biblioteksförening vill fortsätta förhålla sig neutrala till driftsformsfrågor på folkbiblioteken. 

Det bör tilläggas att Nick Johnson Jones, styrelsemedlem i Svensk biblioteksförening och medlem i BiS, la till ett särskilt yttrande med synpunkter i protokollet. Bland annat ifrågasatte han att ställningstagandet endast bygger på de risker som nämns i rapporten. Det blir problematiskt eftersom det är Svensk biblioteksförening som fattat beslutet, men det är inte de som har skrivit rapporten. Därför utelämnas viktiga aspekter: till exempel en verksamhetsnära förståelse och kompetens som rapportförfattarna Tankesmedjan Balans saknar. Johnson Jones nämner också att det är problematiskt att det inte finns någon nationell tillsyn för folkbiblioteksverksamhet, vilket gör det svårare att följa upp och ha insyn i biblioteksverksamheter.8

Nick Johnson Jones synpunkter tar upp viktiga aspekter som Folkbibliotek på entreprenad utelämnat. Sammantaget är det svårt att förstå varför Svensk biblioteksförening vill fortsätta förhålla sig neutrala till driftsformsfrågor på folkbiblioteken. 

Kan folkbibliotek i privat drift skapa biblioteksverksamhet för alla?

Jag instämmer med Nick Johnson-Jones om att erfarenheter och kunskap från ett verksamhetsnära perspektiv saknas. För att exemplifiera vad som skulle kunna stå på spel om folkbibliotek lades ut på entreprenad utan nära uppföljning, tänkte jag skriva några tankar från en folkbibliotekaries perspektiv om något som är en bärande del i folkbibliotekens ideologi, att det ska finnas biblioteksverksamhet för alla

I bibliotekslagens ändamålsparagraf står att ”biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla”.9 I stort handlar bra biblioteksverksamhet om att skapa förutsättningar för så god tillgänglighet som möjligt för alla men med särskild fokus på prioriterade grupper som personer med funktionsnedsättning, personer som tillhör nationella minoriteter och personer med annat modersmål än svenska. Dessutom ska folkbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar. Att skapa bra och tillgänglig biblioteksverksamhet åt dessa grupper kräver stabil planering och tillräckliga resurser i både tid och pengar. Det är också mycket viktigt med systematisk och självreflekterande uppföljning. Ändå är det svårt att veta hur bra man lyckas, eftersom att mäta hur väl ett bibliotek är tillgängligt för användarna är mer komplicerat än att bara räkna om lokalerna är anpassade för rullstolar eller om det finns mångspråkshyllor i biblioteket. Att mäta värden som dessa är svårt att göra både i kvantitativa och kvalitativa undersökningar. 

Skulle ett privatägt företag verkligen kunna tillgodose dessa behov? Låt mig omformulera, vill de göra det?

Det finns en risk att folkbibliotek i privat drift skulle göra det ännu svårare att utvärdera hur väl de utför uppdragen om tillgänglighet. Det finns också en risk att de skulle nedprioritera bibliotekslagens särskilt prioriterade områden, eller nöja sig med att göra endast det absolut nödvändigaste för att spara in på resurser. Att det finns en risk att transparensen och insynen i privat drivna verksamheter skulle minska, gör det ännu svårare att se om biblioteken faktiskt tillgodoser allas rättighet till tillgängliga folkbibliotek.

Att det inte skulle spela särskilt stor roll om ett folkbibliotek är offentligt eller privat styrt beror alltså på vem man frågar. En normperson utan behov av särskilda anpassningar kanske inte skulle bli så påverkad av ett bibliotek inte har ett brett utbud i sin programverksamhet. Men för en person med särskilda behov kan folkbiblioteket vara en avgörande plats för att till exempel gå på en anpassad sagostund där flera sinnen aktiveras. Skulle ett privatägt företag verkligen kunna tillgodose dessa behov? Låt mig omformulera, vill de göra det?

