Etikettarkiv: Internet

Bibliotek, internet och demokrati

Nyligen publicerades undersökningen Bibliotek, internet och demokrati om svenskars digitala kunskaper.

Syftet med undersökningen var att ta reda på mer om allmänhetens inställning till och kunskap om digitala områden som berör sociala medier, integritet och säkerhet på internet. Även allmänhetens syn på tidningar och villigheten att betala för nyheter på nätet var ämnen för undersökningen som utfördes av Novus på uppdrag av Svensk biblioteksförening och Kungliga biblioteket.

Hur ska man då sammanfatta innehållet i Bibliotek, internet och demokrati? Undersökningen tyder på att det finns mycket som svenskarna inte har koll på – exempelvis säkerhetsfrågor online, ägandeförhållande och nätneutralitet. Ålder och utbildning spelar stor roll för kunskaperna, vilket kanske inte är så förvånande för dem som har läst annat underlag om hur det står till med digital delaktighet i landet, eller har praktisk erfarenhet av att jobba med frågorna.

Vad gäller den delen som handlar om dagstidningar och nyheter bakom betalväggar, så visar den på att de som väljer att prenumerera på en dagstidning är i minoritet. Och de flesta som väljer bort dagstidning, eller betallösningar, anger att de tycker att det finns tillräckligt många gratisnyheter på nätet. Samtidigt uppger två av tre att de blir stoppade av betalväggar en eller flera gånger i veckan – bland de som ser sig som digitala är det så många som tre av fyra. Helt enkelt är det många som hade velat läsa mer, men de tycker helt enkelt inte att det är värt att betala för det. Det framgår inte i den här undersökningen hur kopplat detta är till klass, men de som har studerat användningen av digitala prenumerationstjänster vad gäller video på internet (exempelvis Netflix) har konstaterat att användningen av dem i mycket avgörs av inkomst (de som inte har råd prenumererar inte på tjänsterna helt enkelt).

Illustration: Stellan Klint

Det är också intressant att omkring varannan person svarar att det sämsta med internets utveckling är näthat och hot, svårigheten att veta vilka källor man kan lita på och att det finns så mycket desinformation och propaganda.

Informationen i undersökningen är inte nya kunskaper eller främmande perspektiv för oss som arbetar med biblioteksverksamhet tror jag, utan snarare vardag. Enligt bibliotekslagen ska biblioteken främja demokrati och fri åsiktsbildning och folkbiblioteken också verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet. Folkbiblioteken gör idag detta både genom att hjälpa sina besökare med enklare problem på plats och genom mer proaktiva folkbildande aktiviteter där deltagarna i folkbibliotekens verksamhet kan bygga upp sin kompetens i de här frågorna tillsammans med bibliotekets personal. Möten med grupper som har dåliga kunskaper om internet, och som har svårigheter att värdera nyheter och källor är vanliga.

Novus frågar också hur det står till med kunskaperna om bibliotekslagen. Nästan sex av tio känner till att svenska bibliotek har en lagstadgad uppgift att främja demokrati och fri åsiktsbildning, men en stor andel vet ej.

Läs mer

Tobias Willstedt

Internet och bibliotekets närvaro

Bibliotekens digitala närvaro används alltför sällan till faktisk biblioteksverksamhet. Våra webbplatser och våra konton i sociala medier är mer än bara reklampelare. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet, skriver bibliotekarien Tobias Nordberg.

Text: Tobias Nordberg

För en tid sedan läste jag en liten bok av Per-Olof Ågren, som är universitetslektor vid institutionen för informatik vid Umeå universitet. I boken, 69 teser om internet, framlägger Ågren bland annat tesen att internet i en postdigital tid måste ses som en resurs för närvaroproduktion. Han nämner också betoningen av platsens betydelse, av den lokala närvarons konsekvenser, som en lösning på problemet med överflödet av digital kultur: ”När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser”. Där och då tänkte jag inte vidare på den framlagda tesen (det var sommar och jag hade nyss tillträtt en ny tjänst). Men när jag senare började fundera i mer konkreta termer över folkbibliotekets roll i ett digitalt sammanhang kom formuleringen om internet som en resurs för närvaroproduktion tillbaka till mig. Vad innebär egentligen digital närvaro för ett bibliotek?

