marika alneng

Från bis #3 2019

Läs- och skrivkunnighet beskrivs ofta som en förutsättning för att kunna delta i samhällsdiskussionen. Tobias Nordberg funderar på hur dagens krav på medie- och informationskunnighet, en utvidgad förståelse av läs- och skrivkunnighet i dagens multimodala mediemiljö, påverkar biblioteken – och oss människors sätt att förstå världen.

Text: Tobias Nordberg

Illustration: Stellan Klint

När jag sent omsider insåg att jag – trots mina dåliga gymnasiebetyg – hade möjlighet att studera vid universitetet hade jag mognat så pass, att jag hade vett nog att inte ta mig vatten över huvudet men inte nog för att frångå mina egentliga intressen och sätta kurs mot ett välbetalt men urtrist arbete. Humaniora blev därför det jag kom att ägna de kommande åren åt och det är jag tacksam för idag. Många av de texter jag läste under min studietid har förstås fallit mig ur minnet för längesedan, men vissa har dröjt sig kvar och gör sig fortfarande påminda med jämna mellanrum. Jag vill tro att det har att göra med att de har något väsentligt att säga om livet och samhället och med att de faktiskt i någon mån har gjort mig till den jag är idag. Särskilt kan jag påminna mig att jag formligen slukade en bok som handlade om talets och skriftens historia och om deras förhållande till varandra: Muntlig och skriftlig kultur av Walter J. Ong. Det händer fortfarande att jag, som nu, plockar fram den ur bokhyllan, mest kanske för att påminna mig om den studieglädje den en gång skänkte mig men också för att jag tror att den har något viktigt att förmedla. Bokens undertitel, Teknologiseringen av ordet, syftar inte, som en modern läsare kanske förutsätter, på ett ökat användande av informations- och kommunikationsteknik i det moderna samhället. Den hänvisar istället till en uppfinning som funnits med oss i tusentals år: skriften.

I ett kapitel med den talande rubriken Skrivande omstrukturerar medvetandet resonerar Ong kring skrivandets och läsandets väsen och kring hur de egentligen påverkar oss och det sätt vi uppfattar världen på. Skriften, menar Ong, ”har varit och är den mest betydelsefulla av alla mänskliga uppfinningar. Den är inte bara ett bihang till talet. Eftersom skriften förflyttar talet från mun och öra till en ny förnimmelsevärld, synens och ögats, förvandlar den talet och därmed också tanken.” Trots att det är näst intill omöjligt att sätta fingret på hur läsningen egentligen påverkar individens sätt att uppleva världen och tolka olika typer av information är det svårt att neka till att den gör det. Mitt sätt att tänka har förändrats av att jag allt som oftast har befunnit mig i den synens och ögats förnimmelsevärld som Ong beskriver. Läsförmågan låter oss se igenom verklighetens väggar och skåda det som ligger där bakom, likt argonauten Lynkeus i grekisk mytologi eller Stålmannen i amerikansk dito. Den skapar ett parallellt perceptivt rum och ger vår världsbild en dimension som vi som tidigt lärt oss att läsa oftast tar för given.

Idag talar man ofta om litteraciteter (eng. literacies) istället för läs- och skrivkunnighet. Begreppets främsta förtjänst är att det tar hänsyn till en multimodal syn på kommunikation där andra semiotiska resurser än texten är i fokus och där även till exempel bilder och ljud används för att skapa betydelse. De texter vi läser idag är ofta av andra format än bokens. Det gäller de skyltar, affischer, flygblad och annat som vi möter under en promenad på stan men också det internetforum vi slött skummar igenom, vårt allt tröttare Facebookflöde eller kvällstidningens grälla webbplats. Många gånger är texten då kombinerad med ljud eller bild och tillsammans skapar de en sammansatt och dynamisk betydelse som går utöver de enskilda uttrycksformerna. Det är värt att poängtera att det moderna medielandskapet förutsätter en avancerad och mångfacetterad litteracitet och att en traditionell läs- och skrivkunnighet förstås är en väsentlig del även i att förstå digitala och multimodala texter. Om man inte kan tala, lyssna, skriva och läsa, menar till exempel Marika Alneng i sin bok Folkbibliotek i förändring, kan man heller inte vara delaktig i det nya medielandskapet, bland annat eftersom man helt enkelt inte tänker på information på samma sätt som när man kan.

