Etikettarkiv: intervju

”Jag hoppas vi kan få politikerna att besinna sig”

En grupp biblioteksmedarbetare i Stockholm arrangerade 12 maj en manifestation för att protestera mot de sparkrav som i stor utsträckning kommer påverka bibliotekens verksamhet. bis har träffat en av arrangörerna för att höra mera om manifestationen och om bakgrunden till den.

Text: Tobias Willstedt

Stockholm stadsbibliotek dras med stora sparkrav efter att en borgerlig majoritet har tagit över stadshuset. bis har frågat Patrik Schylström, bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek och en av arrangörerna till manifestationen ”Rädda biblioteken”, om hur han ser på vad som händer och varför han och ett antal kollegor valde att agera. – Vi är mitt uppe i en av de största förändringarna jag har varit med om under mina 21 år som bibliotekarie i Stockholms stad. Jag och mina kollegor måste leta efter så många möjligheter att göra besparingar och effektiviseringar som möjligt, säger Patrik Schylström.

Han poängterar nedskärningarnas konsekvenser för kollegorna på biblioteket.

– Under april och maj leder det till sambemanningar av flera diskar under flera tider, men vi har också kontaktat förlag och andra samarbetspartners och sagt att vi tyvärr inte kan genomföra program och andra aktiviteter, vilka vi från början kommit överens om att genomföra. Det var förstås jobbigt och lätt absurt att skriva dessa mejl och ringa dessa samtal, berättar Patrik Schylström.

Patrik Schylström foto Annika Bryn

12 maj arrangerade en grupp biblioteksmedarbetare (Patrik Schylström, Cecilia Billsdotter Jonsson, Nelly Klayman-Cohen och Agnes Almström) en manifestation på Sergels torg som uppmärksammade nedskärningarna inom Stockholm stadsbibliotek. Foto: Annika Bryn.

Det har ju skrivits i flera medier om stora nedskärningar. Men vill du själv beskriva vad är det som händer inom Stockholms stadsbibliotek och vilken typ av nedskärningar det handlar om?

I höst kommer vi genomföra mycket färre program på samtliga bibliotek och vara färre som bemannar. Under april och maj tar vi i lite extra för att göra så stora besparingar som möjligt, men också i höst kan man befara att vi inte kommer vara långt ovanför minimibemanningen.  Därtill kommer att vi säger adjö till många kollegor som inte får förlängd vikarietid eller som har valt att gå tidigare, både unga och gamla. Det skapar förstås förstämning och jag befarar att vi kommer se många sjukskrivningar närmaste tiden.

Tråkigt nog kommer besparingarna slå också mot de som behöver oss mest, som till exempel de unga och nysvenskarna. Bland annat kommer det mycket populära och omvittnat betydelsefulla bokkollot ställas in. Internationella biblioteket kommer flyttas till Kungsholmen, vilket får till följd att tidningar och tidskrifter ska in någonstans, eventuellt i ett redan trångt Asplundhuset, eventuellt förskingrat på många platser. Dessutom ska medierna och Internationella bibliotekets personal flyttas till Kungsholmens bibliotek, vilket i praktiken innebär en nedläggning av det biblioteket, då Internationella kommer till Kungsholmens tidigare plats, men också att en uppskattad mötesplats för mångspråkighet försvinner och startar om på annan plats. Utöver detta så kommer nedskärningarna leda till ett mindre varierat utbud för våra besökare, men också mindre varierat arbete för mig och mina kollegor.

Det har också sagts att de nedskärningar som äger rum i år kommer följas av ytterligare åtstramningar kommande år. Vad har ni som jobbat inom biblioteken fått höra om detta?

Vi har fått höra att vi ska göra så stora besparingar som möjligt redan nu, för att vara beredda på det som komma skall. Jag och mina kollegor gör samtidigt riskanalyser tillsammans med våra chefer där vi försöker tänka oss olika scenarier och hur vi ska kunna möta dem.

Jag har sett att ni är flera arrangörer och en bred uppsättning talare på manifestationen ”Rädda biblioteken”. Vilka är ni och vill du berätta hur det gick till när ni bestämde er för att anordna en manifestation?

Samtidigt som vi är djupt bedrövade över sakernas tillstånd har vi upplevt ett stort stöd från våra besökare/låntagare, men också från annat håll, som till exempel författarna: Författarförbundet var tidiga med att visa sitt stöd för bibliotekarierna och biblioteksbesökarna, som exempelvis i ett öppet brev i medierna. Visserligen vet vi att det betyder något att vara anställd i en politiskt styrd verksamhet, att vi får vara med om att ställa om verksamheten efter den rådande politiska viljan. Men vi tror att förändringarna kommer vara så stora och konsekvenserna så svåra att vi känner att vi är tvungna att reagera, för att kunna se oss själva i spegeln med gott samvete.

