”En ny bok är en bok du aldrig läst förut”, brukade min lärare på BHS Greta Renborg säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.
Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.
BiS 