Svaga reaktioner mot Svensk biblioteksförenings neutralitet

Situationerna ovan är hypotetiska men de är uppbyggda på ett antagande av de risker som folkbibliotek i privat drift skulle kunna medföra för bibliotekens användare, särskilt mer resurssvaga grupper som är i stort behov av bibliotekens verksamhet och service. Är Svensk biblioteksförening villiga att ställa sig neutrala till sådana situationer?

Ett  ogenomtänkt utlåtande från Svensk biblioteksförening kan dessutom påverka andras syn på folkbibliotek och driftsformer. Svensk biblioteksförening har en maktposition och den missbrukas när ett sådant ställningstagande, eller snarare bristen på ställningstagande, tas. Det finns ingen annan biblioteksförening ens i närhet av samma storlek. 

Avslutningsvis vill jag lyfta bristen på reaktioner från allmänheten. Folkbiblioteken har en stark ideologisk värdegrund men bland de aktuella politiska frågorna finns ofta en tystnad, eller i alla fall inte så starka reaktioner som konkreta frågor som dessa borde väcka. ​​De medlemmar i Svensk biblioteksförening som inte vill se folkbibliotek på entreprenad borde gå samman och kräva att föreningen ändrar sitt ställningstagande.

Fotnoter

  1. https://wwwbiblioteksfor.cdn.triggerfish.cloud/uploads/2020/10/folkbibliotek-pa-entreprenad-webb-ok.pdf
  2. https://www.biblioteksforeningen.se/rapporter/folkbibliotek-pa-entreprenad/
  3. https://wwwbiblioteksfor.cdn.triggerfish.cloud/uploads/2017/01/biblioteksdriftsform2.pdf
  4. https://tankesmedjanbalans.se/
  5. https://foreningenbis.files.wordpress.com/2020/12/bis-2020-4-compressed.pdf
  6. https://www.biblioteksforeningen.se/nyheter/folkbibliotek-pa-entreprenad/
  7. ibid.
  8. ibid.
  9. SFS 2013:801. Bibliotekslag. Stockholm: Kulturdepartementet.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

”Yttrandefrihetsbibliotek” som samlar förbjudna böcker öppnar i Malmö

Ett nytt bibliotek där förbud, censur och yttrandefrihet står i centrum har öppnat mitt i Malmö, inne på Malmö stadsarkiv. Dawit Isaak-biblioteket lyckas trots ett litet utrymme att behandla det allvarliga ämnet på ett kreativt sätt.

Text: Sofia Berg

I september i år invigdes Dawit Isaak-biblioteket som är beläget inne på Malmö stadsarkiv. Biblioteket är ett nytt initiativ, ett så kallat ”yttrandefrihetsbibliotek” som består av en samling litteratur från hela världen, där den gemensamma nämnaren är att böckerna har varit eller fortfarande är förbjudna i vissa länder. Biblioteket är uppkallat efter den svensk-eritreanska författaren och journalisten Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea utan rättegång sedan 2001 efter att som journalist riktat kritik mot regimen i Eritrea. Biblioteket, som uppkallats efter Dawit Isaak för att hedra honom, fungerar också som en viktig påminnelse: även för svenska medborgare är det fria ordet inte att ta för givet. 

”även för svenska medborgare är det fria ordet inte att ta för givet”

Dawit Isaak-biblioteket kommer stanna permanent på Malmö stadsarkiv och tanken är att biblioteket kontinuerligt ska fyllas på med förbjuden litteratur. Förutom de böcker som ingår i själva samlingen av litteratur som varit eller är förbjuden finns det också sektioner där en kan läsa generellt om förbud, censur och yttrandefrihet. Hela samlingen består av några täta hyllor och vid första anblick ser biblioteket något anspråkslöst ut, men när jag tittar närmre slås jag ändå av de många böcker som varit förbjudna, och framför allt, hur många av dem som fortfarande är det. Bland hyllorna finns några mer välbekanta titlar, däribland Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig (1940), en roman om spanska inbördeskriget. Men de flesta titlarna befinner sig utanför den västerländska kanon, till exempel Roman utan namn (1992) skriven av en av Vietnams största författare Duong Thu Huong, som skildrar Vietnamkriget utifrån en ung soldats blick. 