När vi talar om plats i en digital kontext kan vi mena en mängd olika saker. En av dem är den fysiska platsen så som den uttrycks digitalt. Som exempel kan nämnas IKEA:s webbplats, som i viss mån kan ses som en digital representation av ett IKEA-varuhus (minus köttbullar och panikångest). Vi kan titta på möbler, jämföra priser och lägga intressanta artiklar i vår kundvagn. På samma sätt kan vi förstås hävda att en biblioteksanvändare som reserverar en bok via bibliotekets webbplats i någon mening besöker biblioteket. Men för att en plats ska kunna uttryckas digitalt måste den först byta skepnad. På något sätt måste den anta en form som gör den tillgänglig i ett digitalt format.

I sin bok Pandora’s Hope har den franske sociologen Bruno Latour beskrivit hur en sådan process kan gå till. I hans fall handlar det emellertid inte om en webbplats utan om en forskningsrapport, men omvandlingen från materia till text fungerar på ett liknande sätt även om texten är digital. Den sker i en kedja av transformationer längs vilken platser och föremål i flera led översätts till skriftspråk och bild. Genom ett längre exempel förklarar Latour hur materia kan bli till tecken, ord och bilder och hur den därigenom antar en form som är mer kommunicerbar och har en större spridningspotential. Han beskriver hur en forskargrupp tar ett antal jord- och lerprover som översätts i flera led till dess de blivit en forskningsrapport: ”jorden blir en papperskub, ord blir papper, färger blir nummer och så vidare ad infinitum”. En ny nivå innebär alltså inte att en exakt avbild av det föregående stadiet skapas (en färg är inte samma sak som ett nummer), utan istället lyfts vissa egenskaper fram medan andra plockas bort. Det är också därför översättningen sker. För att materialet ska kunna användas i önskvärt syfte måste en aktör framkalla vissa egenskaper hos det som det inte redan besitter. Latour visar genom en intressant diskussion vad som händer med egenskaperna hos något som går igenom en sådan tranformationskedja. Materialet förlorar sådant som egenart, lokalitet och mångfald medan det vinner sådant som spridning, standardisering och kompatibilitet.

När biblioteket översätts till ett digitalt format genomgår det samma typ av förändringar som Latours jordprover (trots att inga större likheter föreligger mellan bibliotekslokaler och lera). Det genomgår till exempel en typ av lokalitetsförlust och en sorts spridningsvinst som båda i hög grad påverkar hur biblioteket uppfattas. När vi talar om bibliotekens digitala närvaro är det också viktigt att poängtera att platsens betydelse till viss del förskjuts genom att översättningen från fysisk lokal till digital arena placerar den i en ny kontext. Därmed kan översättningen i sig också ses som en sorts kreativ omvandlingsprocess. Modellen fungerar dessutom precis lika väl om ordningen är den motsatta. Om vi tänker oss en webbplats som vi av någon anledning vill gestalta i ett fysiskt rum äger samma process rum fast omvänt (den vinner egenart, förlorar standardisering, etcetera). Det innebär i förlängningen att den nyrenoverade bibliotekslokalen och den negligerade webbplatsen borde kunna ses som olika uttryck för samma princip, för en bibliotekets idé som kan gestaltas på olika sätt i olika miljöer. Min mening är att det är den idén, den principen, som vi som folkbibliotek borde sträva efter att söka fånga och ge uttryck för, även på våra digitala plattformar.

Som situationen nu ser ut har biblioteket i bästa fall ett Facebook-konto som hänvisar till en webbplats som i sin tur hänvisar till en bibliotekslokal. Att så i digitalt format informera om verksamheter i det fysiska biblioteket är i praktiken inte ett sätt att upprätthålla någon egentlig närvaro i digitala rum. Snarare gör det att det är möjligt för biblioteket att bortförklara eller förneka sin digitala frånvaro genom att peka på att det faktiskt syns i sociala medier. Men det som syns är inte ett bibliotek. De tjänster och upplysningar som idag frekvent går att nå via svenska folkbiblioteks webbplatser och konton i sociala medier är förstås inte onödiga men det är egentligen bara boktips från bibliotekarier som av dem kan sägas vara någon typ av egentlig biblioteksverksamhet. Folkbibliotek är offentliga informationscentraler, organisationer som leder människor till det material de vill ha eller behöver och som bedömer och kategoriserar kultur och information och gör den fritt tillgänglig för allmänheten. Vill vi vara folkbibliotek på nätet är det så vi måste agera i praktiken även där. Vissa försök har förstås också gjorts att samordna den här typen av insatser. Bibblan svarar, en gratis svarstjänst från svenska folkbibliotek, och Bibblan guidar, en samling databaser och webbplatser som valts ut och uppdateras av bibliotekarier, är exempel på tjänster som på ett föredömligt sätt utför referensarbete gratis åt hela befolkningen. Problemet är att få verkar känna till dem, vilket förmodligen beror på att vår digitala närvaro inte är tillräckligt stor för att biblioteken ska ses som en självklar digital aktör i det allmänna medvetandet.

