Etikettarkiv: recension

Användbart smörgåsbord av övningar men för lite fokus på det strukturella arbetet

Gustafsson, Eva & Westin, Mia (2018). Rätten till din berättelse: Normkreativa metoder och brytiga böcker för barn och unga. BTJ förlag.

Omslag Rätten till din berättelse

Under åren 2014–2017 drev Rättighetscentrum Västerbotten projektet Brytiga böcker. Rättighetscentrum Västerbotten erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning och utbildningar kring diskrimineringsfrågor. Det är en av sexton ideella antidiskrimineringsbyråer i landet, med Sensus Studieförbund som huvudman. Inom projektet Brytiga böcker utvecklades normkreativa metoder för barn i åldrarna 3–12 år med utgångspunkt i barn- och ungdomsböcker. Rätten till din berättelse är en presentation av några av de övningar och verktyg som har tagits fram under projektet. Boken vänder sig till barn och deras vuxna, till exempel föräldrar, pedagoger och bibliotekarier.

Den normkritiska pedagogiken går som en röd tråd genom hela boken, både i övningarna och i verktygslådan. Redan i inledningen och begreppslistan får vi en bra introduktion till det normkritiska tänkandet. Att presentera normer kan vara klurigt och det är lätt att fastna i alltför invecklade tankegångar, men jag tycker att författarna lyckas göra en väl avvägd begreppssammanfattning.

Boken har en lättillgänglig formgivning med många underrubriker, luftig text och ett stort antal illustrationer. Förutom övningarna och de mer teoretiska delarna finns korta intervjuer med personer som på olika sätt har varit involverade i projektet, till exempel bokens författare, en fritidspedagog och en metodutvecklare. Ett trevligt inslag som lättar upp läsningen.

I bokens första del presenteras fyrtio normkreativa övningar för barn, uppdelat i fyra teman. Övningarna är beskrivna på ett överskådligt sätt. Varje övning sträcker sig över max ett par sidor, vilket gör att det går snabbt att få överblick över dem. Det finns en stor bredd när det gäller arbetssätt, både konst, skrivande och drama finns representerat.

Till varje övning finns en faktaruta med en sammanfattning av bland annat tänkt deltagarålder, tidsåtgång, lokal och materialkrav som bidrar till att övningarna är lätta att överskåda. Det är också ett plus att varje övning är kopplad till någon eller några av de sju diskrimineringsgrunderna. I slutet av boken finns ett register över övningarna uppdelat efter just de diskrimineringsgrunder som de är kopplade till.

I bokens andra del får vi vår verktygslåda. Här presenteras ”brytiga” text-, bild- och dramaövningar och exempel på hur vi kan arbeta normkreativt med boksamtal, författarbesök, sagostunder och andra bokaktiviteter. Eftersom det här är en bok som ska vara användbar utan förkunskaper känns det märkligt att vi får verktygen först efter övningarna. ”Inga förkunskaper krävs, följ bara recepten!” står det på bokens baksida. Att placera verktygslådan sist blir för mig bakvänt och drar helt klart ner min upplevelse av boken.

Boken som verktyg

Inledningsvis lyfts böcker som viktiga redskap, men böckerna ges förvånansvärt litet utrymme i övningarna. Till varje övning finns visserligen tips på böcker som kan användas. Urvalet känns relevant, men jag får erkänna att jag blev förvånad att böckerna ofta känns väldigt löst kopplade till övningarna. Böckerna kan absolut fungera som introduktion och inspiration, men de flesta övningarna är fullt genomförbara utan exempelböckerna. Böckerna finns utan tvekan med i ”verktygslådan”, men jag tycker inte att de ges den status de förtjänar.

För att kunna använda boken som redskap behöver vi veta hur den fungerar och jag hade önskat en mer stringent diskussion om (barn)boken som medium. De diskussioner om text och bild som finns med i ”verktygslådan” utgår mer från vårt förhållningssätt som läsare än från deras egen dynamik. Jag saknar också en bredare diskussion kring kopplingen mellan text och bild, vilket är högst relevant när det gäller barnlitteratur, i synnerhet för de yngre barnen där bilden ofta är mer betydelsebärande än texten. De avsnitt när förhållandet mellan text och bild faktiskt diskuteras drunknar lätt i övriga diskussioner.

