Etikettarkiv: neutralitet

Från Linero till Lunds stadsbibliotek

Folkbiblioteket kan vara både frigörande och en del av en förtryckande struktur. Tobias Willstedt uppmanar oss att inte ta dess demokratiska värde för givet.

Text: Tobias Willstedt

När jag blev tonåring så började vi ta bussen till skolan. Vi som bodde på Linero, en stadsdel i Lunds  utkant, skulle nämligen få gå de sista åren i grundskolan på Järnåkraskolan närmare stadens centrum. 

Fotografi på ett torg och några byggnader, med ett par höghus i bakgrunden.
Linero centrum. Foto: Tobias Willstedt

Linero är ibland framställt som en fattig stadsdel. Många av mina vänner och uppväxtkamrater kan nog vittna om att detta stämmer. Från min egen uppväxt saknar jag dock de erfarenheterna. Jag minns min egen barndom som trygg och att vi aldrig egentligen saknade något. Linero var, och är, i själva verket ett område där många samhällsklasser och individer med olika kulturell bakgrund lever tillsammans.

Att vi fick gå högstadiet inne i ”stan” hade både för- och nackdelar. Men en av dem var att jag upptäckte Lunds stadsbibliotek, som tidigare hade varit i princip okänt för mig. Avståndet mellan Linero och centrum är inte stort, inser jag idag, men som barn var det enormt. Och närhet betyder mycket för huruvida det blir ett biblioteksbesök eller ej. Så mina första möten med Lunds stadsbibliotek var av betydelse för en bokslukande ungdom som mig. Det var också en stor händelse för mig, när jag hittade till Lunds stadsbiblioteks välsorterade musiksamling. Där fanns mycket att utforska och jag provade mig fram.

Amerikansk hip hop var populärt i Lund på den tiden, inte minst bland mina kompisar på Linero. På biblioteket lånade jag vad som fanns inom genren och en skiva som jag minns särskilt tydligt var the Pick, the Sickle and the Shovel av the Gravediggaz. Gruppen hade börjat sin karriär med en egen stil av hip hop som de kallade horrorcore. Om jag ska beskriva vad som kännetecknar horrorcore passar ord som skräck och ockultism, som Stephen King i rap-format. Deras andra skiva the Pick, the Sickle and the Shovel, var dock mer reflekterande, och gruppen hade där den uttalade ambitionen att väcka tankar och sprida kunskap: ”Digging up the graves of the mentally dead” som de själva uttryckte det, för att fortsätta temat med dödgrävare och gravar. Well, de lyckades gräva upp min grav. I låten ”the Night the earth cried” rappade tre medlemmar i gruppen gripande om de övergrepp som begåtts mot deras förfäder i kolonialismens namn – som att bli bortförd från sitt hemland i ett slavskepp. Jag minns textrader från den än idag. 

Genom den skivan introducerades jag för den amerikanska hip hopens vanliga samhällskritik — frågor om ras och diskriminering, reflektioner över livet i storstädernas ghetton, vittnesmål om polisens övervåld, redogörelser över stolthet, frustration och vrede, och en alternativ historieskrivning lika inspirerad av medborgarrättsrörelsen som Nation of Islam. 

Det emancipatoriska folkbiblioteket

För att låna Ingrid Atlestams ord så hade jag där och då börjat en bildningsresa. Idag, 20 år senare, lånar jag inte skivor på bibliotek längre men lyssnar fortfarande på hip hop med stort intresse och mycket nöje. Under min föräldraledighet upptäcker jag låten ”Black thesis” där en av subkulturens talespersoner, den djupt respekterade KRS-One, ömsom rappar om hur man kan stärka sin identitet som svart person i USA och ömsom ger råd om hur man som en del av det kollektivet kan förbättra sin tillvaro. För att uppnå båda dessa mål hänvisar KRS bland annat till bildning, böcker och folkbibliotek:

Gather round the sound and let me show you

The public library – that’s where you go to

Why? ‘cause that’s gonna grow you

Grab a book that help you to know you – It’s so true1

Jag brukar själv beskriva folkbibliotekens verksamhet som en nödvändig infrastruktur – garanten för att alla har tillgång till den kunskap och den information de behöver. KRS-One verkar instämma. Hans ”Black thesis” presenterar till och med folkbiblioteken som en institution där individer som han själv kan få kunskap om sig själva och världen. Enkelt uttryckt att bilda sig, men också något mer – ett redskap för att stärka svarta personers identitet och stolthet, när majoriteten av medier och historieskrivare visar en mindre gynnsam bild av denna grupp.2

