Etikettarkiv: Kristian Lundberg

Dags att tala om egendomslösa

”Jag såg ett mörkt ljus spränga sig sig väg genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. Och det var också här jag på allvar såg att den som äger språket också blir den som definierar världen.” (Och allt ska vara kärlek, Kristian Lundberg 2011.)

I sommar har jag bl a läst Lundbergs Och allt ska vara kärlek, en fristående fortsättning på romanen Yarden. Jag vet, han vill skriva om kärlek och han har några fina passager. Men det är ändå arbetsskildringarna- och reflektionerna som berör mig mest. Om det att vara människa i förhållande till ett arbete. Jag tänker att jag måste läsa mer s k arbetarlitteratur (jag tänker inte ta upp diskussionen om begreppet just här), läsa mer för att förstå och för att jag tror att där finns så mycket av kärnan i dagens samhälle. På mitt sängbord ligger nu Efter arbetsschema av Johan Jönson, nyss påbörjad. Sedan finns det ju så mycket mer. Och i tankarna återkommer jag hela tiden till orden Jenny Wrangborg läste (ur diktsamlingen Kallskänken) vid en manifestation mot utförsäkringarna, en vårdag på Medborgarplatsen: ”jag är också människa”.

Johanna Dalmalm

Kristian Lundberg tänker högt


… i dagens Svenska dagblad. T.ex. om att han när han vill fly verkligheten ser på dvd-filmer och läser kärleks-
romaner med garanterat lyckligt slut. Apropå ett tidigare blogginlägg alltså. Själv skulle jag gärna läsa en morgontidning med bara goda nyheter, åtminstone något mer positivt vinklade än dagens misärjournalistik.
Jag studsar också något, men ler sen igenkännande vid följande utfall:
”Ända sedan jag var liten har jag fyllts av en längtan så fort jag hör kyrkklockor. Kyrkan representerar en förtröstan bortom allt rimligt hopp. När allt annat är försent framhärdar församlingen i det som är kärlek och nåd.”
Ett fint påskbudskap eller hur? Till det förslagsvis musik av Johann Sebastian Bach eller Antonio Vivaldi, vad som helst, eller varför inte Arvo Pärts ”In memoriam Benjamin Britten” för stråkar och rörklocka. Kyrkklockor är ständigt närvarande i estländaren Pärts musik.
Klockor som tröstar, men också varnar, när miljöklockan slår på kvart i tolv.
Mats Myrstener