Etikett: funktionsnedsättning

Berättelser behövs både för igenkänning och för inblick i andras verkligheter. Det menar Eleonor Pavlov, som reflekterar kring representation och normer i barn- och ungdomslitteraturen, med anledning av den nyutkomna boken Min makt, en samling berättelser om att vara hbtq-person och funkis.

Text och illustrationer: Eleonor Pavlov

Jag har i nästan tjugo år skrivit om och på olika sätt arbetat med böcker, främst barnböcker, och normer. Från början tittade jag främst på genusstrukturer, men på senare år har jag försökt att anamma ett mer intersektionellt synsätt, och fokusera även på normer kopplade till exempelvis hudfärg, klass och funktionalitet.

Från början var en av mina stöttepelare att det inte handlade om vad som skildrades utan hur. Ganska snart insåg jag att även ”vadet” spelar roll. Representation är viktigt, inte minst när det gäller böcker för barn. Ett barn ska både ha möjlighet att se sig själv och personer med andra erfarenheter, böckerna ska vara både speglar och fönster.

”Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.”

Mycket har hänt när det gäller just representation i den svenska barnboksutgivningen. Böcker med aktiva, modiga flickor i huvudrollen skapar inte längre några rubriker. Det går att skriva en hel lista på bilderböcker med samkönade föräldrar. Hudtonen på personer i bilder är inte alltid bländande vit. Då och då ser vi till och med en person i rullstol.

Normen har vidgats något, men det är fortfarande uppenbart att den finns där.

När jag i ett forum häromdagen såg en fråga om tips på barn- och ungdomsböcker om transkillar blev exempelvis förslagen få. Om vi tittar på de förslag som gällde böcker tillgängliga på svenska var det egentligen bara en bok, Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som verkligen förtjänar att nämnas. Några av förslagen, som till exempel Dårfinkar och dönickar av Ulf Stark och Shakespeares Trettondagsafton kan så klart anses vara bra böcker, men inte direkt relevanta i sammanhanget.

Cis-normen är stark i barnlitteraturen, och utan att vara helt insatt i ämnet vågar jag påstå att detsamma gäller vuxenlitteraturen. Det kommer en och annan bok, men de är fortfarande få. Letar du efter böcker som dessutom är bra, och som på ett vettigt sätt skildrar transpersoner är de ännu färre.

Representation är, som sagt, viktigt. Det är ingen tvekan om att det behövs fler normbrytande böcker. Men även om jag har insett att det spelar roll vad som skildras så håller jag fast vid att ”huret” är avgörande. Vi kan ha hur många böcker som helst som bryter mot normen när det gäller vad som skildras, men om det hela tiden framhålls som avvikande är vi liksom tillbaka på ruta ett.

Förra året kom John Boyne ut med boken My brother’s name is Jessica, i våras kom den på svenska med titeln Min bror heter Jessica. Boken handlar om Sam vars äldre syskon kommer ut som trans. Det finns många saker i boken som är problematiska, titeln säger en del, och den bidrar knappast till förståelse för transpersoner. Den är också skriven ur ett uppenbart utifrån-perspektiv. 

Boyne själv är ärlig med att han inte har gjort någon research. Han tycker inte att det behövdes. Inte ens när boken mötte stor kritik, framför allt från transpersoner, kunde han se något problem i detta. Han tyckte att det räckte med ”vadet”, att skriva en bok om en transperson, och brydde sig inte om ”huret”, vilken bild av transpersoner han skapar.

I somras blossade det upp en debatt på sociala medier om just transpersoner. J.K. Rowling, författaren till bland annat Harry Potter-böckerna, var en av de mest tongivande i debatten. Väldigt förenklat menar hon att det finns en trend som gör att fler och fler ungdomar väljer att ”byta kön” som en, som hon ser det, enkel lösning på vanliga tonårsbekymmer. Hon säger sig acceptera transpersoner, men lyfter gång på gång transfobiska åsikter, som till exempel att transkvinnor utgör ett hot mot ”riktiga kvinnor” och barn när man tillåter dem att använda offentliga toaletter avsedda för kvinnor. 

Debatten, på framför allt Twitter, var livlig och många gånger hätsk. Rowling mötte stor kritik, men hon fick också mycket stöd. En av dem som ställde sig bakom henne var John Boyne. Flera tidningar, både på nätet och i pappersform, rapporterade om det som närmast beskrevs som ett drev mot Rowling. De som kritiserade henne fick inte lika mycket utrymme. Viss uppmärksamhet gavs dock åt de skådespelare som har varit med i filmer som bygger på hennes böcker, och som nu tydligt tog avstånd från hennes åsikter. 

Rowling själv pratade, trots att hon var den som fick störst medieutrymme, om en osund tystnadskultur där åsikter som inte anses politiskt korrekta tystas, och hur detta kan ses som ett hot mot demokratin. Censur och begränsande av yttrandefrihet är utan tvekan ett hot mot demokratin, men att bli kritiserad är inte detsamma som att bli tystad. 

”Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals.”

Det är lätt att känna sig trängd när det invanda och bekanta ifrågasätts, men ibland är det bästa att ta ett steg tillbaka och låta andra komma till tals. För om det är några som har varit, och till stor del fortfarande är, tystade så är det alla de av oss som är utanför normen. Och om vi på allvar ska kunna prata om mångfald och representation måste vi ge utrymme för andra röster.

För några veckor sedan släpptes boken Min makt. Boken är den tredje boken som har kommit ut inom projektet ”Jag är berättaren” som drivs av RFSL Stockholm med medel från Allmänna arvsfonden. Första boken, Min verklighet, kom 2018, och andra boken, Min stolthet, kom förra året.

De sex författarna är hbtq-personer som bor i gruppbostad eller jobbar på daglig verksamhet. Boken innehåller ett antal berättelser om att vara hbtq-person och funkis. Texterna är i varierande form och längd, allt från korta poem till noveller som sträcker sig över flera sidor. Varje författare har bidragit med tre texter vardera. Alla texter är skrivna på lättläst språk med luftig layout, varje text är även illustrerad av respektive författare.

Boken är uppdelad i tre delar som på olika sätt berör rätten att ha makt över sitt eget liv. De personliga berättelserna synliggör tydligt det dubbla utanförskap det innebär att vara funkis och hbtq-person.

Bokens första del, ”Rätt att vara jag” inleds med Lo H:s berättelse ”En hel människa”. Texten handlar om hur andra människors tyckanden kan begränsa en persons handlingsutrymme. ”Tänk att få vara en hel människa”, skriver hon som avslutning. 

I samma del finns Sebbes text ”Konflikt med funktionsnormen”. Sebbe skriver om det som hen kallar ”en konflikt med sin egen funktionsnedsättning”. ”Jag är annorlunda på ett unikt sätt”, skriver hen. ”Men ibland har jag stört mig på att jag inte är ’normal’.” Hen skriver vidare om att insikten att en intellektuell funktionsnedsättning och autism kan vara en superstyrka har gjort det lättare att hantera funktionsnormen. Det handlar inte om att vara sämre, det handlar bara om att vara annorlunda än alla ”normalstörda”.

Bokens andra del, ”Säga ifrån”, innehåller flera berättelser om möjligheten att förändra saker i sin vardag. Mattias skriver i sin berättelse, ”Planket”, om när han började särskolan som barn. Runt hela skolgården fanns ett plank. ”Vi var som fångar där innanför planket”, skriver han. Men med hjälp av sin mamma och stöd av lärare och föräldrar till andra barn på skolan fick de till en förändring. När de kom tillbaka efter sommarlovet var planket borta. ”Helt plötsligt var vår särskola en del av världen utanför”, avslutar Mattias sin text.

Susanna Jaagus text ”Jag fick rätt” finns också i bokens andra del. Hennes gripande text skildrar hur hon har fått slåss för rätten att få vara sig själv. Hon inleder med att berätta om hur hennes pappa hotade att döda henne redan när hon var fem år. Hur han sagt att hennes själ var helrutten. Hennes föräldrar kunde inte acceptera att hon var transperson och fick hennes LSS-personal att behandla henne som en man. Till slut gjorde Susanna en anmälan till Socialstyrelsen. Till slut fick hon makten över sitt eget liv och möjlighet att vara den hon är.

I bokens tredje del, ”Frihet”, berättar Lisen om hur det var när hen först kom till Hbtq-hänget, RFSL:s verksamhet för hbtq-funkisar. Texten ”Inte ensam” handlar om att hitta ett sammanhang och gemenskap. ”På ’Hbtq-hänget’ kändes det som att jag passade in”, skriver hen. ”Jag var inte ensam längre.”

Revar, bokens sjätte författare bidrar i den avslutande delen med kärleksdikten ”När jag ser dig”. Dikten beskriver hur fint kärlek kan kännas. Den inleds med orden: ”När jag ser dig/ Och hör dig/ Då är jag bland röda rosor.”

Att se och höra någon du tycker om kan kännas som att vara bland röda rosor, men jag tänker att den här boken också visar väldigt tydligt att det också är viktigt att bli sedd och lyssnad på.

Jag tycker generellt inte om böcker som säljs in som böcker om ”viktiga ämnen”. Jag tycker att bokens uttryck och hantering av innehållet bör vara viktigare än ämnet i sig, undantaget så klart viss facklitteratur. Men vi måste ha en bredd när det gäller vilka perspektiv som synliggörs. Vi behöver berättelser som vi kan känna igen oss i. Och vi behöver också berättelser om andra verkligheter än våra egna.

Prenumerera

Få nästa nummer av bis i brevlådan! En prenumeration kostar från 175 kronor för fyra nummer och du kan betala enkelt med Swish.