Det är ett väldigt fint sätt att se på folkbibliotekens betydelse, och ett synsätt som närmar sig hur jag och många andra gärna vill se på folkbibliotek och folkbildning. Där missgynnade grupper, som exempelvis arbetarklassen i industrialismens Sverige, kan förbättra sin tillvaro genom kollektiva bildningsresor till kunskap. BiS har uttryckt sig fint om detta i sitt program:

Biblioteken skall ge människor möjligheter att skaffa sig kunskap och information om exempelvis samhälleliga, ekonomiska, tekniska och naturvetenskapliga sammanhang för att kunna använda de demokratiska fri- och rättigheterna på ett kreativt och solidariskt sätt.

Många verkar överens om det frigörande i att folkbiblioteken ger individer och grupper möjlighet att bilda sig. Som representant för en missgynnad minoritetsgrupp i ett västerländskt land uppmanar KRS-One sina likar att omfamna folkbiblioteket som kommer stärka dem både som enskilda och kollektiv i relation till majoritetssamhället. Det säger något om folkbibliotekets varumärke. Men det finns också röster från vänsterhåll som problematiserar den idealiserade bilden av folkbibliotek. Alla kritiker är inte lika säkra på att folkbiblioteken besvarar kärleken som rasifierade minoritetsgrupper visar. Hur ska vi förstå detta?

Det förtryckande folkbiblioteket

Bland annat höjs röster om att biblioteken måste dekoloniseras, något som Karin Råghall dokumenterat i bis 2/2019. Kolonisering förstås ibland som övertagande av någon annans land, men det inrymmer också omfattande maktövertaganden som inte är begränsade till land. Begreppet kolonialism används för att beskriva den maktordning som ofta blir en del, eller följd av en koloniseringsprocess. Rasistiska föreställningar blir en del av maktordningen och används ofta för att motivera den. Den territoriella koloniseringen går hand i hand med en kulturell sådan och att arbeta för dekoloniserande (avkoloniserande) bibliotek är ett sätt att skapa en mer etisk biblioteksverksamhet i förhållande till dessa maktstrukturer.

USA:s svarta befolkning är ett klassiskt exempel på en grupp som blivit fruktansvärt behandlade under kolonialismen och efteråt — som slavar och som andra klassens medborgare. Men vi behöver inte blicka ut i världen för att se kolonialismens spår. I Sverige har vi våra egna frågor att göra upp med, och Råghall skriver bland annat om hur bibliotek i Sápmi arbetar medvetet med dekolonisering. 

Även bland klassiska marxister kan vi hitta skarp kritik mot folkbiblioteken. I bis 2/2020 läser jag om hur bibliotekarien Sam Popowich, författare till boken Confronting the Democratic Discourse of Librarianship: A marxist approach, vill utmana föreställningen att bibliotek främjar demokrati. 

”Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.”

En av Popowichs utgångspunkter är att den liberala demokratin vi lever i inte är så demokratisk som den utger sig för. Popowich går så pass långt att han säger ”We don’t live in a democratic state: we live in an authoritarian state which manages the affairs of capital to the detriment of people’s lives and the planet.”3 Popowich menar att vårt statsskick har auktoritära tendenser, och att folkbiblioteken som institutioner inte är immuna mot dessa tendenser, utan snarare gör denna ordning möjlig. Folkbiblioteken kommer alltid att välja den liberala polisstaten framför reellt demokratiskt uttryck.

Popowich kritik är radikal och kanske magstark för många, men jag påminns om händelser som bekräftar hans analys, när jag diskuterar folkbibliotek och politik med en vän från Stockholms stadsbibliotek. Vi minns hur föreningen Megafonen var i ropet för snart ett decennium sen. Megafonen arbetade för social rättvisa och organiserade unga förortsbor i storstadsområden. Som en väg till social rättvisa ville man bilda förortens unga, och föreningen tog därför initiativ till att ordna kulturella aktiviteter, seminarier och läxhjälp. På grund av denna verksamhet fick Megafonen inledningsvis mycket positiv uppmärksamhet och välkomnades av biblioteken i Stockholm och Botkyrka som en samarbetspartner. Aktivister från Megafonen presenterades som förebilder av biblioteken och bjöds in att tala på deras scener och evenemang. Man såg möjligheter till samordnad läxhjälp. Men sen kom schismen – organisationen vägrade ta avstånd från de omtalade Husbykravallerna och kritiserade istället polisen för övervåld, likaså deltog aktivister från rörelsen i ”Alby är inte till salu” som protesterade mot utförsäljningarna av Botkyrkas allmännytta. I rädsla för att associeras med organisationen, som visade sig vara alldeles för radikal, distanserade biblioteken sig. 