Boksamtal

I arbete med barn och böcker lyfts boksamtalen som ett av de viktigaste arbetssätten. Att arbeta med böcker som redskap är för mig synonymt med att arbeta med olika former av boksamtal, men även detta ges förvånansvärt litet utrymme. Jag saknar dessutom referenser till Aidan Chambers, som på många sätt kan ses som (barn)boksamtalets fader, och Agneta 24 — BIBLIOTEK I SAMHÄLLE, NR 4 2018 recensioner Edwards som till och med har skrivit en hel bok om ämnet. Även om Boksamtal med bilderböcker kom först 2017 när Brytiga böcker-projektet redan var över hade det varit på sin plats att ta med den i boken, dessutom diskuterar Edwards boksamtal redan i Bilderbokens mångfald och möjligheter som kom 2008. Att inte alls nämna dessa minskar trovärdigheten och befäster upplevelsen av att böckerna egentligen inte är så viktiga. Över huvud taget saknar jag tips på vidareläsning kopplat till barnlitteratur och boksamtal.

Boksamtal är ett sätt att fånga barns tankar kring olika ämnen. Boksamtal ska handla om samspel mellan barn och en eventuell vuxen ledare, ett samtal där alla deltagare ses som lika viktiga. Det poängteras även här att boksamtal ska vara beskrivande och inte värderande, men upplägget på många av övningarna skapar risker att detta inte efterlevs. Att genomgående använda ”varför-frågor” är till exempel en uppenbar fälla.

Styrda övningar

En stor del av övningarna är lekfulla och utgår från barns nyfikenhet och fantasi. Tyvärr finns det också övningar som är mer styrda med ett mer eller mindre uttalat mål. Det finns olika sätt att nå dit, men vi ska alla åt samma håll.

Det finns flera uppgifter som får lektionskaraktär där den vuxne ses som den som har alla svar. Alla som har arbetat med barn vet att de vuxnas ord väger tungt och det är därför problematiskt med de övningar där den vuxne ledaren uppmanas att presentera sina tankar kring övningen innan barnen bjuds in. Risken är stor att det hämmar barnens egna tankar. När övningarna blir mer som föreläsningar eller lektioner stängs diskussionen och prestationskraven ökas.

I vissa fall rekommenderas att böckerna läses individuellt. Det kan självklart kännas bakvänt att läsa högt för en barngrupp där barnen själva kan läsa, men den gemensamma läsningen har många fördelar som försvinner vid enskild läsning. När vi läser tillsammans blir det lättare att fånga upp om någon inte förstår och vi får en gemensam grund att utgå från när vi sedan arbetar vidare. Högläsning i grupp innebär också att det tar lika lång tid för alla att få ta del av berättelsen, vilket borde vara en fördel i det ofta väldigt pressade tidschemat. Det är ofta mycket som ska hinnas med på kort tid, och, trots att bokens författare menar att den föreslagna tidsåtgången bygger på beprövad erfarenhet, har jag svårt att se att tidsåtgången är rimlig i förhållande till innehållet i övningarna. Framför allt saknas det tid till reflektion kring böckerna.

Anpassade övningar

I slutet av de flesta övningarna finns en liten text med rubriken ”Att tänka på”. Här presenteras sådant som det kan vara bra att ha med i planering och genomförande. Det kan till exempel vara förslag på att anpassa övningarna till barnens olika förutsättningar och sätt att hantera svårigheter som kan uppstå. Många av dessa tips känns relevanta, men det finns också saker som jag tycker borde ingå mer tydligt i övningarna, och inte enbart i ett eget ”Att tänka på”-avsnitt.

Jag saknar det genomgående normkritiska tänket i övningarnas utformning. Det är väldigt stor skillnad på att ge exempel på hur övningarna kan anpassas vid behov, och att integrera detta från början. Jag tänker till exempel på funkis-perspektivet. Det spelar ingen roll att vi som ska leda övningarna inte känner barnen som ska utföra dem, vi ska vara beredda på allt. Vi bör utgå ifrån att det i varje grupp vi möter finns funkis-personer. Det tänket ska finnas där när vi planerar. Och det tycker jag att jag borde kunna förvänta mig av en bok som har ett uttalat normkritiskt perspektiv.