Biblioteket har en tydlig pedagogisk och interaktiv vilja som bjuder in besökaren. Det finns till exempel en anslagstavla där en själv kan föreslå egna böcker som borde finnas med i biblioteket. På en vägg hänger hörlurar där en kan lyssna på och läsa om musik som censurerats eller riskerat att censureras. Ett exempel är Prince and the Revolutions äventyrliga album Purple Rain (1984). Då i synnerhet den otroliga men mycket explicita låten Darling Nikki, som inte bara ansågs anspela på sex, utan uteslutande handla om det. Det väckte stor oro på sina håll i USA under 1980-talet. På väggarna runt om i biblioteket kan en läsa om yttrandefrihet utifrån olika infallsvinklar, exempelvis finns en tidslinje över yttrandefrihetens historia i Sverige. Biblioteket verkar perfekt utformat för skolklasser att besöka, och mycket riktigt, när jag frågar en arkivarie i informationsdisken om så är fallet, upplyser denne mig om att de gärna vill att högstadie- och gymnasieelever bokar in sig för ett besök. Trots det relativt lilla utrymme som utgör Dawit Isaak-biblioteket kan en uppehålla sig en längre stund vid de olika delarna av biblioteket. 

Dawit Isaak-biblioteket välbehövt bland centrala biblioteken i Malmö

Överlag är Dawit Isaak-biblioteket ett tacksamt tillskott till Malmö stadsarkiv som också fungerar som ett litet filialbibliotek. Malmö stadsarkiv ligger ett stenkast från Folkets park och Möllevångstorget, två centrala tillhåll i Malmö. Men trots den centrala placeringen fungerar biblioteksdelen mest som en plats för snabb återlämning, lån eller hämtning av reservationer. Det har saknats utrymmen för interaktion förutom de läsplatser som finns utplacerade. Malmöbiblioteken är bra på sina stadsdelsbibliotek, men mindre bibliotek i centrala delar av stan saknas fortfarande, med undantag för det kreativt utformade biblioteket Garaget vid Södervärn. Dawit Isaak-biblioteket fyller därför ett tomrum på Malmö stadsarkiv som får biblioteksdelen att upplevas som mer inbjudande för både unga och vuxna som befinner sig i området.

Biblioteket är ett samarbete mellan Biblioteken i Malmö och Malmö stadsarkiv, svenska PEN som arbetar för yttrandefrihet och ger stöd till hotade författare och fristadsorganisationen ICORN. Runt om på bibliotekets väggar kan en läsa om fristadsförfattare som genom fristadsprogram från PEN och ICORN levt eller lever i exil i Malmö. Till exempel kan en läsa om den afghanska tv-journalisten Wali Arian som 2015 rapporterade om de systematiska övergrepp som talibanerna begick på befolkningen i Kunduz-provinsen i Afghanistan. Efter rapporteringen blev Arian måltavla för talibanernas attacker och efter allvarliga hot mot sin familj blev Arian med familj tvungna att fly Afghanistan till Malmö.

Vad är egentligen hot mot yttrandefriheten? 

Devisen ”yttrandefriheten måste skyddas!” kan användas (missbrukas?) utifrån olika agendor. Med jämna mellanrum brukar det hända att personer med högerextrema åsikter vill att kränkande eller förtryckande litteratur ska köpas in till biblioteken. Om ett inköpsförslag nekas på grund av att innehållet strider mot bibliotekens värdegrund är det inte ovanligt att vissa då snabbt utropar att yttrandefriheten är hotad. Ett annat exempel är när Dan Park, ”gatukonstnären” som flera gånger dömts till hets mot folkgrupp efter att i sina verk uttryckt sig rasistiskt och nazistiskt, ville hålla en manifestation i Malmö i augusti i år där Koranen skulle brännas. Park planerade manifestationen tillsammans med partiledaren Rasmus Paludan från det danska högerextrema partiet Stram kurs. När de inte beviljades av svensk polis att hålla manifestationen menade Park och Paludan att det var just: ett hot mot yttrandefriheten. 

”Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet”

I fall som dessa använder man argument om att yttrandefriheten är hotad felaktigt, då vad som faktiskt inte är tillåtet enligt yttrandefrihetsgrundlagen är att uttrycka sig kränkande eller förtala en person eller grupp.

Att Dawit Isaak-biblioteket går till yttrandefrihetens kärna är därför uppfriskande i all sin enkelhet och välbehövligt om man jämför med exempelvis Parks och Paludans tolkning av yttrandefrihet. De kompakta hyllorna på biblioteket med förbjuden litteratur talar sitt tydliga språk; yttrandefrihet är inte bara ett begrepp som används för att ge emfas i olika samhällsdebatter. För många kan den inte tas för given. 

Men Dawit Isaak-biblioteket fördjupar också yttrandefrihet som begrepp och visar på olika grader av förbud eller censur. I de värsta fall blir personer tvingade till exil, fängslade eller dödade men det finns också andra mindre våldsamma sätt att motverka det fria ordet på men som ändå gör våld på den konstnärliga friheten och upphovspersonen/ personerna bakom. 

På Dawit Isaak-biblioteket läser jag om hur exempelvis hiphop och punk som musikgenrer i USA länge betraktats som olämpliga för unga att lyssna på med argument om stötande språkbruk eller sexuellt innehåll. Under 1980-talet började man märka skivor med det idag svartvita, välkända märket: ”Parental advisory: explicit content” (där tidigare nämnda Purple Rain var skivan som gav upphov till symbolen). Man ville med hjälp av symbolen avråda skivbutiker att sälja skivor med visst stötande innehåll. Den typen av moraliserande tillrättavisning av auktoriteter är förstås en inkränkning på verket eftersom det ofta är i konstens subversitet som värdet finns och varför verket överhuvudtaget skapats. Att det dessutom främst är vissa gruppers uttryck som genom tiderna ansetts vara ”farligt” och som måste tillrättavisas eller regisseras är en fördold typ av censur, en maktutövning för att inte låta förtryckta grupper få skapa under helt fria premisser. Yttrandefrihet kan handla om liv och död, men också ifall det verkligen är berättigat att gå in med ett moraliserande finger och peta i ett verk tills det är lagom äckligt, argt eller ifrågasättande. I de värsta fallen är censur förödande för upphovspersonen, och i bästa fall skapar den tråkiga, likriktade verk och uttryck. Dawit Isaak-biblioteket lyckas med att visa på de olika grader som ryms inom begreppet yttrandefrihet och censur och visar det på ett respektfullt och intressant sätt. 

Lästips från Dawit Isaak-biblioteket

Roman utan namn (1992) av Duong Thu Huong  

En av Vietnams mest lästa författare, trots att hennes böcker fortfarande är förbjudna i hemlandet. Roman utan namn skildrar en ung man, Quan, som är ute och strider under Vietnamkriget. Romanen visar hur Vietnams befolkning sakta bryts ned av kriget. Ett intressant perspektivskifte: i Vietnam kallade man kriget för ”det amerikanska kriget”, i resten av världen för ”Vietnamkriget”. 

