Etikettarkiv: recension

Ett steg till med Löpa linan ut

Eriksson, Ann Catrine, Holmén, Annika, Wennerholm, Christine & Blomberg, Sylvia (2019). Löpa linan ut: bibliotekschefens strategiska modell för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter. Eskilstuna: Biblioteksutveckling Sörmland.

Omslag Löpa linan ut

År 2001 påbörjade barnbibliotekarierna ar betet med att hitta former för att tillämpa FN:s konvention för barnets rättigheter på de svenska barnbiblioteken. Konventionen antogs redan 1989 och året därpå ratificerades den av Sveriges riksdag. Men den var då ingen stor fråga för barnbibliotekarierna, förmodligen för att de inte riktigt såg hur de kunde arbeta med den på något konkret sätt. Som exempel kan jag nämna att en föreläsning om barnkonventionen med Thomas Hammarberg (som då var generalsekreterare för Rädda Barnen), ordnad av dåvarande Länsbiblioteket i Stockholms län 1990, fick ställas in på grund av för få anmälda.

Behovet av en ny målsättning för barnbiblioteken var dock stort och med inspiration från Kerstin Rydsjö, som i sin undervisning som lärare på BHS tidigt tog upp barnkonventionen, inledde konsulenterna/utvecklingsledarna vid några läns/regionbibliotek 2001 ett arbete med att formulera nya riktlinjer för barnbiblioteken utifrån barnkonventionen. De fick rubriken På barns och ungdomars villkor och markerade ett perspektivskifte, från ett institutions/biblioteks perspektiv till ett användar/barnperspektiv.

Riktlinjerna antogs 2003 av Svensk bibliokeksförening och flera utbildningsinsatser och projekt drogs sedan igång för att inspirera, pröva annorlunda förhållningssätt, dra in barnen i verksamheterna på deras egna villkor och utveckla nya metoder. Studiedagar och projekt vände sig oftast till hela bibliotekspersonalen men det praktiska genomförandet blev ändå mest en fråga för barnbibliotekarierna och många klagade över att de saknade stöd från sina chefer. Inte så att cheferna var direkt negativa men kunskaper och engagemang saknades och vi uppmärksammade inte den viktiga frågan från början.

Några av dem som tidigare arbetade mest aktivt med barnkonventionen har dock inte släppt tanken på att göra en särskild insats för bibliotekscheferna och de uppmärksammade också det faktum att uppdraget att arbeta enligt barnkonventionen redan finns i och med ratificeringen. Även bibliotekslagen fastslår att biblioteken särskilt ska uppmärksamma barnen. Resultatet av deras diskussioner och erfarenheter har nu presenterats i skriften Löpa linan ut: bibliotekschefens strategiska modell för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter. Det är Ann Catrine Eriksson, Biblioteksutveckling Sörmland, Annika Holmén, tidigare Regionbibliotek Östergötland, Christine Wennerholm, Kultur Gävleborg och Sylvia Blomberg, Biblioteksutveckling Region Örebro län, som har sammanställt denna modell för ett praktiskt implementeringsarbete. De startade med ett utvecklingsprojekt kallat ”Löpa linan ut – chefsspåret” tillsammans med ett antal folkbibliotekschefer, där man använde modellbibliotek, expertföreläsningar, workshops, samtal, hemarbete och handledning som metoder.

Löpa_linan_ut_Trappan

Illustration ur Löpa linan ut

Utgångspunkten är att chefen måste få hela personalen intresserad för att lyckas och författarna tar läsaren med sig i åtta målmedvetna steg på vägen dit. Modellen är uppbyggd som en taxonomi, som går från den elementäraste kunskapen till en fullt implementerad barnkonvention. För varje steg ges konkreta förslag till insatser med frågor och praktiska råd. Dessutom har författarna samlat mycket användbart material, som relevanta delar barnkonventionen (förstås), regeringens strategi för att stärka barnens rättigheter (2010), Shiers stege för delaktighet, erfarenheter från projektet ”Löpa linan ut”, beskrivningar av en hel rad metoder och ordentliga källhänvisningar. Såvitt jag kan se innehåller den sparsmakade och föredömligt överskådligt upplagda skriften det mesta som chefen kan behöva för att arbeta systematiskt med barnkonventionen.

