Etikett: ode

Text: Lena Lundgren

Helsingfors centrumbibliotek Ode (Oodi på finska) har hyllats av många och i alla tonarter. Och förvisso är det imponerande, som samhällssatsning, som byggnad med en fantastisk arkitektur och som manifestation av kreativitet, kultur och litteratur. Det har generösa öppettider och rymmer en rad lokaler för olika aktiviteter. Det är också mycket välbesökt. 

Huset är disponerat så att entrévåningen är platsen för möten, med automat för återlämning av medier, de större evenemangslokalerna och restaurang/café. Andra våningen är vigd åt arbete med verkstäder, studior, spelrum och arbetsrum av olika storlekar. På tredje våningen återfinns vad som kallas Bokhimlen och Medborgarbalkongen. Våningsplanet presenteras så här på hemsidan:

På den översta våningen finns plats för avkoppling och återhämtning. Under det molnliknande taket kan man fly undan vardagens stress, ta en kopp kaffe och njuta av den fina utsikten som öppnar sig från Medborgarbalkongen. Denna våning har flest element för ett traditionellt bibliotek.

Barnavdelningen presenteras så här: ”Även Barnens bokvärld finns på den tredje våningen.”

Barnperspektivet

Men vad händer om man tar på sig sina starka glasögon och tittar på biblioteket ur ett barnperspektiv eller till och med ur barnets perspektiv?¹ Jag tillbringade några timmar på Ode en eftermiddag i april och försökte se vad som erbjuds det besökande barnet. Mina iakttagelser gör inte anspråk på att vara heltäckande, jag fick exempelvis ingen insyn i programverksamheten, annat än att informationen var sparsam på hemsidan. Jag vet inte heller något om hur barn prioriteras när det gäller resurser för medieinköp och verksamhet. Det är alltså en ögonblicksbild jag ger, en bild som jag dock menar säger något om vad som faktiskt möter barnet vid besöket.

Jag utgick från följande frågor: Vilken information finns riktad direkt till barnet? Vad finns av vad en skulle kunna kalla barntilltal, alltså inslag av igenkänning, överraskningar och/eller ”roliga saker”? Hur är medierna exponerade? Vad syns av läsfrämjande arbete som utställningar eller skyltning? Finns spår av barns inflytande eller medverkan, exempelvis information om någon referensgrupp eller skrivarverkstad, en förslagslåda, barns tips om böcker eller redovisning av förskolebarns eller skolbarns projekt? 

Liknande aspekter har jag tidigare använt i en studie av Rum för barn i Kulturhuset i Stockholm. Barnens bokvärld liknar Rum för barn såvitt jag förstår på flera sätt: Båda biblioteken vänder sig till stadens alla barn men har ett mindre antal barn i sitt upptagningsområde och fungerar mer som utflyktsmål än som vardagsbibliotek. De vänder sig också i första hand till de mindre barnen som kommer dit med sina föräldrar.

Barnens bokvärld

Ode har entréer från tre håll, vilket gör biblioteket lättillgängligt, trots den vidsträckta byggnaden. Väl uppe på tredje våningen möter jag en ljus och luftig rymd, i sanning en Bokhimmel! Barnens bokvärld upptar cirka en tredjedel av ytan och omfattar medier med informationspunkt, småbarnsavdelning, sagorum, ett stort evenemangsrum och Lekparken Loru (finska för ramsa). En barnvagnsparkering finns förstås och grundläggande service för barnfamiljer som toaletter med skötbord och möjligheter att värma barnmat. I närheten finns ett litet café.

Vad såg jag? 

Biblioteket är alltså lätt att ta sig in i, även med barnvagn. Men jag hittade ingen information på entréplanet som visade var barnavdelningen finns, ingen rolig skylt, ingen figur som välkomnar barnet, ingen ”trollsvans” eller några Muminfotspår eller djurspår som leder upp till Barnens bokvärld på tredje våningen. Ingen särskild informationsbroschyr för barn fanns heller (jag frågade) och informationspunkten på barnavdelningen var vid mitt besök obemannad. 

