Etikettarkiv: skönlitteratur

Tre frågor till Balsam Karam

I år debuterade Balsam Karam med sin politiska roman Händelsehorisonten som har blivit både omtalad och hyllad. Karam som har en bakgrund som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek bidrog under många års tid med texter och illustrationer till bis – inte minst ett antal uppmärksammade omslag. bis återkopplar med författaren och låter henne svara på några frågor om bibliotek, litteratur och skapande.

Bild på författaren Balsam Karam. Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Fotograf: Magnus Liam Karlsson 2017

Du arbetar som bibliotekarie i Rinkeby och har bidragit till bis med flera artiklar. I Sverige håller man på att ta fram en nationell biblioteksstrategi för tillfället. Vad är den viktigaste frågan för biblioteken just nu?

Den viktigaste frågan i min mening är mängden resurser och hur de fördelas. Folkbiblioteken i Sverige har sedan länge dragits med resursbrist i personal, samtidigt som bibliotekens verksamheter och öppethållande har utökats och mängden tjänster som biblioteken ska kunna utföra har blivit fler. Med en sådan utveckling är det på inga sätt konstigt att biblioteken som rum ibland inte kan ses efter eller rentav kollapsar till följd av för stor arbetsbörda. Det gör mig därför förvånad och upprörd att somliga – trots kunskap om resursbristen såväl som kännedom om de fantastiskt fina resultat som utökade personalresurser har lyckats åstadkomma de gånger det har kommit till – vill skylla det eftersatta biblioteksrummet på besökare och framförallt unga besökare och deras beteende. Det är ett befängt skuldbeläggande där biblioteken hellre sparkar neråt och tycks ta på sig ytterligare en uppgift som uppfostrare av unga i offentliga rum, hellre än att sparka uppåt och en gång för alla kräva utökade resurser från de ytterst ansvariga för verksamheten.

Illustration av Balsam Karam

Du var väldigt uppskattad som illustratör när du fungerade som bildredaktör i bis. Ser du någon skillnad i att arbeta med bildkonst och att arbeta med text?

En rätt tydlig skillnad är bildkonstens direkthet i mötet med betraktaren, att jämföra med textens flöde och bläddrande. Många gånger behöver man läsa klart en mening, en sida eller en bok för att så att säga ”förstå” vad det är man har läst, och det påverkar arbetet med texten mycket. För mig känns arbetet med text både längre och jobbigare, men också mer givande än att arbeta med bildkonst. En likhet bildkonsten och skrivandet emellan är dock begränsningen och det var inte förrän jag började tänka på Händelsehorisonten som en målarduk som jag kunde se att den var möjlig att slutföra. Liksom en målarduk kan en enda bok omöjligen rymma allt man vill skriva, även om man i skrivande stund önskar det. Det bästa med att vara bildredaktör var dock att jag kunde kombinera arbetet med text med arbetet med bildkonst! Bland mina finaste minnen från den tiden var de gånger jag hörde av mig till någon av våra jätteduktiga illustratörer med en idé om en eller flera illustrationer. Att i skrift försöka förmedla sin idé om en bild var jättehäftigt!

Många har beskrivit Händelsehorisonten som dystopi eller science fiction. När jag läser den så tänker jag att den lika gärna kan handla om vår värld. För att ytterligare komplicera saker så är mödrarna och barnen i utkanterna väldigt kärleksfulla, handlingskraftiga och solidariska mot varandra. Beskrivningen av dem och hur de hanterar sin livssituation är knappast vad jag skulle kalla en dystopi. Vad var det egentligen för värld du ville skriva fram i händelsehorisonten?

Jag tror att jag först och främst försökte förstå vissa skeenden i världen genom att skriva Händelsehorisonten, däribland min egen saknad och längtan efter en gemenskap och ett långt och hållbart motstånd. Skrivandet av den hjälpte mig att tänka på och närma mig de här skeendena på ett sätt som att läsa eller insamla information om dem inte hade lyckats med. Jag ville också skriva om förtryck, utsatthet och våld utan att exploatera mina karaktärer, eller utsätta mina läsare för en våldsam läsning. När jag läser den idag tycker jag att Utkanterna är en plats där mödrar och barn är motståndskraftiga och kärleksfulla på en och samma gång, där de orkar trots att allt har gått åt helvete och där de inte förlorar sin innersta kärna. Jag inser idag att jag har skrivit fram min egen utopi.

I nästa nummer av bis kommer du hitta en längre artikel om Balsam Karam och Händelsehorisonten där författaren svarar på fler frågor!

Länkar

Prenumerera på bis

Tobias Willstedt

Författare i landsflykt

”Tänk er att Björn Ranelid skulle tvingas skriva på punjabi. Eller att Ann Jäderlund satt i landsflykt i Japan och antingen måste lära sig dikta på japanska eller hoppas på att bli upptäckt och översatt. Skulle de haft en chans att utveckla sina egensinniga konstnärskap om de i början av sina författarskap hade befunnit sig i isolering från både sitt språk och sin publik?

Just sådan är situationen för många av de författare som inte är födda i Sverige men som är bosatta här. Vi har begåvats med en mängd författare av utländsk härkomst. En del av dem skriver på svenska, eller delvis på svenska, men de allra flesta skriver på sitt modersmål. Sveriges Författarförbund har över tvåhundra medlemmar som skriver på andra språk än svenska. Detta avspeglar sig dock inte i utgivningen från de stora förlagen. Det är ytterst få av de författare som lever i landsflykt i Sverige eller som flyttar hit av andra skäl, som kan bli lästa av sina svenska landsmän eftersom deras verk sällan är översatta till svenska. De publiceras på små ofta egna förlag med små möjligheter att distribuera och inte sällan i översättningar som knappast gör rättvisa åt deras litterära språk. Många fortsätter att ge ut böcker i sina gamla hemländer, andra skriver i exiltidskrifter för landsmän som lever i landsflykt utspridda över världen.

Därför säger vi: Välkomna till Världen i Sverige!”

Ur Madeleine Grives förord till antologin Världen i Sverige (1995) som presenterade ett sjuttiotal författare, från Rubén Aguilera till Demir Özlü, som invandrat, i många fall som flyktingar, och bosatt sig i Sverige. Det är den hittills största antologin med internationell skönlitteratur av oetablerade författare i Sverige, och utgavs av En bok för alla, med Madeleine Grive och Mehmed Uzun som redaktörer.

Kunde man önska att regeringen och Kulturrådet skulle återinföra bidraget till En bok för alla nu? Eller att Stockholms stad skulle återupprätta storleken på det bidrag man en gång gav till Kurdiska biblioteket i Stockholm? Enligt vad jag hört bor det fler kurdiska författare i Stockholm än i någon annan stad, möjligen Istanbul undantaget. Kurdiska är också ett av de största invandrarspråken i Sverige. Och det är bara ett av många som skulle behöva stöd till utgivningen.

Det vore en god insats i en tid som präglas av flyktingströmmar och religiös kulturfientlig fundamentalism.

Mats Myrstener