Kategorier
boktips

Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill” (2020)

I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm som Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är viktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.

Kategorier
Uncategorized

Nordiskt forum, dag 1

Så var det då dags för nordiska feminister att vallfärda till Hyllie i Malmö. Känslan. Stor. När jag hoppade av bussen är det första jag ser en kvinna som fotograferar en skylt vid ett övergångsställe. Inte vilken skylt som helt, utan FRU Gåman. De första! Tänk att det skulle ta sån tid. Tid, tid, tagit tid, är det många som nämner i de olika samtalen jag lyssnar på under dagen. Att det har tagit sådan tid, det är tid att agera. Take action.

bild

Politikerna är här. Lövén står i presscentret i sin röda slips. Jämställdhetsministern Mara Arnholm (fp) är oerhört stolt. Vänsterpartiet har största mässytan, och både s-kvinnor och kristdemokraternas kvinnoförbund tar plats. Mässan är ett mindre Bokmässan, minus konsumtionshetsen och Jan Guillou. Kulturtanten är här.

På ett seminarium om hatet mot feminister i sociala medier, talar de om den svenska feministiska vågen i Sverige. Isländska och danska deltagare vittnar om något helt annat, att kalla sig feminist är ett skällsord (vilket det också varit i Sverige) och till slut frågar en om det enda man kan göra är att sluta med ordet feminist, använda något annat? Nej, svarar flera, då ger vi upp, vi måste fortsätta kampen, aldrig ge upp feminismen. Då vinner hatarna.

Den feministiska vågen är här. Det känns i Malmö. På kvällen går jag på invigningen av Nordiskt fourms systerfestival Feministisk festival på Moriskan. Det är en underbar känsla i lokalen. Kören ”Röster utan gränser” sjunger Bella Ciao och ingen säger ordet oppositionen som poeten Jenny Wrangborg gör.

Imorgon fortsätter det, och i övermorgon, och resten av alla andra dagar för den delen.

/Andrea