Poesins diktatur (2015) av Zurab Rtveliashvili

Den georgiska poeten som sedan 2009 är bosatt i Stockholm har vid flera tillfällen arresterats och suttit frihetsberövad i Georgien för sina framträdanden som poet. Poesins diktatur är både språkligt och visuellt upproriskt och Rtveliashvilis diktuniversum handlar om att aldrig låta sig tystas ned, att genom litteraturen höja rösten. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Alexandra Wahlström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström, att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu avslutar vi serien med Alexandra Wahlström

Enkät: Sofia Berg 

Alexandra Wahlström

Skolbibliotekarie i Lund

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Att börja arbeta som skolbibliotekare kan ibland kännas som en helt annan sorts bibliotekarie än den man studerat till. På skolan är bilden av barn och unga så förknippad med den som elev att det ibland krockar lite väl mycket med de värderingar man tagit till sig under utbildningen. Trots att jag är väldigt nöjd med hur utbildningen har breddat mina kunskaper inom biblioteksområdet så kan jag ibland tänka att det finns en poäng med att göra som i de nordiska grannländerna där skolbibliotekarie är en påbyggnadskurs till lärarprogrammet. Detta för att skolbibliotekarie just är så skoloch lärofokuserat. Det är ett så mångfacetterat yrke som kräver så mycket av en, inte minst att man (med rätta) är ute i klasserna och håller i lektioner. Men det pedagogiska är ingenting som man får med sig i utbildningen och här ser jag ett glapp mellan utbildning och arbetsliv. Vi lär oss att ta fram information till olika målgrupper men inte riktigt hur man bäst förmedlar den. Det är visserligen något som gäller för de flesta utbildningar – att universitetet bistår med det teoretiska och sedan får man omvandla det till praktik när man är ute i arbetslivet.

”Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar”

Jag skulle gärna se att skolbibliotekarie är ett yrke som får lyftas ännu mer, Både i utbildningen och på arbetsmarknaden då jag upplever att skolbibliotek ofta hamnar i kläm mellan olika yrken och förvaltningar, vilket ofta resulterar i att man får dra i sina egna frågor och föra sina egna kamper. Det märks inte minst nu i besparingstider när skolbiblioteken påverkas av sparkraven som både ställs från skol- och fritidsförvaltning. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till William Friström

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Nu har turen kommit till William Friström.

Enkät: Sofia Berg 

William Friström

Södertörns högskola

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt. Att prata om neutralitet på det sättet är att konservera samhället. Det är ingen politiskt neutral handling egentligen utan en som stödjer den rådande ordningen. Om biblioteken ska kunna ta sina uppdrag som bildning, demokratiutveckling, ökad jämställdhet med mera på allvar, ja då kan vi inte vara neutrala. För att inte nämna rådande problem med falska nyheter och fördomar. Något bibliotekariekollektiven i sin profession absolut måste bekämpa.

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Jag tycker frågan är enormt svår. Jag känner mig direkt otillräckligt kunnig i historia för att göra en sådan framåtblick. Jag hoppas att vi vid det laget har börjat röra oss mot ett feministiskt, antirasistiskt och socialistiskt samhälle. Om så är fallet så tror jag utmaningen blir att prioritera alla satsningar. ”Ska vi bygga de fem nya biblioteken för det här året utspritt eller fokuserat?” skulle till exempel kunna vara en utmaning för den tiden.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag skulle helt obildat och försiktigt prata om den demokratiska poängen med ämnet. Fokus borde ligga på vad den kan göra för att flytta makten från några få till de många. Vad kan vi använda bibliotekens fysiska rum till? Vad innebär algoritmerna på nätet för individer såväl som samhället ur ett demokratiskt fokus? Men om det behövs mer fokus på detta än vad som redan finns är svårt att säga då jag inte har så mycket att jämföra med.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Förhoppningsvis så har trenden vänt och vi har byggt fler bibliotek. Jag hoppas på att vi satsar på ett mer lokalt arbete där fler men mindre bibliotek kan samarbeta för att vara på så många platser som möjligt så centralt som möjligt.

”Jag vill påstå att frågan om neutraliteten är viktig att fånga. Den nya nationella biblioteksstrategin talar om biblioteket som neutralt. Det här menar jag på är farligt.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Jag kan spekulativt säga att det nog är mer tjänstepersonstankar inom arbetslivet och mer ideologiskt och visionärt i studierna. Men jag har ingen koll.

