Etikettarkiv: folkbildning

BiS får hedersomnämnande för hedervärda insatser

Oscarspriset i Svensk folkbildning 2014

pressmeddelande

Oscarspriset i svensk folkbildning delas ut årligen av Oscar Olsson Museet i Malmö till en person eller förening som särskilt utmärkt sig för ett gott folkbildningsarbete eller för att på annat sätt ha verkat i god folkbildningsanda.

Syftet med priset är att uppmärksamma goda förebilder i folkbildningssammanhang och öka medvetenheten om folkbildningens insatser.

Priset består av ett stipendium på 10 000 kr, ett konstnärsdesignat diplom och en artikel om pristagarens folkbildningsinsats i museets årsskrift.

Priset kommer att delas ut på Landshövdingeresidenset i Malmö den 26 november kl. 15.00 – 16.00, då även press och folkbildningens företrädare är inbjudna.

Årets pristagare presenterades genom följande tillkännagivande:
”Initiativtagaren till ’Tredje rummet’ i Malmö, Ingrid Rasch, tilldelas 2014 års Oscarspris i  svensk folkbildning för sitt målmedvetna och uthålliga arbete med att i gränsöverskridande kulturmöten skapa demokratiska dialoger kring samtids- och framtidsfrågor av stor angelägenhet för både individ och samhälle.”

Kommittén beslöt dessutom att i år ge två hedersomnämnanden till kandidater för hedervärda insatser.

Dessa är tidskriften ”BiS – Bibliotek i Samhället” och grundaren av Bosnien-Hercegovinas kvinnosällskap ”Ramiza Karmehmedovic”.

Även dessa är inbjudna till prisutdelningen den 26 november.

Om bildning och demokrati

(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)

Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”.

Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildningsbegreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokratin förutsätter en viss demokratisk och kulturell ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas i Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.

”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära ideer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna”. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.

Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra grupperingar. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med  medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).

Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key.  I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.

Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör. Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, t.ex. med sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström. Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse”. Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.

Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, studiecirklar, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet. Samma år kom Bengt Nermans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.

Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran, sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt. Ordet ”bildning” har lämnat ett mentalt tomrum efter sig. Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).

Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildningsbegreppet marginaliseras alltmer. Kan det översättas till en ny tid? Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om kulturen som den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.

Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser”. Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, dvs om man ser på den med ett kritiskt öga.

Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Den ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som en resa, i teorin men även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett kulturellt ”tredje rum” Det är mer än bara ”mångkulturellt” – ”det är ett rum där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, mer problematiserat, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har idag blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att aktivt bilda dig, samhället gör det inte åt dig.)

Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det universella, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta i demokratiska processer i [t.ex.] tredje världen”. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande. Där har alla typer av bibliotek fortfarande en given plats.

Mats Myrstener 

Positiv antirasism men inte välviljans

Vid BiS-salongen i anslutningtill det  stundande årsmötet är temat” Antirasism – vad kan biblioteken göra?”

Som en fortsättning på BiS program Det rättvisa biblioteket – framtidens bibliotek har BiS börjat diskutera ett program om bibliotekens arbete för att motverka rasism och diskriminering.
Vill gärna bidra till denna debatt med några lästips på böcker som jag ser som mycket viktiga för att få diskussionen nära den konkreta (biblioteks)vardagen och för att få så många ingångar som möjligt i en mycket komplex verklighet. Ser nu en fara i alla dessa teoretiska resonemang om vithet, ett nytt innehåll i begreppet rasism och fixering vid att dela in folk i etniska och religiösa grupper och tilldela ”dom” en identitet.
I den lilla boken Positiv antirasism- Så förnyar vi en debatt som kört fast ( EXPO) gör Alex Bengtsson och Daniel Poohl ett försök att formulera vad man är för istället för att ständigt tala om vad man är emot under kapitelrubrikerna Samexistens, Konflikt, Konsekvens, Identitet och Möten. Just utifrån dessa begrepp skulle det vara mycket konstruktivt och givande att diskutera bibliotekets tänkbara antirasistiska roll.
Välviljans rasism – Om hur antirasismen gör människor till offer av Adam Cwejman är visserligen utgiven av Timbro men mycket läs- och tänkvärd. Författaren ifrågasätter detta med att se personer som representanter och företrädare för olika grupper istället för att se till individen och dess åsikter och meriter. Så kritiseras kvotering och positiv särbehandling, hur det låser fast gruppidentiteter och befäster tendensen att ständigt dela in folk enligt ursprung. Mycket håller man inte med om men just detta att en många gånger oreflekterad välvilja kan leda till motsatsen mot vad som avsetts tål verkligen att begrunda.
I Jakten på svenskheten beskriver Qaisar Mahmood sitt sökande efter vad som är svenskt och försöker förstå varför han inte blir accepterad som svensk utan ständigt blir utdefinierad. En djupt allvarlig och samtidigt underhållande bok, som många recensenter inte fattat själva kärnan i.
Främling, vad döljer du för mig? : en bok om rasism  av Marcus Priftis  handlar om rädsla och makt, om yttrandefrihet och hjärnspöken, om svenskhet och segregation. Men också om hur även antirasister riskerar att glida ut på rasismens villovägar. Det handlar kort sagt om vardagsrasism.
Båda dessa sist nämnda böcker innehåller många tankar och erfarenheter som bör påverka vårt sätt att bedriva biblioteksverksamhet hur vi bemöter varandra, vad biblioteket står för, vad som exponeras och varför etc.
Vill dessutom rekommendera läsning av  Salman Rushdies självbiografiska Joseph Anton där han berättar framför allt om de nio år han tvingades leva under mordhot ständigt omgiven av säkerhetsvakter och under antaget namn. Förutom en massa namedropping som kan vara rätt spännande är det ett försvar för yttrandefriheten och vilket högt pris det kan betinga och ett tack till alla dem som ställde upp, som inte lät sig skrämmas och som till sist enligt Rushdie ledde till  en seger för det fria ordet samtidigt som det var början på en kamp som bara blivit allt viktigare. Något enstaka bibliotek nämns men det tål att diskutera hur biblioteken lever upp till alla vackra ord om yttrandefrihet när den verkligen är hotad.
Dessutom ger  boken en fantastisk berättelse om och av en person som verkligen personifierar rikedomen i att vara del av många olika kulturella sfärer. En  så stor del som möjligt av den rikedomen är det bibliotekens uppdrag att förmedla och tillgängliggöra. Vidgade vyer motverkar fördomar och det är väl kärnan i bibliotekets folkbildande mission?

Ingrid Atlestam