Etikettarkiv: Jenny Wrangborg

Jenny månadens poet

WrangborgMånadens poet i SR P1 är poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg. Rekommenderas!

Mats Myrstener

Dags att tala om egendomslösa

”Jag såg ett mörkt ljus spränga sig sig väg genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. Och det var också här jag på allvar såg att den som äger språket också blir den som definierar världen.” (Och allt ska vara kärlek, Kristian Lundberg 2011.)

I sommar har jag bl a läst Lundbergs Och allt ska vara kärlek, en fristående fortsättning på romanen Yarden. Jag vet, han vill skriva om kärlek och han har några fina passager. Men det är ändå arbetsskildringarna- och reflektionerna som berör mig mest. Om det att vara människa i förhållande till ett arbete. Jag tänker att jag måste läsa mer s k arbetarlitteratur (jag tänker inte ta upp diskussionen om begreppet just här), läsa mer för att förstå och för att jag tror att där finns så mycket av kärnan i dagens samhälle. På mitt sängbord ligger nu Efter arbetsschema av Johan Jönson, nyss påbörjad. Sedan finns det ju så mycket mer. Och i tankarna återkommer jag hela tiden till orden Jenny Wrangborg läste (ur diktsamlingen Kallskänken) vid en manifestation mot utförsäkringarna, en vårdag på Medborgarplatsen: ”jag är också människa”.

Johanna Dalmalm

Om biblioteket i Bagis och bostadsrättsannonserna i dagens tidning

Jag är lite av en nyhetsnarkoman. Hela veckan ser jag fram mot lördagsmorgonen, min heliga stund när jag i lugn och ro kan läsa två dagstidningar till frukost, Svenskan och DN.
Nu är ju nyheter ofta ganska dystra men i morse upptäckte min dotter Pella faktiskt en positiv i Svenska Dagbladets Magasinet. Där kan man läsa om varför poeten Jenny Wrangborg trivs så bra i Stockholmsförorten Bagarmossen. Hon tipsar också om sina favoritställen, och efter Nackareservatet nämner hon förstås biblioteket i ”Bagis”. Hon säger att ”Det är som mitt kontor”, där kan hon sitta och jobba.
Förutom att vara poet är Jenny också kallskänka och arbetar extra i köket på en förskola i Hammarby sjöstad. Hon tycker att köksjobbet ”ger näring åt dikterna”.
Jag jobbade själv en period efter gymnasiet i köket på Grand Hotel i Stockholm i slutet av 70-talet och det blev verkligen ett av ”mina universitet” för att citera Maxim Gorkij, men det var då det. Nu vet vi att möjligheterna för många unga idag att skaffa ett eget boende är tuffa om man inte har ett kapital att luta sig mot.
Jenny har bott på ett flertal adresser i Stockholm och hoppas att kunna stanna i Bagarmossen där hon menar att hennes vänner och en bra blandning av människor finns. När jag sedan bläddrar vidare i tidningen och ser de vanliga bostadsrättsannonserna skuggas min optimism åter.
Här utannonseras en klassisk familjevåning med 6 rum på Östermalm, ”attraktivt läge”, utropspris 12.9 miljoner. Vem har råd tänker jag…?
Men det är kanske bara att bita i gräset och konstatera att den tid vi lever i ser ut så här, historien den upprepar sig igen och igen, för fattig som för rik.
Annsofi Lindberg

Arbetarlitteratur för 2000-talet

Jag såg att Medborgarplatsens bibliotek imorgon har ett arrangemang som de har kallat för Arbetarlitteratur för 2000-talet. Poeterna Johan Jönson och Jenny Wrangborg är inbjudna, och de känns onekligen båda två som relevanta representanter för 2000-talets arbetarlitteratur. De hämtar sitt stoff från arbetslivet och använder det på ett sådant sätt att deras lyrik ofrånkomligen blir drabbande.


Johan Jönson släppte för något år sedan samlingen Efter Arbetsschema som kanske är den bästa poesi som jag har läst under det senaste decenniet. Det är en skildring av en slitsam vårdjobbstillvaro, där jobbet är tärande och fritiden mest är ångest för att man snart skall gå till jobbet. 2000-talets unga arbetarklass kan känna igen sig i de otrygga anställningsvillkoren och obekväma arbetstiderna som liksom är inprogrammerad i stommen av det arbetsliv som Jönson berättar om.

Jenny Wrangborg utkom i år med Kallskänken som jag faktiskt inte läst men har höga förväntningar på. Jag har följt Wrangborg i andra sammanhang till exempel hennes bidrag till Tvärdrags antologi Snart går vi utan er eller varför inte hennes blogg eller twitter? Det har räckt för att övertyga mig om att hon är en av samtidens viktigaste arbetardiktare. Om ni inte tror mig så kan ni lyssna på Lars Ohly:


Så, besök Medborgarplatsens bibliotek imorgon! (Men egentligen tycker jag förstås att ni skall träffa oss i BiS på BiSsalong 1: Varför vill du jobba på folkbibliotek?)


Tobias Willstedt

Folkbildare och arbetarförfattare

Begrepp som ”folkbildning” och ”arbetarförfattare” kanske inte kommer att finnas kvar om femtio år? Uttrycket ”invandrarförfattare” gör det nog inte heller, som jag får konstatera i kommande artiklar i bis nr 3. Men ”invandrare”, ”arbetare”, och ”författare” får väl ändå finnas kvar i framtiden? Om Alliansen och Sverige-
demokraterna får råda över Sverige?
En som i alla fall inte skäms för benämningen är den unga kallskänkan Jenny Wrangborg. Hon har fått årets Stig Sjödinpris, som delas ut i ABF-huset i Stockholm 17/10 kl 13, ser jag i ett utskick jag fick idag.
Här står också att Fredrik Ekelund, den fantastiske Malmöförfattaren, presenterar den bortglömde arbetarförfattaren Gösta Larsson från Malmö på samma ABF-hus 11/11 kl. 18. Och att årets Johan Ahlbäckdagar, uppkallade efter konstnären som främst målade gruv- och metallarbetare, i Sverige och i Belgien, går av stapeln i Smedjebacken 1-2 oktober.
Här görs också reklam för boken Sjömanshustru, som handlar om filippinska sjömän och deras familjer hemmavid, av den flitige f.d. sjömannen Lennart Johnson, utgiven på förlaget Breakwater publishing.
Allt detta fick jag i utskick från Arbetarnas kulturhis-
toriska sällskap. Ja, det finns faktiskt ett sådant, trots ointresse från SAP och LO, men hur länge till? Medelåldern i sällskapet torde vara bra över sextio.
Mats Myrstener