Etikettarkiv: sambiblioteket

Det svenska sambiblioteket krackelerar – ett helt nytt behövs!

I bis nummer 3/2020 ställde Lena Lundgren frågan om det svenska sambiblioteket är på väg att krackelera. Intressanta svar kom in på den enkät, som hon skickade ut till en rad viktiga aktörer efter artikeln.

Text: Lena Lundgren

Illustration Tobias Johansson

I förra numret av bis skrev jag en artikel, ”Krackelerar det svenska sambiblioteket?”, där jag översiktligt försökte beskriva utvecklingen när det gäller folkbibliotekens fjärrlån och en del därmed sammanhängande problem. Artikeln slutade med en fråga: Vem eller vilka tar initiativet och ansvaret att lösa dessa frågor när splittring och egenintresset brer ut sig inom biblioteksområdet? Jag ställde där frågan till Kungliga biblioteket (KB) och Svensk biblioteksförening (Svb) men det är ju många flera som är berörda.

Jag bestämde mig för att följa upp artikeln och skickade den därför till en rad viktiga aktörer och bad dem kommentera artikeln utifrån följande frågor:

1.   Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör eventuellt ta ansvaret?

Trettiosex institutioner, som forskningsbibliotek, regionbibliotek, större stadsbibliotek samt KB, Kulturrådet, depåbiblioteket i Umeå, MTM (Myndigheten för tillgängliga medier), MLC (Mångspråkiga lånecentralen) samt Svb fick frågorna och glädjande många, arton stycken, har lämnat kortare eller längre svar. Ett par respondenter svarar för flera kolleger som de har samrått med och tre, bland andra KUR, svarar att de avstår från att yttra sig. Ganska många kommentarer är utförliga och synpunktsrika och alla är mycket intressanta. Jag tackar er som har lagt ner tid och engagemang på svaren och ska göra mitt bästa för att redovisa dem på ett rättvisande sätt! 

Några har påpekat ett par mindre fel (till exempel att det står ILC i stället för MLC), förtydliganden angående just MLC och sådant som saknas i min artikel, vilket jag tacksamt har noterat. De digitala medierna, som naturligtvis är mycket viktiga för att tillgodose en jämlik tillgång till medier, tog jag inte upp eftersom det handlar om ett ännu mera komplext problem, som fordrar en särskild genomgång, men flera saknar med all rätt det området. Svaren är anonymiserade (utom från KB där Christina Jönsson Adrial anser att hon, som representant för en myndighet, inte bör svara anonymt) och återges under frågorna. Mina reflektioner och kommentarer finns sist i artikeln. 

1.  Är beskrivningen i artikeln i stort sett riktig?

Nästan alla som har svarat anser att min beskrivning i stora drag är riktig. ”Ja, beskrivningen stämmer väldigt bra med den verklighet vi upplever som ’vanligt’ relativt stort folkbibliotek, Libris-bibliotek sedan 2013.” Ett par forskningsbibliotek känner inte att beskrivningen direkt berör dem, men följer utvecklingen. Biblioteken är, förutom av den tekniska utvecklingen, påverkade av en rad andra stora samhällsförändringar utanför biblioteksvärlden. Förändringar inom biblioteksområdet är bland mycket annat den reviderade bibliotekslagen 2013, som fråntog regionbiblioteken ansvaret för den kompletterande medieförsörjningen, nedläggningen av lånecentralerna i Stockholm och Malmö och den ständigt ökande tillgången till informationskällor både för bibliotekspersonalen och för medborgarna. En förändrad syn på användarna, med mindre av förmyndarskap från bibliotekens sida och mer av rättighetstänkande, kan också spela in i utvecklingen, menar någon. 

”Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna”

Ett par respondenter understryker att bibliotekens kärnuppdrag är ge tillgång till information och bygga kunskap. Demokratins skattkammare (2019) lyfter fram bibliotekslagens stadgande att biblioteksverksamhet ska vara tillgänglig för alla och att biblioteken måste samverka för att säkra en jämlik tillgång till information. Min åsikt att bibliotekslagen är motstridig är inte riktig, anser ett par svarande, men den har lett till oönskade konsekvenser som inte är i linje med lagens avsikt. Allt fler kommuner bevakar sina egna intressen utan att analysera de mera långsiktiga konsekvenserna för användarna:  ”År 2020 ser vi tydliga tendenser till ett fragmenterat bibliotekslandskap […].” De restriktioner som flera stora bibliotek har infört för att låna ut sina medier, till exempel att inte alls låna ut köpbara böcker, får orimliga konsekvenser för de minsta biblioteken. Dessa får lägga resurser på att köpa in exempelvis mycket smal facklitteratur. 

