Kategorier
bis tidskriften mediaurval

Samtal om bibliotek och juridik efter JO-besluten på BiS-salong

Omslag till bis 201802.

Årets salong på BiS årsmöte ägnades åt bibliotek och juridik. Martin Persson rapporterar i bis 2018:02 från en diskussion om hur bibliotekens arbete förhåller sig till författningen och till den diskussion om spänningen mellan olika demokratiska värden som uppenbarar sig inte minst i biblioteksvardagen.

Text: Martin Persson

I samband med BiS årsmöte den 10 mars 2018 hölls en salong med rubriken ”Efter JO-besluten: Hur kan en förståelse för den svenska författningen påverka ett arbete på bibliotek utifrån en bibliotekslag?”. Inbjuden till salongen var Johan Hirschfeldt, erfaren jurist som bland annat varit rättschef i Statsrådsberedningen, JK och president i Svea hovrätt. Nick Jones, Konst- och bibliotekschef i Huddinge och BiS-medlem ledde ett samtal mellan honom och Johan, som kretsade kring de aktuella JO-besluten med koppling till folkbibliotek och deras urvalsarbete, samt om den bredare frågan om relationen mellan biblioteken, juridiken, värderingar och demokrati.

Lena Lundgren från BiS hälsade åhörarna välkomna med en reflektion om att det förr var mindre diskussion på biblioteken om hur man skulle ställa sig i olika frågor, på biblioteken bestämde man hur det skulle vara, och sedan gjorde man så. Lenas bild var att det idag är mycket mer aktiv diskussion kring olika beslut, vilket är ett tecken på en ökad medvetenhet. Men med detta följer också högre krav på en juridiskt informerad professionell diskussion, vilket BiS med sin salong ville bidra till.

Nicks utgångspunkt var att sätta frågorna som JO-besluten aktualiserat i ett större sammanhang och genom ett prövande samtal göra några nedslag i en större diskussion, som inte bara berör folkbiblioteken, utan även andra delar av offentlig sektor och samhällsdebatten kring demokrati i stort. Han tog fasta på ett citat från Johan och hans kapitel i den nationella biblioteksstrategins delrapport Den femte stadsmakten, där Johan skriver om hur hans egen profession – juridiken – till slut gav honom ”mindre ledning” i de avvägningar som behöver göras, eftersom de fordrar bibliotekarieprofessionens kunnande. Nick menade att det är nu jobbet börjar, utmaningen att ta över stafettpinnen från juridiken, att försöka på allvar förstå bibliotekens uppdrag och ansvar och fylla de juridiskt ställda frågorna med bibliotekariernas profession och expertis.

Som sagt utgick samtalet från två JO-beslut från 2017, som båda handlade om två biblioteks nekande att köpa in eller fjärrlåna tre titlar med främlingsfientligt innehåll som biblioteken och deras huvudmän (kommunernas kultur- och fritidsnämnder) menade brast i kvalitet och kränkte andra människors mänskliga rättigheter. JO kritiserar i båda fallen biblioteket och kommunen för att ha beaktat åsikterna och värderingarna i böckerna, vilket JO menar strider mot objektivitetskravet som ställs i både bibliotekslagen och regeringsformen.

Nick frågade Johan vad ett JO-beslut har för konsekvenser och hur man ska förhålla sig till det. Johan påpekade att JO tar in yttranden, läser förarbeten och andra offentliga tryck och sedan tolkar lagen, men att JO-beslut inte är bindande rätt, utan snarare vägledande uttalanden. Om man följer dem är man ”på den säkra sidan”, men besluten ska kunna vara föremål för diskussion. Uttalandena har en pedagogisk uppgift, men de kan också bli kontraproduktiva, eller sprida rädsla. Johan tyckte att det finns poänger med de aktuella besluten, men trodde att ett av skälen till att JO ”går ut så hårt” är att JO hade problem med sättet att utforma värdegrundsdokumenten och mediepolicyerna i de aktuella kommunerna (det var på dessa dokument bibliotekens beslut att neka inköp vilade och där var bland annat respekt för mänskliga rättigheter och principen om allas lika värde formulerade som kvalitetskrav).