Småbarnsavdelningen, med mjuka lekblock, stor färgglad matta och skoförbud, var inbjudande och den mest välbesökta delen med många barn och deras vuxna. I evenemangsrummet pågick påskpyssel. Lekparken Loru består av trappor och stora sluttande trägolv i olika nivåer. Den sköts av en samarbetspartner som erbjuder bland annat ”Baby på bibban” och musikprogram för småbarn men vid mitt besök pågick ingen verksamhet där. Loru var därför i stort sett tomt men några barn klev i trapporna och sprang upp och ner för det sluttande golvet. Ett par föräldrar med spädbarn satt och pratade på den stora mattan, ett konstverk inspirerat av Tove Janssons figurer. Enligt ett anslag skulle en informationsträff om barnsäkerhet hållas senare. 

Ett riktigt stort träd fångade blicken på barnavdelningen, dess hängen eller mobiler svävade dock högt över barnens huvuden. När det gällde ”roliga saker” lockades jag av den interaktiva digitala sagoväggen i evenemangsrummet, som jag hade sett på hemsidan, men den var inte igång när jag var där. Påskpysslet var traditionellt och anpassat till de minsta barnen. Pekböckerna fanns inte på småbarnens område utan i anslutande vanliga bilderbokslådor, där de små pekböckerna var svåra att få syn på. Det var dessutom omöjligt för småbarn att nå upp till dem. En pappa placerade, efter flera misslyckade försök att visa barnet böckerna, resolut ungen mitt uppe i en låda!

Inga tecken på barns inflytande

Medierna var överhuvudtaget traditionellt och lite håglöst placerade. Böckerna i bilderbokslådorna stod med ryggen utåt och de roliga bilderna på böckernas framsidor syntes inte. Jag kan förstå att Muminvärlden kan kännas utsliten i Finland men för en svensk besökare kändes det ändå märkligt att biblioteket inte använder sig av den möjligheten till igenkänning. Det enda inslaget med anknytning till Mumin, utöver en anonym hylla med glest med böcker, fanns i den stora mattan på Loru. Men bilderna på den var knappast identifierbara för barn utan förmodligen roligare för vuxna. Inga andra sago- eller bilderboksfigurer fanns på plats, varken som bilder, dockor eller skulpturer. 

Böcker för de större barnen exponeras i bokställ i hyllorna men inga mer lockande skyltningar eller utställningar syntes till. Inga bilder eller symboler livade heller upp hyllorna. Jag hittade inga tecken på inflytande eller medverkan av barn i form av boktips, utställningar, projekt eller bokklubbar. Andra medier, som tidskrifter och filmer, var sparsamt företrädda och inte särskilt marknadsförda. 

Ode för barn?

Att Helsingfors i centrumbiblioteket Ode har fått ett vardagsrum för ungdomar och vuxna med alla möjligheter till verksamheter, det är tydligt. Besökare satt överallt, ensamma eller i grupp med sina datorer eller annan utrustning. Men varför på biblioteket? Begreppet har fått en vidgad betydelse. Medierna spelar en mindre roll, medan mötes-, upplevelse- och aktivitetsfunktionaliteterna framstår som de viktigaste.² Det framgår inte bara av disponeringen av byggnaden utan återspeglas också i presentationen på hemsidan. Kanske har ”bibliotek” en laddning av förväntningar, möjligheter och förhoppningar som skaparna av Ode vill utnyttja?

Men för förskolebarn och barn i mellanåldern gav Barnens bokvärld ett fantasilöst och torftigt intryck. Här syntes inget nytänkande, inga försök att levandegöra arketypiska eller nyare berättelser eller att ta vara på barnens kreativitet eller egna idéer och berättelser. Jag inser att de flesta Helsingforsbarn har ”sitt” bibliotek i bostadsområdena, eller kanske på det gamla biblioteket på Richardsgatan, och att programverksamheten i Barnens bokvärld, liksom på Rum för barn, är en viktig del. Men även som utflyktsmål hade jag väntat mig något mera av Ode. Barnens bokvärld kan säkert fungera för enstaka besök av vuxna med små barn och för läs- och biblioteksvana större barn men jag undrar om alla barn känner sig hemma och uppmärksammade här? Jag undrar också över om personalen och ledningen har försökt förverkliga barnperspektivet, eller för den delen barnets perspektiv, i utformning och verksamhet? Inga spår av ett sådant arbete kunde tyvärr skönjas vid mitt besök. 

Fotnoter

1. Barnperspektivet innebär vuxnas uppfattningar om och tolkningar av barns behov och önskemål. Barnets perspektiv innebär barnets egen uttalade vilja och i olika gestaltningar formulerade uttryck.
2. Jämför tidigare stadsbibliotekarien i Malmö Elsebeth Tanks tankar om att ”bära ut böckerna och ta in författarna”.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.