Om jag ändå saknar något, är det en utförligare bakgrundsteckning, där bland annat tidigare projekt med anknytning till barnkonventionen kunde nämnas. Rapporter och hemsidor från projekten hade kunnat inspirera cheferna och komplettera den något torra texten. Jag saknar också hänvisning till de avsnitt om barns delaktighet, som finns i Amira Sofie Sandins sammanställning av läsprojekt, Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete, och som behandlar Shiers stege för delaktighet i ett bibliotekssammanhang. En hänvisning till Barbro Johanssons artikel ”Barnbibliotekariers och forskares barnperspektiv” i Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld hade tydliggjort den helt avgörande distinktionen mellan barnperspektiv och barns perspektiv. Jag kan förstå idén att chefen själv först bör skaffa sig en stadig grund att stå på innan den övriga personalen blir involverad, men jag tycker ändå att det finns goda skäl att dra in fler i arbetet tidigare än på steg sex, som författarna föreslår.

Men med det sagt kommer den här skriften helt rätt i tiden, eftersom barnkonventionen gäller som svensk lag från och med den 1 januari 2020. I de kommuner där kommunledningarna ännu inte har gett uppdrag till nämnder och förvaltningar att arbeta med barnkonventionen, kommer säkert snart sådana uppdrag och för dem som redan har startat kan skriften ge stöd för ett mera systematiskt och kvalitativt arbete med barnkonventionen. Det finns inte längre någon ursäkt för någon bibliotekschef att inte sätta igång. Det är dags för ett steg till och förhoppningsvis kommer det även att innebära omprioriteringar och bättre resurser för barnbiblioteken!

Lena Lundgren

Referenser

  • Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld (2010). Rydsjö, Kerstin, Hultgren, Frances & Limberg, Louise, red. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  • Johansson, Barbro (2010). Barnbibliotekariers och forskares barnperspektiv. I Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld (2010). Rydsjö, Kerstin, Hultgren, Frances & Limberg, Louise, red. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  • På barns och ungdomars villkor: Svensk biblioteksförenings rekommendationer för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet (2003). Stockholm: Svensk biblioteksförening.
  • Sandin, Amira Sofie (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.

Läs mer

Gränslös exploatering i neurokapitalismen

Griziotti, Giorgio (2018).Neurocapitalism. Technological Mediation and Vanishing Lines. Minor Compositions. Fritt tillgänglig på http://www.minorcompositions.info/?p=887.

1-6719e040db

I en dystopisk framtid representerar den amerikanska staden Detroit ett samhälle som är på gränsen till total kollaps på grund av fattigdom och en hög brottsfrekvens. Med anledning av de offentliga strukturernas förfall tecknar Detroits borgmästare en överenskommelse med företaget Omni Consumer Products (OCP), vilket ger dem fullständig kontroll över stadens polisverksamhet. Man hoppas att de med hjälp av tekniska lösningar ska klara vad den offentliga verksamheten inte förmår.

Under tiden har polisen Alexander James ”Alex” Murphy nyligen förflyttats till en ny enhet och fått en ny partner. På sin första patrull jagar de ett gäng brottslingar. Murphy konfronterar dem, men han fångas av brottslingarna, som torterar Murphy och till slut lämnar honom död. Den dödförklarade Murphy plockas upp av OCP, som väljer honom som RoboCop-kandidat; i en process som bara kan beskrivas som ytterligare ett övergrepp ersätter de huvuddelen av hans kropp med cybernetik men lämnar hans mänskliga hjärna.

Murphy blir i sin nya, teknologiska kropp en superpolis, en cyborg i en misslyckat nyliberalt samhälle. Han är en sammansättning av människa och maskin som är programmerad med fyra direktiv: tjäna allmänheten, skydda oskyldiga, upprätthålla lagen och aldrig agera mot en överordnad i OCP. Han ska upprätthålla ordningen i en värld med en misslyckad offentlighet och enorma ekonomiska klyftor, där fattigdomen på gatan kontrasteras mot stora rikedomar och resurser i ett företag som OCP.