Balsam Karam

Författaren och bibliotekarien Balsam Karam var en av dem som pratade på manifestationen. Foto: Tobias Willstedt

Utöver manifestationen, har ni några andra aktiviteter planerade?

Vi har en Facebook-sida, där vi diskuterar olika strategier, men vi har ingenting annat planerat närmaste tiden. Vi vill lägga så mycket energi som möjligt på den här manifestationen till att börja med!

Hur ser du på era möjligheter att påverka politikernas beslut?

Jag hoppas att vi kan får politikerna att besinna sig. Det var stort av Stockholms stad att ha en så stark vilja att bygga ett bibliotek och verksamheten därtill 1928, då det inte var så lätt i Sverige, men desto märkligare att viljan att nedmontera är så stark nu. Besparingar är en sak. Det är vi vana vid inom kulturförvaltningen. Men det här är någonting mycket värre. Och språket som används av makthavarna är märkligt. De talar om ”effektiviseringar” hellre än ”besparingar”. Och att medborgarna i Stockholm inte kommer märka något. De märker något redan nu. Och de är inte nöjda med vad de ser.

Läs mer

Hur öppen vetenskap blev big business. Intervju med Collijn-pristagaren Magnus Annemark

För de stora kommersiella förlagen sågs open access-rörelsen, vars mål är att vetenskap ska vara fritt tillgänglig på nätet, till en början som ett hot. Nu säger sig de flesta stötta öppen vetenskap och det finns möjligheter att publicera sig open access i någon form hos de flesta stora vetenskapliga förlagen. Vad var det egentligen som hände? Magnus Annemark har tilldelats året Collijnpris för sin masteruppsats, i vilken han undersöker hur open access gick från att ses som ett hot till att bli ett mainstreamkoncept.

Text: Charlotte Högberg

Varje år delar Svensk biblioteksförening ut Collijnpriset till den som skrivit föregående års bästa uppsats inom biblioteks- och informationsvetenskap, och som är av intresse för verksamheten vid landets forskningsbibliotek och/eller informationsförsörjningen till högre utbildning, forskning och utveckling. I år gick priset till Magnus Annemark för uppsatsen ”Open Access och Big Business: Hur Open Access blev en del av de stora förlagen”. (1)

Uppsatsens syfte är att öka förståelsen för hur stora förlag har hanterat open access-rörelsen och vad förändringarna inneburit för förlagens affärsmodeller. Den springande punkten är hur open access (OA) blev en del av de stora vinstdrivande förlagens verksamhet. Magnus Annemark närmar sig svaret på den frågan genom att undersöka språket i förlagens kommunikation utifrån två delfrågor: Hur har förlagens interna och externa kommunikation beträffande OA förändrats över tid? Och vilka olika strategier för att hävda sitt värde och legitimitet i systemet för vetenskaplig kommunikation kan skönjas utifrån denna kommunikation?

Det undersökta materialet utgörs av nyhetsbrev och dokument författade av AAP (Association of American Publishers) och STM (International Association of Scientific, Technical, and Medical Publishers), två stora intresseorganisationer som företräder vetenskapliga förlag. Språket i den första perioden präglas av ett uppskruvat tonläge med konflikt och protest mot OA. Förlagsindustrin lyfts fram som en oumbärlig del av vetenskaplig kommunikation och stor fokus ligger på att hävda sin legitimitet. Under den andra perioden är språket mer dämpat och OA beskrivs också med positiva ordalag. Kompromisser och konsensus har uppnåtts på en policy-nivå.

På vilket sätt förändrades kommunikationen från förläggarorganisationerna över tid? 

– I materialet jag undersökte var den tydligaste förändringen att förläggarorganisationerna, främst den amerikanska förläggarorganisationen, slutade bedriva kampanjer mot OA och OA-mandat. Jag skrev till exempel om PRISM, en kampanj under 2000-talet som syftade till att svärta ner hela OA-begreppet genom att förknippa det med kaos och osäkerhet. Den sortens PR-kampanjer förekommer inte längre. Sedan blir OA allt mindre förekommande överhuvudtaget i just mitt material efter omkring 2012, säger Magnus Annemark.

Vad ser du som det huvudsakliga motivet till att förlagen blev mer vänligt inställda till open access?  