Men om yttrandefrihet och fri åsiktsbildning har en så stark ställning i den svenska författningen, hur står den sig i relation till en annan tung paragraf i regeringsformen, nämligen paragraf två?

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

[…]

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. (RF, 1 kap., 2 §)

Foto från BiS årsmöte 2018

Nick berättade att just den här paragrafen var en stor anledning till att han vill jobba i offentlig sektor, och påminde också om hur mycket som görs i kommuner för att redovisa värdegrunder, bevekelsegrunder, kärnvärden, och så vidare. Johan, som också varit involverad i arbetet med den senaste uppdateringen av regeringsformen, menade att det är en viktig målsättningsparagraf, men som alltid måste läsas tillsammans ”fri åsiktsbildning”, en princip som formuleras redan i §1 och också väger mycket tungt.

Spänningarna mellan olika värden i lagtexterna – inte bara i grundlagarna utan också exempelvis bibliotekslagen, internationella konventioner, etc. – kokar ju till slut ner till beslut av enskilda tjänstemän eller enskilda kommuner, och det kommunala självstyret är starkt. Johan sa att professionen kanske inte alltid tänker på sig själv som att man utövar makt, men att tjänstemannarollen ofta innebär ett stort ansvar, som ska genomsyras av ”saklighet och opartiskhet” (RF, 1 kap., 9 §). Han påminde om att enskilda tjänstemän dömts i domstol för att de varit osakliga och partiska. Nick undrade vidare hur Johan tänkte om det faktum att JO-besluten endast går in i en liten del av en större biblioteksvardag, som handlar om så mycket mer om att välja att ta in eller bort ett enskilt verk. Johan svarade att JO:s uppgift inte är att ta helhetsgrepp över någon verksamhet, men att han trodde att besluten varit kortare och försiktigare om inte värdegrundsdokumenten åberopats i kommunernas yttranden.

Ett genomgående tema för salongen var reflektioner kring ett antal ord och begrepp, som exempelvis ”kvalitet”, ”neutralitet”, ”censur”. Bristen på (eller mängden av) definitioner och otydlig användning av dessa och andra termer komplicerar frågorna. När Nick sa att han tyckte det var olyckligt att ”censur” dyker upp i förarbetena till bibliotekslagen höll Johan med om att ett bibliotek som bestämmer sig för att inte köpa in en bok inte sysslar med censur och att censur ofta används som ett ”falskt trumfkort”. Men Johan tillade att man behöver vara uppmärksam på att det ibland skulle kunna vara ett ”riktigt trumfkort”, eftersom diskrimineringsskyddet är svagare än yttrandefriheten i författningen.

Avslutningsvis diskuterades riskerna med juridifiering, där balansen mellan politik och juridik väger över åt juridiksidan, vilket kan vara ett problem. Nick betonade att arbetet med de här frågorna måste ta fart och att det till stor del ligger framför oss i den professionella diskussionen, något vi inte passivt kan lämna över till juridiken, trots frågornas hisnande komplexitet. Johan höll med om att det är professionen i första hand som ska tolka ”saklighet”, och då får JO ”hålla tassarna borta”.

Samtalet övergick sedan i diskussion tillsammans med publiken, som bland innehöll biblioteksföreträdare från en av de i JO-besluten aktuella kommunerna, vilket gav en intressant dimension. Det diskuterades hur urvalsfrågorna komplicerades vid biblioteksprivatiseringar, åberopandet av FN-konventioner (som Johan påpekade inte är svensk lag) i kommunala värdegrundsdokument och bibliotekspolicyer, och utvecklingen i Norge med biblioteken som debattarenor för att stötta en demokratisk diskussion där olika åsikter kan mötas och bemötas. Även kopplingen mellan JO-besluten och en högerextrem hatkampanj mot bibliotek, inklusive hot mot enskilda bibliotekstjänstemän, togs upp.

Angående framtiden tyckte Johan att biblioteken skulle hålla på sin profession och känna sig relativt fria i förhållande till JO-besluten, vars inhopp han trodde skulle bli färre framöver. Nick konstaterade att biblioteksprofessionen nu har bollen och behöver göra jobbet med en grundlig reflektion kring de här frågorna, grundad i bibliotekens uppdrag och de demokratiska principer och värden som ställs upp i lagtexter och styrdokument. Sammanfattningsvis kan man konstatera att salongen var ett lyckat tillfälle i början av en sådan process.