När det gäller funkis-perspektivet saknar jag också en större bredd. Jag upplever det som att funktionsnedsättning likställs med att sitta i rullstol, och saknar ett bredare funktionalitetsperspektiv som innefattar till exempel npf-diagnoser och syn- och hörselnedsättningar. Det är möjligt att detta fanns med under arbetet, men det blir inte tydligt i presentationen. Jag saknar också ett tillgänglighetsperspektiv när det gäller urval. Hur väljer vi och vad väljer vi? Till exempel bör vi vara beredda på att det finns barn i gruppen som inte kan läsa tryckt text, och det kan därför vara på sin plats att tänka på att välja böcker som också finns som talbok, i synnerhet i de fall där vi inte planerar att läsa högt.

Målgrupp

Boken vänder sig till föräldrar, personer som arbetar med barn och andra vuxna i barns närhet. I texten är det framför allt bibliotekarierna som är närvarande och kapitel 8: Rummet är biblioteksrummet det rum som i första hand diskuteras. Vilka bibliotekarier och vilket biblioteksrum som åsyftas framkommer dock inte, vilket jag kan tycka är slarvigt. Jag tolkar det som att det handlar om folkbibliotek då det pratas om ”barnbibliotek” och att verksamheten ska vara tillgänglig för alla. Förskole- och skolbibliotek nämns inte alls.

Som bibliotekarie på ett folkbibliotek känner jag, trots detta, inte att det här är en bok för mig. Jag upplever istället att den är mer användbar för pedagoger och skolbibliotekarier. Naturligtvis är det normkritiska perspektivet högst relevant även för oss på folkbibliotek, det måste anses ingå i vårt demokratiska uppdrag. Men för vår del bör det vara något som genomsyrar all vår verksamhet snarare än enstaka punktinsatser i form av specialutformade sagostunder eller bokpåsar med normkreativt innehåll. Att inkludera ett normkritiskt perspektiv borde vara eftersträvansvärt för alla, men att genomföra den här sortens övningar ligger ofta utanför barnbibliotekariens uppdrag där läsfrämjande och läslust står i fokus.

När det handlar om det normkritiska perspektivet på biblioteksverksamheten i stort är det också viktigt att inte fastna på individnivå. Detta lyfts visserligen i boken, men det hade kunnat vara ännu tydligare. Flera av de problem som lyfts i boken när det gäller till exempel biblioteksrummet och den normkreativa barnlitteraturen är viktiga frågor att diskutera, men det här är inget som enskilda bibliotekarier kan lösa. Även om vi självklart kan bli bättre på att jobba med representation är det inte vi som skapar böckerna. Det handlar om strukturer där politiker och chefer måste styra, snarare än enskilda bibliotekarier, och konkret stöd i form av policydokument och politiska riktlinjer är nästan en förutsättning för ett långsiktigt och hållbart arbete.

Som barnbibliotekarie på folkbibliotek hade jag hellre velat se en bok som behandlar hur vi kan arbeta med att inkludera normkreativitet i all vår verksamhet. Jag hade också velat ha ett tydligare litteraturfokus och en starkare koppling mellan övningarna och böckerna. Sammantaget är ändå Rätten till din berättelse en bok som jag tror att, framför allt, pedagoger kommer ha god nytta av. Boken innehåller ett smörgåsbord av övningar med olika teman, målgrupper och tidsåtgång, det lär finnas något som kan passa de flesta. Jag hoppas dock att de som använder boken kompletterar den med vidare läsning kring barnboken som medium och boksamtal som metod. Det är fullt möjligt att genomföra övningarna utan denna komplettering, men jag är övertygad om att de blir ännu mer givande med en större förståelse för både redskap och metod.

Eleonor Pavlov

Läs mer

Nyttig genomgång av studenters kopieringspraktiker världen över

Karaganis, Joe (red.) (2018). Shadow libraries: access to knowledge in global higher education. MIT Press. Fritt tillgänglig på https://mitpress.mit.edu/books/shadow-libraries.

