Kategorier
Folkbildning

15 miljoner till skolbiblioteken

Äntligen, är man böjd att säga. I den kommande höstbudgeten satsar regeringen 2,4 miljarder på ett ”skollyft”. Aftonbladet kommenterar det idag: ”Medan Björklund ägnade sig åt ständiga förändringar av reglerna skjuter faktiskt den  nya regeringen till resurser.” Äras den som äras bör.

Investeringarna gäller mer personal, satsningar på fritidsgårdarna på skolan, höjd skolschablon för asylsökande, förstärkning till Skolverkets legitimationsverksamhet, högre lärarlöner och satsningar på utveckling och kompetens, satsning på specialpedagoger och gymnasial yrkesutbildning. Och så till sist: 15 miljoner (den absolut minsta posten räknat i kronor) till skolbiblioteken. Men att dessa alls nämns får tas som en stor framgång.

Så nu har staten tagit en del av ansvaret, nu är det upp till kommunerna att satsa sin del på skola och bibliotek.

Dagens Nyheter rapporterar att frivilligorganisationer som Volontärbyrån, eller ett studieförbund som Studiefrämjandet i Stockholm blivit nedringda av människor som vill hjälpa ankommande flyktingar med studier och rekreation. Reaktionerna från de goda krafterna efter DN:s artiklar har varit fantastiska. Även Stockholms stad börjar engagera sig, och vill använda sig av biblioteken i Stockholm. En sådan verksamhet, som startade i Botkyrka, är att försöka nå invandrar- och flyktingföräldrar med spädbarn med verksamhet i biblioteket. Den finns också idag i Stockholm, men kommer att utökas.

Men visst är det ett tecken i tiden att mycket av ansvaret för att samhället ska fungera har lagts över från stat och kommuner till enskilda medborgare? I en debattartikel i Svenska dagbladet idag klagas på ”popcornpolitik”, och man efterlyser ett (konservativt) värdegrundsarbete. Jag håller med, men tycker att värdegrundsarbetet ska gälla främst socialdemokratin. Lite har dock betalats tillbaka i den kommande höstpropositionen. Nu gäller det bara för kommunerna att ta upp handsken och implementera skol- och bibliotekslyftet.

Och för de svenska folkbildningsorganisationerna är studiecirklar för nyanlända flyktingar och invandrare kanske ett sätt att komma ur en identitetskris som varat i många år nu? Fler än Studiefrämjandet kommer säkert att nappa när riktade statliga bidrag lockar?

Mats Myrstener

Kategorier
Uncategorized

Förstatliga folkbiblioteken

Ett av problemen med skolor och folkbibliotek är den ojämlika standarden över landet. Nyss utnämndes Kista bibliotek i Stockholm till ”världens bästa folkbibliotek”. Kulturborgarrådet Roger Mogert sade sig vara ”otroligt glad att det hårda arbete och den kunskap som medarbetarna bidrar med belönas”.

Det är väl gott och väl att de som arbetar på biblioteket belönas. Men borde inte Stockholms stadsbibliotek ta åt sig något av äran? Och borde inte andra svenska folkbibliotek inspireras? Varför denna blygsamhet? Är det ett demokratiskt problem att standarden på skola och antalet folkbibliotek över hela landet sjunkit sedan 1980-talet?

Jag är inte ense med Jan Björklund i allt, men hans åsikt att skola och folkbibliotek i Sverige borde återförstatligas håller jag med om. Det gjorde redan pionjären Valfrid Palmgren, och det borde kunna innebära en jämnare standard överlag för Sveriges folkbibliotek.

Jag menar att Svensk biblioteksförening och BiS gemensamt borde förespråka ett sådant förstatligande.

De generella statliga bidragen till folkbiblioteken togs bort 1965. Det kom som en chock för de svenska folkbiblioteken. En grundläggande plattform, stadfäst sedan länge, rycktes plötsligt bort och ersattes med punktvisa mindre och osammanhängande bidrag till olika verksamheter. I samband med detta inleddes den stora reformen med kommunsammanslagningar. Den socialdemokratiska åsikten var att kommunerna skulle sköta biblioteksverksamheten. Liksom studieförbundens verksamhet skulle den vara ”fri och frivillig”. En bibliotekslag var inte nödvändig.

Idag har vi fått en bibliotekslag men det har knappast inneburit en solidare biblioteksverksamhet. Lagen tillkom snarast för att rädda vad som räddas kan. Politiken från statligt håll präglas ju sedan länge av att ”spara i ladorna”, ”krona för krona”. Det har gått ut över skola, sjukvård, åldringsvård, barnomsorg, utbildningsväsen och bibliotek. Många av verksamheterna går idag på knäna.

En statlig biblioteksstrategi har länge efterlysts. Bara få kommuner har orkat ta en egen biblioteksplan. Nu har en utredare tillsats med rejält tilltagen tid för utredning, som ska redovisas först 2019! Det vittnar väl om hur viktig och hur brådskande man från politikerhåll tycker att frågan är?

Jag inbillar mig att det däremot brinner under fötterna när det gäller de försämrade skolresultaten i Sverige. Men hur mycket bättre hade det inte varit om skolan återförstatligades så att man därmed kunde få ett samlat grepp över de nya satsningarna, som torde komma i höstens budget? Riskerar det annars inte bara bli att lappa och laga en schweizerost med allt för många och stora hål? Det finns knappast några andra länder i världen (Chile har nämnts) där skolorna administreras av allt från religiösa föreningar till riskkapitalister med säte i Luxemburg och Lichtenstein.

