Etikettarkiv: läsfrämjande

Ta rasismen på allvar!

Johan Palme, Lena Bezawork Grönlund och Karin Råghall. Foto: Tobias Johansson

Det må vara en osynlig fråga i den nya nationella biblioteksstrategin, men rasism och vithetsnormer är något biblioteken behöver förhålla sig till. Det blev tydligt under den salong om bibliotek och rasism som BiS anordnade i Umeå den 17 mars. 

I samtalet mellan Lena Bezawork Grönlund, Johan Palme och Karin Råghall (moderator) kom bland annat följande önskemål fram:  

  • Debatten om ”stök på bibliotek” behöver handla om bristen på meningsfulla platser (såsom fritidsgårdar) för barn och unga att vara på, snarare än att beskrivas som ett problem för ”förorten”. Problemet finns överallt och handlar om nedmonteringen av välfärden.
  • Fler behöver ta del av den forskning som finns om kopplingarna mellan representation och läsfrämjande, som bland annat visar att identifikation – att kunna känna igen sig – skapar motivation och intresse (se referenser nedan).
  • Representationen av bibliotekspersonal som har erfarenhet av att bli rasifierade behöver öka. Sammansättningen av personalgrupper påverkar vilka intressen som kommer fram, vilket innehåll och policyarbete verksamheten har samt vilka grupper som vågar/orkar vara delaktiga. Här har utbildningarna en viktig roll. 
  • Biblioteksvärlden behöver granska sitt förhållningssätt till integration, så att bibliotekens arbete och diskussioner inte förstärker rådande maktstrukturer. När vi föreställer oss integration i termer av att ”de bristfälliga Andra” ska integreras i ”vårt problemfria samhälle” ryms ingen analys av hur diskriminering och rasism påverkar människors möjligheter i det svenska samhället. Dessutom förstärks koloniala föreställningar om Vi och Dom.  
  • Ifrågasätt bilden av Sverige som ett antirasistiskt land – och av biblioteken som per definition antirasistiska. Lyft fram Sveriges koloniala historia. Öka insikten om – och ta konsekvenserna av – att rasismen inte går att förpassa till enskilda ”onda”, högerextrema individer.  

Läs mer om läsfrämjande och representation

Lena Bezawork Grönlund tipsar om användbara källor:

När börjar barn upptäcka olikheter baserat på hudfärg:

Cole, E.M and Valentine, D. P. “Multiethnic Children Portrayed in Children’s Picture Books,” in Child and Adolescent Social Work Journal, 17, no. 4 (2000), 307

Hur identifikation och representation påverkar motivation, läsintresse och läsförståelse:

Hughes-Hassell, S; Barkley, H.A.; Koehler, E. “Promoting Equity in Children’s Literacy Instruction: Using a Critical Race Theory Framework to Examine Transitional Books”, School Library Media Research, v12 2009

Hur barn påverkas av representation i barnböcker:

Edmonds, L. “The treatment of race in picture books for young children” in Book Research Quarterly 2, no. 3 (1986), 32.

Hur identifikation och representation påverkar barns läsförståelse och läsmotivation:

Messmore. P. B. ”Multi-ethnic reading texts. The role of Inferred Story-Character Identification and Reading Comprehension”. Journal of Literary Research. June, 1, 1972

Hur barnböcker kan fungera som ett fönster eller som en spegel formulerade Rudine Sims Bishop sig kring redan 1990 och i dag är det en term som ofta används när forskare, lärare och bibliotekarier talar om barnböckers funktion. Se t.ex:

Bishop, R.S. ”Mirrors, Windows and Sliding Glass Doors”. Perspectives: Choosing and Using Books for the Class Room, V 6, no 3, Summer 1990

Ida Holmlund och Karin Råghall


En riktig läsambassadör

Jag bara måste få citera vad Torgny Karnstedt skriver idag på Facebook:

”I dag har jag föreläst för alla ettor på Sunnerbogymnasiet i Ljungby. Aulan var knökfull. En del elever fick faktiskt stå upp och ingen gick, ingen fifflade med mobiltelefonen, alla följde uppmärksamt med och var superfokuserade. Varför är inte PISA på plats och kollar hur fantastiska eleverna kan vara? I morgon ska jag leda en studiedag för all personal på skolan. Det ser jag fram emot.”

”I morgon ska jag se till att inga lärare får en chans att greja med sina paddor eller smartphones.”

”På en stor läsfrämjande konferens som jag var på för en tid sedan som samlade flera hundra lärare och bibliotekarier var det många som under föreläsningarna satt uppkopplade på FB eller andra webbsidor, ex. AB.”

”Två av tre skolbibliotekarier som jag delade utställningsyta med satt och petade i stort sett hela dagen på sina skärmar. På varje rad satt någon och kollade titt som tätt på sin lilla skärm. Det stör inte bara föreläsarna utan de som sitter i närheten. Jag ser ingen ursäkt.”

Nej det ser inte jag heller. Funnes det fler lika engagerade som Torgny så skulle bokläsandet i skolan öka dramatiskt. Istället för att minska.