Det autonoma folkbiblioteket

”Att samla, ordna och förmedla litteratur, kunskap och språk är sällan eller aldrig neutrala praktiker” skriver Peter Björkman om bibliotekarieprofessionen i sin essä ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”4

Det är obestridligt att folkbiblioteken inte är neutrala och något vi kan lära oss av kritiker som Popowich och andra är att folkbiblioteken inte per automatik främjar demokrati, även om vi gärna vill att det ska vara så. Det pågår en ständig politisk dragkamp kring vår verksamhet. Och med tanke på mina egna erfarenheter, och de utsagor och analyser jag tagit del av, så vill jag säga: Folkbiblioteket kan vara både emancipatoriskt och del av en förtryckande struktur – dess demokratiska värde är inte något att ta för givet.

Kanske finns lösningen i de värden som är förankrade i biblioteksprofessionen? Björkman föreslår det – inom bibliotekarierna som grupp finns mycket engagemang för att förverkliga bibliotekets demokratiska potential, och idén om biblioteken som möjliggörare av demokrati premieras också i bibliotekarieutbildningarna. En förutsättning för att bibliotekarier skall kunna verka för detta är att de har en viss autonomi – för ibland kommer de komma på kant med uppdragsgivare som vill dra biblioteken i en viss riktning, begränsa professionens handlingsutrymme och kanske till och med begränsa demokratin.

Med det sagt skulle jag vilja bifoga en egen reflektion. Folkbiblioteken möjliggör individuella resor till bildning varje dag. Men för att verkligen vidga demokratin, så verkar det krävas att man bjuder in de rörelser som kräver medbestämmanderätt och en del av kakan. Den svenska arbetarrörelsen kunde använda folkbildning och folkbibliotek som redskap för att arbetarna som kollektiv skulle få en del av makten – och det var då den svenska demokratin blev verklighet. Kanske är det något sådant som KRS-One föreställer sig, som representant för en marginaliserad grupp i ett annat västerländskt land. Jag är ganska säker på att Megafonen gjorde det.

”Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?”

En politisk organisation som uttalat vill förändra och begränsa biblioteken är Sverigedemokraterna, SD. De vill att biblioteken ska stärka majoritetsbefolkningens värderingar och identitet, och stänga ute de kulturella uttryck och människor som inte passar in. Irreguljära migranter ska inte ha tillgång till biblioteken och böcker på andra språk än svenska inte prioriteras. Vidare vill man rensa biblioteken från uttryck som man tycker är ideologiskt misshagliga, exemeplvis Prideskyltningar. I själva verket vill man inte att kommunerna i någon större utsträckning ska stötta vuxenkultur överhuvudtaget så länge den inte tjänar SD:s övergripande agenda.5 Hur ska vi förhålla oss till detta? Om folkbiblioteken verkligen ska främja demokrati. Innebär inte det att man måste alliera sig med de rörelser som kräver mer demokrati. Och avvisa dem som vill begränsa den?

Det modiga folkbiblioteket

När jag är föräldraledig åker jag till Linero igen. Jag går omkring i mina gamla områden. Jag tar bussen in till stan.

Fotografi på Lunds stadsbiblioteks entré.
Jin Zan / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)

När jag besöker Lunds stadsbibliotek nu så är saker och ting mycket annorlunda.  Exempelvis är det mycket färre bokhyllor i biblioteket. Men jag ser fortfarande ungdomar som går bland dem och söker efter något. Kanske hittar de sig själva. 