Omslag Shadow Libraries

Nyligen lämnade det akademiska storförlaget Elsevier in en stämning mot sju svenska internetoperatörer. Grunden för stämningen var att leverantörerna möjliggör åtkomst till de två tjänsterna Library Genesis och Sci-Hub, där en stor mängd piratkopierat material från bland andra Elsevier sprids olovligen, och i stor skala. I sin stämningsansökan yrkade Elsevier på att internetleverantörerna skulle blockera tillgången till dessa tjänsters nuvarande och kommande domännamn, annars skulle höga vitesbelopp vänta. Man lutar sig mot en dom i Patent- och marknadsöverdomstolen från 2017, som slagit fast att EU:s Infosoc-direktiv kan tillämpas för att på rättighetsinnehavares anmodan tvinga internetoperatörer att blockera tillgång till sidor där deras material delas.

Bahnhof, en internetoperatör som gjort det till sitt signum (och affärsidé, naturligtvis), att stå upp för nätneutralitet, integritet och frihet på internet, svarade med att blockera de angivna domännamnen, samtidigt som man ”trollade” lite och blockerade även elsevier.com. Istället visade man sidor med information om bakgrunden till åtgärden, med länkar till guider för hur man kan komma runt blockeringen med relativt enkla medel – allt i ”90s web”-estetik med animerade giffar och hela köret. Bahnhof passade även på att hindra anslutningar från Patent- och marknadsöverdomstolen från att nå bahnhof.se, för att visa på absurditeten i godtyckliga blockeringar. Det var ett väldigt roligt svar, jag skrattade gott.

Den här cirkusen utspelar sig efter en sommar som började med att de svenska högskole- och universitetsbibliotekens gemensamma avtal med Elsevier sades upp efter strandade förhandlingar och den licensierade åtkomsten till Elseviers e-tidskrifter klipptes av. Det är ingen slump. Elsevier är pressade, inte bara i Sverige, inte bara Elsevier, även de andra stora akademiska förlagen är pressade. Det finns ett stort mått av friktion och konflikt i det vetenskapliga publikationssystemet. Och den informella fildelningen mellan forskare och studenter, som skalat upp i form av webbplatser som Sci-Hub och Library Genesis, har seglat upp som en viktig aspekt i denna sammansatta soppa – detta system som inte förmår att tillgängliggöra litteratur till alla som behöver (och har rätt till den) för sin utbildning och för sin forskning.

För faktum är att tillgången till litteratur för många studenter och forskare världen över är helt beroende av informella bibliotekspraktiker som pågår utanför traditionell biblioteksinfrastruktur och ofta också utanför de begränsningar som sätts i upphovsrätten. Om dessa praktiker, så kallade skuggbibliotek, handlar antologin Shadow Libraries, utgiven i somras på MIT Press och redigerad av Joe Karaganis, föreståndare vid institutet the American Assembly vid Columbia-universitetet.

Boken samlar ett antal fallstudier från sju länder (Ryssland, Argentina, Sydafrika, Polen, Indien, Brasilien och Uruguay), som har undersökt hur studenter i dessa länder får tag på litteratur i ett gemensamt forskningsprojekt. Antologin rapporterar en blandning av kvalitativa och kvantitativa undersökningar, som kontextualiseras genom fylliga beskrivningar av respektive lands specifika förutsättningar vad gäller exempelvis utbildningssystem, publiceringsinfrastruktur och -historia, politiska, ekonomiska och tekniska aktörer på olika plan, etcetera. En övergripande kontext är de senaste decenniernas stora ökning av antalet studenter inom högre utbildning i låg- och mellaninkomstländer. En ökning som inte – trots framgångar för open access-modeller och initiativ för så kallade öppna läroresurser – motsvaras av ett publiceringssystem som kan tillfredsställa dessa studenters behov av tillgång till litteratur, något som Karaganis konstaterar i sin introduktion. Systemet är med andra ord trasigt, det akademiska projektet är motsägelsefullt, ”universalist in principle and unequal in practice”, som Karaganis uttrycker det.