Det jag beskriver är förstås handlingen i 80-talsfilmen RoboCop. Under filmens förlopp ställs frågor både om RoboCops mänsklighet och megaföretagets uppsåt. Vi får se saker vi känner igen från vår omgivning: polisväsendets militarisering och en totalitaristisk företagsvärld. Nu kan man fråga sig varför jag inleder en recensionen av Giorgio Griziottis bok Neurocapitalism med en redogörelse för handlingen i Paul Verhoevens dystopiska actionfilm? Jo, för att den filmen ekar som en profetia i mitt huvud när jag läser Griziotti beskriva vår samtids tekonologiska kapitalism och vilket samhälle den skapar. Med smartphonen i hand som en förlängning av våra sinnen är vi redan på väg mot den sammansmältning mellan teknologi och människa som RoboCop representerar.

Utmärglad offentlig verksamhet som lämnar över ansvaret över viktiga allmänna funktioner till superrika megaföretag vet vi redan alltför mycket om. Det är något liknande Grizotti beskriver i sin ambitiösa Neurocapitalism – vi har inga direktiv inprogrammerade i oss, men övervakningssamhället, sociala medier och panoptikon i form av smart elektronik är ändå en väldigt stark kontrollapparat, som begränsar vårt utrymme och påverkar vårt beteende. I det totalitära Kina ser vi idag att våra digitala styrmekanismer tagits till nästa nivå genom ett teknologiskt övervakningssystem i offentliga miljöer, där medborgares pålitlighet bedöms genom ett system med sociala krediter.

Neurocapitalism är uppdelad i tre delar: ”Producing”, ”Living” och ”Organizing”. En bärande tanke är att kapitalismen nu kan värdera inte bara formerna av arbete och socialt samarbete, utan livet självt, inklusive dess intelligens, relationer, kapacitet för lust och hopp, hela vårt kretslopp. I neurokapitalismens epok löses den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid, eller produktiva och icke-produktiva sfärer, upp. Arbetsdagen är inte bara utspädd över dygnets alla vakna timmar då vi är produktiva även när vi deltar i sociala nätverk, utan vi konsumerar stora mängder data som påverkar våra önskningar och omvandlar våra begär. Själva skiljelinjen mellan människan och maskin har blivit suddig – precis som cyborgen Murphy i RoboCop.

Författaren Giorgio Griziotti har i själva verket en väldigt gynnsam bakgrund för att skriva en sådan här bok. Grizottis politiska engagemang inleddes i 1970-talets italienska autonoma rörelse. Han har verkat som ingenjör inom IT-sektorn och har erfarenhet av att arbeta i över trettio år i stora internationella IT-projekt. Idag är han en oberoende forskare och medlem av kollektivet Effimera. Med denna bakgrund känns Griziotti välgrundad när han med utgångspunkt i marxistisk teoribildning berättar hur kapitalismen med hjälp av den teknologiska utvecklingen hittar nya sätt att exploatera oss. Författaren berättar bland annat om hur fri mjukvara och digitala allmänningar har skapats bara för att senare komma att utsugas. Detta kretslopp börjar med Unix, det första utbredda operativa systemet som utvecklats av hackers och fria programmare och fortsätter sedan upp till den stora och raffinerade kapaciteten hos stora företag (som Apple, Google eller Facebook) som utvinner värde och utvecklar egna produkter ur de digitala allmänningarnas mylla.

Den sista delen av boken är tillägnad organisering: vilka vägar framåt finns det för en människa och aktivist i neurokapitalismen? Där hittar man inga tvärsäkra svar. Jag tänker själv ganska dystra tankar när jag läser det här ambitiösa verket om samtidens kapitalism och kontrollsamhälle. Kanske behöver man påminnas om slutet på RoboCop för att lite hopp. Hur slutar då denna dystopiska 80-talsaction? Jo, RoboCop skjuter en av de korrupta företagsledare som är ansvariga för hans elektroniska kropp och direktiven som styr hans agerande. Vid frågan om hans namn svarar cyborgen “Murphy”, och återerövrar på så sätt symboliskt sin mänsklighet.

Tobias Willstedt

Läs mer