Lunds stadsbibliotek hjälpte mig på min bildningsresa på många sätt. The Pick, The Sickle and the Shovel, som förmodligen är gallrad sen länge, öppnade mina öron för ny musik och talade texter. Berättelser som levandegjorde västvärldens historia av kolonialism och rasism. 
På biblioteket lånar jag nu sociologen Göran Therborns klassanalys Kapitalet, överheten och alla vi andra.6 Jag kom från ett akademiskt hem – där böcker, historia och tankar fanns tillgängliga. Jag hade kanske hittat hit i vilket fall. Inte alla har de förutsättningarna, inte när jag växte upp och inte idag. Idag ser vi i Sverige växande klyftor – i ekonomi, i utbildning, i tillgångar. Therborn skriver i sin bok att klyftorna i Sverige till och med är ännu djupare nu än de var innan arbetarrörelsen inledde sitt jämlikhetsprojekt. Folkbiblioteken kan, behöver, fortfarande vara ett redskap till förändring, men det kräver mod och övertygelse av dem som arbetar där.

Fotnoter

  1.  ”Black Thesis” av JaHI från PE 2.0 och KRS-One finns att lyssna på här: https://iamjahi.bandcamp.com/track/blk-thesis-feat-krs-one (Kollad 2020-08-01). Texten är transkriberad av mig.
  2.  Ett bra exempel på hur mediekritik kan se ut inom hip hop är låten ”Burn Hollywood Burn” av Public Enemy, Ice Cube och Big Daddy Kane. Låten finns på skivan Fear of a Black Planet (Public Enemy, 1990)
  3.  Popowich, Sam (2019, 30 October).” Two democracies – The library and the multitude”. Red Librarian Blog. https://redlibrarian.github.io/article/2019/10/30/two-democracies.html (kollad 20200808)
  4.  Börkman, Peter. (2020) ”Varför utbilda sig till bibliotekarie?”. bis 2/2020
  5. Willstedt, Tobias (2019) ”Svenskarnas bibliotek”. bis 3/2019
  6.  Therborn, Göran (2018). Kapitalet, överheten och alla vi andra. Lund: Arkiv förlag.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Malmö stadsbibliotek tar bort kontroversiell e-bok

(Uppdaterad 20190329 med nya uppgifter från SSB)

Hur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av skarpa konflikter?

I vår nationella biblioteksstrategi uttrycks förväntningar på att biblioteken ska vara neutrala inför den information som förmedlas men samtidigt vara källkritiken och den objektiva sanningens försvarare. Detta är motsägelsefullt och frågan sätta på sin spets med den omstridda autismbok som uppmärksammats bland annat av Rasmus Fleischer i Expressen:

“Lukten av klordioxid känner vi alla igen från badhus. Ämnet används även som blekmedel – och som påstådd mirakelkur mot autism. Föräldrar som misstror etablerad läkarvetenskap låter därför sina autistiska barn dricka utspädd klordioxid, i hopp om att ta kål på påstådda parasiter. I de värsta fallen har barnen fått obotliga skador i de inre organen. Det är en tragisk form av barnmisshandel som underblåses av de affärsidkare som säljer ”mirakelmineralen” över nätet och marknadsför den via pseudovetenskapliga böcker.

/…/

Märkligt nog missade DN att den omstridda autismboken även finns tillgänglig på ett stort antal svenska folkbibliotek. Stockholms stadsbibliotek avlägsnade den diskret för några dagar sedan, men bland annat i Malmö finns den fortfarande kvar i utbudet. Biblioteksbesökare som vill lära sig mer om autism vägleds alltså till tips om farliga mirakelmediciner, klädda i pseudovetenskaplig dräkt.

Är detta i sin ordning? Låt oss söka vägledning i det nya förslaget till nationell biblioteksstrategi, utarbetat av Erik Fichtelius. Där konstateras att biblioteken ska bidra till en fri åsiktsbildning, stå fria från censur och inta ”en neutral hållning” i förhållande till den information man förmedlar. Kanske är det en åsikt bland andra att autistiska barn bör dricka klordioxid? I så fall gjorde Stockholms stadsbibliotek fel när man tog bort boken.

Vaccinationsmotstånd

Men biblioteksstrategin rymmer en djup paradox. För samtidigt utnämns biblioteken till den ”femte statsmakten”, en del av civilförsvaret med särskilt uppdrag att stärka medborgarnas källkritiska förmåga. I en tid av ”rykten, falska nyheter och propaganda” ska biblioteken representera ”trovärdig informationsförmedling”. Vad detta faktiskt innebär ställs på sin spets inte minst i frågor om vaccinationsmotstånd, mirakelmediciner och omstridda diagnoser. Även om det finns poänger i att tillhandahålla även kontroversiell litteratur – för att inte säga rena lögner – så bör den nog då sättas i en kontext som underlättar källkritik.”

