Etikett: recension

Kategorier
bokrecensioner

Läsvärd antologi om folkbibliotekens guldålder

Omslag Framstegens halvsekel
Thomas, Barbro, Gram, Magdalena & Olsson, Tommy (red.) (2022). Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling. [Borås]: Biblioteksmuseet

Av de många civilisatoriska framsteg som gjordes under nittonhundratalet var folkbibliotekens framväxt ett, och som sådant är det värt att dokumenteras. Nu har Biblioteksmuseet i Borås gett ut en ambitiös antologi som försöker beskriva folkbibliotekens utveckling under den senare delen av århundradet.

Redaktörer till antologin är Biblioteksmuseets Tommy Olsson och de i sammanhanget väl meriterade Magdalena Gram och Barbro Thomas. Bokens titel är Framstegens halvsekel – 50 år av biblioteksutveckling och skribenterna till antologin är personer som har professionella erfarenheter av de skeenden de beskriver. Inte minst Ingrid Atlestam och Lena Lundgren, kända från bis sidor, som skriver om hur den tongivande bibliotekschefen Sigurd Möhlenbrock satte sin prägel på Göteborgs folkbibliotek respektive om hur barnen tar plats i bibliotekens verksamhet från pionjären Valfrid Palmgren och framåt.

Boken tar sitt avstamp i folkbibliotekssakkunnigas utredning 1949 och är indelad i en sektion för varje årtionde. Varje sektion börjar med en kort sammanfattning av de övergripande samhälleliga skeendena under det årtiondet och det är ett bra grepp, både för att det ger viss kontext men också för att man som läsare får lite kuriosa. Sammanfattningarna ger insikt i de stora dragen samtidigt som varje skribents kapitel ger en fördjupning inom sitt avgränsade ämne.

Hur är innehållet då? Det är mestadels en glädje att läsa fördjupningarna. Vi får ta del av många olika perspektiv på folkbibliotekens verksamhet. Från ursprunget i folkrörelsernas bibliotek får vi följa med när saker som vi idag tar för självklara, som uppsökande verksamhet eller barn- och funkisperspektiv, växer fram. Olika skribenter beskriver hur man har sett på lokalerna under de olika årtiondena, andra berättar om datorernas intåg på biblioteken och andra tekniska landvinningar. För att inte nämna 1900-talets alla utredningar och den bibliotekslag vi till slut fick, allt finns med i boken. Det finns en imponerande bredd i de ämnen som tas upp.

För den som är engagerad i föreningen BiS är det också värt att notera att föreningen omnämns som betydelsefull i flera kapitel. BiS förklaras som en del av det progressiva 1960-talet, en positiv kraft som drev på utvecklingen på många plan.

Som helhet är Framstegens halvsekel läsvärd historieskrivning om en betydelsefull tid. Det är bra struktur på boken och de individuella bidragen är välskrivna och informativa. Jag lärde mig mycket när jag läste, även inom områden där jag redan kände att jag hade fördjupad kunskap, och då får man väl säga att boken uppfyllt sitt syfte. Så jag kan egentligen inte annat än att rekommendera den här antologin till alla som är intresserade av folkbibliotekens historia och även för den som vill få förnyad motivation till sin egen yrkesutövning. För här finns mycket att inspireras av.

Saknar jag något? Möjligen hade det varit intressant att få ytterligare reflektioner om vilka biblioteksarbetarna var. Det är ju trots allt en rätt homogen kår vi verkar i, och det hade varit intressant att se hur man tänkte kring detta under 1900-talets årtionden, eftersom frågorna måste varit aktuella även då. Där hade skribenter kunnat gräva i jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Om antologin hade haft en mer kritisk ingång hade man också kunnat undersöka de mer mörka sidorna i Sveriges historia, och bibliotekens roll. Jag pratar exempelvis om den koloniala politik Sverige har bedrivit i Sápmi och Tornedalen, där minoriteternas språk och kulturarv nära nog utrotats.