Mats Myrstener

Läsfrämjeri hursa?

Med femton miljoner som Liljeroth gav

Läsfrämjeri, läsfrämjera

För att läsa för livet, det är ju så bra

Läsfrämjeri, hursa?

Men hur ska det göras, och vem skall det nå?

Vem gör det? Det ordnar sig, det måste gå!

Läsfrämjeri, läsfrämjera

Läsfrämjeri, hurra!

”Att politiskt ta sig an att främja läsandet av skön- och facklitteratur är ingen lätt sak- En så vag och svårgripbar uppgift leder ofta till improvisationer, regionala avvikelser och hänsynstagande till den mängd olika aktörer som på ett eller annat sätt är inblandade i det vi kallar Litteraturen.”

Så skriver DN:s kulturredaktör Jonas Thente i en kommentar till kulturministerns utspel om ökade bidrag till läsförståelse, läskunnighet, läsförmåga och läsfrämjande (kärt barn har många namn). ”Vägbibliotek” nämns, men då glömmer väl Liljeroth att hon för ett år sedan skar bort det statliga bidraget till LO:s satsning på vägkrogsbibliotek? Öronmärkta pengar till studieförbunden kritiseras också av de berörda. För det är också pengar som redan försvunnit i minskade bidrag till folkhögskolor och studieförbund. Man tar med den ena handen och ger med den andra således. Slutresultat: Plus minus noll.

När jag hade mitt första vikariat i Gävle 1983, i förorten Sätra så imponerades jag av filialföreståndaren Conny Persson. Hans ambition var att kartlägga ALLA invånare i stadsdelen, socialt och ekonomiskt och etniskt, och sedan med bibliotekets utbud få alla invånarna att komma till biblioteket åtminstone en gång om året. Det kallar jag ambitioner! Alla skulle med, ingen lämnas utanför.

Då kallades det ”uppsökande verksamhet”, det att lämna bibliotekets trygga bokhyllor och bege sig ut i djungeln av arbetsplatser, ålderdomshem, daghem och fritidsgårdar. Haninge kommun där jag praktiserade hade mycket stora ambitioner, man hade en musikbibliotekarie, en ungdomsbibliotekarie, en bibliotekarie som bara sysslade med uppsökande verksamhet, en PR-bibliotekarie, en arbetsplatsbibliotekarie osv. Sen gick kommunens bostadsföretag i konkurs, kommunen fick en ny politisk ledning, och bibliotekets storslagna visioner smälte bort som is på våren.

Biblioteken skulle helst vara ”kulturhus” då, jag minns att jag som sjukhusbibliotekarie även fick låna ut konst, vilket kunde ha sina sidor. När besparingarna inleddes, i slutet på 1980-talet blev bibliotekariernas stridsrop ”åter till boken”. Nu var det böcker man skulle syssla med, inget annat. Och den uppsökande verksamheten, kontakten med yttervärlden, den försvann mer och mer.

Idag skall biblioteket, med minskade resurser, göra lika mycket och dessutom ännu mer. En kollega i Norrland berättade att biblioteket där också var turistbyrå och yrkesvägledning för ungdomar, efter inspiration från USA. Men någon extra personal anställdes inte.

En annan kollega berättade hur man bokstavligt talat gick på knäna. Mest tid tog högskolestudenterna med sina långa listor med akademisk litteratur, ofta ofullständigt ifyllda, som skulle fjärrlånas. Tjänsten som bibliotekschef utlystes flera gånger, utan att få några sökande. Det var, säger han ”en hopplös uppgift”. Sjukskrivningsfrekvensen hos bibliotekarierna var ovanligt hög.

Nu får biblioteket alltså ännu en ny uppgift, som egentligen skulle skötas av skolan. Eller ny? Folkbiblioteken har väl ALLTID arbetat läsfrämjande? Är det inte en av hörnpelarna i yrkesrollen? Kalla det sedan läscoach, läspedagog, lästerapeut, läsfrämjare, eller det nya fina ordet ”läsambassadör” (varav det bara finns en i hela landet, så det borde vara något riktigt fint). Borde inte en av huvuduppgifterna för denna läsambassadör vara att samordna alla dessa improviserade plåster och lapptäcken som produceras i kommunerna?

Den riktigt knepiga uppgiften, som den nya läsambassadören Johanna Lindbäck formulerar, är: ”Pojkarna ser att läsning inte är något som män ägnar sig åt, det är där problemet ligger”.

Radioteaterchefen Stina Oscarson uttryckte det mera brutalt, på ett av mässans seminarier på torsdagen: Regeringens kulturpolitik är ett ”spackel för en redan havererad kulturpolitik”. Och så är det ju: Det är oerhört svårt att bygga upp något som raserats under så många år. Det är lätt att förskingra ett bibliotek, men nästan omöjligt att bygga upp ett nytt, lika bra.

Läsfrämjeri, hurra!

Mats Myrstener

Bild

Böcker, inte bomber

Böcker, inte bomber

Se bloggen http://www.facebook.com/enbokomdan