– Jag menar att det har att göra med att hybridmodellen har blivit den gängse modellen för olika OA-mandat sedan runt år 2012. Förläggarorganisationerna, särskilt STM Association, har drivit en linje att de inte bryr sig om vilken modell som förordas av lagstiftare så länge den är ”hållbar”. Hybridmodellen råkar vara synnerligen hållbar, i meningen att förlagens intäkter inte hotas nämnvärt.

– Vidare tror jag det finns en diplomatisk aspekt i det hela, det är viktigt för förlagen att de uppfattas som en väsentlig del av vetenskapssamhället, inte som en fiende. När OA blev ett etablerat begrepp med en positiv klangbotten för många forskare var det svårt att inte framstå som en skurk när man motsätter sig hela konceptet. Men den viktigaste faktorn är i min mening den ekonomiska aspekten, att förlagens vinster förblir intakta genom hybridmodellen, säger Magnus Annemark.

Hybridmodellen innebär att forskare betalar en avgift (APC, article processing charge) för att publicera sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationsbaserad tidskrift. Modellen motiveras av att förlagen som nödvändig för att bekosta produktion och redaktionellt arbete när artiklar och böcker blir öppet tillgängliga för alla. Denna modell av OA har mött kritik och ett vanligt uttryck är att förlagen ägnar sig åt ”double dipping” när de både tar betalt för publicering men också håller fast vid prenumerationsavgifter för tidskriften. I praktiken innebär det ofta att offentliga medel bekostar både publicering och tillgång då universitet betalar forskarnas OA-publicering samtidigt som biblioteken inte kan säga upp prenumerationen när endast en del av innehållet är öppet tillgängligt.

Att denna modell fått sådant fäste, menar Magnus Annemark, är för att OA kommit att till stor del formuleras endast som att så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt ska finnas tillgänglig för så många som möjligt, utan någon radikal förändring av strukturen för vetenskaplig kommunikation:

Ett motiv som inte uppfylls i denna syn på Open Access är den så kallade neomarxist rationale som Glushko och Shoyama (2015) tar upp, där själva ägande- och produktionsförhållandet mellan forskare och förlagen kritiseras utifrån idén att forskares arbetskraft blir exploaterad av förlagen. Inte heller kan denna konsensus vid gemensamma mål uppfylla det motiv som Herb (2010) pekar på som det finansiella motivet, eller, enkelt uttryckt det för biblioteken viktiga målet att lösa prenumerationskrisen. Alltså, när Open Access formuleras som enbart en målsättning där så mycket vetenskaplig litteratur som möjligt finns tillgänglig för så många individer som möjligt, en målsättning som är frånkopplad från visioner och idéer om en radikal förändring av strukturen i vetenskaplig kommunikation, så utgör det inte längre något hot mot förlagsindustrin. Konsensus kring en sådan ensidig målinriktad förståelse av Open Access menar jag är en förutsättning för att Open Access har blivit en del av de vinstdrivande vetenskapliga förlagens verksamhet (s. 57).

Vad tror du om framtiden för open access-rörelsen i relation till förlagsindustrin?

– Jag tror OA är något som måste fortsätta kämpas för, att den samhällsbekostade forskningen kommer alla till del. Det ser ljust ut på så sätt att just tillväxten av öppet tillgängligt material verkar fortsätta. Det är bra tycker jag, men det som saknas är ett fokus på förlagens ägandeskap av unika tidskrifter och den makt detta ger dem. Så länge det grundläggande systemet där förlagsindustrin sätter villkoren står fast så kommer bibliotek och universitet fortsätta bli rånade. Jag är osäker på om en OA-rörelse kan råda bot på detta, jag tror det behövs större politiska omvälvningar för det, säger Magnus Annemark.

Om du skulle få fortsätta undersöka detta område, vad skulle du vilja fokusera på då? 

– Det finns massvis med aspekter som hade varit intressanta att titta närmare på. En sak som jag märkte var att de vetenskapliga förlagens nutidshistoria är relativt obeforskade. Det finns lite grann skrivet om hur förlagen började förvärva allt fler tidskrifter under andra halvan av 1900-talet, men en djupdykning i detta vore intressant. En annan fråga som hade varit kul att kika närmare på är hur förlagens relation till vetenskapssamhället ser och har sett ut, hur de gör för att vårda den och så vidare. Jag är egentligen inte så intresserad av OA, utan i huvudsak av förlagen, säger Magnus Annemark.

Magnus Annemark lade fram sin uppsats inom masterprogrammet i ABM vid Lunds universitet, med Jutta Haider som handledare. Nu arbetar han, bland annat med forskningsstöd, på HT-biblioteken vid Lunds universitet.

Fotnoter

(1) Uppsatsen finns tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8923551.

Läs mer