Illustration

Illustration: Martin Persson, utifrån en originalbild av Aaron Parecki (https://www.flickr.com/photos/aaronpk).

Det digitala formatet skiljer sig från det fysiska på många sätt och inte alltid till det tidigares fördel, men kanske finns det ändå en grund till en demokratisering av bibliotekens verksamhet i den mer direkta dialog med användarna som digitaliseringen möjliggör. Bibliotekens samhälleliga relevans kommer att öka om de kan fånga upp användarnas behov och önskemål på ett mer direkt sätt med hjälp av den digitala miljöns dialogiska struktur. Som Platon låter Sokrates påstå i Faidros: ”Det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter.” De strikt monologiska egenskaperna kan inte tillskrivas bara måleriet och den traditionella skriften: de präglar snarare alla typer av äldre medier. Detta ”egendomliga fel” har vi emellertid nu, två och ett halvt tusen år senare, börjat hitta sätt att åtgärda. Ändå tenderar vi på biblioteken ofta att betrakta våra digitala plattformar främst som en typ av medium för nyhetsförmedling. Men att nyttja dem på det sättet är egentligen lika absurt som att montera ned hela det fysiska biblioteket utom anslagstavlan vid entrén, där en egenhändigt hopknåpad WordArt-affisch oläst skriker ut sitt budskap. Oläst, eftersom ingen någonsin kommer att besöka ett sådant bibliotek.

Den digitala miljön bör alltså inte ses som en yta för marknadsföring av biblioteket och dess verksamhet, den är snarare en andra arena för verksamheten i sig. Vi måste fråga oss hur vi vill att den verksamheten ska se ut och hur en digital arena påverkar våra möjligheter. Hur utnyttjar vi våra nätplattformar? Hur kan vi arbeta tillsammans för att vår digitala närvaro ska bli ett uttryck för vad vi faktiskt är? Ingen visar hela sitt jag i alla sammanhang. Vi lyfter fram de sidor av oss som behövs i den specifika situation som vi befinner oss i men inuti är vi ändå alltid oss själva. Så måste även biblioteket kunna agera. Vi måste våga vara bibliotek även på nätet.

Läs mer

Gränslös exploatering i neurokapitalismen

Griziotti, Giorgio (2018).Neurocapitalism. Technological Mediation and Vanishing Lines. Minor Compositions. Fritt tillgänglig på http://www.minorcompositions.info/?p=887.

1-6719e040db

I en dystopisk framtid representerar den amerikanska staden Detroit ett samhälle som är på gränsen till total kollaps på grund av fattigdom och en hög brottsfrekvens. Med anledning av de offentliga strukturernas förfall tecknar Detroits borgmästare en överenskommelse med företaget Omni Consumer Products (OCP), vilket ger dem fullständig kontroll över stadens polisverksamhet. Man hoppas att de med hjälp av tekniska lösningar ska klara vad den offentliga verksamheten inte förmår.

Under tiden har polisen Alexander James ”Alex” Murphy nyligen förflyttats till en ny enhet och fått en ny partner. På sin första patrull jagar de ett gäng brottslingar. Murphy konfronterar dem, men han fångas av brottslingarna, som torterar Murphy och till slut lämnar honom död. Den dödförklarade Murphy plockas upp av OCP, som väljer honom som RoboCop-kandidat; i en process som bara kan beskrivas som ytterligare ett övergrepp ersätter de huvuddelen av hans kropp med cybernetik men lämnar hans mänskliga hjärna.