Shadow Libraries ger en bred översikt och intressant inblick i de kopieringskulturer som är helt nödvändiga för det globala kunskapssystemet (i den mån man kan tala om ett sådant) ska fungera. Det handlar förstås om digitala arkiv i större och mindre skala, fildelning av texter på lokal och global nivå, men det är också slående hur viktig roll fotokopiering fortfarande spelar på många håll; billiga copy shops, ibland lokaliserade på campusområdena, som försörjer studenter med det material de behöver istället för bokaffärer, som är för dyrt, och bibliotek, som i den mån de finns har väldigt små resurser och därmed högst bristfälliga och oändamålsenliga samlingar.

En viktig funktion som antologin fyller är att den fördjupar och komplicerar förståelsen av informell kopiering av studie- och forskningslitteratur. Förutom förklaringar som grundas i ekonomiska och tekniska förutsättningar sätter den dessa kopieringspraktiker i ett kulturhistoriskt och politiskt sammanhang. Särskilt intressant är Balázs Bodós kapitel, som förtjänstfullt spårar framväxten av de stora ryska piratarkiven för akademisk litteratur (dit hör både Sci-Hub och Library Genesis) tillbaka till den underjordiska samizdat-verksamheten under sovjettiden. Också Eve Gray och Laura Czerniewiczs kapitel, som sätter den sydafrikanska studentkopieringen i relation till utvecklingen av landets utbildningssektorn efter apartheid, är spännande läsning.

Dessa delar, tillsammans med Lawrence Liangs välskrivna kapitel om den indiska kopieringskontexten, är antologins behållning. Enkätstudierna är förvisso illustrativa (piratkopiering av akademisk litteratur utgör en mycket vanlig och betydelsefull infrastruktur för högre utbildning globalt sett) och kan säkert användas för diskussion och politik på nationell och lokal nivå, men de blir också en skarp kontrast till de mer levande och narrativa inslagen. I de empiriska studierna hade jag snarare önskat mig mer av intervjuer och berättelser om enskilda fall, jag hade velat komma närmare studenterna, närmare piratkopieringen, närmare praktiken. Det är dock ett svårstuderat fenomen.

Sammantaget är Shadow Libraries ett nyttigt och välkommet inslag i den pågående debatten om tillgången till akademisk litteratur – eller snarare bristen på tillgång. Den breddar också perspektivet från en svensk, anglosaxisk eller västerländsk kontext till en större värld och ställen där effekterna är ännu mer kännbara av ett trasigt publiceringssystem och en upphovsrätt som (trots vissa undantag för utbildning och forskning) står i vägen för rätten till kunskap – men där också alternativa praktiker frodas. Dessutom sätter antologin studenter i fokus, en ofta lite undanskymd grupp i diskussioner om betydelsen av open access och fritt tillgänglig akademisk litteratur.

Det är dock viktigt att komma ihåg att skuggbibliotek inte nödvändigtvis utgör en politiskt progressiv kraft som innebär en automatisk demokratisering av det globala utbildningssystemet. Många kopieringspraktiker adresserar inte alls vilken litteratur som publiceras, vem som får tala i det akademiska samtalet, eller hur, kring vad och på vilka premisser – bara vem som får läsa. Därför krävs radikala praktiker även kring kunskapsproduktionen i sig själv, inte bara dess remediering. Shadow Libraries innehåller öppningar för sådana diskussioner på sina ställen, men bör läsas tillsammans med litteratur som går ännu djupare in i en sådan diskussion och som tar på allvar, men också problematiserar frågan om fri tillgång till akademisk litteratur och vilka normer som reproduceras till följd av den. (1)

Martin Persson

Fotnoter

  1. Se exempelvis Hall, Gary (2016). Pirate philosophy for a digital posthumanities. Cambridge, MA: The MIT Press; Haider, Jutta (2008). “Open Access and Closed Discourses: Constructing Open Access as a Development Issue.” Diss., City University London. http://lup.lub.lu.se/record/1544653; ——— (2015). “Open Access and I: The Story of a Long-Term Relationship.” The Politics, Practices and Poetics of Openness, https://medium.com/the-politics-practices-and-poetics-of-openness/open-access-and-i-the-story-of-a-long-term-relationship-fbf36a296ebb.

Läs mer