Vilka frågor kring arbetsförhållanden är de mest relevanta just nu?

Frågan är egentligen svår för en student att svara på men jag tror att arbetstidsförkortning är viktig. 30 timmars arbetsvecka skulle nog vara bra att börja med. Jag tänker mig även att maktfrågan måste på tapeten. Hur mycket bestämmer bibliotekarierna gentemot chefer och politiker? Maktlöshet på arbetsplatsen skapar en dålig miljö och ibland hopplöshet inför sitt jobb. För att inte tala om alienationen som resultat. Dessutom så får många en känsla av att de inte duger när de inte får använda de kunskaper de har. När bibliotekariernas expertis ignoreras så tror jag absolut att självförtroendet sjunker. Tillsammans med att osynliggöras i bibliotekslagen så ska vi heller inte få vara med och forma våra bibliotek ordentligt? Det är en arbetsmiljöfråga.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Vi riktar blicken framåt! Några frågor till Tove Völgyi

bis bett två studenter i biblioteks- och informationsvetenskap, Tove Völgyi och William Friström samt en nyutexad bibliotekarie, Alexandra Wahlström att berätta om vad de anser är de mest aktuella frågorna nu. Först ut är Tove Völgyi.

Enkät: Sofia Berg 

Tove Völgyi

Umeå universitet

Vad anser du är den viktigaste biblioteksfrågan just nu?

Frågor som på olika sätt har med makt och jämlikhet att göra: digitala klyftor, lika möjlighet för användare att ta del av information och kultur i ett segregerat samhälle, förändringar i hur produktion och spridning av information går till som biblioteken måste förhålla sig till.

Foto på Tove Völgyi

Om vi blickar framåt 50 år, vilka tror du de största utmaningarna för bibliotek är då? 

Snabba förändringar när det gäller teknik och informationsflöden kommer fortsätta, och biblioteken kommer fortsätta att behöva förhålla sig till det på något sätt.

Vilket område inom biblioteks- och informationsvetenskap bör det läggas mer fokus på?

Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna. Jag hoppas att det även i framtiden kommer ses som centrala delar för biblioteken och forskningen.

De senaste tjugo åren har en fjärdedel av folkbiblioteken i Sverige lagts ner. Hur tror du situationen kommer se ut om ytterligare tjugo år?

Det är svårt att säga, eftersom det beror så mycket på den politiska utvecklingen i landet. Förhoppningsvis kommer biblioteken istället att bli allt viktigare och stärkas, men det beror mycket på vad rådande politik vill lägga pengar på.

”Jag har fått en bild av att läsning och kultur flyttas allt mer till marginalen inom biblioteks- och informationsvetenskapen och utbildningarna.”

Finns det ett glapp mellan biblioteks- och informationsprogram på högskola och universitet och hur det sen ser ut i arbetslivet?

Glappet mellan utbildningen och yrkespraktiken är en fråga som engagerar mig just för att jag arbetade på bibliotek innan jag började plugga biblioteks- och informationsvetenskap, och därför har ett lite annorlunda perspektiv. Under utbildningens gång har jag hela tiden grunnat på vad skillnaden kommer vara när jag fortsätter arbeta efter utbildningen. Det är faktiskt inte helt enkelt att sätta fingret på. Men i stora drag så tycker jag det viktigaste jag får med mig handlar om bibliotekets roll i samhället, och informationens roll i samhället. Överlag tror jag att man får mest användning av utbildningen om man sedan jobbar med verksamhetsutveckling eller som chef. Då menar jag inte att bibliotekarier inte behöver vara insatta i de stora frågorna! Men stora delar av yrkespraktiken, som att möta användare i olika situationer eller köpa in och hantera medier, har väldigt liten plats i utbildningen. Den sociala biten är definitivt något som man möter först i arbetslivet. Jag skulle också önska att pedagogik, MIK och digital kompetens var en större del av utbildningen. 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.