Murphy blir i sin nya, teknologiska kropp en superpolis, en cyborg i en misslyckat nyliberalt samhälle. Han är en sammansättning av människa och maskin som är programmerad med fyra direktiv: tjäna allmänheten, skydda oskyldiga, upprätthålla lagen och aldrig agera mot en överordnad i OCP. Han ska upprätthålla ordningen i en värld med en misslyckad offentlighet och enorma ekonomiska klyftor, där fattigdomen på gatan kontrasteras mot stora rikedomar och resurser i ett företag som OCP.

Det jag beskriver är förstås handlingen i 80-talsfilmen RoboCop. Under filmens förlopp ställs frågor både om RoboCops mänsklighet och megaföretagets uppsåt. Vi får se saker vi känner igen från vår omgivning: polisväsendets militarisering och en totalitaristisk företagsvärld. Nu kan man fråga sig varför jag inleder en recensionen av Giorgio Griziottis bok Neurocapitalism med en redogörelse för handlingen i Paul Verhoevens dystopiska actionfilm? Jo, för att den filmen ekar som en profetia i mitt huvud när jag läser Griziotti beskriva vår samtids tekonologiska kapitalism och vilket samhälle den skapar. Med smartphonen i hand som en förlängning av våra sinnen är vi redan på väg mot den sammansmältning mellan teknologi och människa som RoboCop representerar.

Utmärglad offentlig verksamhet som lämnar över ansvaret över viktiga allmänna funktioner till superrika megaföretag vet vi redan alltför mycket om. Det är något liknande Grizotti beskriver i sin ambitiösa Neurocapitalism – vi har inga direktiv inprogrammerade i oss, men övervakningssamhället, sociala medier och panoptikon i form av smart elektronik är ändå en väldigt stark kontrollapparat, som begränsar vårt utrymme och påverkar vårt beteende. I det totalitära Kina ser vi idag att våra digitala styrmekanismer tagits till nästa nivå genom ett teknologiskt övervakningssystem i offentliga miljöer, där medborgares pålitlighet bedöms genom ett system med sociala krediter.

Neurocapitalism är uppdelad i tre delar: ”Producing”, ”Living” och ”Organizing”. En bärande tanke är att kapitalismen nu kan värdera inte bara formerna av arbete och socialt samarbete, utan livet självt, inklusive dess intelligens, relationer, kapacitet för lust och hopp, hela vårt kretslopp. I neurokapitalismens epok löses den traditionella uppdelningen mellan arbete och fritid, eller produktiva och icke-produktiva sfärer, upp. Arbetsdagen är inte bara utspädd över dygnets alla vakna timmar då vi är produktiva även när vi deltar i sociala nätverk, utan vi konsumerar stora mängder data som påverkar våra önskningar och omvandlar våra begär. Själva skiljelinjen mellan människan och maskin har blivit suddig – precis som cyborgen Murphy i RoboCop.

Författaren Giorgio Griziotti har i själva verket en väldigt gynnsam bakgrund för att skriva en sådan här bok. Grizottis politiska engagemang inleddes i 1970-talets italienska autonoma rörelse. Han har verkat som ingenjör inom IT-sektorn och har erfarenhet av att arbeta i över trettio år i stora internationella IT-projekt. Idag är han en oberoende forskare och medlem av kollektivet Effimera. Med denna bakgrund känns Griziotti välgrundad när han med utgångspunkt i marxistisk teoribildning berättar hur kapitalismen med hjälp av den teknologiska utvecklingen hittar nya sätt att exploatera oss. Författaren berättar bland annat om hur fri mjukvara och digitala allmänningar har skapats bara för att senare komma att utsugas. Detta kretslopp börjar med Unix, det första utbredda operativa systemet som utvecklats av hackers och fria programmare och fortsätter sedan upp till den stora och raffinerade kapaciteten hos stora företag (som Apple, Google eller Facebook) som utvinner värde och utvecklar egna produkter ur de digitala allmänningarnas mylla.

Den sista delen av boken är tillägnad organisering: vilka vägar framåt finns det för en människa och aktivist i neurokapitalismen? Där hittar man inga tvärsäkra svar. Jag tänker själv ganska dystra tankar när jag läser det här ambitiösa verket om samtidens kapitalism och kontrollsamhälle. Kanske behöver man påminnas om slutet på RoboCop för att lite hopp. Hur slutar då denna dystopiska 80-talsaction? Jo, RoboCop skjuter en av de korrupta företagsledare som är ansvariga för hans elektroniska kropp och direktiven som styr hans agerande. Vid frågan om hans namn svarar cyborgen “Murphy”, och återerövrar på så sätt symboliskt sin mänsklighet.