Boken slutar i moll. Redaktörerna sammanfattar halvseklets händelser och summerar alla framgångar. Men ligger de bästa tiderna bakom oss? Medielandskapet har förändrats och det politiska landskapet likaså. Sedan 1998 har 435 bibliotek lagts ner i Sverige. Mer än var fjärde bibliotek har alltså försvunnit. Det är inte svårt att förstå pessimismen.

Men nog finns det en yngre generation av biblioteksarbetare som har nya berättelser att dela? Redan när jag läser den här boken tänker jag på den utveckling som skett under 2000-talet som jag hade velat se liknande fördjupningar i. Folkbibliotekens omfamnande av hbtqi-frågor är en av dem, digitaliseringen är en annan. Hur man hanterade corona-pandemin förstås. En framväxande biblioteksverksamhet för de nationella minoriteterna och urfolket samerna – något som sker just nu.  Ännu är inte historien färdigskriven.

Tobias Willstedt

Kategorier
bibliotek bokrecensioner

Mötesplatsen i centrum

Omslag Biografer och bibliotek i förening.
Lars Gillegård (2021). Biografer och bibliotek i förening: Tankar och idéer kring mötesplatser, upplevelser och makt. Våra Gårdar. Foto: Våra Gårdar.

Allt detta snack om att biblioteket ska vara en mötesplats, nu senast i rapporterna från Halmstadskonferensen i Bergen, börjar bli tjatigt och känns innehållslöst. Folkbibliotek är ett genial social innovation, en effektiv kollektiv lösning på såväl individuella som samhälliga [sic] informations- och kunskapsbehov. Som bieffekt uppstår möten i tid och rum, mellan människor, idéer, ideologier digitalt och reellt.1

Så debatterade Ingrid Atlestam om folkbiblioteken och mötesplatsfunktionen i BiS blogg 2009, ungefär samtidigt som jag på allvar började förstå folkbibliotekens magi. Året innan hade jag börjat mitt arbete som ungdomsbibliotekarie i Alby i Botkyrka kommun, en av de förorter i Storstockholm som många brukar ha starka åsikter om utan att någonsin ha besökt.

I början av min tid i Alby tänkte jag ibland att folkbiblioteket där var den enda mötesplats, eller för all del kulturinstitution, som fanns i orten. På Alby bibliotek hängde vanligtvis barn, unga och vuxna för jämnan. Men jag  förstod så småningom att den uppfattningen var rakt av fel. På grund av okunskap var min bild av vad en kulturell verksamhet eller mötesplats egentligen var, rätt snäv. Men även om folkbiblioteket där inte var så unik som jag först föreställde mig så  var det den enda mötesplatsen som var kravlös och öppen för alla oavsett ålder, tro, ursprung, plånbok, sexualitet och annat. Fritidsgårdarna, caféerna, de kulturella föreningarnas mötesplatser och de religiösa platserna var något annat.

Att det finns sådana mötesplatser som inte är bundna till identitet, ålder, status eller annat är viktigt. De som brukar argumentera för bibliotekens vara brukar lyfta fram just detta. Att det är en plats där du inte behöver konsumera eller producera, en plats som karaktäriseras av inkludering och sällsynt öppenhet. Historiskt sett har dock inte alla som talat för folkbiblioteken hållit med om just mötesplatsens betydelse utan snarare velat förknippa andra funktioner med biblioteket. Ingrid Atlestam har skrivit ett antal läsvärda inlägg i BiS blogg om ämnet, som det jag inledningsvis citerade, där hon argumenterar för att mötesplatsfunktionen får ta onödigt mycket plats i våra tankar om folkbibliotek jämfört med exempelvis det folkbildande arvet eller utlåning av böcker och andra medier.

En annan som har funderat över bibliotekets roll som mötesplats är Lars Gillegård och han drar andra slutsatser än Atlestam. Gillegård är biografkonsulent på Våra gårdar, en organisation som är kopplad till nykterhetsrörelsen och ger service till ungefär 600 mötesplatser i Sverige, varav 50 biografer, och han är även ordförande i Riksföreningen Biograferna. Under coronans år 2021 släpptes boken Biografer och bibliotek i förening, skriven av Gillegård, som är full av reflektioner över ämnet. Där är mötesplatsfunktionen i centrum och idén om starkare samarbeten mellan biografer och bibliotek presenteras som ett sätt att stärka den funktionen.