Svårigheterna för de mindre biblioteken blir särskilt tydliga när det gäller kurslitteraturen. I svaren ställs krav på att studenternas och vuxenutbildningens behov av medier måste tillgodoses av utbildningarna. 

Olika former av regionala samarbeten inom medieområdet med gemensamma kataloger och stöd i form av transportservice har vuxit fram, vilket har medfört att vissa regioner är i stort sett självförsörjande. Men insatserna ser olika ut och finns inte i alla regioner. 

Nästan alla anser att de nationella fjärrlånerekommendationerna måste ses över. De har förlorat sin relevans och skillnaderna mellan regionerna och biblioteken har blivit större. Det finns förväntningar på att fjärrlånen ska fungera som förr och de bibliotek som tidigare var lånecentraler blir nu ett slags ”pseudolånecentraler”, dock utan statlig ersättning. Det är depåbiblioteken i Umeå och Stockholm som ska användas. Men rimligheten ifrågasätts, såväl när det gäller kostnader som miljöpåverkan, i att skicka fjärrlån till och från Umeå, när medierna finns inom regionen och det oftast även finns en fungerande transportservice. Det är nödvändigt att analysera vad det beror på att beställningarna till depåbiblioteket i Umeå har ökat så kraftigt de senaste åren. Umeå har inte fått ekonomisk kompensation för detta och det är också ett tecken på att systemet inte fungerar. 

E-medierna är som sagt ett stort eget område, som jag inte tog upp i min artikel, men flera påpekar här som exempel att vissa bibliotek får bära stora kostnader för användare som registrerar sig på bibliotek som är välförsedda med e-medier utan att personerna hör hemma i kommunen. Det finns en risk att biblioteken därför begränsar servicen till att gälla de egna invånarna. 

2.   Hur ser ni på utvecklingen? Är den problematisk på kort och/eller lång sikt?

Libris spelar en viktig roll och dess betydelse ökar för att effektivisera fjärrlånen allt eftersom fler bibliotek ansluter sig. Som positivt framhålls också att utvecklingen har bidragit till nya former av samarbeten och nya regionala medieförsörjningsplaner. Problemet är brister i nästa steg, alltså när de regionala samarbetena inte räcker till. Det kan bli orättvisor inom regionen, och där det regionala samarbetet inte är så utvecklat drabbar det de minsta biblioteken och de svagaste kommunerna. Kritik riktas mot Johanna Hanssons uttalande i Biblioteksbladet (BBL) att biblioteket måste söka mera medel för medieinköp (”lyfta frågan till politiken”), det är orealistiskt i de flesta kommuner. 

”Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt.”

Biblioteken har knutits närmare till sina huvudmän. Folkbiblioteken måste följa kommunernas policys och avtal och biblioteksplanerna kan innebära både ett större engagemang från kommunledningens sida och en starkare politisk styrning av verksamheten. De regionala biblioteken ingår i kultursamverkansmodellen med motsvarande konsekvenser. De senaste årens tydligare efterfrågestyrning av bibliotekens mediebestånd har förmodligen också gjort dessa mera likartade, vilket kan ha ökat behovet av fjärrlån. Omprioriteringar från service till priviligierade grupper till i bibliotekslagen prioriterade grupper, vilket skulle kunna vara en tänkbar lösning, kan bli svårhanterliga lokalt. SD har till exempel tidigare motionerat i riksdagen om att bibliotekslagens paragraf om mångspråkigt bestånd ska tas bort och hänvisat till ekonomiska skäl. 

Högskole- och forskningsbiblioteken är i högre grad integrerade i sina utbildnings- och forskningsinstitutioner och riktar sig nu snarare inåt än ser sig som en del av det svenska sambiblioteket. De förvärvar alltmer material i digital form och det innebär sämre tillgång till medierna för andra bibliotek. Överhuvudtaget lyfts risken för inlåsnings- och utestängningseffekter av den ökande digitaliseringen fram av flera och de förväntade positiva följderna av digitaliseringen kan istället innebära att tillgången minskar för användarna. Universitetsbiblioteken måste också göra sina samlingar mera tillgängliga. Det gäller till exempel pliktleveranserna. Ett par universitetsbibliotek menar att man fortfarande tar ansvar för medieförsörjningen i landet. 

KB får kritik för att inte ha tagit tag i fjärrlånefrågan och, bland annat med hänvisning till en intervju med Christina Jönsson Adrial i BBL, för att ha förminskat problemen genom att mena att fjärrlånediskussionen återkommer med jämna mellanrum och att den i första hand är en regional fråga. I svaren skymtar ett ifrågasättande om KB förstår omfattningen och betydelsen av fjärrlånen. KB:s rekommendationer är alltför diffusa och utvecklingen har gått från ”strama tyglar till vilda västern”. En respondent ger här flera exempel på ogenomtänkta fjärrlånebeställningar. Ett hållbarhetsperspektiv enligt Agenda 2030 efterlyses i ett par andra svar. 

