Etikettarkiv: nick jones

Samtal om bibliotek och juridik efter JO-besluten på BiS-salong

Omslag till bis 201802.

Årets salong på BiS årsmöte ägnades åt bibliotek och juridik. Martin Persson rapporterar i bis 2018:02 från en diskussion om hur bibliotekens arbete förhåller sig till författningen och till den diskussion om spänningen mellan olika demokratiska värden som uppenbarar sig inte minst i biblioteksvardagen.

Text: Martin Persson

I samband med BiS årsmöte den 10 mars 2018 hölls en salong med rubriken ”Efter JO-besluten: Hur kan en förståelse för den svenska författningen påverka ett arbete på bibliotek utifrån en bibliotekslag?”. Inbjuden till salongen var Johan Hirschfeldt, erfaren jurist som bland annat varit rättschef i Statsrådsberedningen, JK och president i Svea hovrätt. Nick Jones, Konst- och bibliotekschef i Huddinge och BiS-medlem ledde ett samtal mellan honom och Johan, som kretsade kring de aktuella JO-besluten med koppling till folkbibliotek och deras urvalsarbete, samt om den bredare frågan om relationen mellan biblioteken, juridiken, värderingar och demokrati.

Lena Lundgren från BiS hälsade åhörarna välkomna med en reflektion om att det förr var mindre diskussion på biblioteken om hur man skulle ställa sig i olika frågor, på biblioteken bestämde man hur det skulle vara, och sedan gjorde man så. Lenas bild var att det idag är mycket mer aktiv diskussion kring olika beslut, vilket är ett tecken på en ökad medvetenhet. Men med detta följer också högre krav på en juridiskt informerad professionell diskussion, vilket BiS med sin salong ville bidra till.

Nicks utgångspunkt var att sätta frågorna som JO-besluten aktualiserat i ett större sammanhang och genom ett prövande samtal göra några nedslag i en större diskussion, som inte bara berör folkbiblioteken, utan även andra delar av offentlig sektor och samhällsdebatten kring demokrati i stort. Han tog fasta på ett citat från Johan och hans kapitel i den nationella biblioteksstrategins delrapport Den femte stadsmakten, där Johan skriver om hur hans egen profession – juridiken – till slut gav honom ”mindre ledning” i de avvägningar som behöver göras, eftersom de fordrar bibliotekarieprofessionens kunnande. Nick menade att det är nu jobbet börjar, utmaningen att ta över stafettpinnen från juridiken, att försöka på allvar förstå bibliotekens uppdrag och ansvar och fylla de juridiskt ställda frågorna med bibliotekariernas profession och expertis.

Som sagt utgick samtalet från två JO-beslut från 2017, som båda handlade om två biblioteks nekande att köpa in eller fjärrlåna tre titlar med främlingsfientligt innehåll som biblioteken och deras huvudmän (kommunernas kultur- och fritidsnämnder) menade brast i kvalitet och kränkte andra människors mänskliga rättigheter. JO kritiserar i båda fallen biblioteket och kommunen för att ha beaktat åsikterna och värderingarna i böckerna, vilket JO menar strider mot objektivitetskravet som ställs i både bibliotekslagen och regeringsformen.

Nick frågade Johan vad ett JO-beslut har för konsekvenser och hur man ska förhålla sig till det. Johan påpekade att JO tar in yttranden, läser förarbeten och andra offentliga tryck och sedan tolkar lagen, men att JO-beslut inte är bindande rätt, utan snarare vägledande uttalanden. Om man följer dem är man ”på den säkra sidan”, men besluten ska kunna vara föremål för diskussion. Uttalandena har en pedagogisk uppgift, men de kan också bli kontraproduktiva, eller sprida rädsla. Johan tyckte att det finns poänger med de aktuella besluten, men trodde att ett av skälen till att JO ”går ut så hårt” är att JO hade problem med sättet att utforma värdegrundsdokumenten och mediepolicyerna i de aktuella kommunerna (det var på dessa dokument bibliotekens beslut att neka inköp vilade och där var bland annat respekt för mänskliga rättigheter och principen om allas lika värde formulerade som kvalitetskrav).

Men om yttrandefrihet och fri åsiktsbildning har en så stark ställning i den svenska författningen, hur står den sig i relation till en annan tung paragraf i regeringsformen, nämligen paragraf två?