Berättelsen om biografernas framväxt i Sverige är spännande för en folkbildningsvän. De flesta samlingslokalerna har sitt ursprung i de gamla folkrörelserna, som nykterhetsrörelsens Ordenshus eller arbetarrörelsens Folkets hus. Av de första biovisningarna i Sverige var det många som ordnades i nykterhetsrörelsens lokaler – på landsbygden var det folkrörelsernas hus som fanns att tillgå för filmvisningar, men där fann man även bibliotek – embryon till det som skulle bli våra folkbibliotek. Idag finns det 443 biografer i Sverige. Av dessa är 166 privat drivna, 34 kommunala, 240 föreningsdrivna samt 3 drivna i stiftelseform. 26 svenska kommuner saknar biograf.

Biograferna, liksom biblioteken, är alltså närvarande på många platser i Sverige där det annars finns ett rätt sparsamt kulturellt utbud. Nu har ju mycket hänt de senaste åren. Sedan 1990-talet med persondatorn och internets genombrott har digitaliseringen förändrat hur människor lever och hur verksamheter bedrivs i samhället. Biblioteken liksom biograferna lever i folks medvetande som fysiska platser, men allt fast förflyktigas. Coronapandemins begränsning av fysiska möten har medfört en snabb och omfattande digital omställning. Denna process är mycket närvarande i Gillegårds bok.

Allt fler av folkbibliotekens verksamheter är inne i en digitaliseringsprocess men just funktionen som mötesplats verkar vara svår att realisera digitalt. Tittar man exempelvis på folkbibliotekens sociala medier är det knappast så att det sprudlar av aktivitet och sällan så att “möten” egentligen uppstår. Någon digital motsvarighet till hänget på biblioteksgolvet i Alby finns ännu inte.

Frågar man exempelvis bibliotekarien och bis-skribenten Tobias Nordberg, verkar det inte heller helt säkert att det är önskvärt att överföra denna funktion i en digital kontext. I sin text “Biblioteket – en digital mötesplats” reflekterar han över att ett bibliotek i teorin skulle “kunna fungera som en digital mötesplats, men finns det någon poäng med att offentliga bibliotek i praktiken försöker fylla samma funktion som sociala medier?”. Norberg tycks fråga sig om hela mötesplatsfunktionen i själva verket  är försumbar. Samtidigt ser han att många socialt utsatta grupper lider när tillgången till folkbiblioteket som socialt rum blir mindre under coronapandemin. Så kanske inte vad gäller fysiska möten ändå.2

bis läsare har sannolikt en bra förförståelse av hur pandemin påverkat folkbiblioteken, men hela samhället har ju påverkats och att möjligheten till fysiska möten minskade under pandemin har slagit hårt även mot folkrörelserna. Deras biografer och mötesplatser har varit tvungna att transformeras för att ställa om till digital verksamhet. 

Förändringarna under pandemin beskrivs i Post- och Telestyrelsens, PTS, rapport Digital omställning till följd av covid-19 (2021). Särskilt Folkets Hus och Parker, som har en nationell verksamhet som erbjuder bland annat repertoarfilm och visar live-events i sina lokaler, har varit hårt drabbade. Livesänd teater och opera erbjuds sedan länge i de lokaler som lokalföreningarna bedriver biografverksamhet i och här, samt även inom filmvisningar och event, har publikbegränsningar inneburit stora bortfall. Enligt Folkets Hus och Parker kommer repertoarfilm på deras biografer och liknande förändras permanent med en gradvis förskjutning mot stora digitala plattformar. 

Även på andra sätt ändrar digitaliseringen spelreglerna. Gillegård pekar på hur den tekniska utvecklingen jämnar ut skillnader mellan större biografer i tätorter och de mindre salonger som finns ute i landet. Kostnaderna för att driva biograf minskar och möjligheten att visa ett bredare utbud i salongerna ökar. Sannolikt kommer detta att komma mindre aktörer till del när den totala förståelsen för den digitala transformationen ökar. 