Tobias Willstedt

Läs mer

Algoritmer och ansvar

Artificiell intelligens och andra tekniska landvinningar kommer få konsekvenser för bibliotekens arbete i framtiden. Med nya sätt att hämta information kommer nya frågor om representation och ansvarsutkrävande.

IFLA publicerade nyligen en artikel som reflekterade över biblioteken och bibliotekariernas ställning när artificiell intelligens och algoritmer snart kommer att spela allt större roll i arbetslivet.

IFLA menar att artificiell intelligens kommer att förändra de sätt som människor letar efter information, förmodligen med stora konsekvenser för vårt arbete.

Den här utvecklingen har vi redan sett början av. Sökmotorer har redan kommit en lång väg vad gäller att hjälpa användarna att få svar på enkla och mer avancerade frågor. När vi får ännu bättre artificiell intelligens kommer det ytterligare att påverka hur vi tillgodogör oss information. Människor som kanske vänt sig till biblioteket för att få hjälp kommer att ha ännu mindre anledning att göra det.

En stor del av IFLAs artikel handlar just om informationsinhämtning och här skrivs det om något som är väldigt intressant.

A second question concerns information itself. As highlighted in the IFLA FAIFE blog on data ethics, there is uncertainty as to how algorithms and artificial intelligence comes up with its answers. When searching for, or making use of, information, it may not be possible to explain how this happens.

While there never was a perfect search, it was at least possible to analyse the process followed. The risk now is that there is a black box, with little possibility to explain the results.

The one thing we do know is that there is a risk of bias and discrimination. Given that AI feeds on data about the present, it is liable simply to repeat this present into the future. Moreover, commercially-run AI brings with it risks of prioritisation (in the case of search in particular), or of course use of personal data (in general), with all the implications this brings for privacy and Intellectual Freedom.

Artificiell intelligens kommer inte ta ställning till etiska frågor, men däremot förmodligen kommersiella (de är ju oftast skapade av företag som vill tjäna pengar). Artificiell intelligens kommer bära med sig sina skapares världsbild men det kommer inte gå att utkräva ansvar av dem på samma sätt som av en enskild person eller institution.

Någon som har tittat närmare på just dessa frågor är dr. Safiya Umoja Noble som är författare till boken Algorithms of Oppression.

I Algorithms of Oppression skriver Safiya Umoja Noble om hur sökmotorer inte ger objektiva hämtningar opåverkade av människans föreställningar. Utgångspunkten är att sökalgoritmer är inte godartat konstruerade; de är skrivna och modererade av programmerare, människor med egna fördomar och subjektiva världsbilder, som ibland försöker uppmuntra en viss synvinkel, och ibland omedvetet speglar sin egen version av verkligheten i sina skapelser.

Författaren använder sig av exemplet Google för sin undersökning, och Noble visar att företagets sökalgoritmer utgår från den vita manliga blicken. 2009 Googlade Safiya Noble orden ”black girls.” Till hennes förskräckelse hämtade Google mestadels pornografiska resultat. En sökning på “nigger house” visade vita huset (det var vid denna tiden USA hade fått sin första svarta presiden: Barak Obama).De otrevliga resultaten från sökningarna är betydligt mindre framträdande om man göra samma sökning idag men Noble argumenterar för och hittar exempel på att Googles sökalgoritmer fortfarande reproducerar obehagliga föreställningar om ras och kön.

Nobles resonemang om Google och de frågor som uppstår när kommersiellt drivna sökalgoritmer premierar information som man kan ifrågasätta ur etiska synvinklar är mycket intressanta. Inte minst för oss som jobbar med digital delaktighet och information literacy på bibliotek. Och hela samhället måste ta ställning till svåra frågor om ansvar i en framtid där vi låter artificiell intelligens hämta svar på våra frågor.