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…]

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. (RF, 1 kap., 2 §)

Foto från BiS årsmöte 2018

Nick berättade att just den här paragrafen var en stor anledning till att han vill jobba i offentlig sektor, och påminde också om hur mycket som görs i kommuner för att redovisa värdegrunder, bevekelsegrunder, kärnvärden, och så vidare. Johan, som också varit involverad i arbetet med den senaste uppdateringen av regeringsformen, menade att det är en viktig målsättningsparagraf, men som alltid måste läsas tillsammans ”fri åsiktsbildning”, en princip som formuleras redan i §1 och också väger mycket tungt.

Spänningarna mellan olika värden i lagtexterna – inte bara i grundlagarna utan också exempelvis bibliotekslagen, internationella konventioner, etc. – kokar ju till slut ner till beslut av enskilda tjänstemän eller enskilda kommuner, och det kommunala självstyret är starkt. Johan sa att professionen kanske inte alltid tänker på sig själv som att man utövar makt, men att tjänstemannarollen ofta innebär ett stort ansvar, som ska genomsyras av ”saklighet och opartiskhet” (RF, 1 kap., 9 §). Han påminde om att enskilda tjänstemän dömts i domstol för att de varit osakliga och partiska. Nick undrade vidare hur Johan tänkte om det faktum att JO-besluten endast går in i en liten del av en större biblioteksvardag, som handlar om så mycket mer om att välja att ta in eller bort ett enskilt verk. Johan svarade att JO:s uppgift inte är att ta helhetsgrepp över någon verksamhet, men att han trodde att besluten varit kortare och försiktigare om inte värdegrundsdokumenten åberopats i kommunernas yttranden.

Ett genomgående tema för salongen var reflektioner kring ett antal ord och begrepp, som exempelvis ”kvalitet”, ”neutralitet”, ”censur”. Bristen på (eller mängden av) definitioner och otydlig användning av dessa och andra termer komplicerar frågorna. När Nick sa att han tyckte det var olyckligt att ”censur” dyker upp i förarbetena till bibliotekslagen höll Johan med om att ett bibliotek som bestämmer sig för att inte köpa in en bok inte sysslar med censur och att censur ofta används som ett ”falskt trumfkort”. Men Johan tillade att man behöver vara uppmärksam på att det ibland skulle kunna vara ett ”riktigt trumfkort”, eftersom diskrimineringsskyddet är svagare än yttrandefriheten i författningen.

Avslutningsvis diskuterades riskerna med juridifiering, där balansen mellan politik och juridik väger över åt juridiksidan, vilket kan vara ett problem. Nick betonade att arbetet med de här frågorna måste ta fart och att det till stor del ligger framför oss i den professionella diskussionen, något vi inte passivt kan lämna över till juridiken, trots frågornas hisnande komplexitet. Johan höll med om att det är professionen i första hand som ska tolka ”saklighet”, och då får JO ”hålla tassarna borta”.

Samtalet övergick sedan i diskussion tillsammans med publiken, som bland innehöll biblioteksföreträdare från en av de i JO-besluten aktuella kommunerna, vilket gav en intressant dimension. Det diskuterades hur urvalsfrågorna komplicerades vid biblioteksprivatiseringar, åberopandet av FN-konventioner (som Johan påpekade inte är svensk lag) i kommunala värdegrundsdokument och bibliotekspolicyer, och utvecklingen i Norge med biblioteken som debattarenor för att stötta en demokratisk diskussion där olika åsikter kan mötas och bemötas. Även kopplingen mellan JO-besluten och en högerextrem hatkampanj mot bibliotek, inklusive hot mot enskilda bibliotekstjänstemän, togs upp.

Angående framtiden tyckte Johan att biblioteken skulle hålla på sin profession och känna sig relativt fria i förhållande till JO-besluten, vars inhopp han trodde skulle bli färre framöver. Nick konstaterade att biblioteksprofessionen nu har bollen och behöver göra jobbet med en grundlig reflektion kring de här frågorna, grundad i bibliotekens uppdrag och de demokratiska principer och värden som ställs upp i lagtexter och styrdokument. Sammanfattningsvis kan man konstatera att salongen var ett lyckat tillfälle i början av en sådan process.

Läs mer

Nick Jones har efter salongen också publicerat en debattartikel på temat i Biblioteksbladet. Den finns tillgänglig på: http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/efter-jo-besluten/.

Johan Hirschfeldts bidrag i den nationella biblioteksstrategins delrapport, Den femte stadsmakten. Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering (2017), finns tillgänglig via http://nationellbiblioteksstrategi.blogg.kb.se/rapporter/.

De två JO-besluten från 2017 (diarienummer 4650-2016 och 2654-2016) finns att ladda ned från JO:s webbplats: https://www.jo.se/.