Så det är inte en överdrift att säga, att förutsättningarna för institutioner som folkbibliotek och biografer förändrats stort. I de åtta kapitel som utgör Biografer och bibliotek i förening beskrivs bibliotekens och biografernas verksamhet och utmaningar med den digitala omställningen som bakgrund. Boken inkluderar även fyra appendix varav ett består av konkreta tips till de som vill sätta igång ett samarbete, och tre är redovisningar av de många intervjuer som Gillegård har genomfört med representanter från biblioteks- och biografvärlden.

Gillegård frågar sig vad som förenar biografägare och biblioteksföreträdare, vilka möjligheter som skulle öppna sig med ett samarbete och vad ett sådant skulle innebära. Detta kopplar han till den demokratiska processen för vilken han anser att öppna fysiska mötesplatser har ett stort värde. Medan Nordberg avfärdar just biblioteken som mötesplatser i en digital kontext, är Gillegård kritisk mot den digitala offentligheten i sig. Gillegård påpekar att den virtuella miljön där det digitala samtalet äger rum saknar en viktig komponent – förpliktelsen gentemot varandra. Det är alldeles för lätt att bete sig illa mot främlingar i en virtuell miljö. Resultatet blir polarisering. I den fysiska miljön måste man diskutera och hitta en kompromiss, man kan inte bara logga ut och försvinna. Det är bara en av många baksidor med den virtuella offentlighetens samtal, vars deltagare lätt blir vilseledda, vilket gör verklig politisk förändring svårare. Som motvikt mot den virtuella miljön måste vi ha starka och attraktiva fysiska gemensamhetsmiljöer – som bibliotek eller folkrörelsedrivna biografer.

En stor del av Gillegårds bok går ut på att reflektera över detta  – digitaliseringen gör mycket enklare, men vårt sammanhang blir också mer komplext och svårare att överblicka. Oro och otrygghet kablas ut snabbt i en föränderlig värld som många känner sig vilsna i. Resultatet blir populism. Att öppna och inkluderande mötesplatser som bibliotek är viktiga för att motverka detta är lätt att köpa. Det är inte lika lätt att förstå varför det är så angeläget att bygga samarbeten mellan just bibliotek och biografer. Teoribygget i Biografer och bibliotek i förening är stundtals imponerande men på denna punkt övertygar inte Gillegård mig.

Tobias Willstedt

Fotnoter

  1. Ingrid Atlestams inlägg “Säg bibliotek det räcker!” tillgängligt på https://foreningenbis.com/2009/04/27/sag-bibliotek-det-racker/ (Hämtad 2022-01-27)
  2. Nordberg, Tobias (2021). “Biblioteket – en digital mötesplats”, bis 1/2021.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bokrecensioner

Arkivens makt på agendan

Larsson Pousette, Helene och Thomsgård, Lina (red.) (2021). Arkivism: en handbok. Stockholm: Volante och Stockholms kvinnohistoriska.
Från bis 4/2021

Antologin Arkivism: en handbok vill göra plats för fler än överklassmän i historieskrivningen. Det är ett angeläget uppdrag! Boken ger tips på hur man kan hitta och lyfta bortglömda kvinnor i arkiven. Den uppmuntrar också läsaren att engagera sig i framtidens historieskrivning genom att dokumentera och arkivera sitt eget och andras liv, men även föreningars verksamhet. 

Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män.

Boken ges ut hundra år efter att kvinnor fick rösträtt i riksdagsvalen i Sverige. Redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård konstaterar att kvinnor visserligen syns, hörs och har politisk agens i dag, men att de inte dokumenterar sina liv i samma utsträckning som män. De flesta historiska källor om kvinnor är dessutom skapade av andra än kvinnor själva.  

Förutom att fylla arkiven med fler röster och perspektiv ger Arkivism exempel på hur man kan använda arkivens luckor och tystnader. Det har konstnären Katarina Pirak Sikku gjort i sin utställning  ”Nammaláhpán”, där hon granskat arkivmaterial från rasbiologiska institutet. ”Materialet jag arbetar med handlar förvisso om samer. Men det är inte producerat av samer. Så jag söker i mellanrummen”, berättar hon i en intervju i boken.  