Värt att notera att uppgiften om att SSB skulle ha haft boken och sedan plockat bort den tydligen inte stämmer:

Processed with VSCO with  preset

Tobias Willstedt

Även Peter Alsbjer skriver bra om fallet och neutralitetens paradox:

peterals blogg

Den kontroversiella bok som hävdar att autism går att bota med klordioxid plockas nu bort ur Malmö stadsbiblioteks e-boksbestånd enligt SvT:s Kulturnyheterna.

”Orsaken är att den är ovetenskaplig, farlig för hälsan men också att den kan upplevas som kränkande för personer med autism och personer i dess närhet”, skriver stadsbibliotekarien Torbjörn Nilsson i ett sms till Kulturnyheterna.”

Testa samma argumentering i ett annat sammanhang med en annan bok (min kursiv): ”Orsaken är att den är ovetenskaplig, farlig för hälsan men också att den kan upplevas som kränkande för invandrare och personer i dess närhet” – och du få JO på dig  (t ex Falköping och Botkyrka).

– Det mesta måste finnas, men det finns en gräns säger Torbjörn Nilsson till SVT. I bibliotekens hylluppställning finns avdelning Bl – Omstridda fenomen och företeelser – och där kan ju den här typen av böcker att placeras, iaf de fysiska –…

Visa originalinlägg 32 fler ord

Bibliotekssamlingarnas politik

forgreaterknowledgelibraryHur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av ideologiska konflikter?

Att vissa biblioteksorganisationers ställningstagande vad gäller urval debatterats på sistone har väl inte undgått någon av den här bloggens läsare. Två eventuellt motstridiga idéer figurerar i det politiska tänkandet om bibliotek och bibliotekarier idag:

  1. Biblioteken är, och ska vara neutrala. Enligt en viss tolkning innebär det att bibliotekens samlingar ska innehålla böcker som representerar hela åsiktsregistret i Sverige. I samma anda får biblioteken exempelvis inte referera till värdegrund om de nekar en främlingsfientlig grupp att låna bibliotekets lokaler.
  2. Bibliotekarierna som profession ska förmedla kunskap och lära ut källkritik. Biblioteken är motgiftet mot filterbubblor (om nu sådana finns), populism, ”fake news” och ”alternativa” fakta.

Både dessa idéer genomsyrar exempelvis förarbetena till den Nationella biblioteksstrategi som KB håller på att ta fram, eller för all del våra riksdagspartiers bibliotekspolitik.

Hur ska det här funka egentligen? För bibliotekarien som profession verkar neutralitet innebära att man med viss auktoritet hävdar objektiva fakta. På grund av skeenden i samtiden har bibliotekariens profession uppvärderats. Men vad gäller bibliotekens samling så verkar neutralitet innebära något annat – att man köper in det användarna tycker ska finnas där. Där kommer bibliotekariernas kompetens få spela mindre roll, eftersom man i praktiken inte har resurser att faktagranska varje enskild bok som det kommer ett inköpsförslag på.

I grunden är de här idéerna om neutralitet märkliga eftersom en sann neutral position inte är möjlig. Kanske behövs de för att legitimera bibliotekens verksamhet – men finns det andra och bättre vägar till att uppnå detta?

För den som vill läsa få en tankeställare angående hur biblioteken hanterar sin samling vill jag hänvisa till Simon XIX som menar att vägen framåt för biblioteken i den här eran av ideologiska kamper och polariserad propaganda snarast är ännu tydligare transparans, eftersom inget urval är neutralt:

[..]Libraries often strive to be apolitical and neutral especially with regards to library collections. A library collection is viewed as a neutral set of books: the meaning of those works is ascribed by the user but the collection itself is politically inert and can make no political statements.

But in reality a value-judgement is made by the acts of choosing which books to include, which to exclude, and how to represent those books within the collection. A library expresses a political viewpoint by virtue of the perceived educational authority of the library institution. In a society ever more suffused with falsification, ‘post-truth’, ‘alternative facts’, and so forth, I argue that libraries need to acknowledge the political value-judgements made by their library collections.

Läs hela texten!

Läs mer

Tobias Willstedt