Det sägs då alltid att det är bättre att marknadens olika ”aktörer” själva får reglera och sanera sin verksamhet. Men något resultat av detta ser vi inte. Jag menar, och det menade även Valfrid Palmgren, att folkbiblioteken borde skötas med samma allvar som skolorna, ja att de hängde (och hänger) organiskt samman. Förstatligas den ena delen så kan inte den andra lämnas vind för våg. Kommunerna klarar idag uppenbarligen inte av att sköta båda verksamheterna fullt ut.

I Ramsberg i Närke tog kommundelsinvånarna nyss saken i egna händer och räddade det nedläggningshotade biblioteket, som tömdes på böcker som gömdes undan på hemlig plats. Kanske var biblioteket för litet för att få vara kvar? Kanske skulle det ersättas med en bokbuss, i bästa fall? Nu kanske det får vara kvar, men inte i kommunal regi. Det tyder på en viss anarki, eller hur?

Kanske löser ett förstatligande inte bibliotekens problem? Eller så kunde det innebära en uppgradering av biblioteken, ett förstärkande av resurserna, ett mer demokratiskt och utspritt nätverk över landet, ett nytänk? Folkbiblioteken borde som sagt åtminstone behandlas med samma omsorg som skolan. Som ett viktigt pedagogiskt instrument.

”Borde”? Nej, snarare ”skulle”.

(Och ur folkbildningssynpunkt är det nog ett av de bästa sätten att motverka Sverige-Demokraternas spridning.)

Mats Myrstener

Kategorier
bildning klassamhället skattepolitik skolan

Klass och bildning

Att begreppet klass inte bara har att göra med hur mycket pengar man tjänar vet väl varenda bibliotekarie. Bourdieu talar också om ”social kompetens” och ”kulturellt kapital”, något som blir allt viktigare på dagens slimmade arbetsmarknad. Idag måste man inte minst ha kunskap om det nya mångkulturella samhället för att kunna fungera i ett sådant.

Klass är ett ord som politiker sällan talar om. I mediadebatten hörs det allt mer, men politiker verkar ha väldigt svårt för det. Kanske anser man (som många socialdemokrater) att ”klassamhället” tillhör det förgångnas numera allt dammigare rekvisita, och att klassamhället försvann när folkhemmet och välfärden var utbyggd och färdig i början på 1980-talet. Kanske skäms man bara.

Att ett väl fungerande välfärdssamhälle snabbt kan raseras kan vi se på Nya Zeeland, som t.o.m. låg före Sverige i det hänseendet på 1970-talet. Sedan kom nya ekonomiska vindar med Milton Friedmans Chicagoskola, och Nya Zeeland omvandlades väldigt snabbt, och den offentliga sektorn privatiserades, låglöner infördes, och facklig verksamhet sågs som något negativt. Vindarna nådde också Sverige, introducerade i Sverige på 1980-talet av Kjell-Olof Feldt och hans ”grabbar” från Handelshögskolan: Klas Eklund, Björn Rosengren, Allan Larsson, Erik Åsbrink, Odd Engström.

Nu när klass är på väg tillbaka är det fortfarande ett pestsmittat ord. Ännu värre med ”bildning”. Att gå ut skolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna hör utan tvekan dit. Och att inte veta vem Strindberg, Ibsen, Selma Lagerlöf, Dostojevskij, Freud eller Einstein är. Inte bara känna till namnen utan också veta vad de stod för. Politiker talar sällan om bildning (fast folkbildning en gång var ett socialdemokratiskt honnörsord), förmodligen för att de inte riktigt vet vad det är. Eller inte har.

Bildning handlar ju inte minst om att känna till sin omvärld, och att, på klassiskt manér, ”känna sig själv”. Känna sig själv som människa, och veta sina begränsningar. Det kallades ”humanism” när jag gick i skolan.

Utan språk och kunskaper ingen bildning. Den som inte får detta i hemmet har bara skolan kvar att lita på. Om skolan också misslyckas, vilket ofta förefaller vara fallet, återstår bara biblioteket. Många bibliotek ägnar sig idag (genom olika stödorganisationer) åt läxhjälp och det är bra. Det är en mycket konkret uppgift där man verkligen kan ”spela roll”.

Det är där biblioteket kommer ”in i bilden”, kan man säga. Det var ett uttryck som vår gamle lärare i litteraturvetenskap Olof Dixelius hatade. Det kunde bara användas i ämnen som konstvetenskap och film. Han var utan tvekan bildad, men så var han också pensionsmässig redan på 1970-talet. En av de sista universitetslärare som behärskade flytande latin och grekiska, som faktiskt var skolämnen på gymnasiet i Umeå, även om jag själv läste ”lättvarianten” allmän språkkunskap, som ingick i den humanistiska linje jag läste.

Olof Dixelius är idag borta, liksom latinet och grekiskan tror jag (och har ersatts av andra språk), och den humanistiska variant man kunde läsa på gymnasiet. Jag lärde mig mycket var våra ord och vårt språk kommer ifrån. Historia borde vara ett grundämne i skolan. Att vara ”bildad” är idag varken elitistiskt eller snobbigt, det är tvärtom en grundförutsättning för demokratin och för människans och samhällets utveckling. Det är inte bara färdigheter i hårda ämnen som naturvetenskap, medicin, teknik och matematik, utan lika viktigt som historia, samhällskunskap, kulturförståelse och läsfärdigheter.

Skolan och biblioteken är en nödvändighet, och hörde tidigare alltid ihop. Skolfrågorna kommer säkert att bli ett hett debattämne i kommande politiska val. Utbildningsministern (som alltid skyller på den flummiga ”socialdemokratiska skolan”) kommer att få det hett om öronen. Bättre en ”flumskola” där man faktiskt lärde sig något, än en Björklundskola där inte ens de högpresterande lär sig lika mycket som för åtta år sedan måhända?

Mats Myrstener

Om detta skriver idag i DN Qaisar Mahmood (ännu ej på webben)