En av bokens styrkor är just att den lyfter fram metoder för att utmana makten över historieskrivningen, såsom att arkivera saknade röster, ställa nya frågor eller lyssna på vad arkiven berättar genom vad som saknas i dem. Detta poängteras särskilt i bokens inledning och kan säkert bidra till att en och annan läsare känner sig manad att sätta igång. I bokens senare del finns konkreta tips på hur man går tillväga för att söka i arkiv, tolka arkivmaterial och själv skapa arkiv – liksom en överblick över arkiv i Sverige och vilka regler och lagar som styr dessa. 

Här finns alltså mycket matnyttigt och jag tror att boken kan ge värdefulla ingångar för den som är ny i arkivvärlden. Samtidigt önskar jag att den kritiska ansatsen – att finna och dokumenterade saknade röster – hade genomsyrat boken i än högre utsträckning. Jag tänker på det när jag läser tipsen på frågor till personer vars historia man vill dokumentera, där det till exempel förutsätts att alla har en mor och en far. Sådana frågor behöver justeras om man vill få fram berättelser om liv som avviker från normen. 

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad.

Jag drar mig till minnes ett samtal som Västerbottens Museum anordnade i höstas om mötesplatser för hbtq-personer förr och nu. Forskaren Svante Norrhem berättade om äldre hbtq-personer vars liv ofta har omgärdats av en kompakt tystnad. Släkten kunde känna till hur det låg till utan att det någonsin nämndes. Hur ställer man frågor om sådant som inte har fått finnas? Hur tolkar man det som aldrig uttalas? 

Visst går det att läsa Arkivism som en inbjudan till att undersöka just sådana livshistorier. Men boken hade vunnit på att fördjupa den tematiken och på att ge mer utrymme åt de många intressanta röster som nu medverkar i korta, ofta upphackade intervjuer.    

Formen och tilltalet är antagligen valt för att vara lättsamt och inbjudande. Själv längtar jag efter en tydligare struktur, bättre bildhantering och författare som vågar lita på att jag som läsare kommer ihåg vad de redan skrivit. Det formmässiga valet att låta person- och föreningsarkiv löpa parallellt är inte heller hjälpsamt. Dock uppskattar jag att föreningsarkiv finns med, då de är nog så viktiga för en mer rättvisande historieskrivning. 

”Vi vet ofta hur det skrivs om många grupper. Vad som nästan alltid saknas är de egna berättelserna, dina berättelser. De spår och det källmaterial som finns är viktiga att samla in och bevara. Det är det som är arkivism.”(Ur Arkivism: en handbok, s. 138)

Med det sagt väcker läsningen av Arkivism trots allt ett ökat intresse för arkiv hos mig. Till vardags jobbar jag på folkbibliotek och boken får mig att fundera över varför arkiv behandlades så styvmoderligt under min utbildning till bibliotekarie. I folkbibliotekens samlingar har vi en mängd unika berättelser liksom lokal kännedom om intressanta levnadsöden, kanske ännu odokumenterade. Vi känner till lokala föreningar och kan vara en arena för muntligt berättande. Borde vi inte kunna samverka mer med arkiv? 

Jag tänker på när jag för något år sedan – i min roll som bibliotekarie – blev kontaktad av Doroteaupproret som ville ha hjälp att resonera kring var de skulle arkivera sina handlingar. Jag hörde mig för bland de institutioner jag kände till och vi landade så småningom i Folkrörelsearkivet i Västerbotten. En annan gång upptäckte jag att den i Dorotea välkända folkmusikern tillika riksspelmannen Sören Johansson inte fanns omnämnd på Wikipedia, så jag skapade en sida om honom (vilket underlättades av att jag hade gått en fortbildning om Wikipedia och att coronapandemin stundtals gav utrymme för den typen av arbete). 