Regeringsformen (SFS 1974:152) finns att läsa på exempelvis http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1974:152.

Martin Persson

Var hamnade jag?

I januari i år avslutade jag mitt tionde år som tjänsteman och bibliotekarie. Om det är många eller få år, beror givetvis på vad eller vem man jämför med. Avslutet har dock inneburit att jag funderat en del på ett sorts tioårsbokslut. Har frågat mig vad som har varit bra, dåligt, hur har min egen utveckling sett ut och hur har sammanhanget har förändrats? Jag har arbetat med bokslutet i min jobbhandledning. En rolig tanketråd som dykt upp handlar om vart det var jag ville och var det var jag hamnade? Vilka tankar, idéer och uppfattningar var det som lockade tjugofemåringen till folkbiblioteket? Hur står sig det folkbibliotek som då lockade i jämförelse med det folkbibliotek som trettiofemåringen befinner sig nedsjunken i. För att undvika missförstånd så ser jag med uppskattning och värme på mina tio första år i yrket, och ser med tillförsikt fram emot de nästkommande tio, men det hindrar inte att jag även kan vara kritisk. Dessutom kan det vara av värde att förtydliga att det inte är specifika folkbibliotek som åsyftas i texten utan snarare min syn på folkbiblioteket som allmän idé och praktik.


Simone Weils ord – ”You do not interest me. No man can say these words to another without committing a cruelty and offending against justice” – gjorde stort intryck då jag för första gången läste dem på ett studentrum i London. Jag hade börjat fundera på om det ändå inte var folkbibliotek som jag skulle ägna mig åt så jag länkade orden dit. Om folkbiblioteket kunde vara en plats för lyssnandet och samtal kunde det spela en viktig roll i att hålla broar öppna mellan dået, nuet och framtiden och till att kopplingar gjordes mellan den som är synlig och gör sig hörd och den som marginaliseras. Då jag läser vidare i Weils text så uppfattar jag det som att hon säger att då man osynliggör någons person och erfarenheter så begår man inte bara ett brott mot den som osynliggjorts, utan även ett brott mot tänkandet, rättvisan och samhället i övrigt. Jag tyckte att folkbiblioteket hade helt unika förutsättningar för att kunna se den vars erfarenheter marginaliserats – och därmed var folkbiblioteket något jag kunde sätta min tilltro till.


Folkbiblioteket, tyckte jag, var en plats med möjligheten att inbegripa både lyssnandet och samtalet. Där kunde olikheter såsom åldrar, livserfarenheter, språk, nyttjanden och berättelser mötas. Platsen kunde brukas utifrån de mest privata och enskilda intressen till de mest allmänna och offentliga intressen. Alla dessa spännvidder kunde jag identifiera på det folkbibliotek som lockade mig till sig. Jag var övertygad om att lyssnandet kunde skapa nya sociala relationer och förutsättningar, och därmed ett nytt samhälle, om än bara för stunden och knutet till platsen. Och det var inte fy skam. Innan någon säger att detta låter flummigt, likt någon form av lyssna-samtala-religiositet, så gjorde jag inte misstaget att tro att samtalet var det samma som konsensus och enighet. För då har man helt missat poängen. I samtalet och lyssnandet måste det även finnas plats för olikhet, sammandrabbning och kritik. Annars är det inte mödan värd.

Trots att jag tyckte att det fanns oerhört mycket viktigt och bra i min biblioteksvardag så upplevde jag det – efter några år av faktiskt biblioteksarbete – som att folkbiblioteket inte gjorde tillräckligt mycket utav sina unika möjligheter. Det frustrerade mig. Jag saknade den interna diskussionen om rollen och uppdraget, såväl som diskussionen om folkbiblioteket i relation till det samhälle jag befann mig i. Två saker gjorde jag under denna period. Jag sökte mig till BIS och jag började skriva i BBL & i Ikoner. I samband med bokslutet har jag gått tillbaka till texterna jag skrev och jag gillar det jag försökte säga. I texterna hittar jag mycket om lyssnandet och samtalet. Jag kan fortfarande identifiera mig med dem. Upplevde då de skrevs att texterna föll i god jord hos många av dem som tog sig tiden att läsa dem. Det fanns tydligt andra som delade min saknad.