3.   Vilken är er roll och/eller ert ansvar i denna utveckling?

Ansvaret är otydligt och splittrat. Flera betonar regionbibliotekens ansvar men det tolkas olika i olika regioner. Uppdraget har visserligen förändrats men alla regionbibliotek som har svarat menar att man tar ansvar regionalt och utvecklar samverkan på olika sätt genom kompetensutveckling och erfarenhets- och kunskapsutbyte samt genom att bekosta betaldatabaser och transportlösningar. Fysiska transporter bör i första hand ske regionalt i andra hand nationellt av miljöskäl. Mångspråkiga medier är också ett område som man ser som sin uppgift. Man vill gärna vara med i diskussionen om hur det nationella ansvaret ska fördelas men en nationell aktör, läs KB, måste ta initiativet och vara drivande. De två största folkbiblioteken, Malmö och Stockholm, lyfter också regionbibliotekens ansvar och vill inte ta på sig medieförsörjningen till mindre kommuner utan ekonomisk kompensation. Stockholms stadsbibliotek har dock fått uppdraget och resurserna att driva MLC i nuläget.

KB anser att bidragen till depåbibliotek och MLC ”fungerar som folkbibliotekens ’fjärrlånekompensation’ och är jämförbara i storleksordning”. Ett par svarande menar att det inte är jämförbart och inte fungerar så. 

4.   Om utvecklingen innebär problem, vilka lösningar föreslår ni?

KB behöver vara mera förutseende och aktivt, kräver flera respondenter. Även regionbiblioteken måste arbeta mera med långsiktiga gemensamma lösningar tillsammans med biblioteken i regionen. KB menar att staten skulle kunna stödja utbyggnad av regionala samarbeten. KB bjuder också i höst in till rundabordssamtal om ”den kompletterande medieförsörjningen på nationell, regional och lokal nivå med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna och att föra en dialog om hur en hållbar framtida kompletterande medieförsörjning kan byggas”. 

En respondent antyder att statistiken över fjärrlånen kan vara missvisande. KB redovisar sjunkande fjärrlån men frågan är hur inomregionala lån räknas.

Den ekonomiska situationen lyfts också fram under denna punkt. Det gäller depåbiblioteket i Umeå som måste få ökade anslag från KB. Det ersättningssystem som gäller för forskningsbiblioteken måste omfatta även folkbiblioteken. Åtstramningar sker i många kommuner och medieanslaget ska räcka till flera olika slag av medier och medier i olika former, vilket kan göra att biblioteket i första hand ser till sina egna användare. Portokostnader kan i vissa kommuner belasta medieanslaget, i andra ligga på kommunens centrala anslag. Kostnadseffektiva transportlösningar är viktiga både på grund av att de digitala medierna ofta är ”inlåsta” och att många användare fortfarande föredrar det fysiska mediet. 

5.   Vem/vilka har ansvaret? Vem/vilka andra bör ev. ta ansvaret?

Den här frågan blev felformulerad. Jag menade ansvaret på nationell nivå men flera har helt riktig påpekat att ansvaret finns på alla nivåer. Nästan alla anser att det är KB som nationellt måste ta ett övergripande grepp på medieförsörjningsfrågorna. Ett par väcker dock frågan om att en ny myndighet med ett tydligare uppdrag kan behövas. Fjärrlånerekommendationerna från 2010 har snabbt blivit föråldrade och nya riktlinjer och rutiner måste utarbetas i dialog med de olika nivåerna och med hänsyn till huvudmän och självstyre. Frågan är en viktig del av den kommande nationella biblioteksstrategin. Frågan om tillgången till e-medier måste lösas, liksom den mindre, men viktiga, frågan om vem som tar ansvar för de medier som MTM inte vill hantera. Ett ersättningssystem för fjärrlån inom hela det offentliga bibliotekssystemet är nödvändigt.

Slutsatser och reflektioner

Flera respondenter är mycket positiva, tackar för att bis har tagit upp diskussionen och menar att utvecklingen har pågått länge men ganska obemärkt utan att någon har engagerat sig. Den diskussion som har uppstått i Skåne har mest förts regionalt, i alla fall det som har synts utåt. 