Bibliotekens och arkivens möjligheter till liknande samverkan tycks mig i teorin oändliga. Frågan är i vilken mån sådana insatser synliggörs och anses värdefulla? Och hur påverkar folkbibliotekens krympande resurser möjligheten att arbeta med arkivfrågor? Skulle det behövas mer formaliserade strukturer för samverkan? Sådana frågor väcker boken i mig. Jag låter dem stå obesvarade – se det som en inbjudan till fortsatt diskussion eller en uppmuntran att utforska vad Arkivism väcker i dig.  

Karin Råghall

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bokrecensioner nyheter

Främjar bibliotek verkligen demokrati?

Från bis 1/2020

Popowich, Sam (2019). Confronting the democratic discourse of librarianship: a Marxist approach. Sacramento, CA: Library Juice Press

Ett bokomslag med texten: Sam Popowich Confronting the Democratic Discourse of Librarianship.

Med boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship vill Sam Popowich utmana föreställningen att bibliotek självklart främjar demokrati. Det lyckas han också med, även om hans egen framställning tenderar att istället bortse från bibliotekets demokratiska potential.

Föreställningen att bibliotek, särskilt folkbibliotek, per automatik fyller en demokratisk funktion är stark inom biblioteksfältet. Bibliotekslagen slår fast att bibliotek ska främja den demokratiska utvecklingen och den nyligen framlagda nationella biblioteksstrategin bär titeln Demokratins skattkammare och slår fast att biblioteksväsendet försvarar demokratin. I dagens politiska klimat där nedskärningspolitik ofta slår hårt mot folkbiblioteken blir dessutom argument om bibliotekets nödvändighet för demokratin ett kraftfullt slagträ i kampen mot nedläggningar och minskade resurser.

Också biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning tar många gånger bibliotekets demokratiska roll för given. Exempelvis utgår det inflytelserika forskningsprojektet Almpub (The ALM-field, Digitalization and the Public Sphere), som finansieras av Norges forskningsråd men som också involverar svenska forskare, från att bibliotek fungerar som offentliga sfärer.

Under senare år har dock flera inflytelserika forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap som tar sin utgångspunkt i bibliotekets demokratiska funktion, såsom John Buschman och Wayne Wiegand, efterfrågat en djupare diskussion om hur folkbibliotek bidrar till den demokratiska utvecklingen. Sam Popowich tar avstamp i en sådan diskussion, men han nöjer sig inte med att ta fasta på uppmaningen och ta vid där Buschman och Wiegand slutar sina diskussioner. Istället konfronterar han det grundantagande som Buschman och Wiegand tar för givet – nämligen en existerande demokrati med jämlika förutsättningar.

Sam Popowich är bibliotekarie på University of Alberta och doktorand i Internationella studier. I sin text använder han marxistisk teori, med referenser till bland andra Marx, Lenin och Gramsci (och Andreas Malm!). Det tunga teoretiska ramverket tenderar stundtals att begränsa snarare än berika analysen, när nyanser, komplexitet och motsägelsefulla processer förenklas till en svartvit bild. Exempelvis beskrivs biblioteket bitvis som en entydigt förtryckande institution med funktionen att forma produktiva medborgare; ”the library operates as an agency of social control and reproduction, a mechanism by which capitalist society is never challenged” (s. 94). En sådan beskrivning blundar för att bibliotek samtidigt kan bidra till att forma motrörelser och medborgare som motsätter sig den rådande ordningen.

Popowich analys är dock inte genomgående så kategorisk och han skriver själv om hur bibliotek har medverkat till att bistå invånarna när andra samhällsinstitutioner svikit. Sådana exempel menar jag understryker den motsägelsefullhet som ryms inom biblioteksinstitutionen och detta hade Popowich med fördel kunnat diskutera och analysera djupare.

Bokens huvudsakliga styrka är ändå Popowichs bidrag till diskussionen om bibliotekets funktion i samhället. Popowich visar att tidigare forskning som säger sig vilja fördjupa diskussionen om bibliotekets demokratiska roll utgår från att den liberala demokratin de facto är, eller har varit, en reell demokrati. John Buschman problematiserar att marknadskrafter får allt större inytande vilket därmed hotar centrala demokratiska funktioner. Dessa centrala funktioner tas därmed för givna. Wiegand ifrågasätter om biblioteket verkligen fyller en demokratisk roll genom att tillgängliggöra information då många besöker biblioteket för helt andra ändamål. Denna analys grundas endast i hur enskilda individer upplever eller använder biblioteket.