I artikeln ”Språkutveckling, medier och demokrati” framhåller Kent Adelmann med flera att läsaren av multimodala texter visserligen behöver kunna tolka skrift, bild och ljud men att en multimodal kompetens som låter henne utläsa relevanta betydelser ur kombinationer av dessa uttrycksformer idag är nödvändig vid sidan av den mer traditionella kommunikativa kompetensen. Det är dessutom viktigt att på en grundläggande nivå förstå hur digital teknik fungerar och vilka sociala konsekvenser den får för individen. När vi talar om läs- och skrivförmåga eller litteracitet kan det därför vara givande att inkludera även medie- och informationskunnighet och digital kompetens i diskussionen. Exempelvis kan de flesta av de resonemang som Ong för om hur läsandet och skrivandet påverkar människan tillämpas även på den multimodala litteraciteten och medie- och informationskunnighet (MIK). Det är alltså inte bara läs- och skrivkunnigheten utan alla typer av litteraciteter, inklusive MIK, som ”omstrukturerar medvetandet”. För ett folkbibliotek som ska arbeta med att främja digital kompetens gäller det därför inte bara att lära användare att hantera olika typer av digitala tjänster utan också att ge dem möjlighet att bli till digitala medborgare som tänker på digitala medborgares sätt.

Ur ett annat perspektiv är det viktigt att poängtera att biblioteket ofta gynnar dem som redan besitter en traditionell litteracitet på hög nivå. Biblioteket ska vara en garant för allas lika tillgång till information och till de världar litteraturen (i bred bemärkelse) öppnar men om det systematiskt framhåller en viss medietyp gynnar det också en viss typ av litteracitet och utestänger därmed dem som inte har tillägnat sig denna i särskilt hög grad. Man kan fråga sig om det verkligen är försvarbart ur ett socialt perspektiv och om det är rimligt i ljuset av bibliotekslagens formulering om att verka för det demokratiska samhällets utveckling. För att följa med i samhällets utveckling och förbli relevant samtidigt som det fyller sitt syfte måste biblioteket alltså dels på sätt och vis skapa ett demokratiskt problem genom att i allt högre grad satsa på digitala medier och dels försöka lösa samma problem genom att arbeta med MIK och alternativa litteraciteter. Precis som när det gäller tillgång till litteratur handlar det om mer än att bara göra individer till goda samhällsmedborgare. Det handlar också om att skapa möjligheter till självförverkligande och personlig utveckling. Jag vill avsluta med att återigen plocka fram Walter J. Ong ur bokhyllan, denna gång för att återge ett kort citat: “Att använda en teknologi kan berika den mänskliga själen, vidga den mänskliga anden och intensifiera människans inre liv.” Det gäller, vågar jag påstå, både vår moderna informationsteknologi och den teknologi som är det skrivna ordet.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 160 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med swish.

Prenumerera/bli medlem

På djupt vatten om MIK och folkbibliotekens förändring

bis omslag 201702 — Denna recension är hämtad ur *bis 2017:02*

I inledningen av Marika Alnengs bok Folkbibliotek i förändring mejslas en bild av vår föränderliga samtid ut. Vi känner alla igen den: Filterbubblorna har gjort oss faktaresistenta. Världen har blivit global men samtidigt fragmenterad och komplex. Tidigare allmängiltiga sanningar, tillförlitliga källor och experter utmanas allt mer av relativitet, sensationslystnad och känsloargument. Författaren menar att ett välutvecklat och genomtänkt arbete med MIK behövs nu mer än någonsin tidigare. Det är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men för folkbiblioteken och bibliotekarierna som är verksamma där innebär det både en förskjutning av perspektiv och en omvärdering av kårens praktiska kunnande. Tiotusenkronorsfrågan är således: Hur gör vi nu då? Samtidigt gror en försiktig skepsis i läsaren. Jag tycker mig snart känna igen ett mönster där alla slutsatser landar i diffusa uppmaningar om att reflektera eller medvetandegöra. Praktikern i mig tvivlar därför på att Folkbibliotek i förändring kommer landa i några handlingskraftiga argument.

Första halvan av boken introducerar och ringar in det svårfångade begreppet MIK medan andra halvan ägnas åt konkreta exempel på hur folkbibliotek arbetar med MIK-relaterade frågor. Genomgående blandas egna erfarenheter från författarens yrkesliv med kollegors från andra delar av landet samt kärnfulla instick från diverse teoretiker. En annan genomgående trend är att det saknas presentationer av dessa teoretiker och deras akademiska hemvist, vilket gör det svårt för läsaren att bedöma relevansen i deras slutsatser. Bokens båda delar antar, trots ämnets komplexitet, en ganska svepande form och allt är avklarat på cirka 120 sidor.