Revidering av fjärrlånerekommendationerna

Nästan alla respondenter framhåller alltså att rekommendationerna måste revideras. Det räcker inte att ta upp en dialog ”med utgångspunkt i fjärrlånerekommendationerna”. Men genomgående är också att alla på olika sätt beskriver ett större problemkomplex som gäller hela medieförsörjningsområdet och tillgången till medier för alla invånare och som KB eller en eventuell ny myndighet måste ta itu med. Universitetsbibliotekens samlingar ska öppnas och tillgängliggöras. Pliktleveranserna och fjärrlånekompensationen i form av depåbiblioteken är frågor som behöver diskuteras. ”Att vi ska ha ett fungerande sambibliotek för såväl tryckta medier som e-medier är viktigt.” KB måste visa handlingskraft och snarast resolut sätta igång ett arbete eftersom redan många lokala och regionala beslut har fattats, som har fått oönskade konsekvenser och medfört större ojämlikhet i tillgången till medier. Det är helt emot bibliotekslagen. KB har inte har förutsett följderna och inte agerat tillräckligt snabbt. 

Ny finansieringsmodell 

En ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation för hela biblioteksväsendet, alltså inklusive folkbiblioteken, är ett absolut krav, liksom att depåbiblioteket i Umeå får resurser att möta efterfrågan. Men det är anmärkningsvärt, enligt min åsikt, att stadsbiblioteken i Stockholm, Göteborg och Malmö inför restriktioner utan att ta upp diskussionen på en nationell nivå och utan att beakta konsekvenserna för medieförsörjningen i landet. Det är rimligt att Stockholm och Malmö reagerar på det faktum att de inte längre får ersättning för utlån till andra bibliotek. Men har de visat ansvar och verkligen ansträngt sig att få med sig Bibliotekssverige i en aktion för en lösning som gynnar den nationella samverkan som anbefalls i bibliotekslagen? 

Krisberedskap

Flera andra händelser de senaste åren har spetsat till situationen. Stockholms stadsbiblioteks avveckling av tidskriftsbiblioteket och dess stora äldre tidskriftsbestånd har lämnat ett stort tomrum, vars konsekvenser överhuvudtaget inte diskuterats. Allt är verkligen ännu inte digitaliserat! Depåbiblioteket i Umeå valde att stänga under sommaren på grund av bristande resurser. Pandemin har medfört att flera forskningsbibliotek och KB har inskränkt sin service. Folkbiblioteken har agerat på högst olika sätt, från mer eller mindre total nedstängning till omställning med kreativa lösningar, som innebär fortsatt god service. En ny diskussion om sårbarheten behövs och en bättre krisberedskap, när förutsättningarna snabbt ändras och fjärrlåneströmmarna tar nya vägar. Klimat- och miljöfrågor måste också ingå i den diskussionen liksom konsekvenserna när det gäller biblioteket som studieplats och socialt och kulturellt nav. 

Kurslitteraturen

Frågan om kurslitteraturen återkommer i flera av svaren. Olika utbildningar löser studenternas tillgång på olika sätt. Men distansutbildningarna ökar och normalt campusförlagda utbildningar hålls nu under pandemin digitalt. När det införs fler restriktioner innebär det att kraven på de mindre folkbiblioteken blir större att köpa in även sådant som de antagligen inte kommer att ha någon fortsatt användning för. Det gäller även medier på andra språk, där de mindre biblioteken inte kan hålla tillräckliga bestånd, och där MLC:s service inte har varit stabil. Ett sådant läge kan understödja lokala SD-politikers ansträngningar att begränsa bibliotekens mångspråkiga bestånd och service, vilket någon respondent påpekar.

Digitala lösningar

Det framgår att de förhoppningar på digitala lösningar som framförs i Demokratins skattkista och i många andra sammanhang är mera just förhoppningar än realiteter. Visserligen ökar digitaliseringen men det saknas ekonomiska resurser och den går långsamt. En gemensam nationell biblioteksplattform skulle lösa många problem, vilket flera framhåller. Norge är ett föredöme både när det gäller digitalisering av medier och biblioteksplattform och intervjun med nationalbibliotekarien Aslak Sira Myhre i BBL 5/2020 nämns. Förhoppningarna är stora på den kommande nationella biblioteksstrategin.

Ett nytt sambibliotek efterlyses

I upplösning är solidariteten och övertygelsen om att ansvars- och arbetsdelningen inom biblioteksväsendet är effektivt och till ömsesidig nytta. Det har fått konsekvenser som strider mot bibliotekslagen och KB måste snarast ta initiativ som för frågan framåt och leder till en ny modell för ekonomisk fjärrlånekompensation och nya rekommendationer och överenskommelser. ”Vi kanske måste se med helt nya ögon på hur vi löser detta […].” Mycket kan göras i avvaktan på den nationella biblioteksstrategin som väl inte beräknas presenteras förrän om något år. ”Efterfrågan väntar inte på resultaten från utredningar och strategi.” Av svaren på enkäterna att döma är Bibliotekssverige berett att engagera sig! 

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.