”I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig.”

Popowichs analys visar hur folkbiblioteket både i samtiden och i en historisk kontext hyllas som en institution som främjar frihet och demokrati samtidigt som grupper av invånare utestängs från samma bibliotek. Ett slående exempel är hur svarta utestängdes från folkbiblioteken i USA samtidigt som biblioteksföreträdare proklamerade vikten av att bibliotek fritt tillgängliggör information åt alla. På motsvarande sätt är den liberala demokratin, som sägs representera jämlikhet och lika villkor, sammanvävd med kolonialisering och förbud mot facklig organisering. Processer av exkludering och diskriminering är därmed inneboende i både den liberala demokratin och biblioteket som växt fram i nära relation med denna.

I ett sammanhang där bibliotekets demokratiska roll allt för ofta tas för given och där den liberala demokratin framställs som naturligt och självklart ”god” är Popowich bok välbehövlig. Jag menar dock att en analys av biblioteket måste våga öppna upp för mellanrummen som tillåter ett ”både och”, där bibliotek både kan rymma exkluderande processer och potential till delaktighet och förändring – men där inget tas för givet.

Lisa Engström

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.

Prenumerera

Kategorier
bibliotek bis tidskriften

Ett steg till med Löpa linan ut

Eriksson, Ann Catrine, Holmén, Annika, Wennerholm, Christine & Blomberg, Sylvia (2019). Löpa linan ut: bibliotekschefens strategiska modell för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter. Eskilstuna: Biblioteksutveckling Sörmland.

Omslag Löpa linan ut

År 2001 påbörjade barnbibliotekarierna ar betet med att hitta former för att tillämpa FN:s konvention för barnets rättigheter på de svenska barnbiblioteken. Konventionen antogs redan 1989 och året därpå ratificerades den av Sveriges riksdag. Men den var då ingen stor fråga för barnbibliotekarierna, förmodligen för att de inte riktigt såg hur de kunde arbeta med den på något konkret sätt. Som exempel kan jag nämna att en föreläsning om barnkonventionen med Thomas Hammarberg (som då var generalsekreterare för Rädda Barnen), ordnad av dåvarande Länsbiblioteket i Stockholms län 1990, fick ställas in på grund av för få anmälda.

Behovet av en ny målsättning för barnbiblioteken var dock stort och med inspiration från Kerstin Rydsjö, som i sin undervisning som lärare på BHS tidigt tog upp barnkonventionen, inledde konsulenterna/utvecklingsledarna vid några läns/regionbibliotek 2001 ett arbete med att formulera nya riktlinjer för barnbiblioteken utifrån barnkonventionen. De fick rubriken På barns och ungdomars villkor och markerade ett perspektivskifte, från ett institutions/biblioteks perspektiv till ett användar/barnperspektiv.

Riktlinjerna antogs 2003 av Svensk bibliokeksförening och flera utbildningsinsatser och projekt drogs sedan igång för att inspirera, pröva annorlunda förhållningssätt, dra in barnen i verksamheterna på deras egna villkor och utveckla nya metoder. Studiedagar och projekt vände sig oftast till hela bibliotekspersonalen men det praktiska genomförandet blev ändå mest en fråga för barnbibliotekarierna och många klagade över att de saknade stöd från sina chefer. Inte så att cheferna var direkt negativa men kunskaper och engagemang saknades och vi uppmärksammade inte den viktiga frågan från början.

