(Några anteckningar vid läsandet av antologin Om Bildning och demokrati : nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Bjurström och Tobias Harding, red.). – Stockholm : Carlsson, 2013.)
Demokrati=ett positivt laddat värdeord, ett ”honnörsord”.
Bildning? Överspelat, bortglömt, inaktuellt? Antikverat, förlegat? En arkaism, konservativt? (jfr ”en bildad man”, den ”bildade medelklassen”, fortf. aktuellt på 1930-talet, försvann när S fick den politiska makten). Bildningsbegreppets försvinnande kan idag jämföras med vad som kallats ”demokratins kris”. Varför? Därför att demokratin förutsätter en viss demokratisk och kulturell ”bildning”. Men vad lägger vi in i begreppet? Idag talas i Bolognaprocessen inom EU:s högskolor mer om ”anställningsbarhet” (employability), en instrumentell term. Bildning, eller ”allmänbildning”, har försvunnit, begreppet angreps särskilt starkt på 1970-talet, för att det stod för något konservativt och elitistiskt.
”Som bidrag till formandet av det moderna samhället har både demokrati och bildning sitt ursprung i återupprättandet av antika ideal. Samtidigt förenades dessa ideal med upplysningstidens framtidstro (1700-talet). Och så småningom även med revolutionära ideer om att en fullständig demokratisering förutsatte ett radikalt brott mot det förflutna”. Upplysningstidens demokratiideal hade ofta drag av utopism och orealism. Ellen Key påpekar detta, men var själv influerad av det, liksom Valfrid Palmgren.
Kamp om tolkningsföreträde mellan kons, lib, soc, religiösa, o andra grupperingar. Grundläggande i västeuropa var det Habermas kallat den ”borgerliga offentligheten” med medborgerliga fri- och rättigheter, allmänna val, fri press, mötesplatser etc. (idag sker mycket av dessa möten på nätet).
Människan är formbar och kan utvecklas på ett positivt sätt, också intellektuellt (von Humboldt). Humanismen, nyhumanismen. ”Cultura”=odling. ”Själens odling” som Ellen Key säger. Man sökte ”sanningen”, och universiteten skulle stå fria från kyrka och stat enligt von Humboldt. Geijer kallar det ”levande grund för handling”. Men vägen dit kunde vara olika (se ovan). J.H. Pestalozzi, den schweiziske pedagogen, påverkade synen på fri bildning i Rousseaus anda, på begreppet Volksbildung, som var ett demokratiskt ped. begrepp. Olikheten i bildningsgrad var ett klassmärke, påpekade Ellen Key. I England lanserades begreppet ”education of the people” av lord Henry Brougham. I sv.övers. ”Om folkbildning” 1832. Jfr med Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” och ”ekonomiskt kapital”.
Palmgrens motstånd mot den ”underhaltiga [underhållnings]litteraturen”, påverkad av engelsmannen Matthew Arnold, förf och skol inspektör. Kulturen utmålades av Arnold som den andliga kraft som skulle överta religionens roll i samhället på 1900-talet. Herbert Spencer på 1860-talet menade dock att inte bara själen, utan även kroppen behövde fostras, t.ex. med sträng Ling-gymnastik. 5-årig värnplikt infördes i Sverige 1812 för män från 21 och uppåt. Bildning kunde i början av 1900-talet ses som en motkraft mot industrialismens skadeverkningar, och modernitetens förytligande, så hos Key eller Vitalis Nordström. Key önskade 1906 att ungdomsrörelsen skulle bli en ”bildningsrörelse”. Nyhumanismen stod för ett idealistiskt tänkande (med rötter i romantiken) som fick mycket stryk när rösträttsrörelsen med mer nyttoinriktat tänkande (Rickard Sandler m.fl.) slog igenom. Bildningsfrågan blev en ”skol- och utbildningsfråga” inriktad på inte minst bråkig ungdom. Moral, dygd och karaktär blev viktigt.