Läs mer

Nick Jones har efter salongen också publicerat en debattartikel på temat i Biblioteksbladet. Den finns tillgänglig på: http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/efter-jo-besluten/.

Johan Hirschfeldts bidrag i den nationella biblioteksstrategins delrapport, Den femte stadsmakten. Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering (2017), finns tillgänglig via http://nationellbiblioteksstrategi.blogg.kb.se/rapporter/.

De två JO-besluten från 2017 (diarienummer 4650-2016 och 2654-2016) finns att ladda ned från JO:s webbplats: https://www.jo.se/.

Regeringsformen (SFS 1974:152) finns att läsa på exempelvis http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1974:152.

Martin Persson

Kategorier
mediaurval neutralitet

Bibliotekssamlingarnas politik

forgreaterknowledgelibraryHur ska biblioteken och bibliotekarierna förhålla sig till begrepp som neutralitet i en tid av ideologiska konflikter?

Att vissa biblioteksorganisationers ställningstagande vad gäller urval debatterats på sistone har väl inte undgått någon av den här bloggens läsare. Två eventuellt motstridiga idéer figurerar i det politiska tänkandet om bibliotek och bibliotekarier idag:

  1. Biblioteken är, och ska vara neutrala. Enligt en viss tolkning innebär det att bibliotekens samlingar ska innehålla böcker som representerar hela åsiktsregistret i Sverige. I samma anda får biblioteken exempelvis inte referera till värdegrund om de nekar en främlingsfientlig grupp att låna bibliotekets lokaler.
  2. Bibliotekarierna som profession ska förmedla kunskap och lära ut källkritik. Biblioteken är motgiftet mot filterbubblor (om nu sådana finns), populism, ”fake news” och ”alternativa” fakta.

Både dessa idéer genomsyrar exempelvis förarbetena till den Nationella biblioteksstrategi som KB håller på att ta fram, eller för all del våra riksdagspartiers bibliotekspolitik.

Hur ska det här funka egentligen? För bibliotekarien som profession verkar neutralitet innebära att man med viss auktoritet hävdar objektiva fakta. På grund av skeenden i samtiden har bibliotekariens profession uppvärderats. Men vad gäller bibliotekens samling så verkar neutralitet innebära något annat – att man köper in det användarna tycker ska finnas där. Där kommer bibliotekariernas kompetens få spela mindre roll, eftersom man i praktiken inte har resurser att faktagranska varje enskild bok som det kommer ett inköpsförslag på.

I grunden är de här idéerna om neutralitet märkliga eftersom en sann neutral position inte är möjlig. Kanske behövs de för att legitimera bibliotekens verksamhet – men finns det andra och bättre vägar till att uppnå detta?

För den som vill läsa få en tankeställare angående hur biblioteken hanterar sin samling vill jag hänvisa till Simon XIX som menar att vägen framåt för biblioteken i den här eran av ideologiska kamper och polariserad propaganda snarast är ännu tydligare transparans, eftersom inget urval är neutralt:

[..]Libraries often strive to be apolitical and neutral especially with regards to library collections. A library collection is viewed as a neutral set of books: the meaning of those works is ascribed by the user but the collection itself is politically inert and can make no political statements.

But in reality a value-judgement is made by the acts of choosing which books to include, which to exclude, and how to represent those books within the collection. A library expresses a political viewpoint by virtue of the perceived educational authority of the library institution. In a society ever more suffused with falsification, ‘post-truth’, ‘alternative facts’, and so forth, I argue that libraries need to acknowledge the political value-judgements made by their library collections.

Läs hela texten!

Läs mer

Tobias Willstedt

 

Kategorier
högerpopulism nazism

Det högerextrema hotet mot biblioteken

DN rapporterar om hur bibliotekarier i Nacka har utsatts för påtryckningar och dödshot efter att avböjt prenumerationer på tidningen Nya Tider. En tidning som Expo beskriver som ”djupt förankrad i den rasideologiska miljön”. Detta sker kort efter att en bibliotekarie på Ekerö bibliotek har utsatts för hot efter att biblioteket inte köpte in Massutmaningen av Tino Sanandaji, en bok som kramas om av högerextrema aktivister. Situationen eskalerade tills biblioteket i Ekerö valde att ta in väktare för att garantera säkerheten i biblioteket.