Några av dem som tidigare arbetade mest aktivt med barnkonventionen har dock inte släppt tanken på att göra en särskild insats för bibliotekscheferna och de uppmärksammade också det faktum att uppdraget att arbeta enligt barnkonventionen redan finns i och med ratificeringen. Även bibliotekslagen fastslår att biblioteken särskilt ska uppmärksamma barnen. Resultatet av deras diskussioner och erfarenheter har nu presenterats i skriften Löpa linan ut: bibliotekschefens strategiska modell för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter. Det är Ann Catrine Eriksson, Biblioteksutveckling Sörmland, Annika Holmén, tidigare Regionbibliotek Östergötland, Christine Wennerholm, Kultur Gävleborg och Sylvia Blomberg, Biblioteksutveckling Region Örebro län, som har sammanställt denna modell för ett praktiskt implementeringsarbete. De startade med ett utvecklingsprojekt kallat ”Löpa linan ut – chefsspåret” tillsammans med ett antal folkbibliotekschefer, där man använde modellbibliotek, expertföreläsningar, workshops, samtal, hemarbete och handledning som metoder.

Löpa_linan_ut_Trappan

Illustration ur Löpa linan ut

Utgångspunkten är att chefen måste få hela personalen intresserad för att lyckas och författarna tar läsaren med sig i åtta målmedvetna steg på vägen dit. Modellen är uppbyggd som en taxonomi, som går från den elementäraste kunskapen till en fullt implementerad barnkonvention. För varje steg ges konkreta förslag till insatser med frågor och praktiska råd. Dessutom har författarna samlat mycket användbart material, som relevanta delar barnkonventionen (förstås), regeringens strategi för att stärka barnens rättigheter (2010), Shiers stege för delaktighet, erfarenheter från projektet ”Löpa linan ut”, beskrivningar av en hel rad metoder och ordentliga källhänvisningar. Såvitt jag kan se innehåller den sparsmakade och föredömligt överskådligt upplagda skriften det mesta som chefen kan behöva för att arbeta systematiskt med barnkonventionen.

Om jag ändå saknar något, är det en utförligare bakgrundsteckning, där bland annat tidigare projekt med anknytning till barnkonventionen kunde nämnas. Rapporter och hemsidor från projekten hade kunnat inspirera cheferna och komplettera den något torra texten. Jag saknar också hänvisning till de avsnitt om barns delaktighet, som finns i Amira Sofie Sandins sammanställning av läsprojekt, Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete, och som behandlar Shiers stege för delaktighet i ett bibliotekssammanhang. En hänvisning till Barbro Johanssons artikel ”Barnbibliotekariers och forskares barnperspektiv” i Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld hade tydliggjort den helt avgörande distinktionen mellan barnperspektiv och barns perspektiv. Jag kan förstå idén att chefen själv först bör skaffa sig en stadig grund att stå på innan den övriga personalen blir involverad, men jag tycker ändå att det finns goda skäl att dra in fler i arbetet tidigare än på steg sex, som författarna föreslår.

Men med det sagt kommer den här skriften helt rätt i tiden, eftersom barnkonventionen gäller som svensk lag från och med den 1 januari 2020. I de kommuner där kommunledningarna ännu inte har gett uppdrag till nämnder och förvaltningar att arbeta med barnkonventionen, kommer säkert snart sådana uppdrag och för dem som redan har startat kan skriften ge stöd för ett mera systematiskt och kvalitativt arbete med barnkonventionen. Det finns inte längre någon ursäkt för någon bibliotekschef att inte sätta igång. Det är dags för ett steg till och förhoppningsvis kommer det även att innebära omprioriteringar och bättre resurser för barnbiblioteken!

Lena Lundgren

Referenser

  • Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld (2010). Rydsjö, Kerstin, Hultgren, Frances & Limberg, Louise, red. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  • Johansson, Barbro (2010). Barnbibliotekariers och forskares barnperspektiv. I Barnet, platsen, tiden: teorier och forskning i barnbibliotekets omvärld (2010). Rydsjö, Kerstin, Hultgren, Frances & Limberg, Louise, red. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.
  • På barns och ungdomars villkor: Svensk biblioteksförenings rekommendationer för folkbibliotekens barn- och ungdomsverksamhet (2003). Stockholm: Svensk biblioteksförening.
  • Sandin, Amira Sofie (2011). Barnbibliotek och lässtimulans: delaktighet, förhållningssätt, samarbete. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.

Läs mer