En sak som jag tror är gemensamt för de texter som jag skrev då är ambitionen att tolka och analysera. Ibland blev det bättre och ibland blev det sämre, men ambitionen fanns där. I studentrummet i London läste jag även en massa om hermeneutik. Hermeneutiken är en ”tolkningslära” som betonar dialogiska mötet mellan det bekanta och obekanta. Hermeneutikens mest verkliga rum är utrymmet ”mellan” – mellan jag och du, mellan tradition och förnyelse, mellan erfarenhet och förvandling. Jag skrev vid flera tillfällen, under denna period, om biblioteket som ett tredje rum – ett mellanrum. Den moderna hermeneutikens skapare filosofen Hans-Georg Gadamer har vid flera tillfällen beskrivit den vidsynthet som krävs för att kunna ingå i en förståelsens process. Processen är en sorts cirkelrörelse mellan delar och helhet – hermeneutiska cirkeln. Rörelsen handlar om att utgå från sig själv och koppla sig samman med ett större sammanhang. Vilket betyder att man ”lär sig att se utöver det som är nära och alltför nära”. Man bortser inte från det nära, men ser bortom för att bättre se till den större helheten. Jag tyckte att folkbiblioteket saknade denna rörlighet redan då och jag tycker saknaden är än större idag.

Numera kommer jag ofta på mig själv med att alldeles för sällan fundera på vad jag egentligen vill med mitt folkbiblioteksarbete. Och alldeles för sällan pratar jag med kollegor eller intresserade andra om folkbibliotekets uppdrag, roll och möjligheter. Detta får mig att fundera på reflexivitet, reflexivitet såsom förmågan att kontinuerligt granska och utvärdera det egna jagprojektet. Det är inte bara en individuell egenskap. Det är en integrerad del av det sociala livet och det är även något som en företeelse som folkbiblioteket kan ägna sig åt. Anthony Giddens definierar institutionell reflexivitet som, ”The regularised use of knowledge about circumstances of social life as a constituitive element in its organisation and transformation”. Jag ser inte att folkbiblioteket fortlöpande granskar och utvärderar sitt jagprojekt. Hur ser man på sin relation till ett föränderligt samhälle? Hur ser man på sin relation till tradition och förnyelse? Det vet jag inte.

Jag irriteras av att ett så vanligt och enkelt sätt att förhålla sig till den folkbibliotekstradition, som ju format jagprojektet, är att man målar upp nidbilder, hävdar paradigmskiften och/eller hävdar total förnyelse som ett sätt att bryta med traditionen. Så lätt är det givetvis inte att bryta med det egna jaget och kasta ut folkbiblioteket med badvattnet. Dessutom utgör det ju en missuppfattning om vad en tradition och en historia är för något. En delförklaring till varför detta görs kan vara den ökade individualisering av folkbiblioteket som jag följt under tio år. Jag drar mig lite för att använda begreppet individualisering då jag tycker att det så ofta används slarvigt. Visst leder en individualisering till en ökad fokusering på individen och hans eller hennes möjligheter att förverkliga sina livsplaner. Jag vill dock tillägga att samma process lika gärna kan leda till ökad disciplinering, utdefiniering, segregering och kontroll av människor, som till ökad frihet. Jag tycker mig se att det är problematiskt att göra naturgiven koppling mellan att individer och institutioner/organisationer tycker sig friställda förankring i en historia, en tradition och dess sociala band med ökad valmöjlighet, då valmöjligheten är så beroende av livsvillkor.

Sociologen Ulrich Beck skiljer på ”fullvärdesindivi-
dualisering” och ”fattigdomsindividualisering”. Distinktionen är viktig och avser de olikartade förutsättningar människor har att utnyttja de möjligheter som skapas genom uppluckringen av traditioner och sociala kollektiv. En har resurser och möjligheter att ägna tid åt att utveckla en specifik livsstil och förverkliga sina drömmar. En annan, som saknar sådana möjligheter, kan frustreras av diskrepansen mellan de obegränsade drömmarna om lycka och hans eller hennes faktiska livsomständigheter. Vi berörs alla av individualiseringens olika former och konsekvenser, men påverkas olika beroende på social och kulturell tillhörighet. Talet om målgrupper, kundgrupper, livsstilar och personlighetstyper som vi sedan utarbetar profiler och kontroll utifrån hänger intimt samman med en individualisering. En individualisering som synliggör individer och grupper, men samtidigt osynliggör andra individer och grupper. För ett folkbibliotek som vill vara ”för alla” så är detta en avgörande problematik. Man skulle något tillspetsat kunna säga att jag lockades till folkbiblioteket på grund av möjligheten att arbeta med det osynliggjorda och att jag idag undrar om det osynligjorda över huvudtaget existerar på folkbiblioteket. Detta är något som jag måste förhålla mig till.

Nick Jones
(texten kommer att diskuteras på BiS-salongen 4/11 i Stockholm)