BiSsalong nr 3 med temat antirasism ägde rum tisdag 6 mars på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Här beskrivs kort vad som sades. 

Tobias Willstedt välkomnade till BiS tredje salong. Nino Dawod, platsansvarig på Sävja bibliotek i Uppsala, och Nick Jones, föräldrarledig bibliotekschef i Huddinge, hade skrivit varsin text och dessa fungerade som utgångspunkt för samtalet.

Nino Dawods text utgick från bibliotekets uppdrag att vara tillgängligt för alla medborgare och hon betonade att det enda sättet att nå människor, grunden till allt, är att samma fokus som vi har på hyllorna, samma fokus ska vi ha på att locka in folk. Det ska vara låga trösklar, möjligt att göra sig förstådd oberoende av språkkunskaper. Det behövs kunskap om exempelvis flyktorsaker, för att kunna möta alla och för att kunna vara det öppna offentliga rummet.

Nick Jones valde i sin text att gå tillbaka i tiden, till Alby 1999 – 2004, en period då biblioteket låg vägg i vägg med en 6 – 9 skola och biblioteksvardagen vävdes samman med skolan. Det fanns storstadssatsningsmedel dessa år och bekymmersamma platser lokaliserades. Det blev ett feltänk från början, då det som snarare är ett samhällsproblem gjordes till ett områdesproblem. De unga upplevde att deras hembygd misskrediterades. Nick beskriver bland annat vilka upprörda diskussioner som uppstod bland de unga efter 11 september 2001.

En öppen diskussion tog vid och här återges några av de frågor som lyftes:

Är biblioteket verkligen ett neutralt rum? Det bygger på en massa representationer, en historia, det är en institution. Sitter vi och tänker ut vad andra vill ha av oss? Istället för att gå ut i närsamhället och fråga: vad vill ni ha oss till? Har vi en massa föreställningar om den andre, en slags färdiga personer som vi slänger ut verksamhet till? Kan vi se oss själva, att vi idkar en form av expertstyre – är vi medvetna om det och väljer att göra annorlunda?

Vilken självbild har biblioteket – att vi står med en gåva och upplever att vi har något att ge? Eller har vi börjat se det på ett annat sätt? Att vi räknar med dem som besöker oss och de som inte besöker oss som viktiga personer, en uppfordrande uppgift. Man behöver mer kunskap när man jobbar i biblioteket, mer än det vi har idag. Det är viktigt hur gruppen är sammansatt så att gruppen tillsammans har den kunskapen, att det är en heterogen grupp. Att bygga arbetsgrupper som kompletterar varandra med olika bakgrunder, olika språk, men gemensam grundsyn.

Var finns den bredare folkbiblioteksdiskussionen idag? Ger man utrymme för att vara många olika saker i mötet med sitt bibliotek, inte enbart ses som ungdom t.ex? Biblioteket jobbar med människan genom hela livet, ibland har man definierat vad du behöver i den åldern, formulerat det åt dig, utan att fråga! Erbjuds öppna samtal med medborgarna, får man kanske veta en del man redan visste och en hel del som man inte visste.

När vi köper in böcker på flera språk, hur ser vi till att de även innehållsmässigt matchar behovet? Hur undviks ett stereotypt tänkande om målgrupper? Vad erbjuds på flera språk, utöver böckerna på hyllan? Programverksamhet, berättarcaféer? Fler språk har tagit plats på biblioteken, men andra frågor tar över i biblioteksdiskussionen, det är mer tekniska frågor som prioriteras.

När det gäller rekrytering har inte biblioteken hängt med, de speglar inte hur samhället ser ut idag ifråga om språk och bakgrund. Att vara invandrare och bibliotekschef är så ovanligt, att 9/10 gissar att denne måste vara chef för Internationella biblioteket. Fler förebilder behövs. Hur ser rekryteringen till Bibliotekshögskolorna ut? Erbjuds anpassning av utländsk examen?

Varför har vi problem med att prata om strukturer, som rasism? Det finns jättebra forskning, så kunskap saknas inte. Strukturell rasism tycks ändå inte vara något vi kan prata om, vi är inte där ännu. I England till exempel diskuteras strukturella problem mycket mer, hur unga människor får det värre i den ekonomiska krisen t.ex. Vi är oerhört långt efter när det gäller att prata om problemen.

Ställer biblioteken för höga krav på svenska vid rekryteringen? Vi ser det som självklart att hjälpa dem som är dyslektiker att granska texter vid behov, då borde väl samma hjälp kunna erbjudas kollegor som håller på att utöka sin svenska? Varför lockar sjuksköterskeprogrammen och även KTH, mer än bibliotek? Varför är det svårare att rekrytera inom humaniora? Hur lyfter man statusen inom kulturvärlden?

Frågan ställdes till de chefer som var närvarande, hur de själva resonerar vid rekrytering? Hur formuleras annonser? Har öppningen för andra yrkeskompetenser inneburit en bredare rekrytering? Eller behövs någon form av kvotering för att åstadkomma en märkbar skillnad? Om bibliotekarierna som grupp ännu så länge är ganska homogen, hur är det med biblioteksassistenterna? Hur kan deras kompetens tas tillvara mer? Bibliotek kan även ta emot praktikanter och sommarjobbare, som ett sätt att introducera yrket.

När det gäller medierna på biblioteken – är det en större omedvetenhet idag? Inställningen att vi ska ha allt leder till att det finns mycket mer på biblioteken som är tveksamt i förhållande till måldokumenten. Används värdegrundsdokumenten kopplat till inköpsförslag frångås inte de demokratiska principerna. Var det tydligare fokus på ett alternativt utbud förr?

Det gäller att kunna definiera problemen, att syna dem, utan att lamslås av dem. Hur skapas ett tröskelfritt bibliotek – tar vi hand om mötet, tror vi på det på riktigt? Tar vi vara på det? Att hela tiden aktivera sig själv i samtalet. Det slår alla andra former, det finns mer att hämta!

Vid tangentbordet, Andrea Berge