Alneng konstaterar att folkbiblioteken inte behöver börja från början i arbetet med att möta samtidens utmaningar. I de allra flesta fall finns en mycket god MIK-infrastruktur på plats redan idag. I princip kan vi påstå att folkbiblioteken arbetar med MIK bara genom att hålla öppet; biblioteksrummet är fullt av varierande och kvalitativa medier och personalen har hög informationskompetens. Teknik, såsom datorer och Wi-Fi, finns tillgängligt för besökarna. Dessutom ligger arbetet med MIK helt i linje med folkbibliotekens lagstadgade uppdrag. Men för att möta den närmast dystopiska utveckling som nämndes i inledningen krävs också en förskjutning av bibliotekariens fokus. Vi måste, med författarens ord, se på vår befintliga verksamhet ”med MIK-glasögon på”. Detta alldeles oavsett den överhängande – och i boken obesvarade –resursfrågan.

Lösningarna som framställs i boken rör sig mellan punktinsatser, som event och programverksamhet, och mer övergripande insatser, som att skriva in MIK i biblioteksplanen, samverka med externa parter (exempelvis medborgarkontor, andra bibliotek, volontärer och företag) och fortbildning av yrkeskåren. Det väsentliga Alneng vill förmedla handlar om ägande, biblioteket måste våga äga processen. Det här är (delvis, men ändå) vår utmaning. Med det uppdrag som folkbiblioteken har kan vi helt enkelt inte ducka för digitaliseringen och det nya informationsklimat som gror i dess spår. Digitaliseringen av demokratin kräver en förhöjd digital litteracitet och där har folkbiblioteket en viktig roll att spela. Alneng konstaterar också, i linje med detta resonemang, att det helt enkelt inte längre är meningsfullt att tala om det digitala som något frånskilt den övriga verksamheten. Hur vi kan efterleva detta, med oförändrade resurser, utan att förringa vårt arbete med böcker, läsning och berättande framgår inte, frånsett ett enkelt konstaterande att det inte behöver finnas någon motsättning. Och även om begreppet MIK mycket väl kan och bör vara överförbart på analoga källor ägnas dessa medier knappt en rad i boken. Det är praktiskt för tesen Alneng för, men knappast nog för att vinna över yrkeskårens mer skeptiskt lagda falanger.

Svaret på frågan jag inledningsvis ställde mig (kommer boken besvara tiotusenkronorsfrågan?) formuleras så småningom inte helt oväntat till ett ”nja”. Boken bottnar inte riktigt i det djupa vatten den gett sig ut på. Alneng återkommer gång efter annan till hur ”viktigt” och ”nyttigt” det är att ”reflektera” och att vara ”medveten” om sakernas tillstånd och bibliotekens roll. Och det kan absolut vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna jobba med MIK-relaterade frågor, men det är knappast den strategiska handlingsplan som krävs. Exemplen på aktivt arbete med MIK som avhandlas i bokens andra hälft är också en ganska svepande genomgång: Det är programmering med Scratch och makerspace- aktiviteter. Det är Cryptoparty i Västerås, inspirationsföreläsningar i Vällingby och filmvisning med Viralgranskaren i Kramfors. Jag förstår och uppskattar författarens syfte med det. Det visar upp en bredd på aktiviteter, för olika målgrupper med varierande tilltal. Det framgår att arbetet med MIK kan utföras både med klämkäck lekfullhet och som torr folkbildning. Men genomgången lämnar mig ändå lätt blasé. Dels är jag övertygad om att yrkeskåren redan är väl medveten om möjligheten att lyfta MIK-relaterade frågor genom att engagera externa aktörer i programverksamheten. Dels finns det en risk att en sådan utformning går stick i stäv med påståendet om att det inte är meningsfullt att skilja det digitala biblioteket från det analoga.

Boken avslutas med en kortfattad tipslista över olika organisationer och hemsidor som kanfungera som informations- och inspirationskällor i arbetet med MIK, samt en käll- och informantförteckning. Tipslistan, som är indelad i olika teman (som Sökteknik, Källkritik och Nätetik), är säkert användbar vid uppstart av MIK-projekt, men upplevs även den som väl tunn med tips som ”bli en wikipedian” eller ”utmana dina kollegor till en Google-fri dag”. Om boken läses som en handbok för överlevnad i djungeln av samtidsutmaningar så är Folkbibliotek i förändring inte helt lyckad, men som ett underlag för diskussion i smågrupper på nästa APT – varför inte?

Karl Brandin