Det är hårresande att läsa om hur dessa bibliotekarier utsätts för hot om våld och död när de bara har gjort sitt jobb som tjänstemän.

Jag blir också bekymrad när jag läser Erik Fichtelius (regeringens utredare för nationell biblioteksstrategi) kommentar i DN som reducerar det komplexa urvalsarbetet till ett plakat om bibliotekets neutralitet. Fichtelius säger att biblioteket ska vara en plats där material från alla olika politiska åskådningar ska representeras.  Folkbiblioteken måste ju dock förhålla sig till en verklighet med en enorm bokproduktion och politiska rörelser som kämpar för utrymme. Vi vet ju att budgeten är begränsad och likaså utrymmet på hyllorna. Varje bok eller tidskrift kommer inte kunna köpas in och ett urval måste göras. Gör då dessa bibliotekarier fel när de säger att allt inte får plats? Gjorde Ekerö bibliotek fel när de nekade inköp av Massutmaningen för att den var egenpublicerad och bibliotekarierna inte kunde validera dess kvalité – samma öde som en stor mängd böcker utgivna av små förlag möter? Är det fel av Nacka kommun att neka prenumeration av Nya Tider eftersom den högerextrema rasideologi tidningen företräder inte är en åsikt bland andra?

Nej.

Det verkliga hotet mot bibliotekens neutralitet måste vara när politiska rörelser börjar använda hot och våld för att påverka deras innehåll. Det är där fokus borde ligga. Låt bibliotekarierna göra sitt urval efter transparanta och demokratiskt förankrade principer. Och skydda dem mot våldsverkarna.

Länkar:

Bibliotekens urval väcker hat och hot – DN.SE

Det här är Nya Tider

Kommunen kör över biblioteket – kräver att Tino Sanandajis bok köps in | ETC

Biblioteket valde bort bok – utsattes för näthat

Tobias Willstedt

Kategorier
Uncategorized

Hellre tio lexikon i hyllan än en e-bok på plattan

I  e-boksutredningen konstateras att detta med e-böcker på folkbibliotek kan bli en dyr historia. Varje e-boklån kostar biblioteket 20kr och en del bibliotek har infört begränsning på hur många man får låna. Vilket upprör bland annat Svensk Biblioteksförening. Man säger att detta skulle strida mot bibliotekslagen. Men bibliotekslagen säger inget om att alla ska ha rätt till allt genast.

Självklart är det viktigt att jobba för att tillgången på e-böcker blir lika obegränsad som den på pappersböcker, ja de kan på sikt bli ännu tillgängligare, när fler har möjlighet rent tekniskt att läsa dem och man löst de ekonomiska problemen.

Men i väntan på detta så är det faktiskt helt ok med begränsningar. I Göteborg får man låna max tre e-böcker i veckan och det måtte då räcka. Andra är mer restriktiva. Huvudsaken är ju att man begränsar det på ett rättvist sätt, alltså lika mycket åt alla, ingen ska kunna ta för sig mer. Det är ju redan ett oerhört privilegium att,tack vare att man haft råd att köpa läsplatta eller annan lämplig apparat, så har man möjlighet att snabbt få tag på en massa nya böcker.

Att begränsa när resurserna av någon anledning är knappa är ju inget nytt i biblioteksvärlden. I det tidiga folkbiblioteken var det ofta ett maxantal böcker man fick bära hem. Under mina år i biblioteksvärlden har jag varit med  om maxantal tre styck på säväl bilderböcker som deckare och serieböcker, just för att det skulle bli något åt alla. Organiserad solidaritet helt enkelt.

Så varför så upprört när detta nu gäller e-böcker? Risken är att biblioteken omprioriterar sina mediapengar för att tillfredställa den ännu så länge lilla och privilegierade grupp som lånar e-böcker, på bekostnad av betydligt angelägnare medieinköp om man ser till bibliotekets uppdrag att överbrygga klyftor.

Ingrid Atlestam