Flera nya utredningar tillsattes i ungdomsfrågan under 1930-talet. De framlades på 1940–talet. Ungdomens fritid blev viktig. Mer praktik än teori. Föreningsstöd viktigt, idrott, studiecirklar, hobbies. Den filosofiska [kritiska] sidan försvann. Vuxenlivet innebar ansvar, det krävde fostran, ideal. En debattör som E.Hj. Linder ifrågasatte denna instrumentella syn på bildning i boken (1962) Bildning i det tjugonde århundradet. Samma år kom Bengt Nermans plädring för en mer demokratisk kultursyn som inte såg ner på populärkulturen. Bjurström kallar det en ”fritidssocialisation”.
Folkbildningens plats idag är svävande. Kultur, fritid, eller skola? På 1970-talet handlade folkbildningen mycket om själens fostran, sedan dess har underhållning fått allt större plats i våra liv. Idag saknar du kulturellt kapital om du inte följer vissa populära TV-serier, eller vad som händer på nätet. Traditionella bildningsideal började försvinna redan på 1960-talet, när Sverige amerikaniserades kraftigt. Ordet ”bildning” har lämnat ett mentalt tomrum efter sig. Donald Broady försökte på 1980-talet i tidskriften KRUT väcka nytt liv i begreppet (jfr BiS antologi Boken åter i centrum).
Idag talas om New social movements, inom miljö och politik. Folkbildningsbegreppet marginaliseras alltmer. Kan det översättas till en ny tid? Idrotten lät sig snabbt kommersialiseras, inte lika lätt med kulturen? Jo, viss kultur (TV, bio). I England startade Tony Blair ett Departement for culture, media and sport, där kommersialiseringen var stark. Man talar i kommersiella termer om kulturen som den ”kreativa sektorn”. Den offentliga förvaltningen präglades också från 1990-talet av det am. begreppet New Public Management, där kommersiella krafter inbjöds, de offentliga utgifterna skulle slimmas och skäras ner, vilket kombinerades med sänkta skatter. Också media avreglerades. Medias ”public service” tappade delar av sitt folkbildande ansvar.
Den nya aktiebolagsformen saknar demokratisk legitimitet. Även ideella s.k. Non governmental organizations spelar på samma kommersiella marknad. Folkbildande inslag i samhället finns kvar (familjens och skolans ”fostran” av ungdomar) men mer som ”motrörelser”. Man talar inte gärna längre om att skolan ska ”fostra” (det anses nog föräldrarna få sköta om), inte heller om samhällets skyldigheter. Inte heller om att ”bilda” sig intellektuellt. Även underhållning kan ur en aspekt vara bildande, dvs om man ser på den med ett kritiskt öga.
Bildning går ett steg längre än bara utbildning. Den ser till hela personen, till både kropp och själ. ”För att förstå sig själv måste man förstå andra” (Bernt Gustavsson). Hänv. till am. pedagoghistorikern Martha Nussbaum. Bildning som en resa, i teorin men även till andra platser på jorden. Att införliva det obekanta med sig själv. Hegel talar om detta i Andens fenomenologi (1807). Marx, Simone de Beauvoir (kvinnan ”det andra könet”), Franz Fanon om den kolonialistiska retoriken. Kulturer som kolliderar hybridiseras (Homi Bhabha) och därigenom skapas ett kulturellt ”tredje rum” Det är mer än bara ”mångkulturellt” – ”det är ett rum där helt andra [och nya] positioner kan utvecklas”. ”Den kulturella hybridiseringsprocessen ger upphov till något helt annorlunda”, mer problematiserat, konstverk som romanen Ett öga rött eller filmen Äta, sova, dö. Salman Rushdie gestaltar hybriditeten i Satansverserna. Även Bayed Salihs (Sudan) Utvandringens tid, som är en replik till Conrads Mörkrets hjärta. (Folkbildningen har idag blivit ”individualiserad”, dvs du får själv ta ansvar för att aktivt bilda dig, samhället gör det inte åt dig.)
Gene Sharp, am. statsvetare har kommenterat demokratistriderna i Östeuropa och Nordafrika på nätet. ”Global bildning” måste ta hänsyn till både det universella, och till det individuella, det partikulära. ”The capability approach” (Nussbaum, Amartya Sen) är att utveckla ”förmågan att delta i demokratiska processer i [t.ex.] tredje världen”. För detta är folkbildande insatser fortfarande avgörande. Där har alla typer av bibliotek fortfarande en given plats.
Mats Myrstener
BiS 