I’ve been arguing that artificial intelligence, or automated decision-making systems, will become a human rights issue this century. I strongly believe that, because machine-learning algorithms and projects are using data that is already biased, incomplete, flawed, and [we are] teaching machines how to make decisions based on that information. We know [that’s] going to lead to a variety of disparate outcomes. Let me just add that AI will be harder and harder to intervene upon because it will become less clear what data has been used to inform the making of that AI, or the making of those systems. There are many different kinds of data sets, for example, that are not standardized, that are coalescing to make decisions.
(Från intevju med Noble “Bias already exists in search engine results, and it’s only going to get worse” MIT Technology review 2018)

algorithms of opression

I nästa nummer av bis recenserar vi Safiya Umoja Nobles bok Algorithms of Oppression.

Läs mer

Tobias Willstedt

You can´t be neutral on a moving train

Kära Internet. Jag älskar dig som oftast. Du är mitt vardagsrum, min kvarterskrog, mitt bibliotek, min dagbok, mitt fotoalbum, mitt torg, min anslagstavla. Du är min skola. Du är min trädgård. Du ger mig bekräftelse. Klick. Klick Klick.

Du är frihet och yttrandefrihet också. Faktiskt.

Image

(Bild av Ellen Ekman, ur Zeldatidningen)

Ibland undrar jag dock om vi verkligen förstår vad vi har i våra händer. I våra smartphones, laptops, surfplattor. Om vi verkligen har kunskap och mognad till att hantera det, insikt om vilken kraft och potential det har. Att avfärda Internet som teknik och facebookskit är att kasta in handduken till vårt viktigaste demokratiska system. Släng ditt röstkort. Gå och lägg dig.

Internet är ingenting utan de människor som skapar, interagerar, klickar, skriver, delar osv. Människor skapar innehållet på Internet. Människorna sätter agendan. Därför går det också att påverka Internet. Som med världen i allmänhet så finns både det goda och det onda där. The Conference hade detta som tema i år och det märktes. Entreprenörvibbarna vevade inte lika snabbt, utan det handlade mer om hur vi kan göra världen till en bättre värld med Internet och teknik. Det överraskade mig.

Det går att göra något med Internet. Med egen kraft använda det för att mobilisera. Att ge sig själv en röst. Få sin röst hörd. Göra skillnad. Förändra systemet. Detta pratade Lina Thomsgård och Marcin De Kaminski i deras session ”Change making”.

På Internet kan du också använda din makt och kunskap till att förstöra någons liv genom att trakassera, smutskasta, förnedra och skapa rykten. Trolls, eller internettroll i svensk översättning, är människor som skriver hatfulla kommentarer och diskussionsinlägg, ofta med rasistiska, sexistiska eller homofoba motiv. Ofta är de anonyma. Ofta får de andra med sig. Ofta vill de bara provocera. Ofta vill de bara känna att de får sin röst hörd. Ofta är det män som attackerar kvinnor, queers, transpersoner, eller människor med annan bakgrund än normen. Ofta blir det fördjävligt för den som utsätts.

Laurie Penny, Kate Miltner och Anita Sarkeesian pratade modigt om detta i deras session ”Online Harassment, What Drives it and How it Lowers Visions” och det lämnade ingen oberörd. Det är fruktansvärt vad dessa kvinnor har blivit utsatta för, och de är långt ifrån ensamma. I våras läste svenska kvinnliga journalister högt upp det näthat som de dagligen lever med, se det på youtube.

Men vad som är värst är att deras röster tystnar. När ens hem blir bombhotat börjar du såklart fundera på om det är värt det? Vilket värde har yttrandefrihet, till vilket pris? Chelsea Manning (tidigare Bradly Manning) dömdes i dagarna till 35 års fängelse för att ha offentliggjort hemligt militäriskt material till Wikileaks. Bland annat en film från 2007 när amerikanska soldater skjuter civila och journalister i Bagdad samtidigt som de säger ”döda de djävlarna”. När Manning fått sitt straff bestämt sa hon  ”Jag kommer att avtjäna mitt straff med vetskapen om att man ibland måste betala ett högt pris för att leva i ett fritt samhälle”.

Lurkers är ett begrepp för människor som befinner sig i ett socialt nätverk på Internet men som inte aktivt agerar i det utan bara observerar. Ibland tänker jag att det är farligt beteende. Farligt för Internet. Farligt för demokratin. Farligt för idén och visionen om ett jämställt samhälle. Så sluta lurka och börja agera. När någon blir utsatt för hatbrott på Internet, titta inte bara på utan agera också. Civilt kurage gäller även här.

Andrea Hofmann