Jag sitter på ett viktigt möte, ett sånt där man är tvungen att gå på ibland som kommunal tjänsteman. På det viktiga mötet diskuteras på ett ytligt plan bemötande och på ett djupare plan vår, bibliotekariernas, profession. Vi jobbar med att ge service, kan man till och med säga att vi jobbar inom ett serviceyrke? Olika röster hörs, vissa menar att ”service” är allt medan andra menar att vi inte ens borde använda ordet. Detta då vi är högt utbildade tjänstemän och det är svårt att lyfta yrkets status, och inte minst våra relativt låga löner, genom att betona ”serviceyrke”.
Själv kommer jag och tänka på Martina Montelius pjäs ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” som jag läste på inrådan av en arbetskamrat. Huvudpersonen i pjäsen är en bitter kommunalarbetande bibliotekarie som har ett något självutplånande förhållande till sin arbetsplats. Arbetet med att ge service är inte längre en fråga om strategi eller kommunala mål utan är plötsligt avgörande på ett rent mänskligt plan.
Montelius skriver väl egentligen inte om bibliotekarier i första hand utan om ”tjänandet”. Men det är en stor fråga i ett framväxande tjänstesamhälle. Tjänster för vem och av vilka? Kanske vi borde anordna folkbildande studiecirklar om det på våra lokala folkbibliotek.
Tobias Willstedt
BiS 